Recension: Svenskt Biografiskt Lexikon. Häfte 154. Scheele – Schröder

Stockholm 2001. 160 s. Ill.

I detta häfte finns endast en släktartikel: Scheffer. Stamfadern Ivo Scheffer (f 1540) var landsdomare i Nieder-Erlebach, Franken, Tyskland. Hans sonson Johannes Schefferus (1621-1679), född i Strassburg, kom till Sverige och blev professor Skytteanus i Uppsala 1648. En son till honom adlades 1689, delvis på grund av sin fars och morfars Johannes Loccenius´ förtjänster med namnet von Scheffer, men denna släktgren dog ut på svärdssidan 1752. Johan von Scheffers yngre bror Peter Scheffer (1657-1731), som var landshövding i Skaraborgs län och senare president i Svea Hovrätt, blev friherre 1719. Han ägde bl a Stora Ek i Västergötland. Söner till honom var riksrådet greve Carl Fredrik (1715-86), kanslipresidenten greve Ulric (1716-99) och fältmarskalken Pehr Scheffer (1718-90). Alla tre bröderna dog barnlösa. Kusin till dem var Henrik Theophil Scheffer (1710-59) som var myntproberare och naturaliserades som svensk adelsman 1756. Från honom härstammar de nu levande medlemmarna av adliga ätten nr 1975. Fårdala i Åsle sn, Västergötland, instiftades 1788 av fältmarskalken till fideikommiss för denna släktgren. Gården såldes 1913 och försäljningssumman avsattes till fideikommiss-kapital.

Släktartikeln är författad av Lars-Olof Skoglund med bidrag av Clara Nevéus om statsheraldikern C. G. U. Scheffer (1909-81). Denne hade tidigt sin livsväg utstakad för sig. Han skulle bli hovman men först och främst riksheraldiker. Det gick inte riktigt efter ritningarna. Riksheraldikerämbetet gick i graven under svåra konvulsioner – äldre tidningsläsare minns säkert de upprörande skildringarna av slagsmål och handgemäng i ämbetets lokaler. Scheffer slogs med rivalen Bengt Hildebrand och det påstods på stan att den senares byxor sprack, men så var det inte. Jag har talat med ett ögonvittne, kontorsbiträdet fru Erna Lundberg, som var behjälplig med att tråckla fast Bengt Hildebrands rockärm, som slitits loss. Om de interna stridigheterna på rhä kan man läsa kortfattat i Bengt Rurs artikel Arvid Berghman, heraldikern i PHT 1999:1, s 46 f. Scheffer utnämndes 1955 (tf 1953) till förste arkivarie och statsheraldiker i riksarkivet och förblev på denna post till sin pensionering 1974.

Vid hovet blev han kammarjunkare 1946, kammarherre 1955 och ceremonimästare 1973-79. Trots att han skötte sina hovuppdrag med största möjliga precision och ackuratess, blev han besviken – på monarken. Jag hörde honom en gång säga: Kungen fjäskar och ställer sig in hos människor på vänsterkanten. ”Oss, som han vet att han kan lita på, bryr han sig inte om.”/Ovanstående grundar sig på personlig bekantskap. Jag var amanuens hos Scheffer på heraldiska sektionen i 7 år 1956-62./

Pontus Möller

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s