Under redaktion av Göran Nilzén. Stockholm 2000. 160 s. Ill.
I detta häfte (som inleder band XXXI) finns två släktartiklar, båda signerade Hans Gillingstam, den ena om släkten Ryning (med släkttavla), den andra (oavslutad) om ätten Rålamb (ävenledes med släkttavla). Ryning (ursprungligen Rönning) är en dansk släkt med ursprung i Rönninge socken på Fyn, där släktgodset Siøgaard är beläget. Ättens behandling i Elgenstierna är fragmentarisk och även om Raneke fått det bättre i Svenska medeltidsvapen I, så är inte heller hans framställning invändningsfri. Man är därför tacksam mot Hans Gillingstam, som klarlagt de äldsta leden på ett föredömligt sätt.
Riddaren ”Niels Jenssen som kaldis Rønning” omtalas 1326 tillsammans med sin bror Gregers Rønning, uppenbarligen far till den Anders Gregersson R, med vilken Elgenstiernas stamlinje börjar. En intressant härstamning finns på mödernet. Niels Jenssen och hans bröder skiftade 1313 arv efter sin moder Marianna. Enligt en i 1500-talsversion känd genealogi över den lundensiske 1100-talsärkebiskopen Absalons släkt var Marianna dotterdotterdotter till Absalons bror Esbern Snare och brorsdotter till den stridbare lundensiske ärkebiskopen Jakob Erlandsson (Galen).
Erik Ryning (EÄ tab. 3), riddare och riksråd, dog något av åren 1468-99. Om hans maka har spekulerats åtskilligt. Elgenstierna kallar henne Christina Eriksdotter och gissar att hon var dotter till väpnaren Erik Puke (Bonde). Raneke kallar henne Kristina Eriksdtr (Bonde). Gillingstam klarar ut även detta problem: ”R:s sätesgård var Högsrum i Fliseryd, Handbörds hd i Småland, varav han kommit i besittning genom sitt äktenskap med den i det sv lågfrälset ingifte danske frälsemannen Erik Pederssons (Urup) dotter Kerstin.” Se härom även Jan Liedgrens recension av Biskop Hans Brasks släktbok i Släkt och Hävd 1970-71, s 494.
Axel Ryning (EÄ tab. 6), riksamiral och riksmarsk, var enligt Karl Karlsson Gyllenhielm ”älskad av alla män och med gott besked visste med alla människor umgås”. Trots detta antyds att han var en person som befordrats över sin begåvningsnivå, men ansvaret härför återfaller på Karl IX, som belönade hans mångåriga lojalitet med att upphöja honom till riksamiral, fastän han inte tidigare haft någon befattning med flottan. Sedan framstående personer avrättats eller måst gå i landsflykt, var det tydligen ont om kapaciteter i landet.
Den siste av ätten, riksrådet och amiralen Erik Ryning, blev friherre 1651 men dog barnlös 1654. Han lät uppföra Ryningska palatset i Gamla Stan, där man ännu kan beskåda hans och hans makas Maria Elisabeth Kurtzels vapensköldar ovanför porten till Stora Nygatan 2.
Artikeln om släkten Rålamb innehåller kanske inte så många sensationella nyheter – de framlades redan i Äldre svenska frälsesläkter efter meddelande från Urban Sikeborg. Att lagmannen Anders Sigfridsson ”adlat sig själv” förefaller i ljuset av fakta som Jan Erik Almquist framdragit ytterst sannolikt. Av hans båda äldsta söner, tvillingarna Lars och Sigfrid Andersson (födda 1563 12/8 i Stockholm) hann den förstnämnde bli biograferad innan häftet tog slut. Han tillhörde kung Sigismunds anhängare och kallades 1597 av hertig Karl ”tiuf, skälm, förräder och mammeluck”, då han kom med brev från Sigismund. Han förde 1598 den heliga Birgittas m fl:s relikskrin från Vadstena till Kalmar, efter vars erövring 1599 hertig Karl lät halshugga honom och placera hans huvud på en järnstång vid stadsporten.
Pontus Möller
Pontus Möllers publiceringar 