Slutsummering eller hur hittar man fram till rätt hobby

Mänskligheten bestod från början av jägare och samlare. Jägare har jag aldrig varit. Men när jag ser tillbaka på ett långt och aktivt liv slår det, mig att det är samlare jag har varit. Hela tiden. Samlare av fakta av diverse olika slag.

Som andra barn samlade jag väl porträtt av filmstjärnor (som kom med AKO-kola). Påverkad av min mamma lärde jag mig latinska namn på blommor. Varför inte svenska – jo, de varierade från landskap till landskap. Det hade hon ju rätt i. Det var  bättre att säga epilobium än mjölke eller – som min dotter Annette sa ”dassblomma”.

Sedan kom bilar

Vad kom sedan? Jag tror bilar och bilmärken. Min bror Leif hade ju Motortidningen och där stod en artikel om ”populära bilmärken”. Det första ordet förstod jag inte, det påminde om satslära, men bilmärkena kunde man ju lära sig. En favorit var Essex Super Six, som jag tyckte lät roligt.

Att bilar kunde vara lika törstiga som människor fick man ju snart lära sig. Bilar var fortfarande sällsynta, men när en ”stink-stånka” närmade sig hördes det lång väg. Jag började skriva upp bilars licensnummer och satte upp stol och bord på trottoaren. För att inte missa någon, när jag gick in och åt, bad jag min gode vän Olle hålla vakt. Märkligt nog kom det då bilar från avlägsna platser som Liechtenstein och Andorra, som man eljest sällan eller aldrig såg till.

En period i mitt liv var det frimärkssamlande som gällde. Man lärde sig mycket geografi på det. Men ett mysterium kvarstod. Från vilket land kom KuK Feldpost?

Sen blev geografin det allt överskuggande intresset. Jag lärde mig utantill alla namn som stod i vår kartbok, men eftersom jag  inte behärskade främmande språk, blev uttalet därefter. När det frågades om namnen på Kanalöarna kom svaret på bred östgötska: ”Guernésy, Jerssy, Allderny och Särk”, vilket möttes av rungande skrattsalvor. Att svaret var rätt fick man ingen credit for. En annan gång stod jag frågande inför den bekanta meridianstaden Greenwich men så småningom gick det upp ett ljus: Jaså, Grenvick. Ännu mera jubel.

… och sedan blev det film

Vid mitten av 1930-talet blev jag filmtokig. Återigen var det samlandet som stod i fokus. Jag försökte få ihop möjligast fullständiga rollistor och produktionsuppgifter. Jag hemsökte de olika filmbolagen och köpte regelbundet SF:s programblad men det räckte inte. Jag snackade in mig hos biografägarna och fick tillstånd att sedan filmen börjat smyga in och skriva av förtexterna. Att tända lampa gick inte för sig men jag lärde mig så småningom att skriva läsligt i mörkret. Som filmdiggare hämmades man naturligtvis också av bristen på språkkunskaper. Alla barnen uttalade namnen på sina idoler fel. Hur många suckade inte efter Ginger Rågers och Tyråne Påver?

Nästa hobby blev mytologi. Grekisk och romersk hörde ju till allmänbildningen och var av vikt för förståelsen av bl a Bellmans dikter: ”Full och våt står jag i Charons båt.”

Sen kom turen till nordisk mytologi. I Viktor Rydbergs ”Fädernas gudasaga” lärde man sig elementa, men sen blev det nödvändigt att tränga på djupet. Lärda studier av bl a Henrik Schück konsumerades.  Av  våra hednagudar fann jag snart att asarna inte var mitt folk. Hade jag levat på den tiden hade jag i stället dyrkat vanernas gudaätt med bl a fruktbarhetsgudomligheterna Frej och Freja.

Nästa hobby genealogi

Från Yngve Frej härstammade Ynglingaätten och på så sätt halkade jag över till nästa hobby: genealogin.

Något begrepp om källkritik fanns överhuvudtaget inte. Man måste le i dag åt ett släktträd, som börjde med Ginnungagap, det gapande svalget i kaos, och fortsatte med urkon Audhumbla för att så småningom med Ask och Embla komma till människorna.

Snorres Heimskringla fick stå till tjänst med mycket fabulöst stoff om låtsasförfäderna (bl a Fjolner, som drunknade i mjödkaret, och Ane den gamle som diade ur horn).  Efter Olof Trätälja kom man ner på någotsånär fast mark. Via norska fylkeskungar kom man  till ätten Roos af Hjelmsäter och sedan kunde Elgenstierna ta vid. Då slapp man skämmas för rena barnsligheter.

Antavlan klar 1945

Min antavla är daterad 1945 och var redan då i det närmaste klar. Ett mindre antal kompletteringar har dock även senare kunnat göras. En forskning blir som bekant aldrig riktigt färdig.

Många av förfäderna – inte bara på min mors sida – stod i ättartavlorna.

Men att bara planka det gav ingen tillfredsställelse. Jag ville ha tuggmotstånd och därför gav jag mig i första hand på ingifta ofrälse släkter som Ahlman, Hornung och Himmel, Mühlenbruch, Punct och von Schoultz (en vanlig Schultz, som nobiliserade sig själv).

Tidigt satte jag upp två mål, som jag föresatte mig att lösa: Gahn och von Knorring. Svårighetsgraden var enorm, först efter femtio år hade jag restlöst klarat ut problemen.

Ätterna von Knorring blev en bok (2000), medan  utredningen om Gahn publicerades i PHT och i Svenskt Biografiskt Lexikon.

Detta mitt största scoop är numera säkerligen bortglömt utom av släkten Gahn, som blev våldsamt förbittrad och ville stämma SBL för att de skrev att släkten härstammade från en dräng och inte från förnäm skotsk adel. Familjens advokat avrådde dock sägande: Har de skrivit så har de säkert goda belägg för det. Det hade de.

Bondegenealogi har jag också sysslat med. Herman Nilsson Ehles släkt fick jag ärva efter Lennart Zielfelt, som påbörjat en utredning. Min egen stora släkt Möller från Revinge (ursprungligen från Holstein) tog mycket tid från mina studier. Skall jag vara ärlig så var det en bidragande orsak till att jag ville studera i Lund. Landsarkivet lockade men även landsbygdens pastorsämbeten, som jag flitigt besökte med min lilla Volkswagen. Den kunde gå max 120 km/h fast jag kom upp i 130 km i Dalby backe i nedförsbacke och medvind.

Fortfarande otryckt

Denna väldiga bondegenealogi ligger fortfarande otryckt. Så småningom blev jag ju riddarhusgenealog och chef för projektet Äldre svenska frälsesläkter, vari jag medverkade med artiklar om släkterna (tillbakaseende) Ulv och Stenbock (äldre ätten) samt utarbetade ortregistret.

På gamla dar har jag roat mig med att utreda några fädernesläkter som Ekebergh (farfars mors släkt) och Wallengren (farfars farmors släkt).

Jag har även utrett släkten Söderberg från Stockholm, vars stamfar också var dräng och antogs ha invandrat från bondlandet men som visade sig ha sitt ursprung i hovstallet i kungl. huvudstaden.

Det är lika bra att säga som det är: Jag är en produkt av inavel. Inte i förbjudna led men ändå…

Tre kungar!

När mina föräldrar gifte sig i Sigtunas pyttelilla rådhus midsommaren 1919 hade de inte en aning om att de var släkt. Först på 1930-talet när min pappa satt på KB och botaniserade i de nyutkomna ättartavlorna kröp det fram att det fanns en gemensam anfader: Gustaf I. Pappa härstammade från Erik XIV och mamma från Johan III.

Jag är inte förvånad över att genealogi har blivit så populärt. Det är  oerhört allmän-bildande och ger den, som tränger in i det på djupet mycket värdefull kunskap om förfädernas liv och verksamhet.

Jag har dessutom haft den stora lyckan att få min hobby till yrke. Att få gå till sitt arbete varje dag med en sång på läpparna är oerhört stimulerande. ”Och så till råga på allt får man betalt för det”, som min kollega Åke Kromnow brukade säga, när vi hade sällskap till riksarkivet på morgnarna.

PONTUS MÖLLER

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s