Tag Archives: SvD

Nekrolog: Pontus Möller

Fd riddarhusgenealogen Pontus Möller, Solna, svensk genealogis monumentalgestalt och dess nestor, har avlidit 88 år gammal. Hans närmaste är hustrun sedan 57 år Marianne, f. Ekbom, och deras fyra barn Hans med hustru Katarina, Annette med make Hans Hammarstedt, Lena med make Bengt-Olov Andin, och Johan med hustru Kristina Sabelström Möller, samt sex barnbarn.

Pontus Möller

Pontus Möller sommaren 2009

Axel Edvard Pontus Möller föddes 1921 i Vadstena som son till arkitekten och konstnären Henning Möller och hans första hustru friherrinnan Märta Liljencrants.

Anställd som amanuens vid Stockholms stadsarkiv 1948 avlade han examen som fil. kand. 1949 vid dåvarande Stockholms högskola och medarbetade 1950-1952 vid Kungliga Vitterhets, historie- och antikvitetsakademiens diplomatariekommitté. Han var extra tjänsteman vid Krigsarkivet 1951-1954 och amanuens vid Riksarkivets heraldiska sektion 1956-1962. Han utnämndes till arkivarie vid Riksarkivet sistnämnda år. Åren 1956-1976 tjänstgjorde han under olika perioder som tf statsheraldiker.

År 1960 anförtroddes Pontus Möller uppdraget som redaktör för anrika Sveriges Ridderskap och Adels kalender, i dagligt tal kallad Adelskalendern, som hade börjat utgivas redan 1854. Hans yrkesverksamma liv kröntes 1963 med utnämningen till riddarhusgenealog, en tjänst som han skulle komma att bekläda under ett kvarts sekel till 1988. Tack vare riddarhusdirektionens framsynthet kom därmed de båda befattningarna att kombineras i en enda person. De följande 25 åren blev en lysande tid för Riddarhusets genealogiska avdelnings verksamhet. Med stor framsynthet och smittande entusiasm ledde Pontus Möller det omfattande arbetet att reformera och uppdatera riddarhusgenealogierna. Riddarhusets stora genealogiska och heraldiska samlingar gicks grundligt igenom och katalogiserades. Pontus Möller hade i detta arbete många duktiga medarbetare, anställda lika väl som frivilliga. Han uppmuntrade dem alla och delade gärna med sig av sitt närmast encyklopediska vetande, alltid generöst och fullkomligt prestigelöst.

När det omfattande arbetet med en ny adelskalender påbörjades – den publicerades från början årligen, från 1967 vartannat år och från 1980 vart tredje år – samlades ofta hela familjen Möller för att klippa, klistra och kuvertera korrektur, som sedan distribuerades till adelns många medlemmar inrikes och utrikes. Snart kom de tusentals svaren in, sorterades, bearbetades och tillgodogjordes såväl kalendern som riddarhusgenealogierna. Detta var före datorernas revolutionerande tid. Det omfattande arbetet fördes alltid framgångsrikt och med största ackuratess till sitt slut under Pontus Möllers säkra egid.

Jämte det grannlaga arbetet med riddarhusgenealogier, adelskalendrar och Riddarhusets samlingar fick Pontus Möller i sitt ståtliga tjänsterum på Riddarhuset ta emot en strid ström av besökare från snart sagt världens alla hörn. De flesta från främmande land kom från Amerika. De kom för att besöka och bese ”sitt” hus, alldeles särskilt om somrarna. Pontus Möller tog gärna emot dem alla och passade på att intervjua dem om deras familjer och släkter i länder långt bort. På så vis kunde många genealogier uppdateras och Pontus vann i sin outtröttliga verksamhet många goda vänner för livet. De ville också veta mera om sitt svenska ursprung och sin anknytning hit. Ingen av dem gick någonsin från Pontus ohulpen. Och han kunde verkligen sina adelsmän och adliga kvinnor. Belysande är händelsen en sommardag, när ett amerikanskt kryssningsfartyg hade ankrat på redden framför Gamla stan. Bland de iland komna befann sig en parant dam i 70-årsåldern, med lilafärgat hår och typiskt amerikanskt utseende. Hon har för första och enda gången i sitt liv kommit till Europa för att främst besöka städerna Vasa och Stockholm, varifrån föräldrarna en gång emigrerat till Brooklyn. En stund efter sin ankomst till Sverige dyker hon upp på Riddarhuset, frågar efter Pontus och stormar, åtföljd av en vaktmästare, in i Pontus´ rum och ropar glatt ”Hello, I am Mabel!” Efter några sekunder förstår Pontus, att han framför sig har Mabel Silfverlåås, den sista av sin ätt och som han länge har letat efter. Glädjen blir stor och ömsesidig. Man äter lunch på en restaurant i Gamla stan, innan det blir dags för Mabel att åter äntra sitt fartyg. Den goda kontakten består, tills Mabels son en dag skriver till Pontus, att hans mamma gått bort.

Pontus Möllers tid räckte till för många uppdrag också utanför Riddarhuset. Han var ledamot av styrelsen för Genealogiska Föreningen 1949-1975 och dess vice ordförande 1965-1975 samt redaktör för föreningens högt ansedda tidskrift Släkt och Hävd 1950-1953 och 1962-1965. Han blev föreningens hedersledamot 1977.

Pontus Möller hedrades med många andra erkännanden. Han invaldes i Carl Johans Förbundet 1957, blev korresponderande ledamot av Genealogiska Samfundet i Finland 1964 och dess hedersledamot 1977, korresponderande ledamot av Zentralstelle für Personen- und Familiengeschichte i Berlin 1969 och ledamot av Helsingfors släktforskare riksförbund 1988. Republiken Finlands president utnämnde honom till riddare av Finlands Lejons orden 1:a klass 1975. Han mottog Victor Örnbergs hederspris, Sveriges Släktforskarförbunds stora utmärkelse, 1992 och Svenska Heraldiska Föreningens förtjänstmedalj i guld ”för stora insatser för heraldiken i Sverige” 2007.

Nästan oräkneliga är de uppsatser, artiklar, minnesord och kommentarer, som Pontus Möller under årens lopp har författat med anknytning till främst genealogi, heraldik och biografi.

Han skrev många uppskattade recensioner om nyutgivna böcker, dock aldrig utan att först läsa boken från pärm till pärm. Hans son Johan Möller arbetar nu förtjänstfullt med att sammanställa och på nätet lägga ut faderns kompletta publiceringslista 1935-2009 till stort gagn för framtiden. För Pontus Möller var aktiv in i det sista. Han försökte målmedvetet att knyta ihop alla säckar, som påbörjats de senaste femtio åren. Bland dessa märks framför allt utredningar om släkterna von Knorring, Söderberg, Ekebergh, Möller, Wallengren och Strang. Med bistånd av vännen Elisabeth Thorsell lyckades han så sent som i höst att fullborda sina sista alster.

Med den sanne humanisten Pontus Möllers bortgång avslutas nu en enastående kulturgärning. Att ha fått arbeta nära och tillsammans med honom under 40 år, ofta med dagliga kontakter, är ett privilegium, som känns både förpliktigande och stimulerande. Tankarna går idag med stor värme till Pontus familj, som betydde så mycket för honom och som skänkte honom den kraft, som skapade så mycken glädje för så många människor runt om i vårt land och ute i världen.

Örjan Werkström

Red anm: Denna nekrolog publicerades i SvD den 21/12 2009 i en kortare version.