Tag Archives: Claës Tamm

Recension: Pappas lydige Son. Clas Tamms dagböcker och brev 1827-1865

Inledning, urval och kommentarer av Claës Tamm. Probus förlag, Stockholm (tr. Västervik) 2000. Ill., inb., 408 s.

I Släkt och Hävd nr 3/4 1997 har jag recenserat Jan-Åke Holmbrings bok om patron på Österby bruk Pehr Adolph Tamm, som från att vid riksdagen i Norrköping 1800 ha avsagt sig sitt adelskap, arbetade sig upp av egen kraft och blev Sveriges näst rikaste man, adlad på nytt och även friherre. Hans yngre son Clas Anton Tamm (1807-1866) var av ett annat skaplynne, mer konstnärligt lagd och, ehuru praktisk och duglig, inte road av att dyrka Mammon och lägga pengar på hög. Han skriver i brev till pappan 1847: ”Det är en stor fägnad se att Pappa orkar så mycket flacka omkring och rusta med hvarjehanda. Mera tröttsamt än resorna är väl ändå den mångfaldiga omtankan om allt det economiska, som icke kan annat än förundra och jag måste tillägga förskräcka mig, då jag tänker derpå. Jag skulle aldrig duga dertill och jag erkänner det: mitt innersta sinne är ej så aldeles åt det hållet rigtadt. Oduglig har jag icke visat mig, det vet jag, men jag räcker icke långt och jag behöfver hvilostunder och det har jag aldrig märkt hos Pappa.”

Clas köpte Tvetaberg utanför Södertälje och levde där ett fredligt lantjunkarliv, odlande sina många intressen såsom teckning och boksamlande. Han uppfann även ett redskap benämnt tranärtsharpa, som överlämnades till Lantbruksakademin, satt pliktskyldigast i landstinget och sparbanksstyrelsen samt grundade Vattenkuranstalten i Södertälje. Han var en skönande, spelade flöjt och piano, älskade att gå på teatern och var förtjust i Jenny Lind. En mängd andra unga damer gjorde han i hemlighet sin kur – i dagboken återgivet med krypterad skrift – vilket när det uppdagades gjorde hans hustru Carolina fruktansvärt svartsjuk och ledde till storm- eller skräckscener av våldsam art. Ändå var Clas´ svärmerier av allt att döma ganska oskyldiga: ”o min laura, nu först stå vi på sällhetens höider, hvad oskuld och värma i förening!” Å andra sidan var han på bal i Södertälje 1850 och åkte hem i släde med hustruns sällskapsdam Thérèse: ”hela hemresan nästan blott en enda lång kyss”. Nåja, det är preskriberat nu.

Av stort allmänt intresse är skildringen av hans bildningsresa 1834-35 till Danmark, Tyskland, Frankrike, Schweiz, Österrike, Italien och Bägge Sicilierna, varvid ritblocket kom till flitig användning. Mellan 1835 och 1865 förde han dagbok, varur ett välvalt utdrag presenteras. Oroligheterna i Stockholm i mars 1848 skildras utförligt i ett brev till Pappan av den 20 och 21 mars nämnda år. År 1856 dog Pehr Adolf Tamm. Hans testamente blev en besvikelse. Österby bruk med underlydande skulle behållas sammanhållet i 20 år, först därefter kunde arvingarna få tillträda sina arvslotter. Clas, som dog 1866, fick alltså inte ärva sin fabulöst rike far. Men det tog han säkert med jämnmod. Det var ju inte gods och gull som han eftersträvat i livet. Clas Tamm framstår i denna bok som en mycket sympatisk och angenäm person. Särskilt fäster man sig vid hans stora kärlek och ömhet för sina många barn, 14 till antalet. Hans skildring av äldsta dottern Charlotte, som dog vid 2 års ålder 1839, är både rörande och gripande.

Claës Tamm har med denna vackra utgåva på ett utmärkt sätt hedrat sin farfars farfars minne. Texten i breven och dagboken har återgivits med diplomatarisk noggrannhet. Knäckandet av koden blev möjligt genom hjälp av kryptoexperten Bengt Beckman. Utgivarens diskreta kommentarer består av ordförklaringar samt identifiering av personer och platser. Personregistret har gjorts selektivt beroende på att alla personer inte går att identifiera. Den på s 192 omtalade lantbruksdirektören Möller kan jag dock sätta namn på. Han hette Fredrik Magnus Rudolf Möller (1814-73) och tillhörde den s k Christianssläkten från Örebro, som har många kända medlemmar, bl a släktgrenen Boris-Möller.

Pontus Möller

Annonser