Tag Archives: Släkthistoriskt Forum

Slutsummering eller hur hittar man fram till rätt hobby

Mänskligheten bestod från början av jägare och samlare. Jägare har jag aldrig varit. Men när jag ser tillbaka på ett långt och aktivt liv slår det, mig att det är samlare jag har varit. Hela tiden. Samlare av fakta av diverse olika slag.

Läs mer

Nehej, ingen känner till släkten Devin.

Svaret på frågan är tydligen: Ingen. Jag har emellertid närmare undersökt Arnö kyrkoarkiv och därvid kunnat konstatera att Christina Devin inte – såsom uppges i Stockholms flyttnings- och mantalslängder – var född 1778 utan 1777 20/10. Soldaten Petter Devin var mycket riktigt hennes bror, född 1783 13/1. De var de enda överlevande av fem barn till paret Anders Andersson och Greta Persdotter, Bondefolk uti Strandby.

Petter Devin var som soldat bosatt i Odensala socken och gift med Maria Greta Isaacsdotter, som dog 1819 9/11 i LångEken av bröstfeber, 46 år och 6 månader gammal (alltså f ca 1773). Makarna hade följande tre barn:

Greta Stina, d 1810 13/4 på Wensta ägor av älta, 2 år och 2 dagar gammal (ej i Odensala födelsebok).

Maria Stina, f 1810 16/9 i Söderby soldathus, piga i Stockholm 1828-34, utflyttade ogift 1834 25/10 till Sigtuna och dog där 1835 23/2 av magkramp.

Anders Petter, f 1812 26/9 på Wensta ägor, var bagaregesäll i Stockholm 1843.

Den slutsats som kan dragas av ovanstående är att Arnösläkten förmodligen utgör en gren av huvudstammen. Den däri omnämnde avlidne bonden Devins enda son Anders Devin, ”som ock skall vara bonde i Södermanland 6 à 7 mil härifrån”, kan vara identisk med Anders Andersson, vars barn upptog Devinnamnet. Arnö ligger visserligen i Uppland men alldeles på gränsen till Södermanland.

Om något släktsamband finns med släkten från Hilleshög på Svartsjölandet vet man fortfarande inte.

Pontus Möller

Vem känner till släkten Devin?

Medlemmar av denna släkt uppträder i Stockholm vid mitten av 1700-talet. Genealogin är dock ofullständig och ursprunget okänt. Gemensam nämnare tycks vara att man inte tar sig namnet förrän vid inflyttningen till staden. Vad släktmedlemmarna på landet hetat och var de bott är för det mesta obekant.

Tidigaste belägget är från 1729 12/10, då pigan Brita Devin gifte sig i Nikolai med föravskedade fältväbeln vid Smålands tremänningsregemente Johan Harder, som dog 1731 11/12. Han var änkling och hade i första giftet dottern Eva, 7 1/2 år, och i andra giftet dottern Elisabeth, 2 år, som 1760 gifte sig i Nikolai med klensmeds- mästaren Erasmus Ramberg. Brita blev omgift med kramhandlaren Paul Ribe (burskap i Stockholm 1747 15/9), som var född i Danzig och dog i London vid nyårstiden 1759. Änkan levde ännu 1774 7/12, då hon nämns i en bouppteckning efter sin ”samsyster” Lisa Devin, som dog 1771 12/4 i Maria förs. I äktenskap med strumpvävaregesällen Eric Rahm (d 1770 11/6) hade hon haft åtminstone ett barn, som emellertid dött före modern, varför i hennes bouppteckning uppräknas fem ”samsyskon”, förutom den nämnda Brita fyra avlidna:

1) avl. ryttaren Devins söner Anders och Petter, båda silkesvävaregesäller.

2) avl. bonden Devins enda son Anders Devin, ”som ock skall vara bonde i Södermanland 6 à 7 mil härifrån”.

3) avl. systern Devins enda son i äktenskap med även avl. linnevävargesäll Holm, Johan Holm, boende någonstans på landet.

4) avl. Devins enda dotter Anna Brita Devin, gift med sjötullsbesökaren här i staden Jacob Gustaf Strahl.

I Maria församlings födelsebok 1748 8/2 finner man Johan Petter, son av sjömannen Petter Dewin och hans hustru Greta. Döpt 10/2, bland faddrarna Handelsmannen H:r Ribe. Den äldre brodern Anders Devin, sidenvävaregesäll, gifte sig 1775 18/6 i Maria m Christina Ersdotter Fendelia. Då deras dotter Greta Stina föddes 1775 18/11 i Maria kallas modern Christina Finelia. I en bouppteckning från 1791 16/3 omtalas Sidenvävare Gesällen Devins änka Christina Lindgren (ovisst om det är samma person). Den yngre brodern Johan Petter Devin, sidenvävaregesäll, gifte sig 1772 25/10 i Maria m Maria Helena Berlin. Enligt Lagerheims register till Inrikes Tidningar (KB) dog sidenfabrikören Johan Peter Dewin (sic) i Stockholm i 47:e året 1796 28/8 (IT nr 108). I Riddarholmens dödbok står att ”Tracteuren” Johan Peter Dewin avled nämnda dag av förkylning, 47 år. I taxeringslängden 1785 kallas han sidenvävaremästare och sidenfabrikör. Barn, som tydligen dött före fadern, är

Johan Gustaf, f 1774 16/10 i Maria, och Carl Fredrich, f 1776 22/8 i Maria. I hans bouppteckning 1796/2:568 (SSA) omtalas hans änka Maria Magdalena Berlin samt avlidne brodern, sidenvävaregesällen Anders Devins dotter Christina Devin, 15 år.

Hon kan vara identisk med Christina Elisabeth Lunde Kjellström, född Devin 1779 14/7 i Stockholm, som inflyttade till Fabriks fattighuset i Katarina från Adolf Fredrik 1829 7/3. Hon var änka sedan 1827 30/6 efter segelduksarbetaren Anders Kjellström. En skomakaregesäll Anders Johan Devin uppges vara född i Stockholm 1815 17/7. Han återfinns på nämnda datum i Maria födelsebok och sägs då vara Pigan Christina Andersdotters (37 år) son. Enligt Jakobs utflyttningslängd B II:5 f 72 v hade han kommit från Skeppsholmen och utflyttade 1838 24/3 ”till obestämd ort”. Han var då ogift.

En annan släkt Devin har sina rötter på Arnö i Mälaren. I Arnö C 2 nämns tvillingarna Jan och Christina, födda 1778 1/3 av Mats Matsson och h: Stina Persdotter, Torparfolk uti Lunberga. Pigan Christina Devin, f 1778 i Arnö, var 1825 husväverska i Maria församling, flyttade därifrån till Katarina 1828 2/5 och vidare 1833 28/10 till Johannes församling i Stockholm. En broder till henne är förmodligen avskedade soldaten Petter Devin, f 1782 14/1 i Arnö, som var änkling då han inflyttade 1820 23/4 från Odensala till Sigtuna, där han kallas stadsmurare och dog av slag 1835 15/2. Hans båda barn Maja Stina (f 1810 1/2 i Odensala) och Anders Petter (f 1812 29/9 i Odensala) flyttade till Stockholm 1828. Den förra nämns piga och den senare bageriarbetare. Han var bagaregesäll då han inflyttade 1843 24/7 till Bagare Pihl i Klara församling.

Så har vi slutligen en familj från Hilleshög på Svartsjölandet. Carl Gustaf Devin (ibland stavat Dewin), skomakaregesäll, från 1830 husgerådskammarbetjänt vid Kungl. Slottet, d 1838 13/5 i Hovförsamlingen av lungsot, 38 år och begr i Johannes. I inflyttningslängderna säges han vara född i Hilleshög 1800 20/10 och måste alltså vara identisk med Gustaf, född 1800 21/10 i Ventholmen som son av stattorparen Nils Nilsson och hustru Cajsa Hansdotter, 42 år (Hilleshög C 2, SSA). Familjen ej återfunnen i A I:2 1793-1804. Gift 1825 12/6 i Hedvig Eleonora med Jungfru Sophia Eklund, som enligt samstämmiga uppgifter i inflyttningslängderna var född 1802 27/11 i Hilleshög, men ej är införd i församlingens födelsebok, som är mycket slarvigt förd och har lucka 4/9-4/12 1802. Hennes föräldrars namn framgår dock av Johannes församlings inflyttningslängd (B I b:3, f 16 v): Drängen Magnus Eklund, f 1749 19/8 i Österåker, h. Mar. Åkerblom, f 1762 28/7 (”födelseort ej antecknad”), d. Sophia, f 1802 27/11 i Hilleshög inflyttade hösten 1812 från Hilleshög till Stockholm. Änkan Sophia Devin, f Eklund, dog 1853 14/9 i Hovförsamlingen av Cholera.

Makarna Devin fick följande barn:

1) A u g u s t a Sophia, f 1829 16/8 i Johannes, d 1898 26/7 i Blumenau, Santa Catarina, Brasilien. G i Brasilien (efter 1849 6/11) m E v e r t Sebastian von Knorring, adl. ätten nr 1976 (Elgenstierna, tab. 30).

2) Carl L u d v i g (i dopboken Gustaf Ludvig), f 1832 6/10 i Hovförsamlingen, källarmästare, d 1919 8/4 i Hedvig Eleonora. Dennes son ingenjören Claes Ludvig (L o u i s) Devin i Pittsburgh, Pennsylvania, hade en dotter Carmen, som blev gift med kaptenen Wolmar von Knorring (se Ointroducerad Adels Kalender).

3) Gustaf B e r n h a r d, f 1835 4/2 i Hovförsamlingen, cigarrfabrikör, d 1901 19/11 i Katarina.

Recension: Stockholms tänkeböcker från år 1592. Utgivna av Stockholms Stadsarkiv. Del XIX 1630.

Redigerad av Bo Elthammar. Stockholm 2002. ISBN: 91-85100-65-X. 360 s.

De första två delarna i denna serie utgavs av arkivarien Daniel Almqvist 1939 resp (postumt) 1954. Folke Sleman tog över efter honom och sedan dess har jag med livligt intresse följt utgivningen av tänkeböckerna och undrat över om jag skulle kunna hänga med till 1635, som är det tänkta slutåret för denna serie. Bo Elthammars snabba utgivningstakt verkar att göra ett sådant scenario fullt möjligt, förutsatt att hälsan står oss båda bi. Jag håller tummarna.

1630 var ett händelserikt år. Pesten härjade och armén gav sig ut till Tyskland för att under Gustaf II Adolfs ledning deltaga i Trettioåriga kriget. Innan de for stal soldaterna, rövade och rappade i Stockholm med omgivningar. Förklaringen härtill var, att de inte fått ut någon lön på två veckor, varför de var nödsakade att stjäla sin mat, om de inte ville svälta ihjäl. Bagare klagar att de inte kan baka sitt bröd, soldaterna stjäl allt som där finns. I juni riktas ständiga uppmaningar från Kronan till borgerskapet att göra tillförsel av proviant till flottan ute vid Älvsnabben. Bröd och öl i mängder forslas dit.

Kämnärerna får befallning att uppmana alla som haft pesten i sina hus att röka kläder och bostäder, så att den slemma luften fördrivs. Dödgrävaren på Södermalm anklagas för att inte gräva gravarna tillräckligt djupa, vilket orsakar stank på kyrko-gården. Han försvarar sig med att så normalt inte sker – undantaget är jordsättning av soldater då han placerar tre kistor på varandra. Han lovar att framöver ösa på mer jord upptill. Hemvigslar förbjuds generellt. Tidigare har man sett genom fingrarna p g a den grasserande pesten och strävan att undvika folksamlingar. Paren skall gå efter ”giordan stadga uti kyrka”. De som framhärdar att ha vigsel i hemmet skall ge 100 daler till kyrkan. Adeln är dock undantagen från dessa bestämmelser.

En tretton år gammal flicka har stulit tre mark. Hon döms till att sitta i buren fyra dygn på vatten och bröd. Folk på Södermalm avlider av hunger. Två barn dog medan modern försökte ge dem mjölk. Påbud att alla som är döda av hunger skall antecknas. Mord och dråp förekommer frekvent. I ett fall ber den dräptes änka rätten om att inte ”stå efter den dödsvållandes liv utan efter hon och barnen äre fattiga, såge hon helst böter”, vilket även var offrets önskemål på dödsbädden. En del av böterna kom nämligen änkan till handa.

Ett särskilt nöje bereder det en att träffa på gamla bekanta eller rentav släktingar. I samband med ett gårdsköp omtalas min förfader Johan Gärtsson Stäker, invånare i Västerås (EÄ VI: 488b, under adl ätten Rosenhoff). Om hans släkt är inte mycket känt, men här får man reda på att han hade en syster Kirstin Gärtzdåtter, gift med trädgårdsmästaren Fallintin Tremper. Alla sådana små pusselbitar mottas med tacksamhet. Den oredlige mjölnaren Jacob Giliusson i Danviken tror jag – på grundval av yrket, platsen och namnskicket – kan vara en tidig medlem av vallonsläkten Boudrie (jfr Kjell Lindblom, Vallonsläkter under 1600-talet I (1989), s 92 f och Pontus Möller, Några uppgifter om släkten Boudry, Släkthistoriskt Forum 1996:1, s 1 f). Gamle bekantingen hovbarberaren Baltzar Salinus ligger i långvarig tvist med sin svåger Baltzar Jungfru. En annan gammal bekant är Abraham Cabiljau, som varit följetongsfigur i alla mina tänkeboksrecensioner. Här får han kunglig fullmakt som commissarius och generaldirektör för Skeppskompaniet. Annars är han mest känd som morfar till Gustaf II Adolfs frilloson Gustaf Gustafsson, greve af Wasaborg, som i sitt kvadrerade grevevapen i första och fjärde fältet stolt insatte två kabeljofiskar (jfr PHT 1953, s 8-13). Även en Isak Cabiljau, som kallas Abrahams måg (?), får kungl. maj:ts frihetsbrev på all borgerlig tungas förskoning.

Av genealogiskt intresse är också en notis den 11 januari, vari Blasius Dundis son

Blasius begär ut det arv som honom och hans syster herr Månses (kh Magnus Vigaeus) hustru i Sorunda tillkommer efter deras moder hustru Anna.

Pontus Möller

Recension: Gård och Släkt. Tryserum-Hannäs Kulturhistoriska Stiftelses årsbok 2001-2002.

Redaktör: Anders S:son Bockgård, Nämndemansgården, 615 94 Valdemarsvik. Pris 140 kr + porto 50 kr, som kan insättas på stiftelsens pg 93 54 75-4.

I denna årsbok brukar man finna intressanta genealogiska utredningar. Så även denna gång. Redaktören skriver om Svenssonsläkten från Slättdal, Skatthagarna och Ohäringen. Det sistnämnda namnet väcker minnen hos recensenten, som i sin ungdom hörde sin mormors bror berätta, att han i sin ungdom på 1860-70-talen brukade hälsas av sin farmor med uttrycket ”Vad är du för en ohäring?”. Här får man en förklaring till uttrycket, som enligt Rietz´ Svenskt Dialektlexikon skall betyda ”den dumma människan”. Ursprungliga betydelsen har väl varit ”man från ett annat härad”, men det är bara min privata tro, som jag saknar belägg för. Den här aktuella ohäringen hette Anders Petter Andersson från Nedre Skrickerum – en dåtida värsting. I hans syndaregister märks våld mot föräldrar och morfar 1844, hot att lägga hela Tryserum i aska, våld mot föräldrar och tillgrepp av pengar 1848, mera våld och försök till våldtäkt 1851, kallat sin fader för du och andra ohöviska ord, vilket renderade honom 28 dagars fängelse på vatten och bröd.Vilken tidsbild!

Om Hannäs gamla och nya kyrka skriver Carl-Erik Ståhlbom. Hannäs nya kyrka blev färdigbyggd 1885. Man fick då konungens tillstånd att riva det gamla templet, sedan först inventarierna bortförts. Den 15 juni 1887 hölls så en märklig auktion, då man för kr. 86:85 sålde dessa gamla inventarier, bänkinredning och allt trä i själva byggnaden. Murarna lät man stå kvar, men tiden har gått mycket illa åt dem, och därför har konserveringsarbeten företagits de senaste åren för att kunna bevara något av detta gamla, dyrbara minnesmärke åt eftervärlden.

Ett kapitel, skrivet av Anders Bockgård, handlar om Grävsätters säteri, Ribbing-ättens gamla gods. En tidig ägare var jorddrotten Bo Jonsson (Grip). 1562 var gården delad. Ena hälften ägdes av friherre Birger Nilsson (Grip, d. 1565) till Vinäs, den andra av riksrådet Erik Karlsson (Gyllenstierna, d. 1586) till Vinsarp i Väster-götland. Denne har skänkt en malmljusstake till Hannäs kyrka. Erik Karlssons gård i Grävsätter ärvdes av sonen Carl Gyllenstierna och tillföll därefter dennes syster Emerentia Gyllenstierna (d. 1626). Hon var gift med lagmannen Erik Svensson Ribbing (1558-1612). Deras son Bengt Ribbing (1609-53) upprättade före 1627 ett säteri på Grävsätter som senast omkring 1635 övertogs av dennes bror Erik Ribbing (1606-65).

Säteriet gick efter Erik Ribbings död i arv till sonen, överstelöjtnant Sven Ribbing (1640-77), vilkens bror kapten Seved Ribbing (1648-1706) 1693 kom i besittning av gården. Hans huvudbaner sattes 1706 upp i den gamla kyrkan men är nu i dåligt skick och borde restaureras. Vi kan här inte i detalj redogöra för gårdens ägare under 1700-talet men de tillhörde alla ätten Silfversparre. Omkring 1820 sålde Aron Isak Silfversparre Grävsätter med underlydande till baron Johan (Jan) Carl Adelswärd (1776-1852). Gården kom alltså att inlemmas i det väldiga adelswärdska godsimperiet, ett av Sveriges absolut största, men ingick aldrig i det adelswärdska baroniet, utan var baronens privata egendom.

Anders Bockgård har också skrivit om märkvärdiga händelser, såsom t ex mordbrännare Viktor i Starrkärr, samt om en försigkommen konfirmand i Tryserum 1902 vid namn Greta Sjöberg, som blev gift med i tur och ordning Verner von Heidenstam och Anders Österling. Slutligen av samme författare en uppsats om kyrkoherde Per August Arnman i Tryserum och hans familj. Dottern Naemi var en av de tidigaste kvinnliga studenterna vid Uppsala universitet, där hon avlade fil. kand-examen. År 1905 gifte hon sig med författaren K. G. Ossiannilsson.

Såsom framgår av ovanstående är det en ovanligt välmatad och omväxlande anrättning, som Anders Bockgård denna gång bjuder på. Tack och heder!

Pontus Möller

Recension: Vallonättlingen. Medlemsblad för Sällskapet Vallonättlingar nr 1/2002

Denna publikation har på senare år allt oftare börjat innehålla släktutredningar. En dylik om släkten Boudry uppmärksammades i SoH nr 3/1996, s 176. I det nya numret inleds en artikelserie om vallonsläkten Drugge, som är uppdelad på tre nummer och är författad av Jörgen Fryxell. Den härstammar från Johan Droghe, som är känd från åren 1637-58. Släkten förgrenar sig redan under de första generationerna till Värmland, Uppland, Norrbotten, Finland, Ryssland och U S A. Släktgrenarna i Norrbotten har på ett tidigt stadium utretts av missionären pastor Nils Joëlson, som på 1950-talet skrev till mig och berättade, att han satt i ett tält i Ekutuleni, Zululand, och läste rullfilm från Råneå. Det tyckte jag lät exotiskt. Les extrêmes se touchent. Vi välkomnar självfallet publiceringen av den intressanta släktutredningen.

Pontus Möller

Recension: Uppsala stifts herdaminne. Band II:16. Ljusnans kontrakt 1593-1999.

Av Börje Björklund, Lars Otto Berg och Ragnar Norrman. Stiftshistoriska kommittén i Uppsala, Uppsala 2001, 413 s, ill, inb.

Kan man tänka sig en trevligare sysselsättning för emeriti än herdaminnesutgivning?

Jag är lätt avundsjuk på dem, som ägnat sig åt detta, en Carlquist, en Collmar, en Edestam. Man märker granneligen hur de njutit och det gör även resultatet njutbart.

I det här fallet rör det sig om tre kockar. Prosten Börje Björklund i Järvsö ha varit huvudförfattare och skrivit en första text på grundval av material från Stiftshistoriska kommitténs stora excerptsamling. Därefter har redaktionsgruppen i Uppsala, Lars Otto Berg och Ragnar Norrman, enligt överenskommelse bearbetat och kompletterat Björklunds manuskript. Nytt material har tagits fram i landsarkiven i Uppsala, Härnösand och Östersund samt i viss mån Riksarkivet, Krigsarkivet och Stockholms stadsarkiv. Därutöver har Ragnar Norrman skrivit de inledande historiska översikterna för kontrakt och pastorat medan Lars Otto Berg bland annat ansvarat för de genealogiska uppgifterna och sammanställt de olika registren. Kontraktsnamnet Ljusnans kontrakt fick 1916 ersätta det tidigare långa namnet Hälsinglands västra övre kontrakt. Det omfattar följande pastorat: Järvsö, Ljusdal, Ramsjö, Färila, Los och Hogdal-Haverö.

Om man jämför resultatet med föregångaren Fant & Låstbom, Ärkestiftets herdaminne från 1840-talet, så är ju detta något helt annat. Personbiografierna är omsorgsfullt utarbetade och mycket upplysande. Inte minst de detaljrika utdragen ur prästernas bouppteckningar ger klar belysning av levnadsomständigheterna. Visitationer ger besked om samtlig bebyggelse på prästbordets ägor (även hemlighus redovisas). Kreaturen uppräknas också liksom lösöret. Somliga präster hade stor förmögenhet medan andra var djupt skuldsatta. Även mindre smickrande beteenden redovisas: Simon Luth måste göra avbön för sin hordomssynd, Lars Hultén var begiven på starka drycker, Eric Hjort anklagades för misshandel av en prostdotter och Oscar Kihlström blev så förvirrad i huvudet att hans predikningar inte kunde förstås. Majoriteten av prästerna var dock naturligtvis föredömen för sina församlingar, dugande och rastlöst verksamma. Men ålderdomskrämpor kunde ibland ställa till besvär.

Kontraktsprosten Matthias Hallgren i Ljusdal var 83 år, då han 1860 tillsammans med kollegerna, kyrkoherdarna i Färila, Järvsö och Hogdal, gjorde en framställan om att få anstånd med att göra avskrifter av husförhörslängderna, som skulle sändas in till Statistiska centralbyrån. Man önskade att domkapitlet skulle utverka en tidsfrist, då ”deras tid inte räcker till för mer än pastoralvården med husförhör m m som måste utföras”. Man förstår att detta extra skrivgöra i en församling av Ljusdals storlek måste kännas betungande. Tydligen hade man ännu inte kommit på idén att anlita skolungdom för att göra dessa avskrifter, vilket senare i flera fall skedde.

Om prosten Petrus Schissler (1688-1755) i Järvsö berättas en märklig historia. Han hade tillsammans med en bonde anlagt en varggrop på Kyrkön. På natten hördes tjut och oväsen därifrån. Då bonden var sjuk gick Schissler ensam till varggropen och fann att inte mindre än fem vargar var fångade. Han försökte dra upp dem en och en och döda dem men hamnade själv i gropen. Anledningen till att Schissler inte försökte döda vargarna uppifrån gropens kant var att ingen varg fick avlivas i fångstgropen, eftersom blodlukten sedan skulle varna andra vargar. Därför måste djuren halas upp och dödas utanför gropen.Vargarna var skrämda i fångenskapen och anföll inte Schissler. I kyrkan väntade församlingen på sin präst och till slut kom några karlar och räddade prästen ur varggropen. Gudstjänsten blev den här dagen en timme försenad men prästen föreföll inte alltför skakad av upplevelsen.

Lupus est homo homini (ung. människan beter sig som en varg gentemot andra människor). Mycket finns att läsa om tvister och oenighet mellan enskilda präster eller mellan präst och församlingsbor. Axel Brundin (1857-1944) var formellt kyrkoherde i Färila under 50 år men uppehöll själv tjänsten i endast 20 år. Bakom det låg svåra kontroverser mellan kyrkoherden och församlingen. Men det är mycket mer än personhistoria i detta herdaminne. Det ger en riklig provkarta på bygdens liv i helg och söcken. Inledningen är mycket klargörande och följs av nyttiga Ordförklaringar över vissa ord och uttryck i texten.

Pontus Möller