Etikettarkiv: Svenskt Biografiskt Lexikon

Elias Sehlstedt är nog en av de folkkäraste skalder Sverige haft. Strindberg skriver om honom (i Sandhamn i storm ur ”I Vårbrytningen”): ”Född 1808 … dödsåret kan ej uppges alldenstund mannen är odödlig.” Till våra stora skalder kan han naturligtvis inte räknas. Han hör hemma bland dii minores. Man erinrar sig Oscar Levertins spefulla yttrande apropå Snoilskys presentation av Sehlstedts dikter: ”Varför tala om komparser, när man själv hör till de stora?” Men Snoilsky kunde trots detta uppskatta den ljusa och glada tonen i Sehlstedts poesi. Han såg i honom ”en äkta sångaresjäl med ett hjärta känsligt och törstande efter skönhet”. Under 1900-talets förra hälft var Sehlstedt fortfarande en allmänt känd poet och många kunde citera dikter av honom utantill. Han har t ex utövat ett visst inflytande på Birger Sjöbergs dikter med småborgerligt idylliska motiv och även Evert Taube hyllade sin skaldebroder på hexameter. 1935 skrev Hjalmar Alving: ”Vilhelm von Braun är i våra dagar så gott som glömd, den godmodige och småhumoristiske tullinspektoren Elias Sehlstedt har däremot ännu sin publik. Visor som Litet bo jag sätta vill och Snösparven förekomma alltjämt på t ex radiosoaréernas program.” Jolo hävdade i en tidningsartikel 1952 att S på sin tid var ”Sveriges mest lästa skald”. Skolreformen har gjort att inga unga idag känner till hans namn, än mindre hans verk.”Mycket i S:s produktion är numera onjutbart” (T. Månsson i SMoK). Ingen stor diktare men en habil och tekniskt skicklig versifikatör, som har god hand med rim och meter. Hans vers är lättflytande, melodisk och sångbar. En stor mängd av hans dikter har också tonsatts. I flera fall har han använt sig av Bellmans melodier.

En historisk insats, som inte har tillräckligt uppmärksammats, är att det rätteligen är han och inte von Braun, som bröt med det jämmerliga maner, som var förhärskande på 1830-talet. C W Böttigers (bd VII, s 171 ff) klagovisor är bekanta, ”han gret måhända högljuddast, men onekligen med största elegans” (Orvar Odd). Den 13 maj 1833 publicerades i Aftonbladet den märkliga dikt, som bar titeln Den glada sångarn, och som innebar Sehlstedts fullkomliga brytning med hela det gamla suck- och jämmermaneret. Det är i litteraturhistorien vanligen Braun som fått äran av att ha brutit med det böttigerianska maneret och fört in nya, friska fläktar i litteraturen. ”Han slog till ett så högljuddt gapskratt, att de hundrade storsuckarena kommo alldeles af sig”, säger Orvar Odd. Men Brauns debutsamling kom ut först 1837 (hans första bidrag i Aftonbladet 1834), och därför bör man nog göra Sehlstedt den rättvisan att erkänna, att det var han som slog den första bräschen och ”omedvetet, blott genom att följa sin natur” visade vägen ut ut tårmildheten (Möller 1949).

De yttre dragen av S:s levnad är i korthet följande. Född i Härnösand i ett ganska välbärgat men föga kultiverat köpmanshem, där fadern avled redan 1825, då Elias var knappt 17 år och nyss börjat i gymnasiet. 1829 22/6 blev han student av Norrlands nation i Uppsala och lär ha haft för avsikt att studera juridik (Ahnfelt), men ekonomiska bekymmer tvingade honom vid flera tillfällen att avbryta studierna. Sedan han 1830 lämnat Uppsala har han troligen rest hem till Härnösand. Härpå tyder bl a de teckningar och målningar med Ådalsmotiv, som finns från denna tid. I början av 1832 är han i Stockholm och har enligt en uppgift – som inte går att kontrollera p g a saknade elevmatriklar – ”gått in vid Målare Academien”. För att klara sin försörjning måste Sehlstedt ta plats som informator, åren 1832-34 hos den s k ”Siggesta buse”, den från Almquists rättegång bekante ryttmästaren von Schewen. Lönen var förutom kost och logi – nog så väsentligt för en medellös student – 50 à 100 rdr om året. Statusen var låg, ”i rangen näst familjens katta”. På Värmdö träffade han sin blivande maka, med vilken han gifte sig 1844. Äktenskapet slog mycket väl ut och välsignades med två barn – en flicka och en pojke, varav sonen dog före fadern.

År 1836 beslöt S att ge upp sina studier och gå in vid tullen. Han befordrades 1842 till tulluppsyningsman vid Mems station vid Slätbaken i Östergötland. 1847 blev han reseinspektor vid Hornstull utanför Stockholm, vilket medförde extra utgifter och besvär, som han med galghumoristisk bravur skildrat i ”Sång för rörliga tullbevakningen” och ”Tal till rörliga tullbevakningens hästar”. 1852 utnämndes han till tullinspektor i det avsides belägna och vintertid isolerade Sandhamn i Stockholms yttre skärgård. I de årligen avgivna personella berättelserna får han idel goda vitsord, såsom exempelvis 1840: ”skicklig, pålitlig och arbetsam” och 1845: ”wetenskapligt bildad, oförwitelig i sin tjenst, förtjenande all aktning”. 1869 fick han avsked med pension och bosatte sig i det s k Franska Värdshuset på Djurgården i Stockholm, där han dog av hjärtförlamning (paralysis cordis) 1874. I maj 1875 avtäcktes på hans grav på Norra kyrkogården en genom frivilliga bidrag åstadkommen minnesvård med hans bild (bronsmedaljong, modellerad av professor Frithiof Kjellberg). Ett Sehlstedtrum är inrymt i det 1966 invigda Sandhamns museum, beläget i det 1952 efter restaurering återinvigda då 200-åriga tullhuset i Sandhamn.

År 1832 är Sehlstedts debutår som skald. Hans första skaldeförsök är osjälvständiga efterbildningar med reminiscenser från Tegnér, Kellgren, fru Lenngren, F A Dahlgren, Franzén och J O Wallin. Framför allt var det dock norrlandsskalden A A Grafström (bd XVII, s 203 ff), som inspirerade honom. Hans första mer kända dikt Norrlänningens hemlängtan är en parafras på G:s berömda växelsång Norrland från 1818. S utgav diktsamlingarna ”Norrlands-Blommor af -dt” (1832), ”Knäppar på lyran” (1844) och ”Småplock på vers” (1850) – de båda sistnämnda under eget namn. Författarhonoraret var särdeles välbehövligt. S:s finanser var konstant dåliga och 1856 måste han gå i konkurs. Trots S:s oförtrutna strävan, omutliga hederskänsla och sparsamma hushållning gick katastrofen inte att undvika. Inte förrän vid slutet av sitt liv, då Svenska akademien givit honom ett årsanslag på 500 (slutligen 700) rdr, blev han kvitt sina evinnerliga penningbekymmer.

I och med Sehlstedts flyttning till Sandhamn börjar ett nytt skede i hans liv, och hans diktning får i viss mån en annan karaktär än tidigare. Det är nu han framför allt blir naturlivets och årstidernas diktare, och hans sinne för det komiska utvecklas mer och mer till äkta humor. Som skildrare av Stockholms skärgård valde han helst idylliska motiv. Det hör till paradoxerna, att ”trevnadens skald” egentligen aldrig trivdes på Sandhamn, åtminstone inte vintertid. ”Jag har älskat berg och dal och sjöar, men i hafvet till att bo på öar – det hör fan och icke menskor till”. Tiden på Sandhamn blev hans poetiskt rikaste år. S:s popularitet ökade genom de poetiska kalendrar han gav ut under denna tid: ”Fiskmåsen” (1853), ”Fyrbåken” (1854), ”Utkiken” (1857) och ”Telegrafen” (s.å.). S:s ”Samlade sånger och visor, gammalt och nytt” utgavs i fem band 1861-76 och hans ”Sånger och visor i urval” 1893. Urval och inledning var gjorda av Carl Snoilsky, och Carl Larsson hade illustrerat (en oillustrerad ny upplaga följde 1914). En genre för sig utgör S:s humoristiska reseskildringar på blandad vers och prosa, publicerade bl a i kalendern ”Svea”. Under en resa till hembygden 1872 formulerade han de bevingade orden: ”Och såg vid såg jag såg, varthelst jag såg”. Nämnas bör även ”Ett stycke minne från skolan och gymnasium i Härnösand”, som skrevs omkring 1870 och publicerades 1871.

”Under sandhamnstiden framträdde S som skildrare av den stockholmska skärgården, men hans natursinne var föga nyansrikt och ganska trubbigt. Bäst trivdes han på utflykter med matsäckskorgen i det gröna.” (T. Månsson i SMoK). Sehlstedts hela livsinställning var utpräglat småborgerlig och präglad av godmodig förnöjsamhet. Benägenheten att förminska och att odla diminutiver är karakteristisk för Sehlstedt. Han talar gärna om ”min lilla båt”, ”min lilla mage”, ”min lilla korpus”, ”lilla supen” etc. Bland adjektiven hör ”näpen” och ”söt” till hans favorituttryck: ”Om jag rådde om dig, lilla söta stuga”. Detta är ett typiskt Biedermeier-drag. Hans mest kända dikt torde vara ”Litet bo jag sätta vill” (enligt Nationalencyklopedin). På andra plats skulle jag vilja placera ”Salig farmor”. (Den mot S eljest ganska reserverade Schück kan inte låta bli att citera ”det ypperliga porträttet av Salig farmor”). Andra omtyckta och för sin upphovsman typiska dikter är ”I det gröna”, ”Visa på förstukvisten”, ”Se glad ut”, ”Snösparven”, ”Vackert så!”, ”En fluga i april”, ”En filosof”, ”Gör så gott du kan” och rolldikter som ”Sjömansvisa” och ”Kapten Ruff”.

Bilden av Sehlstedt blir ofullständig om man inte nämner hans insatser som tecknare och målare. Jag ber att få citera vad Ingvar Holm skrivit i Svenskt konstnärslexikon V (Malmö 1967): ”S:s produktion av bildkonst tycks ha varit ansenlig – – – – i kontrast mot Carl Larssons, den kunnige illustratörens, flottare men ytligare stil.” (Får naturligtvis skäras ned något, men jag – Pontus – saknar kompetens att med egna ord skildra och bedöma S:s konstnärsskap.)

För gärningsbiografin: S var även poststationsföreståndare vid Sandhamn 1866-1874. Enligt Strindberg tillbringade han även efter avskedet somrarna på Sandhamn enär han hade kvar posttjänsten. Generaltullstyrelsens arkiv finns numera som bekant i riksarkivet.

Tillägg till litteraturförteckningen:
I. Handskrifter.
Stadsarkivet (SSA).
Bouppteckning 1874-IV-446.
Djurö husförhörslängder 1847-75 A I 6 – A I 10 (obs! förvaras ej längre i ULA!).
Hedvig Eleonora församlings lysningsbok E I A:5.
Hedvig Eleonora församlings dödbok F I:11.

II. Tryckta arbeten.
Alving, Hjalmar, Svensk litteraturhistoria. 2:a upplagan. Sthlm 1935, s 373.
Arvidsson, Ingrid, Idyllikern på Sankt Helena. Dagens Nyheter 2/10 1955.
Atmer, Ann Katrin Pihl, Sommarnöjet i skärgården. Sommarbebyggelse i Stockholms inre skärgård 1860-1915. Monografier utg. av Sthlms stad 55. Sthlm (tr. Borås) 1987.
Beskow, Mascha, Sjukvårdsminnen. Hågkomster och livsintryck, 5.Uppsala 1924, s 203 f.
Burman, Conny, Från skvallerbänken. Sthlm 1907.
Davidsson, Åke, Katalog över svenska handteckningar i Uppsala universitetsbibliotek. Uppsala 1958.
Eliza (sign.), Nytt museum berättar Sandhamns historia. Svenska Dagbladet 26/7 1966.
Grandien, Bo, Rönndruvans glöd. Nordiska museets handlingar 107. Sthlm 1987.
Helmer, Axel, Svensk solosång 1850-1890, 1-2. Sthlm 1972.
Holm, Ingvar, Elias Sehlstedt, i: Svenskt konstnärslexikon V, Malmö 1967, s 111 f.
Holm, Pelle, Pelle Holms Bevingade ord, reviderad av Sven Ekbo, 15:e upplagan 1989, s 282.
Johansson, Rune, Skalden med det glada tacksamma hjärtat, i: Dagens Nyheters julläsning. Stockholm 1957, s 4 f.
Johnsson, Pehr (sign. P. J-n), Med den glade Sehlstedt i Norrtelge 1868. Norrtälje Tidning 27/8 1949.
Laurell, Herman och Sven G, Släkten Laurell 1666-1917. Malmö 1917.
Laurin, Carl G, Liv och konst. Sthlm 1946.
Levertin, Oscar, Samlade skrifter. Fjortonde delen. Sthlm 1921, s 14 f.
Malm, Ragnar, Diktarvärld och verklighet hos Birger Sjöberg. Göteborg 1930.
Månsson, Thure, Elias Sehlstedt, i: Svenska Män och Kvinnor 6, Sthlm 1949, s 619.
Möller, Pontus, Elias Sehlstedt – före Sandhamnstiden. En litteratur- och person-historisk studie (trebetygsuppsats i litteraturhistoria 1949). Tryckt i Argus. Årsbok för Tullmuseum och Tullhistoriska föreningen 1999. (Sthlm?) 1999, s 3-43.
Nationalencyklopedin, 16, Höganäs 1995, s 348.
Norman, Nils och Assarsson, Georg, Elias Sehlstedt, i: Svensk uppslagsbok, 2:a upplagan, bd 25, Malmö 1953, sp 770.
Olsson, Jan Olof (sign Jolo), Sandhamn får gemytlig helgedom för vallfart. Dagens Nyheter 9/6 1952.
Peterson, August, Birger Sjöberg. Den okände. Sthlm 1944, passim.
Strindberg, August, Sandhamn i storm och Huruledes jag fann Sehlstedt, i: I vårbrytningen. Sthlm 1880-81.
Svenska konstnärer. VäBo Förlag. Vänersborg 1995.
Tjerneld, Staffan, Stockholmsliv. Hur vi bott, arbetat och roat oss under100 år, 1-2. Sthlm 1949-51.
Wedberg, Birger, Lidingöliv i gamla dar. Sthlm 1924.