Etikettarkiv: Kuylenstierna

Av Pontus Möller

Det var fascinerande att läsa om Kent Anderssons annorlunda gravstensinventering i Släkthistoriskt Forum nr 2/02. Inte minst beroende på att Margareta von Lietzen, den sista av släkten Kuylenstierna som begrovs under kyrkgolvet i Örsås kyrka, är min anmoder. Talet om de många barnen Kuylenstierna som också skulle ligga där förbryllar en smula. I Elgenstiernas ättartavlor nämns ingenting därom. Maken, major Wilhelm Johansson Kuylenstierna, dog på sitt boställe Kallela i Finland och ligger begraven i Åbo domkyrka. Han var son till skeppskaptenen Johan Kuyl, som adlades Kuylenstierna 1693. Dennes far Wilhelm Jansson Kuyl, var en riktig sjöbuss som luktat krut. Jag har hans porträtt på väggen hemma.

Wilhelm Janson Kuyl

På baksidan står: ”Wilhelm Jansson Kuyl, Capitaine wid Amiralitet, förde i konung Carl X tid ett svänskt Örlogs skepp i Bataillje i Sundet emot Danska Flottan och utmärkte sig därvid så mycket att konungen tillbjöd honom Adelskap, men då han det undan bad sig skänkte konungen honom 1000 Ducater och en dyrbar Värja.”

Wilhelms och Margaretas äldste son Johan Anders Kuylenstierna instiftade Landsjö i Kimstads sn (Ög) till fideikommiss för ätten. Eftersom han var barnlös övergick fideikommisset till hans brorson Johan Carl (1769-1852), som var direktör för Göta kanalverk och upphöjdes i friherrligt stånd 1832. Hans enda son hade dött vid två års ålder, varför baronen själv slöt sin ätt. Landsjö gick till hans brorson, sjökaptenen Johan Wilhelm, vars son Otto Fredrik succederade. Denne var bara 15 år när han tillträdde fideikommisset och kände nog inte det ansvar man har rätt att kräva av en fideikommissarie. Han förde ett lättingsliv, tullade flitigt flaskan och när han blev full sköt han till måls på familjeporträtten. De som råkade ut för detta var bl a överstelöjtnanten Johan Staël von Holstein och hans gemål Christina Möller, landshövdingedotter från Narva. Tillnyktrad skämdes Otto över sitt dåd, rullade ihop tavlorna och lade dem i en tunna i stallet. Johan, som låg ytterst, blev uppäten av råttor, som är mycket förtjusta i målarfärg.

Christina Möller

Vackra Christina, som låg innerst, klarade sig så pass att hon gick att restaurera, när min mormors bror Alexis Kuylenstierna (”Mustafa”) tog över 1906. Fortfarande kan man dock se spåren av kulhålen.

Ett annat nidingsdåd bör inte förgätas. På Landsjö fanns ett gårdsarkiv med gamla åtkomsthandlingar, däribland medeltida pergamentsbrev. Dessa eldade Otto upp. Orsak: Han kunde inte läsa dem och tyckte därför att de var värdelösa. Hans ogifta systrar var av samma skrot och korn. På Landsjö fanns en präktigt arbetad silverkanna om 176 lods vikt med Kuylenstiernska vapnet på locket och inuti följande inskription: ”Till tacksam hugkomst af Öfversten och Riddaren af Svärds-Ordens stora kors Herr Carl Wilhelm Kuylenstjernas tappra förhållande i sjöslaget vid Hogland den 17 juli 1788”. Att denna kanna var fideikommiss bekymrade inte systrarna, som sålde den till silversamlaren Falk Simon.

Alexis Kuylenstierna blev officer vid Södermanlands regemente, där både hans far och farfar varit chefer. Men när hans ungdomskärlek, kusinen Ewa Sparre, mot sin vilja giftes bort med en elak och otäck greve, begav sig Alexis ut på långväga resor till exotiska platser som Arabien, Palestina, Syrien, Mesopotamien, Persien, Indien, Kina, Manchuriet, Korea, Mongoliet och Ryssland men framför allt Turkiet, där han hade haft släktingar på Karl XII:s tid. Han finansierade resorna genom att skriva reseberättelser i Dagens Nyheter och Berliner Tageblatt. Så småningom blev det också flera böcker. I Dagens Nyheter skrev han senare också kåserier, utgivna under titeln ”Klagovisor”. I dåtida skämtteckningar avbildades han åtföljd av en tam kamel vid namn Timur. Som ett prov på hans av drastisk humor präglade stilkonst må här återges en skildring av ett besök på en kinesisk badinrättning.

”Som jag fått höra talas om, att en inrättning så otrolig som ett kinesiskt bad existerade i Kai-fong, beslöt jag att följande morgon före soluppgången pröfva detsamma. Så begaf jag mig i månsken insvept i en fårskinnspels och för resten ingenting till badhuset, en rätt sval promenad på tio minuter i en temperatur på – tre grader. Jag fördes in i en halfmörk sal, där en naken kines rusade på mig, beröfvade mig mina få klädesplagg. Som en missdådare, som föres till afrättsplatsen, leddes jag så genom en kolmörk, fuktig, ljum, obehagligt slipprig och säkerligen smutsig korridor till en halfmörk sal, fylld med vattenångor. Där nedstoppade bödeln mig i ett cylinderformadt hål utan botten, i hvilket jag hindrades från att försvinna genom två urhålkade träskifvor, som passades omkring min hals. Då jag på detta sätt blifvit upphängd, fylldes hålet med nära kokpunkten varande vatten.

Så lämnades jag att filosofera öfver lifvets skickelser utan förmåga att själf taga mig upp ur mitt fängelse, där jag kände eller tyckte mig känna, hur det heta vattnet löste köttet från benen. Då den nakne barbaren ansåg, att jag var tillräckligt genomkokt drog han upp mig såsom man drar korken ur en butelj, vände mig ett par gånger på en glödhet stenskifva, så att jag äfven skulle bli litet stekt samt kastade mig slutligen i ett stort, med något svalare vatten fylldt stentråg. Där börjades en bearbetning i jäm-förelse med hvilken den turkiske badmassörens behandling är en barnlek. Mongolen slog mig med träskifvor, nöp mig, trampade på mig, gnodde mig med rysliga trasor och slog slutligen, sedan han tröttnat, en skål kokhett vatten öfver mitt hufvud. Så släpades jag genom de smutsiga korridorerna ut i den första salen, där temperaturen säkert ej öfversteg + 10 grader Celsius, ikläddes min pels och tvangs att förtära två koppar skållhett te, hvarefter jag kördes på porten för att vandra hem under soluppgångens ingalunda blida temperatur. Jag kan ej annat än förvåna mig öfver, att jag lefver efter allt detta.” (Bland Kineser och Mongoler. Resor af Alexis Kuylenstierna (”Mustafa”). Första delen. Stockholm 1900-01, s 231 ff. Resan företogs i februari 1899).

Det ligger i sakens natur att han under sina resor upplevde många svåra strapatser och stundom befann sig i livsfara. Jag citerar ur boken ”Äventyr bland turkar och araber” (Stockholm 1912), s 40, om en färd till häst som han med en följeslagare företog från Aleppo till Iskenderun, då de fann sig förföljda av tre rövare. ”Avståndet mellan dem och oss minskades nästan ej alls, och svårigheten att sikta under den starka farten och i den osäkra belysningen gjorde, att vi ej gärna kunde bli träffade annat än genom en slump. – Slumpen kom emellertid. – Där tjuter en kula bakom mig, och min vänstra arm hänger domnad, tung som bly, utan att jag egentligen känt eller känner någon smärta. Detta var dock något för starkt även för en fridens man sådan som jag. Jag vet ej vad för en krigisk anda som for över mig i en hast, men jag vände mig i sadeln, släppte tyglarna och sköt, siktande på den närmaste rövaren, vars röda fez lyste i månskenet. Utan något slags besinning sköt jag ut revolverns alla sex skott, trots att mannen redan vid andra skottet tumlade baklänges och störtade av hästen. Jag tror, att om revolvern haft hundra skott, jag skulle fortsatt att skjuta ut dem allesammans i ursinnig förbittring.

Under hela tiden fortsattes emellertid ritten med oförminskad fart. Ali underrättar mig att de två återstående rövarna stannat, men jag räcker honom i alla fall revolvern till omladdning. Själv kan jag ej ladda den. Min vänstra arm är obrukbar och blodet silar ned över fingrarna.” En bydoktor i en mindre stad fick åtminstone slut på blödningen och anlade ett provisoriskt förband, men det rubbades under den fortsatta ritten till Iskenderun och blodet började åter sippra igenom. Därifrån togs en fransk båt till Pireus. ”Fem dagar senare var jag i Aten, där jag en månads tid fick plåstra med min genomskjutna arm. Såret var från början ofarligt, men genom vanskötsel hade det blivit ganska elakartat, och jag måste låta bränna det flera gånger i Aten för att hindra kallbrand. Sedermera läktes det visserligen, men gick redan påföljande sommar åter upp, vilket därefter upprepades nästan regelbundet varje år under flera års tid.”

Revolvern är alltjämt i släktens ägo och vårdas som en dyrbar relik. Andra kära minnen är två kinesiska pass i storleken 42×50 cm och hans kinesiska visitkort med texten Ki lien hsi ah, vilket betyder ”hög herre, mycket underlig”. Gissa om det roade Alexis. Han tyckte nog att det var på pricken.

Slutet på sagan gick i dur. År 1906 dog odågan på Landsjö och Alexis´ farbror, auditören Carl-Wilhelm Kuylenstierna, som stod närmast i tur, avstod såsom ogift och barnlös fideikommisset till sin brorson, som genast satte i gång att rusta upp det.

Och så kunde han äntligen gifta sig med sin Ewa, som blivit skild från den otäcke greven. De blev mycket lyckliga men kunde tyvärr inte få några barn. Greven hade satt p för det. Hur får ni försöka lista ut själva.