Tag Archives: Hans Schmiterlöw

Recension: Släkten Persson-Molin på Lövliden i Helgums socken i Ångermanland

Av Hans Schmiterlöw. Kompendium i A4, 30 s text + 4 antavlor och 1 stamtavla i A3 och 1 namn-adresslista. Mogata 1998.

Detta är författarens femte skrift i släktforskning, som behandar hans hustru Wivis, född Lindahl, anor i Ångermanland. ”En släktberättelse om hemmansägaren Carl Jacob Persson och hans hustru Märta Dorotea Molin, deras anor under drygt 200 år från omkring 1650 till 1900 samt om deras ättlingar fram till nutid, framforskad och nedskriven av dottern Anny Persson-Lindahls svärson Hans Schmiterlöw, som hade lyckan att bli gift med hennes dotter Wivi.” Så lyder författarens sympatiska presentation av boken.

Först började han med att intervjua de allra närmaste släktingarna och fick då fram en mängd detaljuppgifter om generationerna i detta århundrade. När han skulle börja sökandet i Helgums socken kom Fru Fortuna till hans hjälp. Han gick med i GF och fick då boken ”Familjer i Edsele år 1694-1808” av Håkan Skogsjö. Edsele är en socken i västra Ångermanland och gränsar till socknarna Ramsele i nordväst och Helgum i sydost. Denna bok skildrar ett ”återskapande” av socknens saknade kyrkoböcker för nämnda tid genom forskning i andra arkivhandlingar såsom dom-böcker, bouppteckningar, lagfartsprotokoll m m.

Därutöver har Skogsjö hänvisat till närliggande socknars kyrkoarkivalier samt refererat till andra författares verk, däribland Harry Mohlunds ”Helgums socken” med underrubriken ”Byar och Gårdar”, tryckt 1984. Kontakt etablerades med Mohlund, vilket ledde till anskaffandet av även hans nästa bok,”Helgums socken del II”, som utgör en fortsättning på den förra boken fram till 1800-talets slut. I denna bok fanns också Carl Jacob Persson och hans familj på Lövliden upptagen. Kontakter med flera andra släkt- och hembygdsforskare tillförde också många nya kompletterande uppgifter.

Tillsammantaget har detta inneburit att man inte behövt forska i Helgums och angränsande församlingars kyrkoböcker via mikrokorten från SVAR i Ramsele, utan man har så att säga fått mycket ”gratis”. Framställningen liknar den som använts i författarens tidigare arbeten. Varje århundrade är indelat i tre generationer, i vilka alla anor och släktmedlemmar är inpassade i princip efter födelseåren. På det viset är det lätt att förstå sambandet släktingarna emellan, när de redovisas på antavlorna och stamtavlorna.

Liksom i de tidigare skrifterna lättas framställningen upp av anekdoter. Det berättas att Carl Jacob Persson var känd som en snäll och lite blödig person och inte särskilt modig, men det var hans hustru desto mer. En gång när de hade varit nere i byn och tillhandlat sig en ”lillgris” mötte de en björn på hemvägen. Carl Jacob blev vettskrämd, medan Märta Dea lär ha sagt, att går björnen till angrepp så kastar jag griskultingen till honom. Men Carl Jacob sprang ifrån hustrun hem till gården. När grannarna frågade efter Märta Dea svarade han: hon är hos björnen med grisen. Men hon kom hem efter någon timme med grisen i behåll!

Det är en mycket trevlig och lättläst släktkrönika, som Hans Schmiterlöw åstadkommit. Några sakliga invändningar kan inte göras, utan författaren hälsas välkommen tillbaka med mer av samma sort.

Pontus Möller

Recension: Ätten Schmiterlöw

Femton generationer under fem sekel. En släktkrönika färdigskriven 1943 – till medlemmarna i Släkten Schmiterlöw – av överste Henning Schmiterlöw. Utskrift på dator av förf:s brorson Hans Schmiterlöw. Utgivet av Släktföreningen Schmiterlöw. Eskilstuna 2000. 240 s.

Henning Schmiterlöw (1881–1952) var överste och chef för Smålands arméartilleri-regemente i Jönköping. Efter avskedet sommaren 1942 flyttade han till Helgö i Helgasjön norr om Växjö och sysselsatte sig med studier och skriftställeri av olika slag, bl a färdigställandet av föreliggande skrift, som påbörjats i november 1935. I förordet förklarar författaren, att detta inte är resultatet av något egentligt forskningsarbete. De genealogiska förhållandena och de yttre dragen av ättemedlemmarnas liv har legat tämligen klara, beträffande de äldre generationerna genom Dr T. Pyls Die Familie Smiterlow (Greifswald 1873) och beträffande de yngre generationerna genom de svenska ättartavlorna. Arbetet har därför inriktats på att försöka få fram dels en allmän miljöram för de äldre generationerna, dels detaljer och yttranden som kunna bidraga till att levandegöra personerna i fråga och deras tidsförhållanden. Där så varit möjligt har de själva fått tala. Däremot har noggranna data och uppgifter om utnämningar, examina, ordnar m m i regel utelämnats, eftersom de kan inhämtas i kalendrar m m.

Ättenamnet Smiterlow återfinns för första gången i en av Greifswalds stadsböcker år 1394 och har antagits vara av vendiskt ursprung. Den säkra släktledningen börjar med Didrik Smiterlow, som köpte ett hus i Greifswald 1430 och dog mellan 1446 och 1449.
De första fyra generationerna var under 1400- och 1500-talen bosatta i Greifswald och Stralsund och tillhörde dessa städers patriciat. En nutida läsare frapperas av hur mycket som är känt om dessa tidiga led. I Sverige finns få motsvarigheter när det gäller borgerliga släkter, ett exempel är väl Breitholtz (se SoH nr 2/1998, s 129 f). Femte generationen bildar en övergång från staden till landet, V.-VIII. generationerna var under 1600-talet till övervägande del bosatta på Rügen som godsägare. I åttonde generationen sker en övergång till militäryrket. Medlemmarna av följande generationer var från 1700-talet till övervägande del officerare och godsägare dels i Sverige och dels på Rügen och i Pommern.

Georg Christian Smiterlow (1651-1712) var löjtnant i dansk tjänst 1668-70 och hans fem söner, som alla gått i svensk krigstjänst, introducerades på svenska riddarhuset 1723 under namnet Schmiterlöw. Hans Georg (1686-1729) var överste och gift med en grevinna Taube men hans släktgren dog ut. Nästa broder Henning Christian (1688-1750) var major. Från honom härstammar nu levande svenska släktgrenar. Källmaterialet flyter rikt, särskilt överstelöjtnanten, tituläre landshövdingen och skalden Henning Christian d.y. (1754-1813) blir utförligt och roligt biograferad. Han var god vän med Kellgren och Anna Maria Lenngren och publicerade själv dikter. Men framför allt var han lantbrukare på sin gård Olstorp (i V. Ryds sn, Ög.), som han mottog vanhävdad men rustade upp till perfekt skick. Sonsons son till honom är författaren till föreliggande släktbok.

Boken skulle ha varit försedd med 91 illustrationer, vilka emellertid på obekant sätt förkommit, men förteckningen finns kvar. Vi får trösta oss med en färgbild av vapnet på frampärmen (en naken vildman med grön krans på huvudet, hållande en klubba och ridande på ett lejon) och ett porträtt i färg av författaren på bakpärmen. Han var en liten man med monokel och ett snett leende. Jag minns honom mycket väl, han var min regementschef på A 6. Av okänd anledning kallades han ”Moster”.

Det finns många släkttavlor, som visar förbindelser med några patricierfamiljer i Greifswald och Stralsund såsom Schwarz, Bünsow, Braun och Klinckow, tabeller över Rügenadeln, uppgifter om några ättemödrars familjer på Rügen och i Pommern såsom von Lübeck, von Krassow, von Kathen, von Platen och dito i Sverige såsom Lundersten, Svensson (från Västervik), Palbitzki, Silfversparre, Geijer, Cederbaum, de Maré och Areschoug, förteckningar över släktens gårdar, ett par antavlor samt en kortfattad redogörelse för Gotlands-linjen, som ännu inte är tillräckligt utredd.

I ett intressant appendix avhandlas överstelöjtnant Bernhard von Schmiterlöws (1844-1933) minnen. Han var barndomsvän och kadettkamrat med Colmar von der Golz, som han vid 82 års ålder biograferade i boken ”General-Feldmarschall von der Goltz-Pascha” (Berlin & Leipzig 1926). De båda vännerna upptog som noms de guerre efter Heines dikt ”Zwei Ritter” Krapülinski und Waschlapski, som de begagnade vid sin långa brevväxling. ”Eine grosse Bowle Punsch” är ett återkommande tema. När v d Goltz vid ett tillfälle ombord på kryssaren Goeben stött på en mina, skriver han att hans högsta önskan, då han förutsåg sitt livs slut i vågorna var, ”att havet vore en enda stor bål punsch”. Bernhard blev av förlaget anmodad att nedskriva sina levnadsminnen, vilket han ock gjorde vid 85-86 års ålder. De omfattar omkring 500 maskinskrivna sidor, som dock aldrig blev tryckta men bjuder på roande läsning. En av hans officerskamrater var Paul von Hindenburg, sedermera ”Reichspräsident”.

Några feltryck har påträffats, på s 12 Ganhen, läs Gauhen, på s 189 Bedkman-Hollweg, läs Bethmann-Hollweg.

Pontus Möller

Recension: Min Lefvernes Beskrifning, som i synnerhet innefattar min Hushållning vid Olstorp och underliggande Hemman ifrån år 1789.

Av Henning Christian Schmiterlöw. Utgiven av Släktföreningen Schmiterlöw genom Hans Schmiterlöw, Eskilstuna 2002, 130 s.

Vem var Henning Christian Schmiterlöw? Han föddes 1754 9/10 på ryttmästare-bostället Larum i Dalhems socken, Tjust härad och Kalmar län, fick sin första underofficersbefattning vid 2 (!) års ålder, blev livdrabant 1767 och avancerade till korpral vid livdrabantkåren (motsvarande major), blev överstelöjtnant 1793, fick landshövdings karaktär 1812 samt dog året därpå 7/3 på sin gård Olstorp i Västra Ryds sn, Östergötlands län. Själv såg han sig i första hand som ”hushållare”, dvs lantbrukare, och redogör i sina levnadsminnen framför allt för de förbättringar han genomfört på gården, som han mottog vanhävdad men rustade upp till perfekt skick. Men han hade även andra strängar på sin lyra – han var nämligen en icke oäven diktare och god vän med bl.a. Kellgren och fru Lenngren.

Han skildrar hur det kändes att vid 7 års ålder få en informator, som alla dagar full försummade hans undervisning och bara ägnade sig åt marterande gycklerier. Efter honom fick han en informator, som var mera ömsint och därför älskad av sin discipel, men han for till Uppsala 1764 för att promoveras till magister och fick därefter plats som kyrkoadjunkt i Stockholm. ”Han skref i detta ämne till min Far, förbindande sig at skaffa en beskedlig informator i sitt ställe. Af en händelse kom jag at läsa detta bref, hvars innehåll för mig dölgdes. Denna uptäckt, som försatte mig i den olyckliga inbildningen, at jag åter kunde få en tyrannisk handledare, hade den våldsamma verkan på mitt sinne, at jag föll i den starkaste mjeltsjuka, som sedermera hela 9 år fortfor vissa skiften om året och genom Guds nåd och brunnsdrickning slutligen öfvervans.” Hösten 1764 fick han en ny informator, Magister Ahlbom, med vilken han våren 1765 reste till Upsala, där han fick mässlingen och låg 4 veckor till sängs. ”Af dessa 2:ne årens vårterminer, som jag tillbragte vid academien hade mina Preceptourer (informatorer) mycken nytta och jag aldeles ingen. Sedermera var jag ej vid Upsala förrän 1771, då jag på egen hand fick resa dit.”

Men vid sidan av allt det privata har dessa memoarer ett betydande historiskt intresse. Henning Christian stod till att börja med i nåd hos Gustaf III, som hjälpte honom till befordran och hos vilken han hade kontinuerlig vakttjänst. Så småningom får han emellertid upp ögonen för vad som håller på att hända med hans kära fosterland. Det hemliga missnöjet växer. Riksskulden var ofantlig men det hindrade inte kungen från att slösa enorma summor på lustbarheter och nöjen. ”Missförstånd inom hofvet och gunstlingar; sinlige slösare, bortsopade förtjente män tid efter annan. Nationen började få öppna ögon vid 1778 års Riksdag, och än mer vid 1786 års Riksmöte, då Riksrådet Gref Ferssen, skrämd och öfvertalad, bragte ärendena till ett omoget och precipante (överilat) slut, samt derigenom gaf Kungen andrum och fri luft at sedermera utöfva de olagliga våldsamheter, som jag framdeles något skall vidröra.”

Han syftar naturligtvis på Finska kriget och på Förenings- och Säkerhetsakten, som kungen med olagliga medel genomdrev på riksdagen 1789. Det var då kungen kom upp på Riddarhuset och tackade ridderskapet och adeln för dess bifall, negligerande en kompakt mur av nejrop.

Henning Christians detaljerade skildring av 1786 års riksmöte, som han från början till slut bevistade, har ett stort historiskt intresse men hans memoarer har aldrig begagnats av historikerna. Kungamordet bevittnade han inte men han har mycket att berätta om vad som tilldrog sig på slottet under kungens sista dagar och en tid därefter. När han så ville ha avsked från drabantkåren och detta nekades honom, vände han sig till sin vän från studietiden Baron G.A. Reuterholm, som förhjälpte honom till det önskade avskedet. Hans tacksamhet mot denne omstridde man är mycket stor; han ”uphör aldrig at erkänna Baron Reuterholms vänskap och goda hjerta. Efterverlden skall en gång rättvisa hans förtjenster.” Tyvärr kom denna fromma önskan på skam. Schmiterlöws Napoleonbeundran tog sig det uttrycket att en son som föddes 1799 döptes till Adam Bonaparte efter ”den störste man samtiden äger och kanske verlden aldrig förr ägt”.

Memoarerna skrevs på Olstorp 1789-1811. Originalet är en handskriven i helfranskt band inbunden bok, som ingår som volym nr 4 i Schmiterlöwska samlingen på Krigsarkivet i Stockholm. Ett utdrag publicerades i Släkt och Hävd nr 4/2001 (fortsättningen på min vänbok), s 393-403. Vi får tacka Hans Schmiterlöw (f. 1921), ättens huvudman, för hans goda initiativ att publicera detta värdefulla manuskript av stort allmänt intresse.

Pontus Möller

Recension: Gotlandssläkten Smitterlöf-Schmidterlöw

En redogörelse över släktens anor och släktmedlemmarnas öden från omkring 1800 fram till år 2000. Av Hans Schmiterlöw. Söderköping 2001, 18 s + 8 bilagor.

Författaren konstaterar, att det funnits två grenar av ätten Schmiterlöw på Gotland. Den äldre grenen, som hade sitt ursprung i den gamla Smiterlow-släkten, hemmahörande i Pommern sedan 1300-talet, inflyttade med en medlem från Stralsund till Gotland vid mitten av 1500-talet. Den grenen är utdöd. Den här behandlade släkten visar sig vara en illegitim gren av den adliga ätten. Kornetten vid Smålands husarregemente Carl J o h a n Fredrik Schmiterlöw (Elgenstierna, tab. 11) gjorde 1827 en piga med barn i Västervik. Hon hette Anna Lisa Danielsdotter och är på 1840-talet skriven på torpet Petersborg i Västrums socken tillsammans med ”fostersonen” (!) Gustaf Reinhold Johansson Smitterlöf (* 1827 25/9 i Västervik), som flyttade till Gotland 1850. Där gifte han sig samma år med torpardottern Maria Olivia Magnér, med vilken han fick två barn, förlöpte hemmet omkring 1863 men fick därefter ytterligare två barn av vilka den äldre fick farfaderns namn Carl Johan Fredric (* 1864 3/3 i Västerhejde). Barnen betecknas som oäkta och modern som änka. Detta är förmodligen fel. Fadern har av någon anledning gått under jorden, enligt en traditionsuppgift trodde han sig vara eftersökt för något mindre brott och vågade därför ej ge sig tillkänna, men han besökte i hemlighet sin fru och fick alltså ytterligare två barn med henne. Ännu i husförhörslängden 1870-79 kallas hon ”Smitterlöfs hustru” och inte änka. Var mannen blivit av har ej gått att fastställa.

Alla, som sökt föra en släktutredning vidare till nutid, vet vilka enorma problem som då uppstår på grund av sekretessbestämmelserna. Man kan visserligen skriva till pastorsämbetena, men om man får något svar är ovisst och får man det efter lång väntan kan det vara felaktigt eller vilseledande (se min artikel ”Släktforskning med förhinder” i Släkthistoriskt Forum nr 1/2001, s 6 f). Fr o m medio 1991 är det till skattemyndigheterna man skall vända sig. De är ofta snabba att svara men lämnar ytterst knapphändiga uppgifter. Ett exempel: Jag frågade lokala skatt i Kristianstad efter en kvinna vid namn Anna-Greta Möller och fick då veta att hon var skild 1976, men om hon var född Möller eller gift Möller framgick inte. Efter att ha frågat på nytt fick jag veta att hon var född Niklasson och varit gift med en Karl Möller. Inga data om denne lämnades, trots att det var hans släkttillhörighet, som jag ville klarlägga. Hans Schmiterlöw har funnit ett sätt att kringgå den här problematiken. Han letar reda på släktmedlemmarna och intervjuar dem. Det går i allmänhet bra, men då och då träffar han på någon, som inte är beredd att lämna någon uppgift om sig själv och sina närmaste.

På grundval av de uppgifter han fått per brev eller telefon eller vid personliga besök har Hans Schmiterlöw upprättat sju prydligt textade och mycket lättlästa stamtavlor över Gotlandssläkten Smitterlöf. Bilaga 8 är en namn-, adress- och teleförteckning över ättlingar. Bland förekommande släktnamn i denna mycket välgjorda utredning kan nämnas Ahnstrand, Bergling, Bergvall, Blixt, Dolkemeier, Engström, Jäger, Lindberg, Lundberg, Lundqvist, Nordgren, Nyholm, Wahlberg, Vickman och Vinblad.

Pontus Möller