Tag Archives: Per Ericsson.

Recension: Jönköpings jordegummor. Från 1600-talets vidskepelse till 1700-talets vetenskap

Av Per Ericsson. Junecopia Förlag, Jönköping. Tr. i Habo 1999. 48 s. Ill.

Författaren är arkivchef vid Jönköpings läns Folkrörelsearkiv och är – som även Släkt och Hävds läsare nogsamt märkt – oerhört kunnig när det gäller lokalhistoria och forskning om gamla jönköpingssläkter. Det har han haft nytta av vid denna kartläggning av Jönköpings jordegummors liv och arbete, från hustru Nilla vid 1600-talets början till madame Helena Pontén vid 1700-talets slut. Ämnet har tidigare varit helt obearbetat och det är ofta svårt att få fram några uppgifter om gångna tiders barnmorskor. Jordegummeyrket blev på 1700-talet det första i Sverige för vilket en utbildning exklusivt för kvinnor inrättades.

Till Jönköping kom examinerade barnmorskor från skilda håll i Sverige – Ulrika Ehrengren från Göteborg, Catharina Breuer från Lidköping, Maria Törning från Hjo, Catharina Sörman från Mariestad. Här fick de konkurrera med stadens självlärda jordegummor: Helena Ruda, Birgitta Bergman, Sara Espelin. Frågan om vem som skulle ha rätt att förlösa barn i Jönköping blev en tvistefråga mellan lärda och olärda barnmorskor, vilken vid skilda tidpunkter prövades av såväl stadens magistrat, kämners- och rådstugerätt, som Länsstyrelsen, Göta hovrätt, Högsta domstolen och Sundhetskollegiet!

Det första kapitlet i boken heter Lögevattnets kraft. Man trodde att det första lögevattnet, som det nyfödda barnet tvättades i, hade magisk kraft. Om man strök det på några fläckar på halsen, så gick de bort. Andra trodde att, om de gjorde detsamma, så skulle de inte bli solbrända. I de hållna förhören möter man föreställningen om en nyttig ”vit” magi och en skadlig ”svart” magi, båda straffbelagda. 1600-talets människor såg sig omgivna av onda makter och illvilliga människor, som man gjorde klokt i att skydda sig mot med hjälp av vit magi. Eftersom den vita magin och dess utövare vanligen tolererades av gemene man var jordegummorna mycket angelägna att betona att de till barnets bästa använt sig av vit magi (eld, vitlök).

”Den svenska obstetrikens fader” Johan von Hoorn fick 1708 i Stockholm igång en barnmorskeutbildning, som 1711 erhöll ett reglemente. Undervisningen var två år lång och avslutades med examination inför Collegium Medicum, som under 1700-talet via landets landshövdingar i flera decennier kom att driva en kampanj för att förmå stads- och landsbefolkningen att sända lämpliga kvinnor till barnmorske- utbildning i Stockholm och sedan anställa dessa. Under hela 1700-talet rådde stor konkurrens i Jönköping mellan lärda och olärda barnmorskor, som ofta drog sina tvistemål inför rätta. Då de examinerade barnmorskorna begärde mer betalt för sina tjänster ansågs det skäligt att även olärda barnmorskor, som hade lägre krav på ersättning, skulle få betjäna den fattigare delen av befolkningen.

Ericssons utförliga presentation av de i Jönköping verksamma jordegummorna har såväl personhistoriskt som kulturhistoriskt intresse och det är ett nöje att ta del av framställningen, som är väl dokumenterad med en fullmatad notapparat. I en bilaga redovisas Jönköpings barnmorskor på 1600- och 1700-talen: hela 27 oexaminerade mot bara 6 examinerade, vartill kommer 5 ytterligare omnämnda barnmorskor. Per Ericsson förtjänar mycket beröm för sin pionjärinsats.

Pontus Möller