Tag Archives: Owe Jacobsson

Recension: De Dorphska breven. En brevroman från tidigt 1800-tal.

Urval, kommentarer och bearbetning av Owe Jacobsson. Örebro 2000, 126 s. + XXXVIII s. bilagor. Ill.

Denna brevsamling är av stort kulturhistoriskt värde men har också mycket att bjuda den personhistoriskt intresserade. På frampärmen finns porträtt av de båda kontrahenterna Johan Jacob Dorph (1771-1827), slutligen kommendörkapten, och hans maka Eleonora Christina (Nora) Schreil (1784-1854), prästdotter från Källs Nöbbelöv utanför Landskrona. Hon var redan förlovad med en prästman Johan Sundius, när hon träffade och blev häftigt förälskad i Dorph. Känslorna besvarades och han anhöll hos hennes föräldrar om hennes hand. Efter svår samvetsvånda slår Nora upp sin förlovning och de unga tu kan gifta sig i Landskrona 1808 26/2. Fem dagar tidigare hade Ryssland förklarat Sverige krig och Dorph måste i all hast bege sig ut i kriget. Han utnämndes den 1 juni till överadjutant hos konungen och major i flottorna samt fick 17 juni befälet över Malmödivisionens öppna kanonslupar. Efter utrustning av kanonsluparna i Malmö fick Dorph under en månad vara tillsammans med sin hustru innan han den 10 augusti erhöll order att avresa till konungens högkvarter i Grelsby på Åland för att tjänstgöra som överadjutant. Där var han sysselsatt med allehanda expeditionsgöromål och spisade var dag vid konungens bord ”med Taffel Musique”. Men snart nog blev det allvar, kriget förlöpte illa, men Dorph klarade livhanken och kunde till julen 1808 återförenas med sin hustru i Landskrona.

De många brev, som utväxlas mellan makarna, utmärker sig för stor kärleksfullhet.Han kallar henne för ”Min Egen Söta beskedliga Gumma”, ”Min Ömt Älskade Gumma” eller ”Min aldra beskedligaste och Mulliga Gumma”. Hon skriver ”Min Lille Gode Beskedelige Mann”, ”Min af alt hjerta Älskade Gode Man” eller ”Min öfver alt i verlden Älskade Man och Lille Mullige Påk”. Ibland har orden inte riktigt samma betydelse som idag. När han vid ett tillfälle kallar henne för min ”Nycktra Gumma”, så har utgivaren i en not förklarat att det skall tolkas som förståndiga.

Efter kriget blev Dorph Öresundsflottiljens chef och som sådan stationerad i Landskrona. Han fortsätter att skriva brev t o m 1815 men numera i en betydligt fredligare och lugnare atmosfär.

Hur slutar då sagan? Johan Jacob Dorph avled i sitt hem på Skeppsholmen i Stockholm den 14 november 1827. Änkan som nu stod ensam med den stora barnaskaran fann på råd och öppnade pensionat, som var mycket välrenommerat och fick rykte om sig att vara en veritabel äktenskapsbyrå. ”Överstinnan Dorph” (hon kallades tydligen så) hade glädjen att se alla sina döttrar väl bortgifta innan hon drabbades av ett slaganfall 1848, som för en tid förlamade hennes högra sida och nästan helt berövade henne talförmågan. Hon avled i sitt hem på nyårdagen 1854 och ligger jämte maken begravd på Galärvarvets kyrkogård invid Nordiska Museet.

Owe Jacobssons edition är föredömlig. I bilagorna gläder han oss genealoger med stamtavlor över släkterna Dorph, Schreil och Pripp (Noras mor var född Pripp), ett åminnelsetal vid J J Dorphs grav den 18 november 1827, personteckningar över ett antal i boken nämnda högre officerare samt personregister, brevregister och litteraturhänvisningar. Jag bör väl tillägga att även krigshistoriker här har åtskilligt att hämta, bland annat om striderna vid Ratan och om hemtransporten av flottans fartyg under svåra väderförhållanden i november 1809. Sjuka människor satt utan något skydd i de öppna sluparna prisgivna åt snöstormen. Den empati som Nora visar med dessa olyckliga människor är rent rörande.

Pontus Möller

Annonser