Märta Liljencrants Del 1

Ur Märta Liljencrants handskrivna memoarer:

Utdrag ur dagböcker – små bagateller som kanske kan roa barn och barnbarn.

Min son Pontus Möller som är släktforskare säger att alla gamla människor borde skriva ner sina minnen. Jag vill nu försöka med hjälp av mina dagböcker berätta om mitt liv. Jag har skrivit dagböcker sen 1898, mer och mindre utförliga och mer och mindre barnsligt romantiska.

Först kanske jag ska tala lite om dem som gått före mig, föräldrar, morföräldrar, farföräldrar – man är ju med tusen osynliga länkar fästad vid dem och bär arvet från dem inom sig.

Närmast i mitt minne står ju föräldrarna:

• Edvard Liljencrants 14 januari 1849 – 14 mars 1923.
• Ellen Liljencrants (född Kuylenstierna) 30 maj 1859 – 28 april 1923.

Men först ska vi ha lite släktforskning, släkten Liljencrants är inte så gammal. Stamfadern Johan Liljencrants hette förut Westerman. Han föddes 1730 i Gävle där hans far var teologie doktor och prost.

Johan blev 1768 adlad av Gustaf III med namnet Liljencrants – 1777 blev han friherre och 1812 greve. Han dog 1815. Han var min farfars farfar. Det låter inte så långt avlägset, sin farfar minns man ju i regel och min farfar kan tänkas ha berättat något om sin farfar – men i det här fallet var ju min farfar död innan jag föddes, så någon hjälp för minnet har jag inte fått från det hållet. Men det finns mycket skrivet om honom och jag kan berätta lite.

I memoarlitteraturen från den gustavianska tiden, där skvaller och förtal rikligt förekommer nämnes Johan Liljencrants enbart med vördnad och aktning. Det talas om hans redbarhet och omsorg om folkets och rikets väl – hans framsynthet, oräddhet, skicklighet och arbetsvilja. Han studerade i Uppsala och gjorde sedan utlandsresor med statligt understöd. Studerade särskilt Englands och Hollands ekonomiska förhållanden och skrev reseberättelser.

Hemkommen till Sverige fick han snart en del viktiga uppdrag och blev så småningom finansminister, statssekreterare och riksråd. Liljencrants var ingen bördsaristokrat, vilket Gustaf III ansåg nödvändigt för att ha fullt människovärde. Hans mamma hette Gyllenkrook och det hjälpte ju upp saken lite, men någon hovman blev han aldrig. Han var rättfram och burdus och saknade smidighet. Hans omständlighet och grundlighet tröttade kungen och han blev aldrig någon favorit vid det lättsinniga hovet. Kungen var lika slösaktig som Liljencrants var sparsam – det var deras ständiga tvistefrö.

Om Johans utseende får man besked i David Schultz von Schultzenheims åminnelsetal i Vetenskapsakademin år 1816. Han säger:

Herr Riksrådets kroppsväxt var av medelmåttig höjd men välformad och manlig. Han var begåvad med en klar och klok uppsyn och med mörkblå ögon. Han hade bruna hår som i höga åldern blevo silvervita men till bevis av huvudets även utvärtes sundhet voro de intill livets slut mer ”ymnoge” än de flesta människors i ungdomen. Han var i umgänge förekommande behaglig och intagande, hade ett välljudande uttal och talade gärna.

Som motvikt mot detta lovprisande berättar den elaka Schröderheim i sina memoarer att ”gubben var utan takt, utan urskillning. I umgänget tråkig, pratade mycket, men odrägligt”.

Tar man medelproportionalen av dessa två karaktäristiker bör man kunna få ett ungefärligt begrepp om hurdan han var.

I ekonomiska ting var Liljencrants av en starkt traditionsbunden uppfattning men i andra avseenden var han mera framstegsvänlig – som då han förordade en friare religionsutövning och tillät judars och andra främlingars inflyttande i Sverige. 1778 inköpte han Sturehov, Fittja och Slagsta egendomar i Botkyrka socken och lät sin vän Adelcrantz uppföra det nya Corps-de-logiet på Sturehov. Han var huvuddelägare i Mariebergs porslinsfabrik och lät självfallet sätta upp Mariebergs kakelugnar i alla rum.

Då hans hustru 1789 dog sålde han Sturehov och byggde istället Norsborg åt sin nya fru Eleonore (Nora) Stiernstedt. Han dog vid 85 års ålder och ligger begraven i Botkyrka i ett kapell som han låtit uppföra för sig och sina efterkommande. Kapellet förföll och rustades upp 19xx och förseddes med urnfack för oss kvarvarande Liljencrantsar.

Johan Liljencrants, gift med:

1. Ottiliana Transköld
2. Eleonore Stiernstedt

Barn:

• Johan Wilhelm 1768-1816, Hovmarskalk, Landshövding i Västerås.
• Axel Ludvig 1769-1861, Kapten, Fideikommissarie till Heby.
• Gustaf-Adolf 1772-1832, Major, Fideikommissarie till Hesselbyholm.
• Maria Charlotta 1775-1826, gift med överstelöjtnant Carl Torneerhjelm.
• Carl-Otto 1776-1818, Major vid Svea Garde. Fideikommissarie till Norsborg.
• Fredrik August 1778-1843, Hovmarskalk, fick Norsborg efter broderns död.

Alla dessa gårdar har gått ur Liljencrantssläkten. Heby har på kvinnolinjen övergått till Sigfrid von Engeström. Hans mamma hette Liljencrants. Norsborg inköptes av Stockholms Vattenverk. Hesselbyholm såldes av min farbror Ludvig – siste innehavaren av fideikommisset. Fideikommisskapitalet gick till Carl Liljencrantz, vars son sköt sig, och med dottern gick det över till Staël von Holstein.

Johan Wilhelm Liljencrants – Landshövding i Västerås län, gift med:

1. Beata von Engeström
2. Jaquette Meldercreutz

Deras barn:

• Eleonore Ottiliana 1797-1858, gift med 1) Presidenten, friherre Claës Arvid Kurck, 2) Översten, greve Gustaf Ehrensvärd, Tosterup.
• Gustaf Fredrik 1801-1869, Landshövding i Stockholms län Hovmarskalk greve vid faderns död g.m. friherrinnan Jaquette Eleonore Stiernstedt.
• Charlotte Wilhelmina 1803-1864, gift med översten, greve Philip Bogislaus von Schwerin 1790-1865
• Eva Johanna Louise 1804-1825, död ogift
• Johan Carl 1806-1862, Löjtnant Kustchef i Ängelholm. Tullinspektor vid Dalarö, g.m. Henriette von Schoultz 1812-1850. Död i barnsäng – 10 barn.
• Augusta Maria 1815-1840 statsfru hos Drottningen, g.m. generalmajoren, överståthållaren, greve Jacob Essen-Hamilton. Död i barnsäng. Son Fingal † 1893.

Johan Carl var min farfar

Han, som var sonson till den ”store” Johan Liljencrants, tycks inte ha ärvt mycket av dennes intelligens och duglighet eftersom han inte lyckades bli mer än löjtnant och tullinspektor. Men en rättskaffens hederlig och bra karl var han.

Farmor Henriette lär ha varit en mycket duktig och snäll människa, livlig och glad, häftig och ilsken. De hade 10 barn: Carl-Wilhelm, en dotter död som barn, Axel, Ellen, Ludvig, Gösta, Ottilia, August, Edvard och Henrik. Hon gick ju ständigt och väntade barn – stackare och dog i barnsäng som så många i gamla tider, ung och frisk – och lämnade hela raden små ungar moderslösa. Min pappa, som var näst yngst, var bara 2 år när hans mor dog. Farfar kunde inte ta hand om alla sina små utan olika släktingar förbarmade sig över dem.

Ellen, äldsta systern, som var 12 år, kom till sin faster Eleonore Ehrensvärd på Tosterup i Skåne och uppfostrades där tillsammans med barnen Ehrensvärd, som syster till dem. Greve Ehrensvärd hade varit gift förut. Barnen var i hans föregående gifte, så något släktskap var det egentligen inte – men de höll alltid troget ihop hela livet som syskon ändå.

Ludvig och lilla Ottilia kom till sin moster Mathilde von Engeström på Kiplingeberg. Moster Mathilde var strängt religiös. Småpojkarna August , Edvard och Henrik togs omhand av prästen Törnblom i Vimmerby där de for illa. Fick mycket stryk och lite mat. Sitta till bords fick de inte. De måste stå och äta, och på det grova brödet vankades inte smör annat än på söndagen.

Småpojkarna kom så småningom i skola i någon liten stad – jag vet inte vilken. Där hade de ett rum med en kamin. På den kunde de koka sin potatis. De fick med sig sitt fläsk och grovt bröd. De måste skära käppar i skogen som lärarna skulle ha att slå dem med i skolan. Fyra av bröderna emigrerade till Amerika när de blev vuxna. Gösta blev ingenjör i Chicago, August blev läkare i Californien, Axel gick till sjöss och dog i gula febern. Henrik likaså. De återstående blev officerare.

Alla de här syskonen var friska och starka – inga lysande begåvningar, men dugliga hederliga och rättskaffens människor. Det var den stora utvandringstiden till Amerika i mitten på 1860-talet. Vi var bara 4 millioner svenskar på den tiden. Vi var adel, präster, borgare och bönder. Bönderna var flest. Så fanns det tjänstehjon, inhyseshjon, torpare och backstugusittare. De var allra flest, men de räknades inte… Många av dem reste till Amerika. Åren 1867-1870 utvandrade väl 122 tusen svenskar. De var unga och starka – och fattiga.

Redan tidigt – i 12-årsåldern – kom Edvard till Carlberg. Han berättade hur han åkte med en fora från Dalarö, där farfar då bodde, till Stockholm, utan överrock, sittande på en mjölsäck. När han fick se ljusen vid Södertull trodde han sig ha kommit till himlen och när sen den stelfrusne lilla pojkstackarn kom till sin farbror Gösta – landshövdingen och fick mat och värme kände han sig överlycklig. Han skötte sig bra på Carlberg.

Behandlingen där var också hård, men det var han van vid. Sina permissionsdagar fick han tillbringa hos farbror Gösta i landshövdingresidenset på Drottninggatan. Farbror Gösta var nykterist och en högst originell person. Det var han som gav tillstånd till bebyggelsen på Torphagen 1862. Det fick inte serveras sprit i hans hem, men hans gäster lär ha tagit sina supar på krogen mitt emot innan de kom till hans middagar.

Edvard blev officer vid Södermanlands regemente, som då låg i Nyköping. Där blev han adjutant hos min morfar Edvard Kuylenstierna och förlovad med hans dotter. Egentligen var det mormor som var så intagen i den glada och charmfulla löjtnanten att hon ordnade den förlovningen. Mamma var helt ung och vacker – men de passade inte alls tillsammans. Bröllopsfesten var på hotell Continental i Stockholm 23/2 1883.

Pappa lär ha sagt till sin vän Johan von Engeström: ”Det här kommer aldrig att gå väl” – Det gjorde det inte heller fastän de båda var pedantiskt ordentliga, plikttrogna, arbetssamma, snälla och bra människor.

Pappa – militär!

Ögon himmelsblå, oerhört frisk, lätt och rörlig. Alla tänder friska vid 74 års ålder – hade aldrig lagat en tand. Kraftig kommandostämma. Kunde ryta bra, t.ex. om man inte passade tiden på minuten!

Pappa hade ett artigt och vänligt sätt mot alla människor hög som låg – aristokrat i bästa bemärkelse utan spår av högfärd. Glad sällskapsmänniska, talade utmärkt franska, road av fruntimmer. Han hade sin mammas livliga, häftiga lynne, han förivrade sig lätt och då förlorade han allt omdöme, men ilskan gick fort över.

Han var mycket noga med sina kläder. Alltid fin och elegant (även om kostymen var ”vänd” ibland). Ytterligt sparsam och rädd om allting. Han ville t.ex. inte gå på det sandade om vintern, det slet för mycket på skorna. God mat brydde han sig inte om, fick han filmjölk och hårt bröd så var han nöjd.

Han trivdes i storstaden, tyckte om att gå på de mest trafikerade gatorna. Gick varje e.m. på Strandvägen, där fint folk flanerade. Hälsade oavbrutet på bekanta. Livlig som han var överdrev han gärna; han mötte 7000 bekanta, det var 50 grader varmt och så vidare. Men han älskade också att på sommaren gå utan kläder, bada, fiska och leva vildeliv.

Han tyckte om att sitta på operaterassen vid ett glas punsch och se på båtarna, men då ville han ha sin dotter Märta med. Han var ytlig, okomplicerad, med snabb uppfattning, omusikalisk, okonstnärlig, men en allmänt omtyckt, plikttrogen och synnerligen älskvärd människa.

Mamma var pappas raka motsats

En ensam, inåtvänd, lite blyg och osäker natur, romantisk, konstnärlig – långsam, omständlig och försiktig (Kuylenstierna-arv) och mycket ordentlig och noggrann.

Hon var oerhört händig, sydde de underbaraste arbeten, mycket arbetsam, aldrig sysslolös. ”Det syns inte efteråt hur lång tid ett arbete tagit, men det syns hur det är gjort” lärde mamma mig. Hon tog emot beställningar på märkning av utstyrslar både till kungliga personer och vanliga människor, genom ”Bikupan”, som den tiden förmedlade sådant arbete.

God mat tyckte hon om och tjock blev hon med åren. Vacker var hon som ung och road av vackra kläder och sydde dem själv. Noga med sitt utseende och hade nog små kärlekshistorier här och där. Hon uttryckte sig mycket bra i skrift men var inte road av sällskapsliv. Kunde inte prata, tänkte för långsamt och hann inte med – till stor del beroende på hennes dövhet (hon blev döv efter difteri under förlovningstiden). Av hennes synnerligen fina härstamning märktes ingenting. Hon var en oerhört snäll och ”beskedlig” människa. Hjälpsam mot alla som hade det svårt, och utrustad med ett oändligt tålamod.

Mamma var herrgårdsflicka och som sådan road av natur och djur. I sin barndom hade hon alla möjliga tama djur och god hand med blommor. Men trots detta gick hon klädd i handskar och parasoll när hon var på landet. Det var inte fint på den tiden att vara solbränd. En liten fågelunge som fallit ur boet kunde hon pyssla med i oändlighet och mötte hon en liten hund stannade hon och talade med den. Hennes kärlek till blommor, djur och små barn har gått i arv till hennes dotter!!!

Hon älskade sin son Johan över allt på jorden, och hennes stora sorg var att han skickades ut till Amerika. Hon gick över till katolicismen för hans skull. Först på sin dödsbädd fick hon se honom igen. Breven mellan mamma och Johan var värdefulla. Tyvärr finns bara Johans kvar.

Morföräldrarna minns jag mycket väl

fastän inte i så här unga år. Morfar och mormor var kusiner och morfars far general Carl-Ulric Kuylenstierna gillade inte kusingifte, så de fick inte gifta sig förrän efter generalens död. Generalen var en hård herre – han var chef för Södermanlands regemente och ansågs som en av de främsta generalerna i armén.

Han fick från Carl XV två brev med begäran att han skulle överta chefskapet för Svea Garde. Han var gift med Sophie-Louise Sparre, dotter av fideikommissarien till Arnö, och arrenderade Arnö med flera stora gårdar och tyckte inte att han kunde lämna sina arrenden, varför han tackade nej. Dessa kungens brev har morbror Alexis skänkt till Södermanlands regemente.

Det var uppror i Stockholm ett av de sista åren Carl-Johan levde och man skickade efter Södermanlands regemente. Efter ett och ett halvt dygn kom regementet marscherande till Stockholm. Generalen kom upp i vargskinns päls mitt i natten och bad att få tala med Hans Majestät. Kungen kom: ”Vad är det för väsen här?”
”Jo, det är Södermanlands regemente som står utanför slottet, Ers Majestät” svarade generalen…
General Carl-Ulric var född 1791 och dog på Arnö 1856. ”Allvar var huvuddraget i hans karaktär, men envar som kände honom visste att under den sträva ytan dolde sig ett gott hjärta” står det om honom.

Sophie-Louise Sparre som han var gift med, kom morbror Alexis mycket bra ihåg. Hon levde till 1880. Samma år som morbror tog studenten i Nyköping. Som ung flicka bodde hon hos sin moster grevinnan Dohna, som testamenterade till systerdottern de gamla silversaker som finns hos mig nu. Ett fint broderi har jag också som morfars mor Sophie-Louise sytt. Det var morfars föräldrar.

Morfar själv minns jag som en gammal man, stilla och fridfull och mycket vacker med underbara blå ögon och ett långt vitt skägg. Från honom kom konstnärligheten. Han ritade och målade och snickrade vackra skrin och möbler med olika inläggningar i olika träslag och skar ut vapen i elfenben – oerhört fint och välgjort. Ett vackert sybord gjorde han till mormor när de var förlovade. Det har jag kvar och flera schatull för silver, socker, brännvin, thé med mera.
Morfar blev liksom fadern chef för Södermanlands regemente och arrenderade (samtidigt) flera gårdar. Fjällskäfte och Heby bland andra. Som nygift ägde han Bro i Råby Rånö (där mamma är född), sedermera Åkra vid Nyköping.

Om morfar står det i Södermanlands regementes historia följande:

Enkel och flärdfri var överste Kuylenstierna en sällsynt god människa som med blidhet och tillmötesgående i umgänget förenade fasthet och grundlighet i karaktären. Som kamrat var han avhållen som få, som chef vördad, älskad och aktad. Han var begåvad med ett klart och redigt huvud samt ett synnerligen gott omdöme och var en skicklig expeditionskarl. En mångsidigt dugande man. God välvillig kamrat, lugn och besinningsfullhet under alla förhållanden, otrolig arbetsförmåga och goda insigter på alla områden gjorde honom till den bästa kamrat och angenämaste förman.

Det var mycket vackra ord, men jag tror han förtjänade det. Morfars och mormors äktenskap var ovanligt lyckligt – han var älskad och dyrkad av sin hustru – men för sina barn en främmande – men beundrad människa. Han hade ingen tid över för barnen.

På gamla dagar hade han brutit ett ben och gick dåligt, stödd på en käpp, och hade sockersjuka. Han satt vid sitt skrivbord nära dörren till mitt rum och när jag kom skuttande ut ur mitt rum höll han ut käppen framför dörren och sa: ”Hoppa lilla Mättan!” och Mättan hoppade. Så fick jag lägga patience för honom. Jag var 9 år när han dog.

Mormor var en helt annan sorts människa. Hon hade det hetsiga Sparre-humöret, var kvick och listig med en ”skarp tunga”. Lång och smal med ett litet fågelaktigt ansikte. Hon var sned i ryggen och hade en liten kudde på ena höften och en på den motsatta axeln för att snedheten inte skulle synas. Mormor hade ömtålig mage och fick ofta hålla diet – men glad och rolig var hon ändå!

Hon hade mycket starka sympatier och antipatier och var synnerligen subjektiv i sina omdömen. Lika obeskrivligt handarbetsskicklig som mamma var hon. På en nyårsbal på assemblén i Nyköping – berättas det – att Kung Oscar kom och slog sig ner och pratade med mormor. De skrattade och hade roligt. Kungen frågade vem hon var gift med. ”Jo, med en gammal kapten som borde vara major nu!” sa mormor. Kungen skrattade och sa att ”Det ska vi väl styra om” – ”men vad han nu är så måste han ha roligt med Er till fru”. Året därpå blev morfar major.

Melander har beskrivit mormor i sin bok – kallar henne fru Svärdspets. Jag bodde hos mormor tills jag var 12 år och hon slösade all sin kärlek på mig sedan hon förlorat morfar och jag har gott om minnen kvar av hennes rika varma hjärta.

Mormors föräldrar har jag inte talat om

Eric Sparre var född på Arnö. Han var mörk med bruna ögon – arv från de Geer – som var valloner. Hans mamma hette de Geer af Leufsta. Som ung kom han ut i kriget och fick tapperhetsmedalj efter slaget vid Sävar.

Min morbror Alexis sa att ”Eric Sparre var en struntgubbe som inte hade något att säga till om hemma”. Han gifte sig med sin Fredrika först sedan de fått ett barn och väntade nummer två. Morbror Alexis kom väl ihåg sin mormor. Hon var en ”lång och benig” gumma. Hon fick lunginflammation vid 88 års ålder, men klarade sig! På hennes begravning hade Alexis vitt krås och spetsar om händerna – skolpojke på ### år.

De hade sju barn. Deras äldsta son Alexis Sparre blev fideikommissarie till Arnö och bodde där med sin grevinna född Frölich (moster Ewas föräldrar). Arnö ligger alldeles intill Nyköping. Flättna som också hörde dit låg längre bort. Det kom med familjen Siöblad in i Sparresläkten. Flättna var huvudgården i gamla tider men brändes av ryssarna. Arnöhuset var vackert, men revs och ett nytt fult byggdes upp av Alexis Sparre. Gamla vackra flyglar finns ännu kvar.

Victor Sparre var mörk och brunögd som pappan. Han var major och konstnär. Musikalisk, målade tavlor och snusade. Hans dotter Sigfrid gifte sig med Albert Engström och hans sondotter Margareta Sparre blev den sista fideikommissarien till Arnö.

I Nikolaikyrkan i Nyköping ligger de gamla Sparrarna begravda i en sarkofag av kolmårdsmarmor och går man på kyrkogården ser man släktgravar lite varstans. Både Kuylenstierna och Sparre finns där i flera generationer. De allra flesta var militärer. Krigaryrket hade på den tiden en framskjuten plats i samhället. Det var en given sak att en aristokrat skulle bli officer. Med tapperhet och hjältemod skulle han försvara sitt land!! Det behövs inte numera i atombombens tidevarv.

Nu kanske jag ska börja tala lite om mitt eget liv

Jag föddes 1884 i maj i Nyköping där pappa var regementsintendent vid Södermanlands regemente. Mamma var sjuk länge efter min födelse och mormor tog hand om den lilla flickan och på Arnö lät mormor döpa henne till Märtha Eleonora.

Dopvittnen voro:

• Häradshövding Aminoff
• Fröken Ellen Liljencrants
• Kammarherre Alexis Sparre
• Fru Ebba Kuylenstierna
• Överstelöjtnant Edvard Kuylenstierna
• Fru Hedvig Aminoff
• Löjtnant Alexis Kuylenstierna
• Fröken Ewa Sparre

Föräldrarna bodde först i Nyköpings västra församling men flyttade september 1887 till Skotterska gården, ett vackert litet hus med trädgård. 1885 på hösten fick jag en liten bror. Han hade en amma, som inte hade nog med mjölk och för att pojken inte skulle skrika gav hon honom konjak. Johans mage blev förstörd och han var sjuk och klen jämt. Vintern 1886 blev han svårt sjuk och lilla Märta skickades med barnjungfrun Lisen till mormor.

Morfar var då 1881-1887 chef för Värmlands Jägare och de bodde på sedermera Frödingska Gunnerud utanför Karlstad. Från den tiden minns jag bara den långa barnjungfrun Lisen, och lite vacker rimfrost på ett järnstaket. 1887 blev morfar chef för Södermanlands regemente och de flyttade åter till Nyköping. Därifrån minns jag en hel del. Man satte på mig en liten mössa, som knöts med band under hakan och jag fick gå och hälsa på mormor. Så fick jag sockerpullor. Inuti dem var det kumminfrö. Det spottade jag ut på mattan, fick tillsägelse att låta bli, men fortsatte att spotta ut dem och fick smäll…

Min pappa kom en dag (troligen när jag just kommit hem från Värmland) och skulle hälsa på sin lilla flicka, men jag kände inte igen honom, blev rysligt rädd för hans vassa mustascher som stacks när han kysste mig och började gallskrika. Efter den dagen var jag länge rädd för pappa.

En dag jag särskilt minns var när jag med min lilla docka i famnen stod och såg på hur lilla baby Johan tvättades och kläddes. Det var en hemmagjord docka, lika stor som jag nästan och klädd i mina urvuxna kläder. Ögon, mun och hår var gjort av ullgarn, näsan fint modellerad i tyget. Jag kan se henne för mig ännu. Från Skotterska huset minns jag hur rummen låg. Barnkammaren var en trappa upp – utanför den en mörk vind som var min skräck. På kvällarna sen vi lagt oss brukade mamma sitta i ett litet rum innanför barnkammaren och sy på symaskin. Jag hade svårt att somna och ropade på mamma gång på gång.
”Snälla mamma, får jag lite vatten”, det fick jag.
”Mamma, jag vill kissa.”
”Jaha, men sen är du tyst.”
”Mamma, kom och stoppa om mig.”, lät det efter en stund igen. Mamma blev ond, ungen togs upp, fick dask på stjärten och sattes insvept i en filt i soffan hos mamma. När jag sett på en stund hur hon sydde blev jag sömnig och stoppad i säng. Detta upprepades ofta.

En kväll vaknade Johan och skrek. Han var liten och låg i barnvagn. Mamma var inte hemma. Märta skrek också men ingen kom. Då sprang jag över den hemska mörka vinden ner i trädgården. Där satt alla tre jungfrurna och drack kaffe. Lisen tog lilla skrikande Märta och bar in henne igen. Det måste ha varit sommaren 1887 då jag var tre år och Johan ett och ett halvt år.

Jungfrurna skrämde mig för sotar’n

Han skulle ta mig om jag inte var snäll. Vettskrämd gömde jag mig i trädgården när han kom. Vi hade tre jungfrur! Jag kom att tänka på den gamle generalens skildring av den sociala utvecklingen. I hans hem fanns det ”först tre pigor, sen två jungfrur och så blev det en fröken och nu är det bara jag”.

Jungfrurna staddes på den tiden. De städjdes på ett och ett halvt år och jungfruflyttningen var 24 april och den 24 oktober. Våra flyttade ofta och några trotjänarinnor hade vi aldrig hos pappa och mamma, men annars på de flesta ställen där jag var så fanns de kvar. Plikttrogna snälla människor som älskade sitt husbondfolk – och hade moderskänslor för familjens barn. Men det fanns också despoter som fostrade ungarna i ”tukt och Herrans förmaning”.

1889 blev Södermanlands regemente förflyttat till Södertelge. Jag flyttade med morfar och mormor dit. Pappa och mamma flyttade till Vaxholm och Johan med dem. Jag började i en fransk lekskola hos ett par gamla fröknar Paban. ##### Jag var då fem år. Det året gick jag också i dansskola. Min partner var Allan Nyblaeus ### också fem år. Det var dansuppvisning på hotellet vid avslutningen. Märta, som varande yngst, dansade solo i vit klänning med en liten skär slöja som hon viftade med. Det blev applåder och jag kan ännu minnas hur förfärligt rädd jag blev och sprang bort och gömde mig i en vrå.

Somrarna var jag hemma i Vaxholm hos föräldrarna med eftersom det var dåligt ställt med skola där så var jag vintrarna i Södertelge och gick i fröken Augusta Klingenstiernas flickskola på andra sidan kanalen. Ofta när jag kom och skulle till skolan var svängbron över kanalen öppen för någon båt, som skulle fram och då kom Märta försent och riskerade anmärkning.

Annars var jag en mycket ordentlig skolflicka, kunde alltid mina läxor och hade bra betyg tack vare mormor som sysselsatte sig mycket med mig – vi lekte skrivlekar ###. Hon gjorde i ordning ett fint dockskåp till mig och sydde dockkläder och jag tyckte mycket om mormor och var en glad och lycklig unge så länge jag fick vara hos henne.

I januari 1893 dog morfar

Den kvällen minns jag väl. Vi åt alltid middag klockan tre den tiden. Efter middagen gick morfar och satte sig i soffan i vardagsrummet och mormor och jag gick på en liten promenad. När kom vi hem skulle vi ha vårt eftermiddagsthé, men morfar sa att han mådde inte så bra och mormor hjälpte honom in på soffan i mormors och mitt sovrum. Några timmar senare var han död.

Mormors säng lyftes in i vardagsrummet och det bäddades åt mig i soffan där. Över min bädd var en stor klocka som slog hela natten. Var gång klockan slog vaknade jag och såg mormor gå fram och tillbaka på golvet – hon sörjde morfar oerhört. Nästa dag kom mamma till oss. Morfar lades i kistan som ställdes i salongen omgiven av ljus och blommor. Mamma kysste honom på pannan. Han var så vacker där han låg. Det var så kallt det året att det gick inte att gräva en grav utan kistan fick stå i gravkapellet i kyrkan länge innan den kunde komma i jorden

Mormor fick mycket lite att leva av och fick flytta till en mindre våning. På morfars tid hade vi sju rum – därav fem stora rum i fil. Salongen var ett soligt hörnrum med vita möbler – troligen gustavianska, det minns jag inte. Där var man bara när det var ”främmande”. Nästa rum, vardagsrummet med mahognymöbler, sen kom matsalen med björkmöbler. Två små vackra skåp minns jag särskilt och kakelugnen med nisch, där man ställde saker som skulle värmas. Så var det morfars rum med en stor gustaviansk säng och vackra gustavianska möbler, som såldes på auktion, som jag på senare år förgäves försökt få köpa tillbaka av Aminoffs. Innanför var sovrummet där mormor och jag (bodde/sov) #######

De vackraste och dyrbaraste sakerna såldes på auktion. Morbror Alexis var utomlands då och var ledsen när han kom hem, att han inte kunnat rädda något av det värdefulla bohaget.

Några år medan morfar levde bodde överste Harald Strömfelt inackorderad hos oss. Han hade ”fru” och två söner, men han var inte gift med henne och jag vet inte om han någonsin blev det, men sönerna fick hans namn. Han var en högst förtjusande farbror som lekte mycket med ”lilla kråkan” som han kallade mig för. Jag besökte honom en gång när jag blivit vuxen och han var gammal.

”Det här är Märta. Känner farbror igen mig?”
”Visst gör jag det min flicka lilla”, sa han. ”Hur har du det nu? Din bror Alexis är ju ute och reser – och din mamma hon dog hon…”. Han placerade mig i en generation tidigare – och han fick vara kvar i den tror.

Mormors nya våning hade fem rum och hon hyrde ut ett av dem till en gammal prostinna Törnstrand. Mormor hade en jungfru som hette Karin. Hon var duktig och argsint och begiven på sprit. Hade mormor gäster till middag så var Karin full efter middagen.

Jag hade en hundvalp som hette Daisy

En familj i samma hus som vi hade en hund med valpar. Den ena var så liten och ynklig, så den ville de slå ihjäl. Jag tiggde den. Mormors katt hade ungar. Vi stoppade in hundvalpen under katten när det var mörkt och tog bort en kattunge i stället – ifall möjligen mamma katt kunde räkna. Hon tog sig an hundvalpen och slickade den fin så att den luktade katt. Och så växte hund och katt upp som syskon. Det var lustigt att se den lilla viga kattungen leka med den klumpiga hundvalpen.

På tal om djur måste jag berätta om en stor hund som jag förälskade mig i. En vän till morfar skulle resa bort och bad mormor ta hand om hans hund över sommaren – en stor och snäll, lurvig lapphund skulle jag tro att det var. När hösten kom hämtade ägaren sin vovve. De reste till Stockholm med ångbåten Ragnhild – och Märta grät. Det gick en liten tid, så kom hunden tillbaka. Han hade gått ner till samma båt och rest till Södertelge igen. Hans husse hämtade honom igen, men hunden ville inte vara i Stockholm utan smet ombord på Ragnhild ännu en gång. Då skrev hans husse och frågade om vi ville behålla djuret. Om vi ville!!!

Märta var lycklig och blev fotograferad tillsammans med sin lurviga vän. Detta var innan valpen Daisy kom i huset – troligen medan morfar levde – alltså före 1893.

Tomten ovanför mormors gård var obebyggd och där sattes upp ett cirkustält till alla traktens ungars förtjusning. Märta fick gå på cirkus med mormor och var hänförd! Sprang dit varje dag. Jag ville bli en sån där skön dam som gick på lina. Frågade om jag kunde få följa med cirkusen. De skrattade åt mig och sa att om jag kunde gå på lina nästa år när de kom tillbaka så kanske…

Min vän Lisa Gottfried #### och jag spände upp en lina på vinden och övade flitigt varenda dag och kunde till sist rätt bra. Så hade jag en trapets i dörren till tamburen. Där gjorde jag ”cirkuskonster” utklädd i allehanda granna trasor. Hunden uppträdde också och hoppade genom ett tunnband. Vi tog entré och mormor och prostinnan var åskådare.

Ett kusligt barndomsminne var när Vaxholms stad brann

Kyrkklockorna ringde när branden bröt ut och man sköt med kanonerna på fästningen. Någon brandkår såg jag inte till. Det tror jag inte fanns på den tiden. Det fanns bara en häst på ön – det var bryggarhästen. Alla rusade dit. Det bildades kedja och langades vatten i hinkar från sjön. Det förslog inte mycket – husen var av trä och den ena kåken efter den andra tändes på – hela gatan utefter.

Jag vet inte vad det kunde vara för ett år, måste ha varit på 1890-talet. Kanske har mitt minne fel i något avseende i det här fallet. Jag har inga anteckningar om det och jag var ju ett sådant litet barn när det hände, men det gjorde ett starkt intryck på oss ungar.

Somrarna var jag hos mina föräldrar, en sommar på Rindö, där min bror Johan och jag hade mycket roligt. I skogen låg stockar uppstaplade. Där lekte vi pansarbåt, Johan var kapten och jag hopp-i-land-kalle. Kanoner hade vi ombord (tegelrör). Alla lekar var inspirerade av militärlivet. Skogen var full av blåbär och det var härligt att leva.
Nästa sommar bodde föräldrarna på Vaxholms fästning. Det var om möjligt en ännu mer idealisk lekplats. Kanonskenor inne rummen. (I våningen under oss fanns också kanonerna kvar och användes till förvaringsplats för syltburkar.) Skottgluggar utåt sjön, men stora fönster inåt borggården. På vinden stod gamla väldiga kanoner – framladdare – som vi lekte med. De användes när det sköts salut på bemärkelsedagar. Uppe på de tjocka bjälkarna under taket balanserade vi och däruppe byggde vi oss en hydda. Vi fiskade mycket, la ut långrev som vi vittjade i soluppgången. Sålde fisk, sålde tombuteljer, sålde bär – köpte brädor för att bygga hyddan. Mitt emot vår hydda såg vi, genom en skottglugg, hotellet i Vaxholms stad. Där var musik om kvällarna och då satt vi med armarna om varandras hals och njöt av musiken.

Förresten hade vi roddbåt och trillade i sjön allt emellanåt. Segel fick vi inte ha, men en skjorta uppsatt på en åra dugde i nödfall som segel. Vi rodde mamma från fästningen till stan för 2 öre. Kom det svallvågor så båten gungade blev mamma rädd och skrek och det tyckte vi var omåttligt skojigt.

Det föll ofta små svalungar ur bona. Dem tog vi hand om och uppfödde. Vi fångade flugor och mygg med håv och matade dem med. Johan hade väckarklocka som ringde när de skulle matas i soluppgången. Ibland gick det bra, men ibland var de mycket små så då gick det inte. Då dog de, och vi hade stora begravningshögtidligheter. Duvorna tyckte om musik. De flög in och satte sig och hörde på när mamma spelade piano.

Barnkammaren låg en trappa ner. Det var en lucka i golvet som stängdes om oss. Där nere fanns ingen dörr, men man kunde hoppa ut genom fönstrena. När det var främmande kläddes vi fina, fick gå och hälsa, kläddes av ståten och släpptes ut igen i frihet. Sitta inne i salongen fick vi aldrig. Vid matbordet fick man sitta tyst och stilla. Yttra sig fick man inte, bara svara om man skulle bli tilltalad. Johan var klen som barn, Märta var frisk och rund – mamma gav alltid Johan de bästa bitarna av maten, mjölken skummades, Johan fick grädden, Märta skummjölken, och så vidare. Med det fanns aldrig någon avundsjuka från min sida, Johan ett häftigt lynne men han var alltid snäll mot mig. Vi var det bästa vänner, aldrig någon osämja oss mellan.

Det gick en liten ångslup mellan Vaxholm och fästningen, officersbarnen åkte gratis på den båten. I regnväder höll vi till ombord på den. Att stå där som kapten och ryta stopp, back, sakta framåt syntes vara höjden av lycka i 10-årsåldern. Jag frågade mamma om jag inte kunde bli en sådan kapten när jag blev stor. ”Nej det går inte för en flicka”, sa mamma. ”Men om man klipper av min långa hårfläta så vet väl ingen att jag är flicka”, tyckte jag. Johan och jag hade alltid blårandiga sjömanskostymer på oss.

Detta är början på del 1 i Märta Liljencrants serie med handskrivna böcker om sitt liv. Det ska komma mera.