Märta Liljencrants Del 2

Detta är en smygtitt i den andra boken

Ur Märta Liljencrants handskrivna memoarer:

1916. Sen reste jag ner till Lund för att ordna med fasters flyttning /faster Tusse flyttade till Djursholm/ men fick där bud att jag genast skulle resa till Vadstena till fru Alvin. Hon hade varit på Stålebo och frågat tant Hensi /Märtas första svärmor/ vart den där ”tokiga” sonhustrun tagit vägen. Hon hade vid sitt förra besök på Stålebo sett mig när jag kom till svärföräldrarna med ett par ligghöns under armen och sen varit med när jag efter middagen på Stålebo med uppkavlad sidenklänning stått grensle över en get och mjölkat den på Bondegården.

Hon fick nu höra att jag var skild och ute och sökte en gård. Allt som var ovanligt slog an på Maja Alvin. Hon hade som hobby att ta hand om lite avsigkomna individer, så nu ringde hon mig och sa att om jag kom till Vadstena skulle hon skaffa mig en gård där. Jag gick i fällan och for dit inte fanns där någon gård för mig men om jag ville hjälpa henne på hennes ritkontor, så skulle det nog bli någon gård ledig till våren. Och eftersom jag inte hade något hem just då lät jag henne hyra våning åt oss /Märta och Leif/ för vintern. – – – – – – Efter fasters död återvände jag till Vadstena och togs om hand av Maja Alvin och där började en ny period av mitt liv. Maja Alvin var en personlighet av stora mått. Värmländska till kropp och själ en kraftnatur, som gärna vill ordna för sina medmänniskor och ingripa i deras öde. Hon var gift med apotekare Alvin i Vadstena men det räckte inte för henne att bara sitta som apotekarfru. Hon var för verksam och energisk. Hon startade ett ritkontor och till detta behövde hon en arkitekt och upphittade i Stockholm en dylik, som hon anställde Henning Möller. Ritkontoret ritade möbler och de hade tillgång till en utmärkt möbelfabrik i Mjölby, som utförde deras beställningar.

Arkitekt Möller ritade och byggde ett vackert hus, Strandgården, som passade precis i Vadstena miljö, omgivet av en rosenträdgård innanför höga murar nere vid stranden av Vättern. Strandgården byggdes som privatbostad men såldes senare till Birgittanunnorna.

Henning Möller var en begåvad konstnär, en skicklig arkitekt och en charmfull människa, men en bohèmetyp fullkomligt oberäknelig och svår att samarbeta med. Med Majas starka hand i nackskinnet på honom gick det bra de första åren. Jag satt på arkitektkontoret och pillade med lite smått och hade som uppgift att ta hand om Henning.

Leif började i småskolan här innanför den gamla klostermuren. Hela den lilla staden var som en saga från medeltiden med de krokiga små gatorna, det ståtliga Vasaslottet, Birgittas kyrka, det lilla rådhuset och mycket annat men man förde inget lugnt och stilla småstadsliv där. Heidenstam bodde kvar på Naddö och det var ett livligt sällskapsliv i kretsen kring honom.

I oktober hade prins Eugen utställning i rådhuset och mitt första arbete i Vadstena var att hjälpa honom hänga tavlor och sitta på utställningen och vakta. På utställningen träffade jag Heidenstam första gången och han bjöd mig tillsammans med Alvins på supé på hotellet. 7 okt.var det Birgittafest. Ellen Key kom och höll föredrag ­ avslutning supé på hotellet. 9 okt. Wilhelmis konsert. Selma Giöbel bjöd på supé på hotellet efteråt. 24 okt. Birgittafest i kyrkan. Fest på hotellet med Sven Hedin, greve Rosens från Rockelstad, prinsen, Heidenstam, Ellen Key. Hon bodde kvar hos mig över natten.

I november fick Heidenstam Nobelpriset och vi drack champagne och firade i många dagar och nätter. Middag hos Selma Giöbel för honom och oss alla. Telegrammen till Nobelpristagaren lästes upp och det var alla tiders fest!! Middag hos Alvins. Apo- tekaren sjöng, han hade en grann basröst och Maja spelade. Maja kunde göra fest!! Vi levde i sus och dus, rök och supning och nattvak ständigt står det i min dagbok /Märta överdriver här för att visa att hon minsann var med i svängen. Det är annars allmänt känt att hon varken rökte eller nyttjade alkohol. PM:s anm./.

I januari hade Arkitektkontoret utställning i Stockholm på Konstföreningen. Sidney Gibson och jag dekorerade med blommor och det var mycket festligheter. The på Royal med teaterfolk. Middag på Operakällaren. Så var det middag på Rosenbad. Nästa dag på d´Angleterre o.s.v. Kvällarna slutade vi i allmänhet hos Sigge Bergström målaren Maja Alvins bror. 27 januari fick vi äntligen fara hem.

I februari bodde Alvins ute på Naddö hos Heidenstam några dar. Jag fick härlig hummer från Göteborg från söta tant Hensi. Ringde Naddö och bjöd dem in på hummer. ”Ta med hummern och kom hit i stället” sa Heidenstam. Jag tog hummern i ryggsäcken och åkte skidor över isen till Naddö. Heidenstam tog upp fint vin ur källaren och vi hade en glad fest och han var vid ett strålande humör. Han var oerhört charmfull när han ville och alltid en förtjusande värd när han hade gäster. Sigge Bergström skriver om Heidenstam att ”han hade denna furstars och andra fina världsmäns talang att låta även en obetydlig gäst känna sig som om värden länge gått och väntat på detta angenäma möte”.

Jag var mycket på Naddö med Maja det här året. Jag var hennes uppvaktande hovdam och skulle följa henne överallt. Det var en kall vinter. Leif och jag satte segel på kälken och seglade isjakt på Vätterns is. Det gick bra. Påsken for vi till Göteborg för att få träffa min älskade f.d. svärmor. – – –

Hemkommen till Vadstena hade jag alls ingen lust att sätta mig på det tråkiga Arkitektkontoret igen. Jag gjorde just ingen nytta där och lönen var minimal. Solen sken och det var vår. Jag gick ut till Haga närmaste gård och tog plats som dräng och fick vara med om vårbruket. Ryktade korna, plöjde igen täckdiken, sladdade och sådde ut konstgödsel och kände att jag levde igen! Gårdens folk betraktade mig misstroget. Det var vanligt i Vadstena att hospitalet släppte ut ”icke farliga” patienter i arbete i stan. De kallades ”frigångare” jag antar att de trodde att jag var en sådan. Ritkontoret kom ut med kaffekorg till mig ibland på rasten de tyckte också att jag var en smula rubbad.

När Leifs skola var slut hyrde vi en stuga på Nässja. Vi kallade den Lusabo den gjorde skäl för namnet. Vi målade och tapetserade och trodde att vi drivit ut lusen och flyttade in, men lusen var kvar så vi fick bo i tält och röka stugan. Den hade ett härligt läge i skogen nära en ljuvlig långgrund sandstrand. Det blev en varm sommar och vi hade sällan några kläder på oss.

Heidenstam var road av utfärder och det hade vi ofta. Särskilt tyckte han om Skäljen, en högt liggande plats med underliga sandformationer, enebuskar, vikingagravar och grann utsikt över Vättern. – – – Efter den här utfärden var vi alla bjudna till Selma Giöbel på Kvarnbacken. Hon var en mycket begåvad textilkonstnärinna ­ banbrytande på sitt område en högst spirituell och originell människa. Hon ansåg att de enda städer man kunde bo i var Rom och Vadstena. På gamla dagar hade hon nu flyttat från Rom och av Hjalmar Wijk fått en stuga Kvarnbacken utanför Vadstena. Där hade hon anlagt en vacker trädgård, som hon nu ville ha hjälp med att sköta. Jag blev anställd och hette Kalle. Jag gick dit på morgonen, 9 km från Vadstena, grävde hela dan och gick hem på kvällen den långa vägen i mörkret. (Krafter fattades tydligen inte på den tiden.)

Selma Giöbel hade en känsla för äkta material och för enkelhet, som inte var så vanlig då. I skafferiet stod lerbunkar i vackra färger. Ingen ful sak fick stå ens där. Hennes matbord var av omålat trä, det skulle skuras efter varje måltid, duk fick inte förekomma. Kvarnbacken var en sommarstuga. På senhösten reste Giöbel till Stockholm och Kalle flyttade ut för att göra höstarbetet ut till skogen, slätten, sjön, tystnaden, ensamheten det var underbart. Jag grävde hela dagarna, rensade ogräs, satte tulpanlökar. Det kom långa humoristiska brev från Giöbel till Kalle med förhållningsorder. Kalle fick gå i skogen där kreaturen gått på bete och med en käpp plocka upp ”kokakor” att gödsla med i rabatterna. Kvällarna gick jag ut på slätten och såg ljusen i Vadstena lysa som ett pärlband vid horisonten. Sista kvällen åkte jag hem med en bondskjuts. Det var så mörkt så vi måste leda hästen bitvis.

– – – – – – –

Jag började uppge hoppet om att få en lantgård och ville försöka nöja mig med en trädgård. Henning och jag såg på tomter och resonnerade om bygge. Henning ritade förslag till mig och vi funderade på att eventuellt slå oss ihop om det blivande hemmet. Maja gjorde allt för att fösa ihop oss. Närmare och närmare förde ödet oss till varandra två ensamma människor, som räckte varandra handen till ömsesidig hjälp. Heidenstam hade alltid retat mig för mina ”dumma lantbruksideer”. Nu sa han: ”Så bra om hon får en arkitekt i stället för en ko!”

Heidenstam sålde Naddö med inventarier och allt till Karl Hedmark och flyttade därifrån våren 1918. Arkitektkontoret skulle reparera Naddö åt Hedmarks, men det befanns vara i så dåligt skick att det revs i stället och Henning ritade ett nytt Naddö, betydligt större och modernare än Heidenstams ljuvliga lilla herrgård.

Den 1 april 1919 var vi på rådhuset hos borgmästaren och gjorde upp köpet av ”Fläskgården” för 27.500 kr. och döpte om den till Möllergården. 7 april mätte Henning upp tomten och dagen därpå började murarna riva spis och kakelugnar. Henning var full av glädje och energi. Det var en stor tomt som hörde till gården och där hade ”Fläsk-Johannas” häst gått och betat ett litet stall fanns det också och vagnbod. Rökt fläsk luktade det i hela huset så vi måste riva bort en del väggar för att bli av med lukten. Övre våningen var en oinredd vind där hängde korv och skinkor och man kom dit på en stege. Men gården hade sett bättre dagar. Gustav Vasa hade ägt den och under 1600-talet ägdes den av friherrinnan Gunilla Gyllenstierna, vars fader, riksrådet Claes Bielke var svåger med kung Johan III.

Det var lågt i tak på Möllergården. I salongen i övre våningen gjorde Henning ett välvt tak och där målade han alla himmelens stjärnor, insatta precis så som de stod på vår bröllopsdag, och runt väggarna målade han en fris med zodiakens djurkrets. Fönstren var placerade nere vid golvet, något som hundarna satte särskilt värde på. Det var lätt för dem att titta ut och se vad som hände på den lilla kullerstensknaggliga gatan utanför. Vi hade alltid mycket hundar. Vi arbetade med trädgården, grävde, bar sten, gjorde vägar, rensade ogräs och hade en härlig sommar. Vi skördade vårt hö på ängen och fick massor med frukt att ta vara på. Det var så mycket att vänliga människor i sin nyårsönskan till oss skrev: ”Gott nytt år och lite frukt”.

Detta var ett utdrag ur den andra handskrivna boken om Märta Liljencrants liv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s