Etikettarkiv: Recensioner

Recension: Släkten Persson-Molin på Lövliden i Helgums socken i Ångermanland

Posted on 2008-03-04 | 2 kommentarer

Av Hans Schmiterlöw. Kompendium i A4, 30 s text + 4 antavlor och 1 stamtavla i A3 och 1 namn-adresslista. Mogata 1998.

Detta är författarens femte skrift i släktforskning, som behandar hans hustru Wivis, född Lindahl, anor i Ångermanland. ”En släktberättelse om hemmansägaren Carl Jacob Persson och hans hustru Märta Dorotea Molin, deras anor under drygt 200 år från omkring 1650 till 1900 samt om deras ättlingar fram till nutid, framforskad och nedskriven av dottern Anny Persson-Lindahls svärson Hans Schmiterlöw, som hade lyckan att bli gift med hennes dotter Wivi.” Så lyder författarens sympatiska presentation av boken.

Först började han med att intervjua de allra närmaste släktingarna och fick då fram en mängd detaljuppgifter om generationerna i detta århundrade. När han skulle börja sökandet i Helgums socken kom Fru Fortuna till hans hjälp. Han gick med i GF och fick då boken ”Familjer i Edsele år 1694-1808” av Håkan Skogsjö. Edsele är en socken i västra Ångermanland och gränsar till socknarna Ramsele i nordväst och Helgum i sydost. Denna bok skildrar ett ”återskapande” av socknens saknade kyrkoböcker för nämnda tid genom forskning i andra arkivhandlingar såsom dom-böcker, bouppteckningar, lagfartsprotokoll m m.

Därutöver har Skogsjö hänvisat till närliggande socknars kyrkoarkivalier samt refererat till andra författares verk, däribland Harry Mohlunds ”Helgums socken” med underrubriken ”Byar och Gårdar”, tryckt 1984. Kontakt etablerades med Mohlund, vilket ledde till anskaffandet av även hans nästa bok,”Helgums socken del II”, som utgör en fortsättning på den förra boken fram till 1800-talets slut. I denna bok fanns också Carl Jacob Persson och hans familj på Lövliden upptagen. Kontakter med flera andra släkt- och hembygdsforskare tillförde också många nya kompletterande uppgifter.

Tillsammantaget har detta inneburit att man inte behövt forska i Helgums och angränsande församlingars kyrkoböcker via mikrokorten från SVAR i Ramsele, utan man har så att säga fått mycket ”gratis”. Framställningen liknar den som använts i författarens tidigare arbeten. Varje århundrade är indelat i tre generationer, i vilka alla anor och släktmedlemmar är inpassade i princip efter födelseåren. På det viset är det lätt att förstå sambandet släktingarna emellan, när de redovisas på antavlorna och stamtavlorna.

Liksom i de tidigare skrifterna lättas framställningen upp av anekdoter. Det berättas att Carl Jacob Persson var känd som en snäll och lite blödig person och inte särskilt modig, men det var hans hustru desto mer. En gång när de hade varit nere i byn och tillhandlat sig en ”lillgris” mötte de en björn på hemvägen. Carl Jacob blev vettskrämd, medan Märta Dea lär ha sagt, att går björnen till angrepp så kastar jag griskultingen till honom. Men Carl Jacob sprang ifrån hustrun hem till gården. När grannarna frågade efter Märta Dea svarade han: hon är hos björnen med grisen. Men hon kom hem efter någon timme med grisen i behåll!

Det är en mycket trevlig och lättläst släktkrönika, som Hans Schmiterlöw åstadkommit. Några sakliga invändningar kan inte göras, utan författaren hälsas välkommen tillbaka med mer av samma sort.

Pontus Möller

2 kommentarer

Publicerat i År 1999

Taggad , ,

Recension: Kungl Wendes artilleriregementes officerskår 1794–1972

Posted on 2008-03-04 | 1 kommentar

Av Sven Scheutz

Och Kungl Wendes artilleriregementes regementsofficerskår 1972–1983, av Ulf Weinsjö. Utgiven av Wendes militärhistoriska förening. Kristianstad 1998. 155 s.

Den 1 juli 1972 ändrades den gamla indelningen av befälet i officers-, underofficers- och underbefälskåren till regementsofficers-, kompaniofficers- och plutonsofficerskåren. Den 1 juni 1983 omorganiserades de senare till en gemensam yrkesofficerskår. Till regementsofficerskåren hänförs i detta arbete alla, som utnämnts till regementsofficerare efter 1 juli 1972.

Föreliggande arbete gör inte anspråk på fullständighet, skriver Sven Scheutz i förordet, därtill är källmaterialet i vissa fall för bristfälligt och ibland saknas det helt. Det senare gäller framför allt de tyska arkiven, som i stor utsträckning förstördes under andra världskriget. Enligt Krigsarkivet blev t ex det för Wendes artilleriregemente så viktiga arkivet för Stralsunds garnisonsförsamling förstört vid ett bombanfall mot staden 1944. Även de svenska församlingarnas kyrkoböcker är i många fall omkring och före år 1800 vaga och ofullständiga. Officerare, som flyttat från regementet, har i flera fall inte följts upp, den fortsatta karriären redovisas i så fall endast i stort. Redovisningen av ordnar och medaljer kan vara ofullständig, då uppgifter härom tagits bort ur Svenska Försvarsväsendets rulla från och med 1970.

Efter att ha tagit del av dessa ”brasklappar” måste man konstatera att utgivaren nått en mycket hög grad av fullständighet trots de angivna svårigheterna. Om någon är född eller död i Stockholm anges t ex alltid i vilken församling. I biografierna är alla väsentliga uppgifter medtagna. Det finns inte mycket att anmärka på. Feltryck är mycket sällsynta, dock omtalas på s 100 von Ungern-Stenberg (pro Sternberg) och Åkerstein, Nil Harald Joachim, hette faktiskt Nils. Om kaptenen Henric Lindström får man den kulturhistoriskt intressanta upplysningen, att han var den som först lanserade biff à la Lindström. Detta hände på hotell Witt i Kalmar.

Under ordförklaringar berörs det i äldre tid ofta förekommande fenomenet med fänriksutnämningar i vaggan. Före 1756 fanns ingen fastställd minimiålder för utnämning till officer. Detta hade medfört att minderåriga ynglingar ofta utnämnts till officerare, de tjänstgjorde visserligen inte men uppbar lön. År 1756 bestämdes att lägsta ålder för första kungliga fullmakt skulle vara 18 år. Detta kompletterades 1765 med att tjänsteårs beräkning som underofficer fick ske först från 15 års ålder och denna gräns höjdes 1789 till 16 år. Samtidigt bestämdes att ingen ”minderårig officer” fick räkna tur till befordran förrän från och med den dag han började tjänstgöra. Det var värdefullt att få detta, som många säkert har undrat över, klarlagt.

Som gammal adelskalenderredaktör kan jag bidra med några kompletteringar: Claës Torsten Erling Breitholtz är numera major i artilleriets reserv, gift 1976-06-05 med jur kand Anne-Sofie Görild Rydén, född 1950-06-12 i Gudmundrå (Vnrl). Carl Gustaf Philip Ekeroth var efter avskedet vd för Sociedade SKF Limitada i Lissabon. Gift 1:o 1946-09-03 med friherrinnan Wilhelmina Magdalena Thott, född 1915-03-07 i Skabersjö (Malm), död 1965-04-16 på KS i Solna, dotter av hovjägmästaren greve Gustaf Otto Tage Stig Thott och hans 1:a fru friherrinnan Margareta Louise Bennet; 2:o 1967-12-04 med ambassadsekreteraren Anna Ebba Ulla Elisabeth Zethelius i hennes 2:a gifte (gift 1:o 1945-08-11 med kaptenen vid Göta artilleriregemente Karl Robert Benckert, född 1917-02-04 i Stockholm, död 1967-02-17 i Göteborg), född 1919-10-28 i Örebro, död 1986-09-18 i Stockholm, dotter av majoren och kammarherren Fritz Adolf Zethelius och Ebba Mariana Charlotta Storckenfeldt.

Pontus Möller

1 kommentar

Publicerat i År 1999

Taggad , , ,

Recension: Kungliga Serafimerorden 1748–1998

Posted on 2008-03-04 | 2 kommentarer

Redigerad av Per Nordenvall på uppdrag av Kungl Maj:ts Orden. Borås 1998. 654 s. Ill., inb.

I detta magnifika praktverk avbildas för första gången samtliga serafimersköldar i Riddarholmskyrkan, där de på grund av platsbrist suttit ovanpå varandra så att endast den översta varit fullt synlig. Här återges 823 vapensköldar i flerfärgstryck, fyra på varje högersida med tillhörande biografisk text på vänstersidorna. Första flocken är sådana som upphöjts av konung Fredrik I, han som år 1748 instiftade det svenska ordensväsendet med Serafimerorden, Svärdsorden och Nordstjärneorden (Vasaorden tillkom senare 1772). Det är 250-årsjubileet av Serafimerordens grundande, som celebreras med denna vackra bilderbok. I tolfte flocken finner man dem som utnämnts av vår nuvarande kung. Det sista uppmålade vapnet tillhör president Nelson Mandela, som fick ordensinsignierna 1997 i samband med kungaparets statsbesök i Sydafrika. Vapenmålare från 1914 till sin död 1978 var David Friefeldt. Han efterträddes av Bengt Olof Kälde 1989.

En del vapen har aldrig blivit målade. Det gäller mest utlänningar såsom ett flertal ryska storfurstar och framför allt ett oräkneligt antal medlemmar av den etiopiska kejsarfamiljen. För Rumäniens hatade och till sist arkebuserade diktator Nicolae Ceausescu, som blev serafimerriddare vid statsbesök i Sverige 1980, gapar rutan tom: ”Sköld Målas ej”. Samma sak gäller Benito Mussolini, som erhöll orden 1930 i samband med drottning Victorias frånfälle i Rom. Man ser med tillfredsställelse att inga nazistkoryféer fått utmärkelsen. Inte heller general Pinochet. Bra att man varit restriktiv. För ofrälse personer har man under 1900-talet brukat komponera borgerliga vapen men på 1880-talet nöjde man sig med att måla en blank guldsköld för statsrådet Ludvig Almqvist eller ett monogram för statsrådet F F Carlson.

Verket inleds med ett antal mycket informativa uppsatser, t ex Belöningar och utmärkelsetecken av Fredrik Löwenhielm, Serafimerstamboken av Per Nordenvall samt Serafimerordens vapensköldar av Bengt Olof Kälde. Efter matrikeln följer ett kapitel om Serafimermedaljen, som numera utdelas mycket sparsamt ”men så sent som i år skedde den senaste tilldelningen”. Det var hovrättspresidenten och fv justitieministern Carl Axel Petri som fick den i januari och senare på året fick även f d kammarrättspresidenten Henry Montgomery den förnämliga utmärkelsen.

Sedan följer en kronologisk förteckning ordnad landvis över utländska riddare och ledamöter av Serafimerorden samt en förteckning över ämbets- och tjänstemän vid Kungl Maj:ts Orden samt personal vid ordenskansliet. Ordens förste kansler var Carl Gustaf Tessin (1748-61) och vice kansler Johan Liljencrants (1787-1812). I våra dagar bekläds dessa poster av Per Sköld respektive Sven-Olof Hedengren.

Per Nordenvall, som den 1 november 1998 efterträdde Lars Wikström som riddarhusgenealog, har mycken heder av sitt utgivningsarbete. Endast några smärre fel har upptäckts: Nr 81 Prins Heinrich av Preussen uppges ha avlidit 3/8 – men vilket år? Nr 697 General Thörnell innehade även GVIA:sMM. Nr 754 är född 1903 (ej 1902). Denne Habib Bourguiba och Japans änkekejsarinna Nagako, båda 95 år gamla, är f n de äldsta innehavarna. Nr 756 General Swedlund (”Stora bullret”) har gjorts hela fem år äldre än han verkligen var. Han var född 1898.

Till sist litet statistik. Av de 823 serafimerriddarna levde 16 st (eller knappt 2 %) mindre än ett år efter sina utnämningar. Kortast innehavare var Prins Carl Adolph, Hertig av Småland (nr 138), som innehade orden under sin tre dagar korta levnad. Han var son till Gustaf IV Adolf (meddelat av Örjan Werkström).

Pontus Möller

2 kommentarer

Publicerat i År 1999

Taggad , ,

Recension: Una Hans-släkten från Trelleborg 300 år

Posted on 2008-03-04 | 4 kommentarer

Av Nils Ottosson. Andra omarbetade och utvidgade upplagan. Utgiven av Skånes genealogiska förbund. Lund 1998, 1040 s, ill., inb.

År 1974 publicerade Trelleborgslektorn Nils Ottosson boken ”Una Hans-släkten från Trelleborg 300 år”. Den omfattade 12 000 anförvanter och var för att vara ”a one man´s job” beundransvärd. Sedan dess har en grupp forskare fortsatt arbetet och har nu givit ut en uppdaterad version, som är Sveriges tjockaste släktbok med 22 000 namn förtecknade. Alla är ättlingar till lantbrukarparet Hans Jönsson och Una Mårtensdotter, som levde i Trelleborg i slutet av 1600-talet. Männen bakom verket är Helge Olsson i Anderslöv, som tog initiativet till nyutgivningen och som ansvarat för insamling och rättning av uppgifterna, och Stig Aronsson i Löddeköpinge, som ansvarat för redigeringen av manuskriptet så att det kunnat tryckas. Många medhjälpare har också arbetat med projektet, som pågått i mer än tre år.

I boken står att Una och Hans kom till världen 1654 respektive 1655. Från 1680-talet och en bit in på nästa sekel bodde de i en halmtäckt, kringbyggd gård vid Kyrkosträdet i Trelleborg. De fick fyra barn och inte mindre än 23 barnbarn. Tusentals invånare i byarna på Söderslätt, i Trelleborg, Malmö och Lund härstammar från denna familj. Bland ättlingarna finns fredsforskaren Wilhelm Agrell, skådespelerskorna Anna Godenius och Lena Olin, biskopen Christina Odenberg, filmregissören Jan Troell och poeten Jacques Werup.

Ottosson kunde skriva utförliga biografier över människor som han kände men var annars sparsam med data och skrev lapidariskt Hilmer Thyrin är f.d. sadelmakare i Vellinge, Jan Isgren är lantmästare, Lovisa Månsson är bosatt i Malmö, Anna Hansdotter var mejerska i Hyby, senare i Småland. Inte till stor hjälp för den som vill forska vidare. Men efterföljarna har varit mer nitiska och för det mesta satt ut födelse- och dödsår, stundom även födelsedatum. Man kan föreställa sig vilket enormt merarbete, som måste ha lagts ned på detta. Resultatet har blivit en tegelsten, som trots ett svårhanterligt format är lätt att hitta i tack vare utmärkta person- och ortregister.

En brist är att lättillgänglig matrikellitteratur uppenbarligen inte har konsulterats. Då hade man kunnat tillägga att postmästaren Fredrik Bonthron dog 1950 3/2 (Grape, Postkontor och postmästare, s 95) och att hans svärson greve Helmer Mörner var född 1915 och dog 1994 (Sveriges Adelskalender). Leg läkaren Sten Lindham sägs vara född troligen ca 1940. Enligt läkarmatrikeln är han född 1939 3/4 och bor i Bromma (tel-kat). Igor Gülich är född 1934 8/6 i Lund; hans fader Stig Gülich var född 1909 20/11 på Svartsjö i Sånga sn (Sth); hans mor gifte om sig med kapten Erik Gunnar Edgren, som var född 1906 28/11 i Umeå (Släkten Gülich – von Gülich under 400 år, Lund 1956, s 38). Om släkten Osterman (s 724 f) hade många nu felande data kunnat suppleras ur Svenska släktkalendern 1950, där denna släkt var redovisad. Apotekaren Eugén Anders William Rur var född 1888 och dog 1919 i Vetlanda (Svenska släktkalendern 1921-22, s 600). Om familjen Crafoord (s 639) hade många fler uppgifter kunnat hämtas ur Adelskalendern, t ex en helt ny generation barnbarn. Professor Ulf Nilsonne (född 1925 11/6 i Stockholm) hade man lätt kunnat slå upp i Vem är det. Detta bara några exempel tagna på måfå.

På s 533 omtalas ämnesläraren Filip Rytterås, gift med Elna Möller. Framför mig har jag en dödsannons för Filip Rytterås, född 1919 10/12 i Bergstena, död 1998 8/9 i Skövde. Uppenbarligen samme man, ty hans fyra barn är desamma som upp-räknas i Una Hans-boken. M e n – hustruns namn är Margareta. Kan det vara Elna, som bytt tilltalsnamn? I annat fall är det ett mysterium.

Pontus Möller

4 kommentarer

Publicerat i År 1999

Taggad , ,

Recension: Vem är det 2001

Posted on 2008-01-02 | Lämna en kommentar

Redaktör: Lena Jönsson. Kunskapsförlaget P A Norstedt & Söner. Gjøvik, Norge 2000, 1308 s, inb.

Kalendern är denna gång helt nysatt. Typografin är tydlig och lättläst. Redigeringen är däremot fortfarande problematisk. Carl Bildt står som partiordförande – det är han inte längre. Lennart Daléus står som riksdagsledamot men är partiordförande i centern. På en och samma sida (672) står Lars Leijonborg som partiledare och Maria Leissner som partiordförande – det är en för mycket. Bo Lundgren står som partiordförande och fd statsråd. Gudrun Schyman står som riksdagsledamot trots att hon är ordförande i vänsterpartiet. På Alf Svensson står riksdagsman, partiordförande. Ingela Thalén kallas partisekreterare men blev statsråd igen 1999. Carl Tham sägs vara statsråd och chef Utbildningsdep sed 94 – trots att Thomas Östros innehar sistnämnda post sed 98. Vi har även två utrikesministrar: Lena Hjelm-Wallén är statsråd o chef UD sed 94 medan Anna Lindh är stadsråd (!) och chef för samma departement sed 98. Att Björn Rosengren och Mona Sahlin upphöjts till statsråd i näringsdep 99 har ej observerats. Det sker med andra ord ingen koordination och ingen kontroll av att uppgifterna är riktiga. Litet normal tidningsläsning skulle kunna klara ut begreppen för redaktionen. Kanske kunde man bemöda sig om en enhetlig terminologi, så att t ex den ensamme partiledaren också blir partiordförande?

Det är faktiskt ett mycket allvarligt problem, att kalendern är så inaktuell och ovederhäftig, att den inte går att använda med mindre än att man har en aktuell statskalender till hands för att kontrollera vad som gäller. Om kalenderredaktören fattar sitt jobb så, att det bara är att föra in de uppgifter som sänds in och strunta i resten, så blir ju resultatet oanvändbart. En person som Carl Tham kan stå som minister på livstid genom att år efter år låta bli att svara. Så kan det ju bara inte gå till. Redaktören måste hålla sig à jour med vad som händer och agera aktivt för att rätta det som är fel.

I förordet står att vissa personer, som borde ha varit med, undanbett sig. Kan det vara fallet med Marita Ulvskog? Ines Uusmann? Jörgen Andersson? Mats Odell? Att vara statsråd borde väl nästan kvalificera. Har verkligen Lars Eckerdal, biskop i Göteborgs stift sedan 1991, bett att få slippa vara med? Hans bror domprosten i Linköping står dock. En tredje bror Per Eckerdal, direktor för Bräcke diakonigård i Göteborg, kunde också försvara sin plats. I min förra recension (nr 1/1999, s 280) hade jag ett antal förslag men inget tycks ha vunnit anklang, t ex förste hovmarskalken Johan Fischerström och hans fru Barbro, vd i Tidningsutgivarna, stf ÖB viceamiral Frank Rosenius, bordtennishjälten Jan-Ove Waldner, musikern Putte Wickman m fl. Inte heller har mitt påpekande att ärkebiskop emer Bertil Werkström flyttade till Sköndal 1993 föranlett någon ändring. Han påstås alltjämt bo i Uppsala. Margareta Hegardt är fd ambassadör. Einar Lyths första svärmor var född Ljungqvist, inte Lungqvist. Professor Claes Schaar blev professor emer 1986. Professor Erik Nordenfelt har fått två nästan likalydande biografier efter varandra. Sten Körner sägs ha fått festskriften ”Archiv und beschichte im Ostseenaum”. Det bör väl vara ”Archiv und Geschichte im Ostseeraum”? Från Linder hänvisas till Burenstam Linder, men där står ingenting ity att Staffan dog 22/7 2000. Det framgår av det utmärkta registret över döda 1990-2000, som avslutar volymen.

Pontus Möller

Lämna en kommentar

Publicerat i År 2000

Taggad , ,

Recension: Gård och Släkt. Tryserum-Hannäs Kulturhistoriska Stiftelses årsbok 1999–2000.

Posted on 2008-01-02 | Lämna en kommentar

Redigerad av Anders Svenson Bockgård, Skrickerum, Valdemarsvik. Gamleby 2000, 231 s. Ill. Kan av intresserade beställas hos redaktören, pris 146 kr + porto 35 kr, pg 93 54 75-4.

Omslagsbilden: Karl Knutsson Bonde (1408–1470), herre till Fogelvik, svensk kung tre gånger och kung av Norge en kort tid. Träskulptur av Bernt Notke. Anknyter till en uppsats om Karl Knutsson och Fogelvikspokalen av Niclas Bockgård. Årsboken innehåller i övrigt ett mycket underhållande kåseri av Wilhelm Odelberg betitlat ”Rötter i Tjust” med bl a uppgifter om mödernesläkten Lybeck och mödernefränderna Kindstrand. Om Johan Michelsson Robbert i Ed (1638–1720), driftig krögare och affärsman eller notorisk processmakare?, skriver Ingemar Källström, och Anders Bockgård presenterar en vidlyftig släktutredning ”Släkten Robbert i Tryserum och Robberts dagbok”. Andra uppsatser handlar om Ortnamn i Hannäs socken, Vittviks säteri med underlydande gårdar samt Torpet Nassau och trollkäringen Traska. Stortjuven Carl Fredrik Ekstedt (1791–1849) biograferas även. Ett register till Gård och Släkt 1996–98 avslutar volymen.

Pontus Möller

Lämna en kommentar

Publicerat i År 2000

Taggad , ,

Recension: Rötter i Anundsjö – en bygd nolaskogs

Posted on 2008-01-02 | Lämna en kommentar

Av Bengt Sjöberg. Eget förlag. Lund 1999, 607 s., ill., inb. Pris 425:- plus porto. Beställningen sänds till Bengt Sjöberg, Gåshagavägen 13 A, 181 65 Lidingö eller lämnas per telefon 08-766 4996 (med telefonsvarare) eller sänds per fax till samma telefonnummer.

Författaren är f d överste av 1. graden i generalstabskåren och har under många år varit chef för Västernorrlands regemente och försvarsområde. Detta är en släktkrönika, som utgår från Marta Henriksdotter Sjölander, som föddes 1879 i byn Mellansel, och redovisar hennes förfäder så långt tillbaka som det varit möjligt. De drygt 500 direkta förfäder, som kunnat spåras i upp till 14 generationer, har – med några få undantag – alla fötts, levat och dött i Anundsjö. De berörda anundsjöbornas härstamning är således mycket homogen. De och deras familjer skildras i 28 byar. Varje by har fått sitt eget kapitel, där personerna och deras släktsammanhang beskrivs bl a mot bakgrund av byns egna karta från som regel 1600- eller 1700-talen. I förfädernas familjer noteras drygt 3000 barn och barnbarn och med dessa ingifta eller efterkommande i upp till 17 generationer. Tonvikten har lagts vid de enskilda människorna och deras öden som beskrivs med citat ur kyrkoböcker, domböcker och olika slag av kamerala längder.

Bokens uppläggning som en släktkrönika gör det möjligt att skildra anundsjöbor under flera århundraden. Det gör å andra sidan att det inte blir möjligt att behandla alla sockenbor i synnerhet inte under 1700- och 1800-talen. De senare kan dock utan större ansträngning sökas i andra lättillgängliga källor. Ett arbete, som torde kunna ge erforderliga kompletteringar, är den av författaren åberopade boken Anundsjö släkter och gårdar från 1982. En person som levde på 1500-talet bedöms kunna ha upp till hundra tusen ättlingar fram till i dag.Det bör därför finnas åtskilliga i dag levande efterkommande till de i boken nämnda anundsjöborna från 1400- och 1500-talen. Genom att förfäderna dessutom snabbt blir gemensamma för de flesta med sitt ursprung i Anundsjö bör förhoppningsvis åtskilliga kunna få utbyte av boken.

Även den som inte har släktanknytning bör kunna ha nöje av att läsa i denna mycket väldokumenterade bok med vältagna bilder och kartor i färg. Boken handlar inte bara om genealogi utan mycket annat av kulturhistoriskt intresse, såsom Jakt och fiske, Vittra å oknytt, Sjukdomar och farsoter, Resor och vallfarter. Särskilt trevligt är det med alla direkta citat ur primärkällorna, som skänker tidsfärg. En bilaga handlar om släkten Heimer (24 tabeller). Personregistret upptar ca 3700 namn.

Pontus Möller

Lämna en kommentar

Publicerat i År 2000

Taggad , ,

Recension: Ätten Schmiterlöw

Posted on 2008-01-02 | 2 kommentarer

Femton generationer under fem sekel. En släktkrönika färdigskriven 1943 – till medlemmarna i Släkten Schmiterlöw – av överste Henning Schmiterlöw. Utskrift på dator av förf:s brorson Hans Schmiterlöw. Utgivet av Släktföreningen Schmiterlöw. Eskilstuna 2000. 240 s.

Henning Schmiterlöw (1881–1952) var överste och chef för Smålands arméartilleri-regemente i Jönköping. Efter avskedet sommaren 1942 flyttade han till Helgö i Helgasjön norr om Växjö och sysselsatte sig med studier och skriftställeri av olika slag, bl a färdigställandet av föreliggande skrift, som påbörjats i november 1935. I förordet förklarar författaren, att detta inte är resultatet av något egentligt forskningsarbete. De genealogiska förhållandena och de yttre dragen av ättemedlemmarnas liv har legat tämligen klara, beträffande de äldre generationerna genom Dr T. Pyls Die Familie Smiterlow (Greifswald 1873) och beträffande de yngre generationerna genom de svenska ättartavlorna. Arbetet har därför inriktats på att försöka få fram dels en allmän miljöram för de äldre generationerna, dels detaljer och yttranden som kunna bidraga till att levandegöra personerna i fråga och deras tidsförhållanden. Där så varit möjligt har de själva fått tala. Däremot har noggranna data och uppgifter om utnämningar, examina, ordnar m m i regel utelämnats, eftersom de kan inhämtas i kalendrar m m.

Ättenamnet Smiterlow återfinns för första gången i en av Greifswalds stadsböcker år 1394 och har antagits vara av vendiskt ursprung. Den säkra släktledningen börjar med Didrik Smiterlow, som köpte ett hus i Greifswald 1430 och dog mellan 1446 och 1449.
De första fyra generationerna var under 1400- och 1500-talen bosatta i Greifswald och Stralsund och tillhörde dessa städers patriciat. En nutida läsare frapperas av hur mycket som är känt om dessa tidiga led. I Sverige finns få motsvarigheter när det gäller borgerliga släkter, ett exempel är väl Breitholtz (se SoH nr 2/1998, s 129 f). Femte generationen bildar en övergång från staden till landet, V.-VIII. generationerna var under 1600-talet till övervägande del bosatta på Rügen som godsägare. I åttonde generationen sker en övergång till militäryrket. Medlemmarna av följande generationer var från 1700-talet till övervägande del officerare och godsägare dels i Sverige och dels på Rügen och i Pommern.

Georg Christian Smiterlow (1651-1712) var löjtnant i dansk tjänst 1668-70 och hans fem söner, som alla gått i svensk krigstjänst, introducerades på svenska riddarhuset 1723 under namnet Schmiterlöw. Hans Georg (1686-1729) var överste och gift med en grevinna Taube men hans släktgren dog ut. Nästa broder Henning Christian (1688-1750) var major. Från honom härstammar nu levande svenska släktgrenar. Källmaterialet flyter rikt, särskilt överstelöjtnanten, tituläre landshövdingen och skalden Henning Christian d.y. (1754-1813) blir utförligt och roligt biograferad. Han var god vän med Kellgren och Anna Maria Lenngren och publicerade själv dikter. Men framför allt var han lantbrukare på sin gård Olstorp (i V. Ryds sn, Ög.), som han mottog vanhävdad men rustade upp till perfekt skick. Sonsons son till honom är författaren till föreliggande släktbok.

Boken skulle ha varit försedd med 91 illustrationer, vilka emellertid på obekant sätt förkommit, men förteckningen finns kvar. Vi får trösta oss med en färgbild av vapnet på frampärmen (en naken vildman med grön krans på huvudet, hållande en klubba och ridande på ett lejon) och ett porträtt i färg av författaren på bakpärmen. Han var en liten man med monokel och ett snett leende. Jag minns honom mycket väl, han var min regementschef på A 6. Av okänd anledning kallades han ”Moster”.

Det finns många släkttavlor, som visar förbindelser med några patricierfamiljer i Greifswald och Stralsund såsom Schwarz, Bünsow, Braun och Klinckow, tabeller över Rügenadeln, uppgifter om några ättemödrars familjer på Rügen och i Pommern såsom von Lübeck, von Krassow, von Kathen, von Platen och dito i Sverige såsom Lundersten, Svensson (från Västervik), Palbitzki, Silfversparre, Geijer, Cederbaum, de Maré och Areschoug, förteckningar över släktens gårdar, ett par antavlor samt en kortfattad redogörelse för Gotlands-linjen, som ännu inte är tillräckligt utredd.

I ett intressant appendix avhandlas överstelöjtnant Bernhard von Schmiterlöws (1844-1933) minnen. Han var barndomsvän och kadettkamrat med Colmar von der Golz, som han vid 82 års ålder biograferade i boken ”General-Feldmarschall von der Goltz-Pascha” (Berlin & Leipzig 1926). De båda vännerna upptog som noms de guerre efter Heines dikt ”Zwei Ritter” Krapülinski und Waschlapski, som de begagnade vid sin långa brevväxling. ”Eine grosse Bowle Punsch” är ett återkommande tema. När v d Goltz vid ett tillfälle ombord på kryssaren Goeben stött på en mina, skriver han att hans högsta önskan, då han förutsåg sitt livs slut i vågorna var, ”att havet vore en enda stor bål punsch”. Bernhard blev av förlaget anmodad att nedskriva sina levnadsminnen, vilket han ock gjorde vid 85-86 års ålder. De omfattar omkring 500 maskinskrivna sidor, som dock aldrig blev tryckta men bjuder på roande läsning. En av hans officerskamrater var Paul von Hindenburg, sedermera ”Reichspräsident”.

Några feltryck har påträffats, på s 12 Ganhen, läs Gauhen, på s 189 Bedkman-Hollweg, läs Bethmann-Hollweg.

Pontus Möller

2 kommentarer

Publicerat i År 2000

Taggad , ,

Recension: Svenskt Biografiskt Lexikon, häfte 151, Rydbeck–Rålamb

Posted on 2008-01-02 | Lämna en kommentar

Under redaktion av Göran Nilzén. Stockholm 2000. 160 s. Ill.

I detta häfte (som inleder band XXXI) finns två släktartiklar, båda signerade Hans Gillingstam, den ena om släkten Ryning (med släkttavla), den andra (oavslutad) om ätten Rålamb (ävenledes med släkttavla). Ryning (ursprungligen Rönning) är en dansk släkt med ursprung i Rönninge socken på Fyn, där släktgodset Siøgaard är beläget. Ättens behandling i Elgenstierna är fragmentarisk och även om Raneke fått det bättre i Svenska medeltidsvapen I, så är inte heller hans framställning invändningsfri. Man är därför tacksam mot Hans Gillingstam, som klarlagt de äldsta leden på ett föredömligt sätt.

Riddaren ”Niels Jenssen som kaldis Rønning” omtalas 1326 tillsammans med sin bror Gregers Rønning, uppenbarligen far till den Anders Gregersson R, med vilken Elgenstiernas stamlinje börjar. En intressant härstamning finns på mödernet. Niels Jenssen och hans bröder skiftade 1313 arv efter sin moder Marianna. Enligt en i 1500-talsversion känd genealogi över den lundensiske 1100-talsärkebiskopen Absalons släkt var Marianna dotterdotterdotter till Absalons bror Esbern Snare och brorsdotter till den stridbare lundensiske ärkebiskopen Jakob Erlandsson (Galen).

Erik Ryning (EÄ tab. 3), riddare och riksråd, dog något av åren 1468-99. Om hans maka har spekulerats åtskilligt. Elgenstierna kallar henne Christina Eriksdotter och gissar att hon var dotter till väpnaren Erik Puke (Bonde). Raneke kallar henne Kristina Eriksdtr (Bonde). Gillingstam klarar ut även detta problem: ”R:s sätesgård var Högsrum i Fliseryd, Handbörds hd i Småland, varav han kommit i besittning genom sitt äktenskap med den i det sv lågfrälset ingifte danske frälsemannen Erik Pederssons (Urup) dotter Kerstin.” Se härom även Jan Liedgrens recension av Biskop Hans Brasks släktbok i Släkt och Hävd 1970-71, s 494.

Axel Ryning (EÄ tab. 6), riksamiral och riksmarsk, var enligt Karl Karlsson Gyllenhielm ”älskad av alla män och med gott besked visste med alla människor umgås”. Trots detta antyds att han var en person som befordrats över sin begåvningsnivå, men ansvaret härför återfaller på Karl IX, som belönade hans mångåriga lojalitet med att upphöja honom till riksamiral, fastän han inte tidigare haft någon befattning med flottan. Sedan framstående personer avrättats eller måst gå i landsflykt, var det tydligen ont om kapaciteter i landet.

Den siste av ätten, riksrådet och amiralen Erik Ryning, blev friherre 1651 men dog barnlös 1654. Han lät uppföra Ryningska palatset i Gamla Stan, där man ännu kan beskåda hans och hans makas Maria Elisabeth Kurtzels vapensköldar ovanför porten till Stora Nygatan 2.

Artikeln om släkten Rålamb innehåller kanske inte så många sensationella nyheter – de framlades redan i Äldre svenska frälsesläkter efter meddelande från Urban Sikeborg. Att lagmannen Anders Sigfridsson ”adlat sig själv” förefaller i ljuset av fakta som Jan Erik Almquist framdragit ytterst sannolikt. Av hans båda äldsta söner, tvillingarna Lars och Sigfrid Andersson (födda 1563 12/8 i Stockholm) hann den förstnämnde bli biograferad innan häftet tog slut. Han tillhörde kung Sigismunds anhängare och kallades 1597 av hertig Karl ”tiuf, skälm, förräder och mammeluck”, då han kom med brev från Sigismund. Han förde 1598 den heliga Birgittas m fl:s relikskrin från Vadstena till Kalmar, efter vars erövring 1599 hertig Karl lät halshugga honom och placera hans huvud på en järnstång vid stadsporten.

Pontus Möller

Lämna en kommentar

Publicerat i År 2000

Taggad , ,

Recension: Svenskt Biografiskt Lexikon. Häfte 149 (Rosenblad–Rudbeck)

Posted on 2007-12-30 | Lämna en kommentar

Stockholm 1999. 160 s. Ill.

I detta häfte finns fyra släktartiklar. Rosenblad och Rudbeck (med två släkttavlor) har författats av fil mag Jonas Kuschner, Rosengren och Rubenson av fil mag Carl Henrik Carlsson. Dessutom finns släktupplysningar instoppade här och var i person-artiklarna. Schering Rosenhanes biografi kan tjäna som exempel. Släkten Rothovius (Rothoff) blir också väl belyst tack vare fyra biografier.

I släktartikeln Rudbeck avslöjas ett tidstypiskt falsarium med assessorn Daniel Rudbeck som sannolik upphovsman eller initiativtagare. Han fick, åtminstone delvis med hjälp av denna felaktiga släktledning, 1698 renovation på sitt förmenta adelskap och sitt ”förra adeliga vapen och sköldemärke”. Man kan lugnt bortse från detta lurendrejeri. En så enastående märklig kultursläkt som Rudbeck-Rudbeckius hade säkert blivit adlad i alla fall förr eller senare. Den avknoppade släktgrenen Rudebeck (adlad 1675) behandlas i omedelbar anslutning till ätten Rudbeck. Därefter följer biografin över biskopen i Västerås Johannes Rudbeckius, som först av alla införde kyrkobokföring i sitt stift (1622), samt början på biografin över polyhistorn Olof Rudbeck.

Från fil lic Bengt Mattsson i Karlskrona har jag fått följande meddelande: ”Om Du recenserar häfte 149 av Svenskt biografiskt lexikon vill Du då påpeka ett fel i artikeln om Johan Rothman, s 584: Amiralitetsapotekaren J E Ferbers trädgård (Hortus Agerumensis) var belägen i byn Augerum i socknen med samma namn strax norr om Karlskrona. Den har inget att göra med byn Agerum i Gammalstorps socken som ligger i västligaste Blekinge, långt från Karlskrona.”

Pontus Möller

Lämna en kommentar

Publicerat i År 2000

Taggad ,