Tag Archives: Ragnar Norrman

Recension: Uppsala stifts herdaminne. Band II:16. Ljusnans kontrakt 1593-1999.

Av Börje Björklund, Lars Otto Berg och Ragnar Norrman. Stiftshistoriska kommittén i Uppsala, Uppsala 2001, 413 s, ill, inb.

Kan man tänka sig en trevligare sysselsättning för emeriti än herdaminnesutgivning?

Jag är lätt avundsjuk på dem, som ägnat sig åt detta, en Carlquist, en Collmar, en Edestam. Man märker granneligen hur de njutit och det gör även resultatet njutbart.

I det här fallet rör det sig om tre kockar. Prosten Börje Björklund i Järvsö ha varit huvudförfattare och skrivit en första text på grundval av material från Stiftshistoriska kommitténs stora excerptsamling. Därefter har redaktionsgruppen i Uppsala, Lars Otto Berg och Ragnar Norrman, enligt överenskommelse bearbetat och kompletterat Björklunds manuskript. Nytt material har tagits fram i landsarkiven i Uppsala, Härnösand och Östersund samt i viss mån Riksarkivet, Krigsarkivet och Stockholms stadsarkiv. Därutöver har Ragnar Norrman skrivit de inledande historiska översikterna för kontrakt och pastorat medan Lars Otto Berg bland annat ansvarat för de genealogiska uppgifterna och sammanställt de olika registren. Kontraktsnamnet Ljusnans kontrakt fick 1916 ersätta det tidigare långa namnet Hälsinglands västra övre kontrakt. Det omfattar följande pastorat: Järvsö, Ljusdal, Ramsjö, Färila, Los och Hogdal-Haverö.

Om man jämför resultatet med föregångaren Fant & Låstbom, Ärkestiftets herdaminne från 1840-talet, så är ju detta något helt annat. Personbiografierna är omsorgsfullt utarbetade och mycket upplysande. Inte minst de detaljrika utdragen ur prästernas bouppteckningar ger klar belysning av levnadsomständigheterna. Visitationer ger besked om samtlig bebyggelse på prästbordets ägor (även hemlighus redovisas). Kreaturen uppräknas också liksom lösöret. Somliga präster hade stor förmögenhet medan andra var djupt skuldsatta. Även mindre smickrande beteenden redovisas: Simon Luth måste göra avbön för sin hordomssynd, Lars Hultén var begiven på starka drycker, Eric Hjort anklagades för misshandel av en prostdotter och Oscar Kihlström blev så förvirrad i huvudet att hans predikningar inte kunde förstås. Majoriteten av prästerna var dock naturligtvis föredömen för sina församlingar, dugande och rastlöst verksamma. Men ålderdomskrämpor kunde ibland ställa till besvär.

Kontraktsprosten Matthias Hallgren i Ljusdal var 83 år, då han 1860 tillsammans med kollegerna, kyrkoherdarna i Färila, Järvsö och Hogdal, gjorde en framställan om att få anstånd med att göra avskrifter av husförhörslängderna, som skulle sändas in till Statistiska centralbyrån. Man önskade att domkapitlet skulle utverka en tidsfrist, då ”deras tid inte räcker till för mer än pastoralvården med husförhör m m som måste utföras”. Man förstår att detta extra skrivgöra i en församling av Ljusdals storlek måste kännas betungande. Tydligen hade man ännu inte kommit på idén att anlita skolungdom för att göra dessa avskrifter, vilket senare i flera fall skedde.

Om prosten Petrus Schissler (1688-1755) i Järvsö berättas en märklig historia. Han hade tillsammans med en bonde anlagt en varggrop på Kyrkön. På natten hördes tjut och oväsen därifrån. Då bonden var sjuk gick Schissler ensam till varggropen och fann att inte mindre än fem vargar var fångade. Han försökte dra upp dem en och en och döda dem men hamnade själv i gropen. Anledningen till att Schissler inte försökte döda vargarna uppifrån gropens kant var att ingen varg fick avlivas i fångstgropen, eftersom blodlukten sedan skulle varna andra vargar. Därför måste djuren halas upp och dödas utanför gropen.Vargarna var skrämda i fångenskapen och anföll inte Schissler. I kyrkan väntade församlingen på sin präst och till slut kom några karlar och räddade prästen ur varggropen. Gudstjänsten blev den här dagen en timme försenad men prästen föreföll inte alltför skakad av upplevelsen.

Lupus est homo homini (ung. människan beter sig som en varg gentemot andra människor). Mycket finns att läsa om tvister och oenighet mellan enskilda präster eller mellan präst och församlingsbor. Axel Brundin (1857-1944) var formellt kyrkoherde i Färila under 50 år men uppehöll själv tjänsten i endast 20 år. Bakom det låg svåra kontroverser mellan kyrkoherden och församlingen. Men det är mycket mer än personhistoria i detta herdaminne. Det ger en riklig provkarta på bygdens liv i helg och söcken. Inledningen är mycket klargörande och följs av nyttiga Ordförklaringar över vissa ord och uttryck i texten.

Pontus Möller

Annonser