Etikettarkiv: Nekrologer

Nekrolog: Pontus Möller

Fd riddarhusgenealogen Pontus Möller, Solna, svensk genealogis monumentalgestalt och dess nestor, har avlidit 88 år gammal. Hans närmaste är hustrun sedan 57 år Marianne, f. Ekbom, och deras fyra barn Hans med hustru Katarina, Annette med make Hans Hammarstedt, Lena med make Bengt-Olov Andin, och Johan med hustru Kristina Sabelström Möller, samt sex barnbarn.

Pontus Möller

Pontus Möller sommaren 2009

Axel Edvard Pontus Möller föddes 1921 i Vadstena som son till arkitekten och konstnären Henning Möller och hans första hustru friherrinnan Märta Liljencrants.

Anställd som amanuens vid Stockholms stadsarkiv 1948 avlade han examen som fil. kand. 1949 vid dåvarande Stockholms högskola och medarbetade 1950-1952 vid Kungliga Vitterhets, historie- och antikvitetsakademiens diplomatariekommitté. Han var extra tjänsteman vid Krigsarkivet 1951-1954 och amanuens vid Riksarkivets heraldiska sektion 1956-1962. Han utnämndes till arkivarie vid Riksarkivet sistnämnda år. Åren 1956-1976 tjänstgjorde han under olika perioder som tf statsheraldiker.

År 1960 anförtroddes Pontus Möller uppdraget som redaktör för anrika Sveriges Ridderskap och Adels kalender, i dagligt tal kallad Adelskalendern, som hade börjat utgivas redan 1854. Hans yrkesverksamma liv kröntes 1963 med utnämningen till riddarhusgenealog, en tjänst som han skulle komma att bekläda under ett kvarts sekel till 1988. Tack vare riddarhusdirektionens framsynthet kom därmed de båda befattningarna att kombineras i en enda person. De följande 25 åren blev en lysande tid för Riddarhusets genealogiska avdelnings verksamhet. Med stor framsynthet och smittande entusiasm ledde Pontus Möller det omfattande arbetet att reformera och uppdatera riddarhusgenealogierna. Riddarhusets stora genealogiska och heraldiska samlingar gicks grundligt igenom och katalogiserades. Pontus Möller hade i detta arbete många duktiga medarbetare, anställda lika väl som frivilliga. Han uppmuntrade dem alla och delade gärna med sig av sitt närmast encyklopediska vetande, alltid generöst och fullkomligt prestigelöst.

När det omfattande arbetet med en ny adelskalender påbörjades – den publicerades från början årligen, från 1967 vartannat år och från 1980 vart tredje år – samlades ofta hela familjen Möller för att klippa, klistra och kuvertera korrektur, som sedan distribuerades till adelns många medlemmar inrikes och utrikes. Snart kom de tusentals svaren in, sorterades, bearbetades och tillgodogjordes såväl kalendern som riddarhusgenealogierna. Detta var före datorernas revolutionerande tid. Det omfattande arbetet fördes alltid framgångsrikt och med största ackuratess till sitt slut under Pontus Möllers säkra egid.

Jämte det grannlaga arbetet med riddarhusgenealogier, adelskalendrar och Riddarhusets samlingar fick Pontus Möller i sitt ståtliga tjänsterum på Riddarhuset ta emot en strid ström av besökare från snart sagt världens alla hörn. De flesta från främmande land kom från Amerika. De kom för att besöka och bese ”sitt” hus, alldeles särskilt om somrarna. Pontus Möller tog gärna emot dem alla och passade på att intervjua dem om deras familjer och släkter i länder långt bort. På så vis kunde många genealogier uppdateras och Pontus vann i sin outtröttliga verksamhet många goda vänner för livet. De ville också veta mera om sitt svenska ursprung och sin anknytning hit. Ingen av dem gick någonsin från Pontus ohulpen. Och han kunde verkligen sina adelsmän och adliga kvinnor. Belysande är händelsen en sommardag, när ett amerikanskt kryssningsfartyg hade ankrat på redden framför Gamla stan. Bland de iland komna befann sig en parant dam i 70-årsåldern, med lilafärgat hår och typiskt amerikanskt utseende. Hon har för första och enda gången i sitt liv kommit till Europa för att främst besöka städerna Vasa och Stockholm, varifrån föräldrarna en gång emigrerat till Brooklyn. En stund efter sin ankomst till Sverige dyker hon upp på Riddarhuset, frågar efter Pontus och stormar, åtföljd av en vaktmästare, in i Pontus´ rum och ropar glatt ”Hello, I am Mabel!” Efter några sekunder förstår Pontus, att han framför sig har Mabel Silfverlåås, den sista av sin ätt och som han länge har letat efter. Glädjen blir stor och ömsesidig. Man äter lunch på en restaurant i Gamla stan, innan det blir dags för Mabel att åter äntra sitt fartyg. Den goda kontakten består, tills Mabels son en dag skriver till Pontus, att hans mamma gått bort.

Pontus Möllers tid räckte till för många uppdrag också utanför Riddarhuset. Han var ledamot av styrelsen för Genealogiska Föreningen 1949-1975 och dess vice ordförande 1965-1975 samt redaktör för föreningens högt ansedda tidskrift Släkt och Hävd 1950-1953 och 1962-1965. Han blev föreningens hedersledamot 1977.

Pontus Möller hedrades med många andra erkännanden. Han invaldes i Carl Johans Förbundet 1957, blev korresponderande ledamot av Genealogiska Samfundet i Finland 1964 och dess hedersledamot 1977, korresponderande ledamot av Zentralstelle für Personen- und Familiengeschichte i Berlin 1969 och ledamot av Helsingfors släktforskare riksförbund 1988. Republiken Finlands president utnämnde honom till riddare av Finlands Lejons orden 1:a klass 1975. Han mottog Victor Örnbergs hederspris, Sveriges Släktforskarförbunds stora utmärkelse, 1992 och Svenska Heraldiska Föreningens förtjänstmedalj i guld ”för stora insatser för heraldiken i Sverige” 2007.

Nästan oräkneliga är de uppsatser, artiklar, minnesord och kommentarer, som Pontus Möller under årens lopp har författat med anknytning till främst genealogi, heraldik och biografi.

Han skrev många uppskattade recensioner om nyutgivna böcker, dock aldrig utan att först läsa boken från pärm till pärm. Hans son Johan Möller arbetar nu förtjänstfullt med att sammanställa och på nätet lägga ut faderns kompletta publiceringslista 1935-2009 till stort gagn för framtiden. För Pontus Möller var aktiv in i det sista. Han försökte målmedvetet att knyta ihop alla säckar, som påbörjats de senaste femtio åren. Bland dessa märks framför allt utredningar om släkterna von Knorring, Söderberg, Ekebergh, Möller, Wallengren och Strang. Med bistånd av vännen Elisabeth Thorsell lyckades han så sent som i höst att fullborda sina sista alster.

Med den sanne humanisten Pontus Möllers bortgång avslutas nu en enastående kulturgärning. Att ha fått arbeta nära och tillsammans med honom under 40 år, ofta med dagliga kontakter, är ett privilegium, som känns både förpliktigande och stimulerande. Tankarna går idag med stor värme till Pontus familj, som betydde så mycket för honom och som skänkte honom den kraft, som skapade så mycken glädje för så många människor runt om i vårt land och ute i världen.

Örjan Werkström

Red anm: Denna nekrolog publicerades i SvD den 21/12 2009 i en kortare version.

Nekrolog: Gösta Thimon

* 1919 8/1 i Gävle, † 2000 7/5 i Uppsala

I Släkt och Hävd nr 3/1951 står under rubriken Nya medlemmar: Thimon, Gösta, kyrkoskrivare, S:t Petri, Osby. Det var första gången jag stötte på detta namn, som senare skulle låta tala om sig. I nr 1/1953 tillkännager han under rubriken Forskningar, att han forskar i bonde- och borgarsläkter i centrala Uppland, bl.a. den s.k. ”Strångesläkten”.

Till denna återkom Thimon i SoH nr 2-3/1969, där han publicerade en imponerande utredning om ”Strånge i Ströja och hans släkt”, som går tillbaka till sent 1400-tal och är försedd med fyra släkttavlor. Ströja ligger i Börje sn i Uppland och Strånge var Gösta Thimons mf ff fm mf ff fm far. Gustaf Eriksson (Vasa) var i sin ungdom på besök hos Strånge och ”war lustig”, vilket betyder att de söp ihop. Kanske var de skolkamrater?

Den 21 april 1966 höll Gösta Thimon ett uppskattat föredrag vid Genealogiska Föreningens årsmöte i Stockholm om ”Handskriftssamlingen vid Carolina sedd ur släktforskningssynpunkt”. Det var vid detta tillfälle han berättade att släktforskare enligt den interna slangen på Carolina brukade kallas för ”slaskare”. Han om någon borde veta, ty han hade sin arbetsplats på Carolina Rediviva, där han var förste biblioteksassistent på handskriftsavdelningen fram till sin pensionering 1977.

År 1963 utkom hans Matrikel över Gästrike-Hälsinge nation i Uppsala 1811-1961, som upptar namnen på 3 324 landsmän, därav 2 016 inskrivna under åren 1913-1961. Om detta arbete gav Lennart Zielfelt i en recension följande omdöme: ”Den nu föreliggande matrikeln fyller /då det gäller biografiska uppgifter/ mycket höga anspråk, präglad som den är av utgivaren Gösta Thimons kunnighet, noggrannhet, ihärdighet och goda omdöme.” (SoH nr 1/1964, s 64 f). Nationen visade sin tacksamhet genom att välja honom till sin hedersledamot.

Stor heder hade Thimon även av sitt register till Uppsala universitets matrikel 1595-1817, som färdigställdes 1970 och bär tryckåret 1971. Till grund låg ett av S. Otto Brenner upprättat lappregister, som dock i flera avseenden måste kompletteras och överarbetas. År 1980 promoverades Gösta Thimon till filosofie hedersdoktor för sina genealogiska forskningsinsatser och för sin medverkan i universitetsmatrikeln. Denna hedersbetygelse gladde honom ofantligt. Han hade bedrivit akademiska studier inom såväl den humanistiska som den teologiska fakulteten men aldrig tagit några formella examina. Han övergick sedermera till gammalkatolska kyrkan.

Som ett sista kraftprov får man beteckna hans två utgivna delar av Stockholms nations studenter i Uppsala I-II. 1649–1750, som kom ut 1982 respektive 1996, ett projekt som han inte tvekade att ta på sig, trots vacklande hälsa (han led av en svårartad diabetes), sedan jag undanbett mig uppdraget (jfr SoH nr 1/1998, s 61 f). Jag har i min recension framhållit den bredd, som verket fått, genom att Thimon generöst medtagit en hel del ”kringfakta”, t ex personer med samma eller liknande namn utan känt samband.

Thimon var till allt annat även lyriker. Han medverkade i tidskriften Lyrikvännen och utgav 1980 diktsamlingen Grenverk. Requiescat in pace!

Pontus Möller

Nekrolog: Leif E Magnus

Direktör Leif E Magnus, 92 år; änkling sedan 1995; hans närmaste är barnen Edouard (Teddy) med makan Anne Meurant, Bruxelles och Henriette, Melbourne, Australien, och hennes barn Jan Falk med familj, Yeddah, Saudiarabien, och Annika Cotroneo med familj, Melbourne samt en halvbror, Pontus Möller, f d riddarhusgenealog med familj, Solna.
Efter avslutade skolstudier i Vadstena och Göteborg började Leif E Magnus på verkstadsgolvet som svarvare vid SKF:s maskinverkstad, Göteborg, i januari 1927, flyttades upp till ritkontoret där 1928–30. Han var anställd vid SKF:s fabriker i Cannstatt (Stuttgart) 1930–31 och vid SKF i Bruxelles 1931–35. Återbördad till Göteborg fick han jobb på reklamavdelningen, där han blev chefsassistent 1938 och reklamchef 1946.
I slutet av 1961 erbjöds Leif E Magnus ställningen som verkställande direktör för Dansk Kugleleje A/S, SKF:s danska dotterbolag i Köpenhamn. Han stannade på denna post till utgången av 1973, då han gick i pension och bosatte sig i Torekov.
Mellan 1954 och 1979 var han suppleant i styrelsen för AB Volvo, där hans far, ingenjör Erik L Magnus före honom varit ordinarie styrelseledamot. 1956 fick Leif Magnus Patriotiska sällskapets guldmedalj och 1971 blev han riddare av Vasaorden.

Nekrolog: Carl-Fredrik Corin

* 1906 25/11 i Göteborg, Masthuggs förs.
† 2001 7/6 i Stockholm, Kungsholms förs.

Carl-Fredrik Louis Corin var göteborgare till börden, son till handlanden och trädgårdsdirektören Eric Corin och Alice, f Sachs (Svenska släktkalendern 1967). När föräldrarna skildes flyttade han med sin tyska mamma till Stockholm, där han tog studenten vid Beskowska skolan 1925. Han läste historia vid dåvarande Stockholms Högskola för professorerna Sven Tunberg och Nils Ahnlund. År 1958 disputerade han på avhandlingen ”Självstyre och kunglig maktpolitik inom Stockholms stadsförvaltning 1668-1697”, vilket gav honom en docentur i stadshistoria. Sin arkivbana började han 1930 som amanuens i Stockholms stadsarkiv, som då låg på Riddarholmen men senare flyttade till lokaler i Rådhuset och slutligen till Kungsklippan. Han blev andre arkivarie där 1939, förste arkivarie 1952 och krönte sin bana som stadsarkivarie 1966-71.

När Genealogiska Föreningen bildades 1933 var Lennart Zielfelt angelägen att få med arkivfolk i styrelsen för att inte G F skulle stämplas som ett rent amatörsällskap.
Den förste som valdes in 1936 var dåvarande förste amanuensen (slutligen förste arkivarien) i riksarkivet Birger Lindén. Den 21 april 1941 inträdde Corin i styrelsen.
Det var han som värvade Wilhelm Tham till ordförande 1948 (SoH nr 3/58, s 136).
När Folke Wernstedt avgick av åldersskäl 1962 blev Corin vice ordförande, en post som han tre år senare avstod till förmån för undertecknad. Alf Åberg och jag hade blivit adjungerade medlemmar av styrelsen 1949 23/3 (annorlunda men fel i SoH nr 3/58, s 143).

År 1948 ingrep Corin i mitt öde genom att locka mig in på arkivbanan, vilket jag aldrig ångrat. Det fanns vakanser bland amanuenserna och Corin föreslog att jag skulle provtjänstgöra. Det slog väl ut och jag började som amanuens i SSA den 1 april 1948 med en lön av 333 kr/mån. Man kvitterade ut sin lön genom att skriva på en avlöningslista, där jag upptäckte att 2:e arkivarie Corin uppbar 1.000 kr mer i månaden än jag, vilket fick mig att undra hur i all världen någon kunde göra av med så mycket pengar. Men Corin hade fru och tre söta döttrar, som nog gärna hjälpte honom att göra av med pengarna.

Carl-Fredrik Corin var i högsta grad en skrivande person. Han har bl a skrivit Vänersborgs historia t o m 1834 (1944) och Arboga stads historia från 1500-talets mitt till 1718 (1978). Han var en god stilist, som skrev en lättflytande, ofta elegant prosa. I föreningen Minerva var han verksam som styrelseledamot 1959-66 (sekreterare 1959-61). Han blev ledamot av Kungliga Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia 1958. Minsann, hade han inte också en svensk orden: han blev RNO 1967 i god tid före ordensväsendets avskaffande. År 1983 fick han mottaga Samfundet S:t Eriks belöningsplakett för sin ”mångåriga vetenskapliga och arkivvårdande gärning som givit viktiga bidrag till vår kunskap om Stockholms äldre historia”.

Carl-Fredrik var en vänlig själ, gladlynt och humoristisk. Han tyckte om att berätta en god historia och var bra på att imitera sin gamle lärare Ahnlund. Ännu i nittioårs-åldern besökte han sitt gamla arkiv, vital och fullkomligt klar i huvudet in i det sista. Vännerna minns honom med glädje och tacksamhet, fiender hade han troligtvis inga. Frid över hans ljusa minne!
Pontus Möller