Category Archives: År 1999

Recension: Släkten Persson-Molin på Lövliden i Helgums socken i Ångermanland

Av Hans Schmiterlöw. Kompendium i A4, 30 s text + 4 antavlor och 1 stamtavla i A3 och 1 namn-adresslista. Mogata 1998.

Detta är författarens femte skrift i släktforskning, som behandar hans hustru Wivis, född Lindahl, anor i Ångermanland. ”En släktberättelse om hemmansägaren Carl Jacob Persson och hans hustru Märta Dorotea Molin, deras anor under drygt 200 år från omkring 1650 till 1900 samt om deras ättlingar fram till nutid, framforskad och nedskriven av dottern Anny Persson-Lindahls svärson Hans Schmiterlöw, som hade lyckan att bli gift med hennes dotter Wivi.” Så lyder författarens sympatiska presentation av boken.

Först började han med att intervjua de allra närmaste släktingarna och fick då fram en mängd detaljuppgifter om generationerna i detta århundrade. När han skulle börja sökandet i Helgums socken kom Fru Fortuna till hans hjälp. Han gick med i GF och fick då boken ”Familjer i Edsele år 1694-1808” av Håkan Skogsjö. Edsele är en socken i västra Ångermanland och gränsar till socknarna Ramsele i nordväst och Helgum i sydost. Denna bok skildrar ett ”återskapande” av socknens saknade kyrkoböcker för nämnda tid genom forskning i andra arkivhandlingar såsom dom-böcker, bouppteckningar, lagfartsprotokoll m m.

Därutöver har Skogsjö hänvisat till närliggande socknars kyrkoarkivalier samt refererat till andra författares verk, däribland Harry Mohlunds ”Helgums socken” med underrubriken ”Byar och Gårdar”, tryckt 1984. Kontakt etablerades med Mohlund, vilket ledde till anskaffandet av även hans nästa bok,”Helgums socken del II”, som utgör en fortsättning på den förra boken fram till 1800-talets slut. I denna bok fanns också Carl Jacob Persson och hans familj på Lövliden upptagen. Kontakter med flera andra släkt- och hembygdsforskare tillförde också många nya kompletterande uppgifter.

Tillsammantaget har detta inneburit att man inte behövt forska i Helgums och angränsande församlingars kyrkoböcker via mikrokorten från SVAR i Ramsele, utan man har så att säga fått mycket ”gratis”. Framställningen liknar den som använts i författarens tidigare arbeten. Varje århundrade är indelat i tre generationer, i vilka alla anor och släktmedlemmar är inpassade i princip efter födelseåren. På det viset är det lätt att förstå sambandet släktingarna emellan, när de redovisas på antavlorna och stamtavlorna.

Liksom i de tidigare skrifterna lättas framställningen upp av anekdoter. Det berättas att Carl Jacob Persson var känd som en snäll och lite blödig person och inte särskilt modig, men det var hans hustru desto mer. En gång när de hade varit nere i byn och tillhandlat sig en ”lillgris” mötte de en björn på hemvägen. Carl Jacob blev vettskrämd, medan Märta Dea lär ha sagt, att går björnen till angrepp så kastar jag griskultingen till honom. Men Carl Jacob sprang ifrån hustrun hem till gården. När grannarna frågade efter Märta Dea svarade han: hon är hos björnen med grisen. Men hon kom hem efter någon timme med grisen i behåll!

Det är en mycket trevlig och lättläst släktkrönika, som Hans Schmiterlöw åstadkommit. Några sakliga invändningar kan inte göras, utan författaren hälsas välkommen tillbaka med mer av samma sort.

Pontus Möller

Annonser

Recension: Kungl Wendes artilleriregementes officerskår 1794–1972

Av Sven Scheutz

Och Kungl Wendes artilleriregementes regementsofficerskår 1972–1983, av Ulf Weinsjö. Utgiven av Wendes militärhistoriska förening. Kristianstad 1998. 155 s.

Den 1 juli 1972 ändrades den gamla indelningen av befälet i officers-, underofficers- och underbefälskåren till regementsofficers-, kompaniofficers- och plutonsofficerskåren. Den 1 juni 1983 omorganiserades de senare till en gemensam yrkesofficerskår. Till regementsofficerskåren hänförs i detta arbete alla, som utnämnts till regementsofficerare efter 1 juli 1972.

Föreliggande arbete gör inte anspråk på fullständighet, skriver Sven Scheutz i förordet, därtill är källmaterialet i vissa fall för bristfälligt och ibland saknas det helt. Det senare gäller framför allt de tyska arkiven, som i stor utsträckning förstördes under andra världskriget. Enligt Krigsarkivet blev t ex det för Wendes artilleriregemente så viktiga arkivet för Stralsunds garnisonsförsamling förstört vid ett bombanfall mot staden 1944. Även de svenska församlingarnas kyrkoböcker är i många fall omkring och före år 1800 vaga och ofullständiga. Officerare, som flyttat från regementet, har i flera fall inte följts upp, den fortsatta karriären redovisas i så fall endast i stort. Redovisningen av ordnar och medaljer kan vara ofullständig, då uppgifter härom tagits bort ur Svenska Försvarsväsendets rulla från och med 1970.

Efter att ha tagit del av dessa ”brasklappar” måste man konstatera att utgivaren nått en mycket hög grad av fullständighet trots de angivna svårigheterna. Om någon är född eller död i Stockholm anges t ex alltid i vilken församling. I biografierna är alla väsentliga uppgifter medtagna. Det finns inte mycket att anmärka på. Feltryck är mycket sällsynta, dock omtalas på s 100 von Ungern-Stenberg (pro Sternberg) och Åkerstein, Nil Harald Joachim, hette faktiskt Nils. Om kaptenen Henric Lindström får man den kulturhistoriskt intressanta upplysningen, att han var den som först lanserade biff à la Lindström. Detta hände på hotell Witt i Kalmar.

Under ordförklaringar berörs det i äldre tid ofta förekommande fenomenet med fänriksutnämningar i vaggan. Före 1756 fanns ingen fastställd minimiålder för utnämning till officer. Detta hade medfört att minderåriga ynglingar ofta utnämnts till officerare, de tjänstgjorde visserligen inte men uppbar lön. År 1756 bestämdes att lägsta ålder för första kungliga fullmakt skulle vara 18 år. Detta kompletterades 1765 med att tjänsteårs beräkning som underofficer fick ske först från 15 års ålder och denna gräns höjdes 1789 till 16 år. Samtidigt bestämdes att ingen ”minderårig officer” fick räkna tur till befordran förrän från och med den dag han började tjänstgöra. Det var värdefullt att få detta, som många säkert har undrat över, klarlagt.

Som gammal adelskalenderredaktör kan jag bidra med några kompletteringar: Claës Torsten Erling Breitholtz är numera major i artilleriets reserv, gift 1976-06-05 med jur kand Anne-Sofie Görild Rydén, född 1950-06-12 i Gudmundrå (Vnrl). Carl Gustaf Philip Ekeroth var efter avskedet vd för Sociedade SKF Limitada i Lissabon. Gift 1:o 1946-09-03 med friherrinnan Wilhelmina Magdalena Thott, född 1915-03-07 i Skabersjö (Malm), död 1965-04-16 på KS i Solna, dotter av hovjägmästaren greve Gustaf Otto Tage Stig Thott och hans 1:a fru friherrinnan Margareta Louise Bennet; 2:o 1967-12-04 med ambassadsekreteraren Anna Ebba Ulla Elisabeth Zethelius i hennes 2:a gifte (gift 1:o 1945-08-11 med kaptenen vid Göta artilleriregemente Karl Robert Benckert, född 1917-02-04 i Stockholm, död 1967-02-17 i Göteborg), född 1919-10-28 i Örebro, död 1986-09-18 i Stockholm, dotter av majoren och kammarherren Fritz Adolf Zethelius och Ebba Mariana Charlotta Storckenfeldt.

Pontus Möller

Recension: Kungliga Serafimerorden 1748–1998

Redigerad av Per Nordenvall på uppdrag av Kungl Maj:ts Orden. Borås 1998. 654 s. Ill., inb.

I detta magnifika praktverk avbildas för första gången samtliga serafimersköldar i Riddarholmskyrkan, där de på grund av platsbrist suttit ovanpå varandra så att endast den översta varit fullt synlig. Här återges 823 vapensköldar i flerfärgstryck, fyra på varje högersida med tillhörande biografisk text på vänstersidorna. Första flocken är sådana som upphöjts av konung Fredrik I, han som år 1748 instiftade det svenska ordensväsendet med Serafimerorden, Svärdsorden och Nordstjärneorden (Vasaorden tillkom senare 1772). Det är 250-årsjubileet av Serafimerordens grundande, som celebreras med denna vackra bilderbok. I tolfte flocken finner man dem som utnämnts av vår nuvarande kung. Det sista uppmålade vapnet tillhör president Nelson Mandela, som fick ordensinsignierna 1997 i samband med kungaparets statsbesök i Sydafrika. Vapenmålare från 1914 till sin död 1978 var David Friefeldt. Han efterträddes av Bengt Olof Kälde 1989.

En del vapen har aldrig blivit målade. Det gäller mest utlänningar såsom ett flertal ryska storfurstar och framför allt ett oräkneligt antal medlemmar av den etiopiska kejsarfamiljen. För Rumäniens hatade och till sist arkebuserade diktator Nicolae Ceausescu, som blev serafimerriddare vid statsbesök i Sverige 1980, gapar rutan tom: ”Sköld Målas ej”. Samma sak gäller Benito Mussolini, som erhöll orden 1930 i samband med drottning Victorias frånfälle i Rom. Man ser med tillfredsställelse att inga nazistkoryféer fått utmärkelsen. Inte heller general Pinochet. Bra att man varit restriktiv. För ofrälse personer har man under 1900-talet brukat komponera borgerliga vapen men på 1880-talet nöjde man sig med att måla en blank guldsköld för statsrådet Ludvig Almqvist eller ett monogram för statsrådet F F Carlson.

Verket inleds med ett antal mycket informativa uppsatser, t ex Belöningar och utmärkelsetecken av Fredrik Löwenhielm, Serafimerstamboken av Per Nordenvall samt Serafimerordens vapensköldar av Bengt Olof Kälde. Efter matrikeln följer ett kapitel om Serafimermedaljen, som numera utdelas mycket sparsamt ”men så sent som i år skedde den senaste tilldelningen”. Det var hovrättspresidenten och fv justitieministern Carl Axel Petri som fick den i januari och senare på året fick även f d kammarrättspresidenten Henry Montgomery den förnämliga utmärkelsen.

Sedan följer en kronologisk förteckning ordnad landvis över utländska riddare och ledamöter av Serafimerorden samt en förteckning över ämbets- och tjänstemän vid Kungl Maj:ts Orden samt personal vid ordenskansliet. Ordens förste kansler var Carl Gustaf Tessin (1748-61) och vice kansler Johan Liljencrants (1787-1812). I våra dagar bekläds dessa poster av Per Sköld respektive Sven-Olof Hedengren.

Per Nordenvall, som den 1 november 1998 efterträdde Lars Wikström som riddarhusgenealog, har mycken heder av sitt utgivningsarbete. Endast några smärre fel har upptäckts: Nr 81 Prins Heinrich av Preussen uppges ha avlidit 3/8 – men vilket år? Nr 697 General Thörnell innehade även GVIA:sMM. Nr 754 är född 1903 (ej 1902). Denne Habib Bourguiba och Japans änkekejsarinna Nagako, båda 95 år gamla, är f n de äldsta innehavarna. Nr 756 General Swedlund (”Stora bullret”) har gjorts hela fem år äldre än han verkligen var. Han var född 1898.

Till sist litet statistik. Av de 823 serafimerriddarna levde 16 st (eller knappt 2 %) mindre än ett år efter sina utnämningar. Kortast innehavare var Prins Carl Adolph, Hertig av Småland (nr 138), som innehade orden under sin tre dagar korta levnad. Han var son till Gustaf IV Adolf (meddelat av Örjan Werkström).

Pontus Möller

Recension: Una Hans-släkten från Trelleborg 300 år

Av Nils Ottosson. Andra omarbetade och utvidgade upplagan. Utgiven av Skånes genealogiska förbund. Lund 1998, 1040 s, ill., inb.

År 1974 publicerade Trelleborgslektorn Nils Ottosson boken ”Una Hans-släkten från Trelleborg 300 år”. Den omfattade 12 000 anförvanter och var för att vara ”a one man´s job” beundransvärd. Sedan dess har en grupp forskare fortsatt arbetet och har nu givit ut en uppdaterad version, som är Sveriges tjockaste släktbok med 22 000 namn förtecknade. Alla är ättlingar till lantbrukarparet Hans Jönsson och Una Mårtensdotter, som levde i Trelleborg i slutet av 1600-talet. Männen bakom verket är Helge Olsson i Anderslöv, som tog initiativet till nyutgivningen och som ansvarat för insamling och rättning av uppgifterna, och Stig Aronsson i Löddeköpinge, som ansvarat för redigeringen av manuskriptet så att det kunnat tryckas. Många medhjälpare har också arbetat med projektet, som pågått i mer än tre år.

I boken står att Una och Hans kom till världen 1654 respektive 1655. Från 1680-talet och en bit in på nästa sekel bodde de i en halmtäckt, kringbyggd gård vid Kyrkosträdet i Trelleborg. De fick fyra barn och inte mindre än 23 barnbarn. Tusentals invånare i byarna på Söderslätt, i Trelleborg, Malmö och Lund härstammar från denna familj. Bland ättlingarna finns fredsforskaren Wilhelm Agrell, skådespelerskorna Anna Godenius och Lena Olin, biskopen Christina Odenberg, filmregissören Jan Troell och poeten Jacques Werup.

Ottosson kunde skriva utförliga biografier över människor som han kände men var annars sparsam med data och skrev lapidariskt Hilmer Thyrin är f.d. sadelmakare i Vellinge, Jan Isgren är lantmästare, Lovisa Månsson är bosatt i Malmö, Anna Hansdotter var mejerska i Hyby, senare i Småland. Inte till stor hjälp för den som vill forska vidare. Men efterföljarna har varit mer nitiska och för det mesta satt ut födelse- och dödsår, stundom även födelsedatum. Man kan föreställa sig vilket enormt merarbete, som måste ha lagts ned på detta. Resultatet har blivit en tegelsten, som trots ett svårhanterligt format är lätt att hitta i tack vare utmärkta person- och ortregister.

En brist är att lättillgänglig matrikellitteratur uppenbarligen inte har konsulterats. Då hade man kunnat tillägga att postmästaren Fredrik Bonthron dog 1950 3/2 (Grape, Postkontor och postmästare, s 95) och att hans svärson greve Helmer Mörner var född 1915 och dog 1994 (Sveriges Adelskalender). Leg läkaren Sten Lindham sägs vara född troligen ca 1940. Enligt läkarmatrikeln är han född 1939 3/4 och bor i Bromma (tel-kat). Igor Gülich är född 1934 8/6 i Lund; hans fader Stig Gülich var född 1909 20/11 på Svartsjö i Sånga sn (Sth); hans mor gifte om sig med kapten Erik Gunnar Edgren, som var född 1906 28/11 i Umeå (Släkten Gülich – von Gülich under 400 år, Lund 1956, s 38). Om släkten Osterman (s 724 f) hade många nu felande data kunnat suppleras ur Svenska släktkalendern 1950, där denna släkt var redovisad. Apotekaren Eugén Anders William Rur var född 1888 och dog 1919 i Vetlanda (Svenska släktkalendern 1921-22, s 600). Om familjen Crafoord (s 639) hade många fler uppgifter kunnat hämtas ur Adelskalendern, t ex en helt ny generation barnbarn. Professor Ulf Nilsonne (född 1925 11/6 i Stockholm) hade man lätt kunnat slå upp i Vem är det. Detta bara några exempel tagna på måfå.

På s 533 omtalas ämnesläraren Filip Rytterås, gift med Elna Möller. Framför mig har jag en dödsannons för Filip Rytterås, född 1919 10/12 i Bergstena, död 1998 8/9 i Skövde. Uppenbarligen samme man, ty hans fyra barn är desamma som upp-räknas i Una Hans-boken. M e n – hustruns namn är Margareta. Kan det vara Elna, som bytt tilltalsnamn? I annat fall är det ett mysterium.

Pontus Möller

Nehej, ingen känner till släkten Devin.

Svaret på frågan är tydligen: Ingen. Jag har emellertid närmare undersökt Arnö kyrkoarkiv och därvid kunnat konstatera att Christina Devin inte – såsom uppges i Stockholms flyttnings- och mantalslängder – var född 1778 utan 1777 20/10. Soldaten Petter Devin var mycket riktigt hennes bror, född 1783 13/1. De var de enda överlevande av fem barn till paret Anders Andersson och Greta Persdotter, Bondefolk uti Strandby.

Petter Devin var som soldat bosatt i Odensala socken och gift med Maria Greta Isaacsdotter, som dog 1819 9/11 i LångEken av bröstfeber, 46 år och 6 månader gammal (alltså f ca 1773). Makarna hade följande tre barn:

Greta Stina, d 1810 13/4 på Wensta ägor av älta, 2 år och 2 dagar gammal (ej i Odensala födelsebok).

Maria Stina, f 1810 16/9 i Söderby soldathus, piga i Stockholm 1828-34, utflyttade ogift 1834 25/10 till Sigtuna och dog där 1835 23/2 av magkramp.

Anders Petter, f 1812 26/9 på Wensta ägor, var bagaregesäll i Stockholm 1843.

Den slutsats som kan dragas av ovanstående är att Arnösläkten förmodligen utgör en gren av huvudstammen. Den däri omnämnde avlidne bonden Devins enda son Anders Devin, ”som ock skall vara bonde i Södermanland 6 à 7 mil härifrån”, kan vara identisk med Anders Andersson, vars barn upptog Devinnamnet. Arnö ligger visserligen i Uppland men alldeles på gränsen till Södermanland.

Om något släktsamband finns med släkten från Hilleshög på Svartsjölandet vet man fortfarande inte.

Pontus Möller

Vem känner till släkten Devin?

Medlemmar av denna släkt uppträder i Stockholm vid mitten av 1700-talet. Genealogin är dock ofullständig och ursprunget okänt. Gemensam nämnare tycks vara att man inte tar sig namnet förrän vid inflyttningen till staden. Vad släktmedlemmarna på landet hetat och var de bott är för det mesta obekant.

Tidigaste belägget är från 1729 12/10, då pigan Brita Devin gifte sig i Nikolai med föravskedade fältväbeln vid Smålands tremänningsregemente Johan Harder, som dog 1731 11/12. Han var änkling och hade i första giftet dottern Eva, 7 1/2 år, och i andra giftet dottern Elisabeth, 2 år, som 1760 gifte sig i Nikolai med klensmeds- mästaren Erasmus Ramberg. Brita blev omgift med kramhandlaren Paul Ribe (burskap i Stockholm 1747 15/9), som var född i Danzig och dog i London vid nyårstiden 1759. Änkan levde ännu 1774 7/12, då hon nämns i en bouppteckning efter sin ”samsyster” Lisa Devin, som dog 1771 12/4 i Maria förs. I äktenskap med strumpvävaregesällen Eric Rahm (d 1770 11/6) hade hon haft åtminstone ett barn, som emellertid dött före modern, varför i hennes bouppteckning uppräknas fem ”samsyskon”, förutom den nämnda Brita fyra avlidna:

1) avl. ryttaren Devins söner Anders och Petter, båda silkesvävaregesäller.

2) avl. bonden Devins enda son Anders Devin, ”som ock skall vara bonde i Södermanland 6 à 7 mil härifrån”.

3) avl. systern Devins enda son i äktenskap med även avl. linnevävargesäll Holm, Johan Holm, boende någonstans på landet.

4) avl. Devins enda dotter Anna Brita Devin, gift med sjötullsbesökaren här i staden Jacob Gustaf Strahl.

I Maria församlings födelsebok 1748 8/2 finner man Johan Petter, son av sjömannen Petter Dewin och hans hustru Greta. Döpt 10/2, bland faddrarna Handelsmannen H:r Ribe. Den äldre brodern Anders Devin, sidenvävaregesäll, gifte sig 1775 18/6 i Maria m Christina Ersdotter Fendelia. Då deras dotter Greta Stina föddes 1775 18/11 i Maria kallas modern Christina Finelia. I en bouppteckning från 1791 16/3 omtalas Sidenvävare Gesällen Devins änka Christina Lindgren (ovisst om det är samma person). Den yngre brodern Johan Petter Devin, sidenvävaregesäll, gifte sig 1772 25/10 i Maria m Maria Helena Berlin. Enligt Lagerheims register till Inrikes Tidningar (KB) dog sidenfabrikören Johan Peter Dewin (sic) i Stockholm i 47:e året 1796 28/8 (IT nr 108). I Riddarholmens dödbok står att ”Tracteuren” Johan Peter Dewin avled nämnda dag av förkylning, 47 år. I taxeringslängden 1785 kallas han sidenvävaremästare och sidenfabrikör. Barn, som tydligen dött före fadern, är

Johan Gustaf, f 1774 16/10 i Maria, och Carl Fredrich, f 1776 22/8 i Maria. I hans bouppteckning 1796/2:568 (SSA) omtalas hans änka Maria Magdalena Berlin samt avlidne brodern, sidenvävaregesällen Anders Devins dotter Christina Devin, 15 år.

Hon kan vara identisk med Christina Elisabeth Lunde Kjellström, född Devin 1779 14/7 i Stockholm, som inflyttade till Fabriks fattighuset i Katarina från Adolf Fredrik 1829 7/3. Hon var änka sedan 1827 30/6 efter segelduksarbetaren Anders Kjellström. En skomakaregesäll Anders Johan Devin uppges vara född i Stockholm 1815 17/7. Han återfinns på nämnda datum i Maria födelsebok och sägs då vara Pigan Christina Andersdotters (37 år) son. Enligt Jakobs utflyttningslängd B II:5 f 72 v hade han kommit från Skeppsholmen och utflyttade 1838 24/3 ”till obestämd ort”. Han var då ogift.

En annan släkt Devin har sina rötter på Arnö i Mälaren. I Arnö C 2 nämns tvillingarna Jan och Christina, födda 1778 1/3 av Mats Matsson och h: Stina Persdotter, Torparfolk uti Lunberga. Pigan Christina Devin, f 1778 i Arnö, var 1825 husväverska i Maria församling, flyttade därifrån till Katarina 1828 2/5 och vidare 1833 28/10 till Johannes församling i Stockholm. En broder till henne är förmodligen avskedade soldaten Petter Devin, f 1782 14/1 i Arnö, som var änkling då han inflyttade 1820 23/4 från Odensala till Sigtuna, där han kallas stadsmurare och dog av slag 1835 15/2. Hans båda barn Maja Stina (f 1810 1/2 i Odensala) och Anders Petter (f 1812 29/9 i Odensala) flyttade till Stockholm 1828. Den förra nämns piga och den senare bageriarbetare. Han var bagaregesäll då han inflyttade 1843 24/7 till Bagare Pihl i Klara församling.

Så har vi slutligen en familj från Hilleshög på Svartsjölandet. Carl Gustaf Devin (ibland stavat Dewin), skomakaregesäll, från 1830 husgerådskammarbetjänt vid Kungl. Slottet, d 1838 13/5 i Hovförsamlingen av lungsot, 38 år och begr i Johannes. I inflyttningslängderna säges han vara född i Hilleshög 1800 20/10 och måste alltså vara identisk med Gustaf, född 1800 21/10 i Ventholmen som son av stattorparen Nils Nilsson och hustru Cajsa Hansdotter, 42 år (Hilleshög C 2, SSA). Familjen ej återfunnen i A I:2 1793-1804. Gift 1825 12/6 i Hedvig Eleonora med Jungfru Sophia Eklund, som enligt samstämmiga uppgifter i inflyttningslängderna var född 1802 27/11 i Hilleshög, men ej är införd i församlingens födelsebok, som är mycket slarvigt förd och har lucka 4/9-4/12 1802. Hennes föräldrars namn framgår dock av Johannes församlings inflyttningslängd (B I b:3, f 16 v): Drängen Magnus Eklund, f 1749 19/8 i Österåker, h. Mar. Åkerblom, f 1762 28/7 (”födelseort ej antecknad”), d. Sophia, f 1802 27/11 i Hilleshög inflyttade hösten 1812 från Hilleshög till Stockholm. Änkan Sophia Devin, f Eklund, dog 1853 14/9 i Hovförsamlingen av Cholera.

Makarna Devin fick följande barn:

1) A u g u s t a Sophia, f 1829 16/8 i Johannes, d 1898 26/7 i Blumenau, Santa Catarina, Brasilien. G i Brasilien (efter 1849 6/11) m E v e r t Sebastian von Knorring, adl. ätten nr 1976 (Elgenstierna, tab. 30).

2) Carl L u d v i g (i dopboken Gustaf Ludvig), f 1832 6/10 i Hovförsamlingen, källarmästare, d 1919 8/4 i Hedvig Eleonora. Dennes son ingenjören Claes Ludvig (L o u i s) Devin i Pittsburgh, Pennsylvania, hade en dotter Carmen, som blev gift med kaptenen Wolmar von Knorring (se Ointroducerad Adels Kalender).

3) Gustaf B e r n h a r d, f 1835 4/2 i Hovförsamlingen, cigarrfabrikör, d 1901 19/11 i Katarina.