Kategoriarkiv: År 2001

Recension: Filip Modeen och hans släkt. Minnen samlade av Tore Modeen.

Helsingfors (tr. Lovisa) 2001, 60 s, ill.

Professor emeritus, jur dr Tore Modeen, har samlat dessa minnen av sin släkt, som härstammar från Viborg. Stamfadern soldaten Erik Modig stupade 1710 på Gamla Rådhustorget vid Ringporten i Viborg, träffad av en kanonkula. Om hans bakgrund vet man ingenting. Han hade sonen Georg (Göran) Eriksson Modig (1701–76). Om hans liv har bevarats skriftliga vittnesbörd dels av sonsonen Filip Modeen, dels av sonsonsonen Alexander Edvard Modeen. I Axel Bergholms Sukukirja ingår ett avsnitt om släkten Modig-Modeen. Bergholm fick antagligen sina upplysningar av Henrik Modeen, som var hans kollega vid Borgå lyceum, eller dennes bror Alexander, som i brev daterat Wiborg 1894 20/3 lämnat utförliga uppgifter om släkten.

Filip Modeen (1786–1859) läste teologi i Åbo och prästvigdes i Viborg 1804, 18 år gammal. Till kyrkoherde i Narva och Kosemkina svensk-finska församling utnämndes han 1813 vid 27 års ålder. År 1821 kallades han till pastor i Tyris stora församling, belägen i det östingermanländska prosteriet med slotten Oranienbaum och Peterhof. Som pastor i ”palatsförsamlingen” Tyris åtnjöt Filip Modeen goda ekonomiska villkor. Han utnämndes till ordinarie länsprost 1832 och verkade som överkonsistorialråd 1842-45. Som mottagare av Stanislai orden av 3 kl 1836 fick Filip Modeen ärftligt ryskt adelskap. I berättelsen om hans 50-åriga ämbetsjubileum 1854 kallas han von Modeen. Skildringen av jubileet upptar 9 sidor. I äktenskapet med Natalia Kristina Borenius föddes tolv barn, sju söner och fem döttrar. Alla sex söner som nådde vuxen ålder skolades och avlade studentexamen vid Alexanders universitetet i Helsingfors. Två av sönerna kom att i tur och ordning efterträda sin far som kyrkoherdar i Tyris. Filip Modeens huvudspråk var tyska, vilket visas av att han författade sin släktutredning på detta språk, men han talade också svenska, finska och ryska. Hans son Alexander Modeen föredrog tyskan som hemspråk eftersom han hade en tysktalande hustru. De följande generationerna försvenskades i stort sett. Av genealogiskt intresse är kapitlet ”Släktband till andra familjer”, vari utförligt relateras en av Gunnar Modeen uppgjord antavla för sin farmor Emilie Henriette Melart, upptagande bl a namnen Borenius, Stråhlman, Melartopæus, Schütz, Liffman, Poppius, Gottleben m fl. Därefter följer Hanna Modeens anteckningar med fina personporträtt av de närmaste fränderna samt Minna Forss´ (f Rancken), minnesanteckningar från ett besök i Tyris prästgård 1867. Boken avslutas med två bilagor: bil.1 Filip Modeens släktutredning och bil. 2 Alexander Edvard Modeens brev (se ovan). Det är en mycket sympatisk bok Tore Modeen har sammanställt på grundval av sina släktminnen, välskriven, väldisponerad, väldokumenterad och med trevlig layout. Den kan verkligen rekommenderas.

Pontus Möller

Recension: Göteborgs fotografer. Ateljéer och yrkesmän 1840-1910.

Av LarsOlof Lööf. Göteborg 1999, 258 s, ill, inb.

Författaren är intendent vid Göteborgs Stadsmuseum med speciell uppgift att leda och hantera dess arkiv. Det har bl a inneburit att förse många forskare och bokproducenter inom ämnet Göteborgs historia med lämpliga illustrationer hämtade ur museets rika bildsamlingar. Frågor beträffande datering av äldre foton kunde ibland lösas genom studium av den kartong, som bilden var fäst vid, om man lyckades tidsfästa upphovsmannens verksamhetsperiod. Som ett hjälpmedel i detta arbete har föreliggande verk utarbetats. Det omfattar tiden från äldsta Daguerrotypitid till början 1900-talet.

I boken finns medtagna de fotografer i Göteborg, som bedrev en självständig ateljéverksamhet under tiden 1840-1910. Biografierna, både av personer och företag, är ordnade A–Ö. Adresskalendrarna för nämnda tidsperiod har noga genomgåtts, ävensom tidningspressen, i huvudsak GHT, med avseende på annonser och nyhetsmaterial. På Landsarkiven och ute i församlingarna har kyrkoarkivens material använts för att erhålla exakta uppgifter om fotografernas födelseort, födelsetid och familjeförhållanden. En intressant källa finns i underlagen till mantalsskrivningarna, dvs i de personliga mantalsuppgifterna, som är bevarade från 1800-talets mitt fram t o m 1882, vid Landsarkivet i Göteborg. De innehåller många detaljer om de anställda i respektive företag under ägarens eller ateljéns adress. För de rena biografiska detaljerna har Erland Långströms klippsamling vid Landsarkivet i Göteborg varit en viktig kompletterande källa.

Biografierna är utarbetade med den största omsorg och akribi. De kan någon gång vara kortfattade om det gäller t ex utländska fotografer, som bara en kort tid verkat i Göteborg. Under yrkets första tid i Göteborg är antalet utomlands födda fotografer ganska stort, sett i relation till hela kåren. Den danske fotografen Mads Alstrup, som 1860 öppnade en fotoateljé vid Nya Alléen, kallar sig i en annons ”äldste Photograph i Skandinavien”. Han var född 1809 i Viborg, Danmark, och dog 1876 i Falun. Ett välkänt namn hade den för sin kvickhet bekante hovfotografen Aron Jonason (1838–1914): ”blixtrar den ene så Oscar den andre”. Han var från 1887 den officielle fotografen under monarkens badsejourer på västkusten och också kungajakten ”Drotts” specielle fotograf. Hans ateljé på Södra Hamngatan är dokumenterad både interiört och exteriört. Många vältagna bilder av göteborgsmotiv återges i boken.

En egendomlig variant av porträttfotografering är avbildad på s 159: en liten flicka liggande död i sin kista. Detta är en typ av bilder som förmodligen var vanliga, men få har blivit bevarade, skriver förf i en kommentar till bilden.

Detta är ett pionjärarbete i sin genre och vi personhistoriskt intresserade tackar LarsOlof Lööf för hans osparda möda, som burit en så vacker frukt.

Pontus Möller

Recension: Åkerhielmska Släktboken 2000.

En uppföljning av den år 1926 utgivna släktboken om de Åkerhielmska ätternas öden under fyra sekler. Sammanställd av Jan Åkerhielm, Eva Bergman, Björn Bergman och Fredrik Åkerhielm. Utg. av Åkerhielmska släktföreningen. Stockholm (tr. Borås) 2000, 232 s., ill., inb.

Denna vackert utstyrda och uppenbarligen påkostade volym utgör en fortsättning eller en överbyggnad på 1926 års släktbok, som man alltså bör ha tillhands för att täcka skarvarna. Att trycka om alltihop hade varit slöseri. Släktboken av 1926, omfattande nära 500 sidor och med 300 illustrationer, angavs vara den då till volymen veterligen största adliga släkthistoria, som utgivits i landet.

Släkttabellerna, som är utarbetade med stor omsorg, fyller alla rimliga krav på utförlighet och exakthet. Det börjar i stor stil med tabell 1, Gustaf Åkerhielm af Margrethelund, som var Sveriges statsminister. I nästa tabell finner man de väna dragen av systrarna Elise Aminoff och Catharina von Essen. Avsnittet om den amerikanska släktgrenen är beundransvärt om man betänker hur svårt det brukar vara att få uppgifter om expatrierade grenar (jfr vad som står om Albert på s. 107: ”Hade liten eller obefintlig kontakt med släkten”). Att paret Bergman har stor del i äran av detta lyckosamma projekt kan man förstå. Björn Bergman var i många år sekreterare i Genealogiska Föreningen och därmed styrelsekollega till recensenten. Hans maka Eva är släktföreningens arkivarie. Tillsammans har de ordnat och förtecknat släktföreningens arkiv, som numera förvaras på Dylta Bruk. Arkivförteckningen återges i boken på s. 197-202. En mycket originell person var Göran Åkerhielm, som jag lärde känna i ungdomen. Han bodde i eget hus i Gamla Stan men saknade brevlåda. Ville man meddela sig med honom fick man gå in i cafét på bottenvåningen och be dem vidarebefordra brevet. Hans fantastiska anläggningar på sommarvistet Källskär i Kökars skärgård inom Ålands arkipelag är utförligt beskrivna. Stället var stormpinat vintertid. Efter att ha mötts av en total förödelse i hamnen våren 1984 skänkte Göran Åkerhielm sitt markinnehav på ön med alla olika byggnader till Ålands landskapsstyrelse. I gåvobrevet stipulerades att det skulle stå till Finlands presidents förfogande som sommarresidens. Göran vistades vintertid på olika skidorter i Schweiz, där han också dog 1991 och ligger begraven på Lauterbrunnens kyrkogård (gravstenen är avbildad i boken). Ett annat kärt återseende med friherrinnan Elsa Cronstedt (1912-2000), som var anställd på pastorsexpeditionen i Hedvig Eleonora 1968-78 och då var ett utomordentligt stöd för Adelskalenderns redaktör, som ofta hade behov av att anlita hennes tjänster. Hon hade en ganska häftig jargong och omtalade bl a överhovpredikanten Hans som ”min bror prällen”. Den hedersmannen såg inte precis överlycklig ut när jag berättade detta för honom. Varför gjorde jag det förresten? I boken finns vidare en förteckning över ledamöter av Sveriges riksdag sedan år 1867 tillhörande ätterna Åkerhielm, en redogörelse för den bekanta Åkerhielmska namntvisten 1927-64, en berättelse om släktens brudkrona (avbildad i färg), som tillverkades av Claes Giertta 1964, register över Åkerhielmska gravar, en skildring av Högfors bruk och herrgård, som var i släktens ägo 1856-1917, samt slutligen stamtavlor och personregister. Många vältagna gruppbilder i färg pryder boken.

Det här blev en högst personlig anmälan, varav i alla fall kan slutas att skrivaren av dessa rader haft stort nöje och utbyte av boken. Tack för det!

Pontus Möller

Recension: Reuterswärdska släktboken. Ätten Reuterswärd. Historien. Arvet. Myten.

Av Fil Dr Ulla Johanson. Utg. av Reuterswärdska släktföreningen. Stockholm 2000. 208 s. Ill.

Reuterswärdska släktföreningen bildades 1919 och tanken att ge ut en släktbok föddes ungefär vid den tiden och har alltsedan dess hållits levande. Ett stort skutt framåt togs 1994, då släktföreningen fick kontakt med förste arkivarien vid Stockholms stadsarkiv fil dr Ulla Johanson, som i stadsarkivet påträffat ett antal dagböcker skrivna av överstelöjtnanten Knut Axel Herman Reuterswärd (1838-1930) och därefter i riksarkivet hittat några dagböcker skrivna av översten och diplomaten Anders Fredrik Reuterswärd (1756-1828), lämpliga att bilda grundstommen i en släktkrönika. Hon fick uppdraget, som finansierades med stipendier från släktföreningen.

Ulla Johanson är en rutinerad personhistoriker och har löst sin uppgift på ett utmärkt sätt. I ett första kapitel skildras de äldsta Reuterswärdarna, under stormaktstiden, frihetstiden och den gustavianska tiden. Biografien över den adlade Anders Hof bygger självfallet på Carl A E Reuterswärds bok ”En västgöta ryttare” (anmäld av undertecknad i Arte et Marte 1985). Kapitel 2 bär titeln Ätten Reuterswärd under 1800-talet och följs av kapitel 3 Ätten Reuterswärd och 1900-talets Sverige. Släktskildringen är utförd familjevis och illustrerad med fotografier, individuella eller i grupp.

Därefter följer särskilda biografier över några framstående släktmedlemmar, nämligen Anders Fredrik R (nämnd ovan), hovmarskalken och politikern Patrik O R (1820-1907), Knut A H R (nämnd ovan), översten P H Wilhelm R (1837-99), hovfröken Stina R (1884-1969), konstnärinnan Blanche R, gift Hallström (1918-53) och slutligen radiojournalisten Maud R (1920-80). Som bilagor följer så tabellnyckel, släkttavlor och personregister. Det är inte lätt för en professionell felfinnare att hitta något att anmärka på. Jag tror mig dock ha funnit en sak: förkortningen jur utr kand skall inte såsom skett på s. 75 utläsas ”juris utrikes kandidat” utan juris utriusque kandidat, dvs i både romersk och inhemsk (ursprungligen kanonisk) rätt.

Ätten Reuterswärd är att gratulera till denna förnämliga släktbok. Jag vill sluta med att citera slutklämmen i släktföreningens ordförande Per Reuterswärds förord: ”Varför är det då så angeläget att känna vår historia, våra förfäders ursprung, miljö och gärning? Svaret är enkelt. Arvet, om vi väljer att kalla det så, från våra föregångare, en eller flera generationer tillbaka, är en del av oss själva vare sig vi vill eller ej. Vår framtids förutsägbarhet ligger delvis i att linjerna dras ut bakåt. Det är därför som politiker och andra omvärldspåverkare är så intresserade av att kunna manipulera oss med historielöshet. För att kunna stå fri måste vi kunna vår bakgrund, kunna vår historia. Det är i grunden en demokratifråga. Ty den välfungerande demokratin kräver självständiga, fria och fritt tänkande individer.” Kan det sägas bättre?

Pontus Möller

Recension: De Dorphska breven. En brevroman från tidigt 1800-tal.

Urval, kommentarer och bearbetning av Owe Jacobsson. Örebro 2000, 126 s. + XXXVIII s. bilagor. Ill.

Denna brevsamling är av stort kulturhistoriskt värde men har också mycket att bjuda den personhistoriskt intresserade. På frampärmen finns porträtt av de båda kontrahenterna Johan Jacob Dorph (1771-1827), slutligen kommendörkapten, och hans maka Eleonora Christina (Nora) Schreil (1784-1854), prästdotter från Källs Nöbbelöv utanför Landskrona. Hon var redan förlovad med en prästman Johan Sundius, när hon träffade och blev häftigt förälskad i Dorph. Känslorna besvarades och han anhöll hos hennes föräldrar om hennes hand. Efter svår samvetsvånda slår Nora upp sin förlovning och de unga tu kan gifta sig i Landskrona 1808 26/2. Fem dagar tidigare hade Ryssland förklarat Sverige krig och Dorph måste i all hast bege sig ut i kriget. Han utnämndes den 1 juni till överadjutant hos konungen och major i flottorna samt fick 17 juni befälet över Malmödivisionens öppna kanonslupar. Efter utrustning av kanonsluparna i Malmö fick Dorph under en månad vara tillsammans med sin hustru innan han den 10 augusti erhöll order att avresa till konungens högkvarter i Grelsby på Åland för att tjänstgöra som överadjutant. Där var han sysselsatt med allehanda expeditionsgöromål och spisade var dag vid konungens bord ”med Taffel Musique”. Men snart nog blev det allvar, kriget förlöpte illa, men Dorph klarade livhanken och kunde till julen 1808 återförenas med sin hustru i Landskrona.

De många brev, som utväxlas mellan makarna, utmärker sig för stor kärleksfullhet.Han kallar henne för ”Min Egen Söta beskedliga Gumma”, ”Min Ömt Älskade Gumma” eller ”Min aldra beskedligaste och Mulliga Gumma”. Hon skriver ”Min Lille Gode Beskedelige Mann”, ”Min af alt hjerta Älskade Gode Man” eller ”Min öfver alt i verlden Älskade Man och Lille Mullige Påk”. Ibland har orden inte riktigt samma betydelse som idag. När han vid ett tillfälle kallar henne för min ”Nycktra Gumma”, så har utgivaren i en not förklarat att det skall tolkas som förståndiga.

Efter kriget blev Dorph Öresundsflottiljens chef och som sådan stationerad i Landskrona. Han fortsätter att skriva brev t o m 1815 men numera i en betydligt fredligare och lugnare atmosfär.

Hur slutar då sagan? Johan Jacob Dorph avled i sitt hem på Skeppsholmen i Stockholm den 14 november 1827. Änkan som nu stod ensam med den stora barnaskaran fann på råd och öppnade pensionat, som var mycket välrenommerat och fick rykte om sig att vara en veritabel äktenskapsbyrå. ”Överstinnan Dorph” (hon kallades tydligen så) hade glädjen att se alla sina döttrar väl bortgifta innan hon drabbades av ett slaganfall 1848, som för en tid förlamade hennes högra sida och nästan helt berövade henne talförmågan. Hon avled i sitt hem på nyårdagen 1854 och ligger jämte maken begravd på Galärvarvets kyrkogård invid Nordiska Museet.

Owe Jacobssons edition är föredömlig. I bilagorna gläder han oss genealoger med stamtavlor över släkterna Dorph, Schreil och Pripp (Noras mor var född Pripp), ett åminnelsetal vid J J Dorphs grav den 18 november 1827, personteckningar över ett antal i boken nämnda högre officerare samt personregister, brevregister och litteraturhänvisningar. Jag bör väl tillägga att även krigshistoriker här har åtskilligt att hämta, bland annat om striderna vid Ratan och om hemtransporten av flottans fartyg under svåra väderförhållanden i november 1809. Sjuka människor satt utan något skydd i de öppna sluparna prisgivna åt snöstormen. Den empati som Nora visar med dessa olyckliga människor är rent rörande.

Pontus Möller

Recension: Pappas lydige Son. Clas Tamms dagböcker och brev 1827-1865

Inledning, urval och kommentarer av Claës Tamm. Probus förlag, Stockholm (tr. Västervik) 2000. Ill., inb., 408 s.

I Släkt och Hävd nr 3/4 1997 har jag recenserat Jan-Åke Holmbrings bok om patron på Österby bruk Pehr Adolph Tamm, som från att vid riksdagen i Norrköping 1800 ha avsagt sig sitt adelskap, arbetade sig upp av egen kraft och blev Sveriges näst rikaste man, adlad på nytt och även friherre. Hans yngre son Clas Anton Tamm (1807-1866) var av ett annat skaplynne, mer konstnärligt lagd och, ehuru praktisk och duglig, inte road av att dyrka Mammon och lägga pengar på hög. Han skriver i brev till pappan 1847: ”Det är en stor fägnad se att Pappa orkar så mycket flacka omkring och rusta med hvarjehanda. Mera tröttsamt än resorna är väl ändå den mångfaldiga omtankan om allt det economiska, som icke kan annat än förundra och jag måste tillägga förskräcka mig, då jag tänker derpå. Jag skulle aldrig duga dertill och jag erkänner det: mitt innersta sinne är ej så aldeles åt det hållet rigtadt. Oduglig har jag icke visat mig, det vet jag, men jag räcker icke långt och jag behöfver hvilostunder och det har jag aldrig märkt hos Pappa.”

Clas köpte Tvetaberg utanför Södertälje och levde där ett fredligt lantjunkarliv, odlande sina många intressen såsom teckning och boksamlande. Han uppfann även ett redskap benämnt tranärtsharpa, som överlämnades till Lantbruksakademin, satt pliktskyldigast i landstinget och sparbanksstyrelsen samt grundade Vattenkuranstalten i Södertälje. Han var en skönande, spelade flöjt och piano, älskade att gå på teatern och var förtjust i Jenny Lind. En mängd andra unga damer gjorde han i hemlighet sin kur – i dagboken återgivet med krypterad skrift – vilket när det uppdagades gjorde hans hustru Carolina fruktansvärt svartsjuk och ledde till storm- eller skräckscener av våldsam art. Ändå var Clas´ svärmerier av allt att döma ganska oskyldiga: ”o min laura, nu först stå vi på sällhetens höider, hvad oskuld och värma i förening!” Å andra sidan var han på bal i Södertälje 1850 och åkte hem i släde med hustruns sällskapsdam Thérèse: ”hela hemresan nästan blott en enda lång kyss”. Nåja, det är preskriberat nu.

Av stort allmänt intresse är skildringen av hans bildningsresa 1834-35 till Danmark, Tyskland, Frankrike, Schweiz, Österrike, Italien och Bägge Sicilierna, varvid ritblocket kom till flitig användning. Mellan 1835 och 1865 förde han dagbok, varur ett välvalt utdrag presenteras. Oroligheterna i Stockholm i mars 1848 skildras utförligt i ett brev till Pappan av den 20 och 21 mars nämnda år. År 1856 dog Pehr Adolf Tamm. Hans testamente blev en besvikelse. Österby bruk med underlydande skulle behållas sammanhållet i 20 år, först därefter kunde arvingarna få tillträda sina arvslotter. Clas, som dog 1866, fick alltså inte ärva sin fabulöst rike far. Men det tog han säkert med jämnmod. Det var ju inte gods och gull som han eftersträvat i livet. Clas Tamm framstår i denna bok som en mycket sympatisk och angenäm person. Särskilt fäster man sig vid hans stora kärlek och ömhet för sina många barn, 14 till antalet. Hans skildring av äldsta dottern Charlotte, som dog vid 2 års ålder 1839, är både rörande och gripande.

Claës Tamm har med denna vackra utgåva på ett utmärkt sätt hedrat sin farfars farfars minne. Texten i breven och dagboken har återgivits med diplomatarisk noggrannhet. Knäckandet av koden blev möjligt genom hjälp av kryptoexperten Bengt Beckman. Utgivarens diskreta kommentarer består av ordförklaringar samt identifiering av personer och platser. Personregistret har gjorts selektivt beroende på att alla personer inte går att identifiera. Den på s 192 omtalade lantbruksdirektören Möller kan jag dock sätta namn på. Han hette Fredrik Magnus Rudolf Möller (1814-73) och tillhörde den s k Christianssläkten från Örebro, som har många kända medlemmar, bl a släktgrenen Boris-Möller.

Pontus Möller

Släkten Ahlman från Göteborg

Stamfader för denna släkt är handskmakareåldermannen  Sven Larsson Ahlman (1652-1741), som vann burskap i Göteborg 1690. Var han kom ifrån är inte känt men man kan gissa på Alingsås eller Ale härad. En broder var möjligen skomakare-mästaren i Göteborg Arvid Larsson Ahlman, nämnd 1718.

Tab. 1

Sven Larsson Ahlman, * 1652 i januari, † 1741 22/9 i Okome prästgård hos sonen Lars, 89 2/3 år gammal, begr. 9/10. Vann burskap som skomakare i Göteborg 1690 och avlade sin borgareed 25/111  och torde ha övergått till handskmakareämbetet, då detta inrättades 16942 och nämnes redan detta år som ålderman, från vilken beställning han begärde avsked för sin ålderdoms skull 1733 23/13. Han ägde hus på Östra Hamngatan. 

Olga Dahl skriver i brev av den 7 april 1986: ”Den 5 juli 1714 lät åldermannen för handskmakareämbetet M:r Sven Ahlman uppbjuda sitt hus och tomt vid östra hamnen beläget emellan Petter Hasselbergs änkas tomt å norra sidan och Samuel Schutz å södra sidan, vilket han tillhandlat sig av framlidne borgaren (”småköpmannen”) Sven Jonsson Swart Anno 1690 för 150 rdr courant men sedermera själv uppbyggt haver. Fasta den 4 augusti 1714. I denna hans bostad bodde han hela tiden från 1690 till åtminstone 1737. I lönelängderna i Rikets Ständers arkiv (RA) står han 1734 som ”gammal och orkeslös”, hade gesällen Andreas Cederberg: där bodde ”ibm” också sonen mästaren Jonas Ahlman. Jag tycker att namnet Ahlman tyder på härstamning från Ale härad – där borde man kunna finna ett bördsbrev i domböckerna utgående från lämplig tidpunkt från födelseåret 1652. Ett bördsbrev för sonen Jonas borde ligga någon stans i magistratens registratur. Läget av bostaden kan betecknas som nuvarande Östra Nordstaden 8 roten 21 – vid östra hamnens östra sida mellan Sill-(numera Post-) gatan och Kronhusgatan. Det var alltid fint att bo vid hamnarna.”

– G m Ingeborg Jönsdotter, begr. 1706 20/1 i Gustavi Domkyrkoförsamling.

Sven Larsson handskmakaremästare köpte 1698 6/6 stolrum i Gustavi norra sidan framför korsgången nummer 8 åt sin dotter Maria och ett stolrum efter sin salig hustru åt dottern  Annika i januari 1706, norra sidan framför korsgången 11.

Barn:

Lars (1686–1746), kyrkoherde. Se Tab. 2.

Maria, fick stolrum  i domkyrkan 1698 6/6 (se ovan), begr. 1723 30/8, synbarligen ogift. Jungfru Maria Ahlman stod fadder i Christine 1721 8/7 4.

Annika, fick stolrum i domkyrkan 1706 (se ovan), † 1748 (bou 29/8). En Sorgedikt över Madame Annika Ahlman af des lydigste son N. Lohman (4:o, 4 s.) trycktes i Göteborg 1748. – G 1:o 172(2) m Ernst Lohman i hans andra gifte (g 1:o ca 1699 m

Arfwed Månsson skomakares änka Catharina Andersdotter Ankar, som dog barnlös enl bou 1722 10/3), * 1673, skomakareålderman, burskap 1701 18/3 (bou 1734 18/3); 2:o före 1736 30/8 m Caspar Schmidt, döpt 1695 20/7, † barnlös 1748 mellan 29/8 och 8/115, skomakareålderman, burskap 1731 6/12. I första äktenskapet hade hon sonen Niclas Lohman (* 1723 2/10 i Göteborg, † där 1775 24/2), sekreterare i Svenska Ostindiska Compagniet, och dottern Anna Catharina Lohman (”på 18de åhret gammal” 1748), * omkr 1730, levde ogift 1775.

Sara (bou 1746 20/2). – G 1722 m hattmakareåldermannen (burskap 1725 8/6) mäster Ulrik Falkensten i hans 1:a gifte (omgift 1746 m Sophia Maria Winberg), * 1688 på Stora Balltorp, Torbjörntorps sn, Skaraborgs län , † 1766 i april i Göteborg utan bröstarvingar (bou 1768 2/3). Han hade hus och gård på Kyrkogatan6. Med Sara hade han haft 2 i spädare åren avlidna barn samt sonen avl. Magister Gabriel Falkensten (* 1726 4/2, † 1759)7.

Peter, * 1701 i Göteborg, † barnlös 1760 17/3 i Stockholm Johannes av lungsot, student i Lund 17218, sekreterare och hovrättskommissarie. Bou 1760/3: 687. Var delägare i hustruns ärvda fastighet på Norrmalm vid Malmskillnadsgatan, kvarteret Grävlingen hus 33, på fri och egen grund, värderad till 2400 daler kmt. – G 1747 16/8 i Johannes m Anna Maria Hoffman i hennes 2:a gifte (g 1:o 1743 1/11 i Hovförs m munskänken hos riksrådet Cedercreutz Hans Hindrich Sahlbom. * i Skåne, † 1745 15/12), döpt 1694 20/5 i Hovförs, † 1768 16/11 i Johannes av ålder, dotter av hovlakej Johan Hoffman († 1736 20/2) och hans 2:a hustru Elisabet de Besche († 1736 26/2)9.

Jonas, handskmakaregesäll, äskat ämbetet 1727 6/4 och arbetat på sin faders verkstad, fick 1733 30/7 sitt mästerstycke, som bestod av ett par Mans- och tvenne par Qwins-handskar, approberat, varpå han för en ärlig mästare och ämbetsbroder antagen och erkänd blev. I handskmakareämbetets protokoll 1738 i april säges han vara död3.

Tab. 2

Lars Svensson Ahlman (son av Sven Larsson Ahlman, tab. 1), * 1686 12/6 i Göteborg, student i Greifswald 1707 i två år, en tid i Rostock och vunnit general-superintendent Mejers beröm, student av Göteborgs nation i Lund 171110, nationens kurator 1714-17; Collega Scholæ i Lund 1715; prästvigd 1717 och regementspastor vid artilleriet i Göteborg s.å. 22/8; magister i Lund 1719; kyrkoherde i Okome med Köinge och Svartrå i Hallands län (Falkenbergs kontrakt av Göteborgs stift) 1728 24/2; † 1746 17/11 och begr. 1747 13/1. ”En i lifstiden förmögen, from och ljuflig man”11.

Vardt nationscurator 1714, såsom sådan en af de berömdaste. För hans förträffliga curatel gafs honom en discretion af 19 Rdr 29 öre, den summa, som öfversköt 40 Rdr, hvilka utgjorde nationscassan11.

Två af kuratorerna från denna tid voro föremål för mycken ynnest från landsmännens sida. Den ene var Lars Ahlman, som vid sin afgång 1717 fick af nationen 19 daler 29 öre ”till en liten hiälp till att fortsättia sin förestående resa”. Den andre var Kilian Stobæus … 12

År 1716 var han invecklad i affären om den famösa examen, af Carl XII befalld, med studenterna, hvarigenom skulle afgöras, om de dugde til studier eller borde blifva ”gardesbussar”, hvaremot de naturligtvis upreste sig. Ahlman beviste sig hafva afrådt Gothoburgenses från orådet. Samma  år i December begär och får han Lunds domcapitels recommendation hos K M:t til Myckleby pastorat (ännu ej ordinerad?), enär han önskar sig til sitt egit Stift, ehuru Lunds tänkt befordra honom i sitt; hans ”synnerliga gåfvor uti predikande” vitsordas i samma bref. Som Curator förmante han novitierna at flitigt besöka Guds hus och intet förr ”löpa” ur kyrkian, än guds-tjensten var ändad, och beslöts, at den sig häremot förser, skall böta 8 öre s:mt hvar gång det sker…. Disputerade 1717 pro Gradu under A. Rydelius de indole et limitibus religionis naturalis veræ, med dedicatio til C.G. Mörner. Respondens får han en latinsk ode av Præses, en lång grekisk versgratulation af A.O. Rhyzelius, en latinsk af C.G. Beckman, och en af Joh. Beckman, Gb. – 1725 vardt han jämte A. Hilleström kallad af Solberga at profva; och 1727 jämte samme H. och Pastor Agrell hit at predika prof… Ahlman förskonas för examen mot det han disputerar med theses; honom gifves til ämne därför: De auctoritate libr. Symbol., De usu et abusu Theologiæ mysticæ, et de Theologia irregenitorum. Utnämnd hit i Februari höll han sitt inträde i alla kyrkorna 26/5 s.å11.

Stilprof många i Dödboken; såsom än: ”Dess lefnad är Gudi bäst bekant”; än: ”Gud känner henne bäst”; än: ”lefvat christeligen”, stundom med tillägg: ”Så vida man vet”; än: ”af ett stadigt sinne”; än: ”lefvat illa med sin man”; än: ”lefvat syndigt något öfver 40 år”…. Han har rimat på kyrkklockan i Okome 1730: Ett fall förledet år mig ned til jorden stötte, En hjelpsam hand igen mig detta året mötte, Som bragte mig i stånd til större mått af ljud, än det jag hade förr; dess ära vare Gud etc. En dag, då de

i Svartrå sade sig vilja förlänga läktaren, men ej kyrkan, svarade A: ”om de då ville hafva läktaren fram intil munnen på Presten och således döda sin lärare”. År 1730 beslöts, at de, som uteblifvit vid catechismi förhör, skulle såsom en ”plåckrote” förekallas en annan gång. Föreslog 1738 at qvinfolken ej må gå fram til nattvarden med skört öfver hufvud eller med stora hufvudkläder, at presten ei må hindras vid sacramentets utdelande etc…. Vardt 1742 i sjukdom beröfvad ”sina stora gåfvor til at tala, läsa och skrifva”, och gjorde sedan aldrig ämbetstjenst11.

Dödsnotisen i Okome kyrkobok lyder: d 17 Nov 1746 afsomnade i Herranom, och d 13 Jan: 1747 begrofs Magisteren och Kyrkioherden wid thessa Församl:r i lifstiden Wälährewyrdige och Höglärde nu sal. H:r Lars Ahlman, sedan han thessa Församl:r som en trogen och waksam herde berömmel. förestått i 18 och 1/2 åhr, och gudeligen lefwat i 60 åhr, 5 månader och 5 dagar. Två av sönerna författade gravskrifter, som trycktes i Göteborg 1747: Gerhards hette ”Himla konung nåd förkunne…” (Fol.) och Peter Zacharias´ ”Ett barns klago-visa” (Pat.fol.).

Gift med Margareta Brinck, * 1693, † 1771 9/12 kl 2 e.m. av slag i Varberg, begr 17/12 på nya kyrkogården, 78 år, dotter av kaparkaptenen, sedermera chefen för hovjaktvarvet med titel ”hovkapten” Erik Olofsson Brinck (* ca 1660, † 1732 14/8 i Stockholm Maria) och Brigitta Svensdotter Portina (döpt 1661 6/2 i Gamlakarleby, Finland, † 1744 27/8 i Stockholm Maria).

Barn13:

Erik, * 1722 24/4 i Göteborgs garnisonsförs, elev vid Göteborgs gymnasium 1737-174314, tullskrivare i Strömstad, † där 1762 25/9, 40 år, begr. 1/10.

Gerhard (1725–65), förste assistent. Se tab. 3.

Lars, f 1727 19/9 i Göteborgs garnisonsförs, levde 1760, då han omnämns i farbrodern Peters bouppteckning.

Ingebor, * 1732 4/1 i Okome prästgård (döpt 7/1), † samma år, ”5 weckor, 2 dagar och 20 timar gammal”, begr. 18/2.

Petrus Zacharias (1734–1802), vice president. Se tab. 4.

Tab. 3

Gerhard Ahlman ( son av Lars Svensson Ahlman, tab. 2), * 1725 9/9 i Göteborgs garnisonsförs. (döpt 10/9), elev vid Göteborgs gymnasium 1737-4314, student av Göteborgs nation i Uppsala 1743 5/915, kallas i vigselboken Extra-Cancellist vid Kongl. Amiralitets Escadren här vid Göteborg. Bouppteckning förrättades 1767 den 24 och 27 juli, ”Sedan första assistenten på Swänska Ost=Indiska Skieppet Finland H:r  Gerhard Ahlman under warelsen i Canton, d: 27 December 1765 med döden afledit och lämnat efter sig Enkan Fru Beata Cath: Gyllenskruf och 2:ne med henne sammanaflade omyndige Barn dottren Maria Catharina på 6:te och Sonen Nils Ahlman på 3:die Åhret gamla, i Warberg boende.” Tillförordnad förmyndare: Barnens aflidne Faders Skyldeman Handelsmannen H:r Carl Joh: Böker (han underskriver själv Johan Carl Böker)16.

G 1758 15/10 hemma hos brudens far i Krokslätt i Örgryte efter laga lysning i Lundby på Hisingen m Beata Catharina Gyllenschruf, * 1733 7/10 i Göteborg, † 1789 kl 12 om natten mellan den 25 och 26/2 i Varberg av rötfeber, 55 år, begr 3/3, dotter av kommendören Nils Gyllenschruf (1700-69) och hans 1:a fru Maria Catharina Stålhandske (1709-48). 

Barn:

Maria Catharina, * 1762 26/5 i Varberg. G 1783 9/2 i Varberg m Coopvaerdie Capitainen Peter Apelbom, * ca 1742. I Varbergs äldsta bevarade husförhörslängd är familjen skriven i 4:e Roten (A I 1, 1785-96, p 17, LLA).

Nils, * 1765, † före 1785.

Tab. 4

Peter17 (Pehr) Zacharias Ahlman (son av Lars Svensson Ahlman, tab. 2), * 1734 6/9 i Okome prästgård (döpt 10/9), privat undervisad av Otto Bruhn (pastor i Tossene), student av Göteborgs nation i Lund 1752 20/218, auskultant i Svea hovrätt 1759 5/12, kanslist i manufakturkontoret 1763 10/2, sekreterare i järnkontoret 1763-78, kanslist i handels- och manufakturdeputationen vid riksdagarna 1765-66 och 1769-70, erhöll advokatfiskals titel 1770 13/2, advokatfiskal i kommerskollegium 1776 25/4, erhöll lagmans titel 1782 1/9, ledamot av tulldirektionen 1788 19/8, bondeståndets sekreterare 1789 19/1, ledamot av rikets allmänna ärenders beredning 1789 15/5, ledamot av skogskommissionen 1790 22/1 samt av tågordningskommissionen s.å. 23/2, tf underståthållare 1790 29/10–1792 16/7, ledamot av kommissionen rörande kammarrevisionens indragning 1791 16/5, ånyo bondeståndets sekreterare 1792 23/1, RNO s.å. 23/2, utnämndes mot sin vilja till vice president i Vasa hovrätt s.å. 16/7 och förvisades från Stockholm19, tjänstledig för hälsans vårdande 179520, † 1802 13/3 (ej 23/3) i Stockholm, Kungsholms förs., begr 17/3. Hade på senare år starkt försvagad syn. Var 1790 och några år därefter generalstormästare i Stora Amaranterorden21. Studenten H:r Peter Ahlman stod fadder i Varberg 1754 4/6. Vid sin ankomst till Stockholm 1759 hade han en enda plåt, men nästan från samma stund bidrog han till sin moders underhåll, så länge hon levde22. Lagman Ahlman var en av intressenterna i Furusunds kronobränneri23. P Z Ahlmans samling i Riksarkivet innehåller bl a brev från Gustav  III.

Presidenten Ahlman är en historisk person. När Gustav III beslutat att begagna den söndring, som rådde mellan adeln och de ofrälse stånden, för att tillrycka sig enväldet, var A en av de tyst men ihärdigt verkande kuggarna i det maskineri, varigenom statskuppen genomfördes. Som bevis på den hänsynslöshet han utvecklade må anföras, att han plägade hota bönderna med arrest, om de ej fogade sig efter konungens önskningar24. Då han t.o.m. som vice president ej blev adlad, synes hans antiaristokratism ha varit en verklig övertygelse – ett förhållande som redan ger honom ära22. Av sina politiska motståndare betecknades han som en fal uppkomling och som en hänsynslös intrigör25. Se vidare biografi av Erik Naumann i Svenskt Biografiskt Lexikon I, Stockholm 1918, s 308 ff (med felaktigt dödsdatum).

G 1770 30/11 i Hovförsamlingen efter föregående lysning i Spånga kyrka m Margareta E l e o n o r a Kammecker, * 1740 3/6 i Uppsala, † 1808 1/3 i Stockholm, Hedvig Eleonora, begr. i Kungsholms förs.betald 7/4, dotter av superintendenten på Gotland, teol dr, fil mag Martin Kammecker (1698–1757) och Cecilia Elisabeth (Lisa) Wallin (1718–51). Fru Ahlman var ”skeppundsvigtig”. När en gång kungen gick som bäst i tankarna, vilka han skulle utnämna till ”verkliga titulära” Rikets Herrar, för att få Riksfruar att fylla de av gamla adeln övergivna taburetterna, så lade Schröderheim bägge sina armar på en dylik, för att försöka om den hölle. Vad skall det heta? frågade kungen. Jag vill pröva om den bär fru Ahlman, blev svaret. Kungen förstod piken men log åt kvickheten26. Fru Ahlman var jämte kungl. sekreteraren Kellgren fadder i augusti 1786 på Siklaön åt grosshandlarparet Falcks dotter Sophia Magdalena27. 

Fru Ahlman omtalas i ett brev skrivet 20 mars 1795 av skalden och dramatikern Carl Johan Lindegren, som var informator hos den gustavianskt sinnade landshövdingen Adolf Tandefelt i Vasa. Sin resa till Finland betraktade han som ett slags förvisning. Han berättar att han arbetade på ett par pjäser och att han som ”ett litet orakel” i smakfrågor anlitade P Z Ahlmans fru och två ”aimabla” döttrar. Han skrev också vers. Den ena av flickorna Ahlman brukade ibland sjunga en sorgsen visa av honom, medan hennes syster ackompanjerade till cittra28.

Barn:

Margareta E l i s a b e t h, * 1772 30/1 i Stockholm, Hovförs., † 1843 22/5 i Helsingfors av vattusot, 71 år.

Intogs i Stora Amaranterorden 1786 4/129.

G 1796 16/3 i Vasa (Mustasaari) m majoren vid Savolax jägareregemente, överstelöjtnanten i armén, slutligen översten, RSO, RRS:tAO2kl G u s t a f Magnus Sunn, * 1765 18/7 i Helsingfors, † där 1834 28/10 av ålderdom30.

August Wilhelm, * 1773 1/9 i Hovförs., † 1777 26/4 i Barnhusförs av slag (Inrikes Tidningar nr 33).

Carl Fredrik, * 1774 15/11 i Barnhusförs., † 1842 24/6 i Stockholm Klara av bröstsjukdom utan avkomlingar, 68 år, begr. 30/6. Student av Stockholms nation i Uppsala 1777 28/11 (vid 3 års ålder!), vice häradshövding, var notarie i kungl Policekammaren 1800-11, Konungens Fogate31 i Stockholm 1812 7/1 (tf 1811 14/11)32,  RNO 1830 2/12. Medlem av Sällskapet 1802-2433.– G 1813 15/1 i Stockholm Jakob m Brita Maria Agatha Georgii, * 1790 14/3 i Åbo svenska församling, † 1839 20/5 i Stockholm Klara av gikt, 49 år, begr. 25/5, dotter till landshövdingen i Stockholms län, ledamoten av högsta domstolen, RNO m m Per Eberhard Georgii (1759-1808) och Agatha Emerentia Gadd (1768-1827) och syster till Carl G, adlad af Georgii.

Axel Ludvig, * 1776 4/3 i Barnhusförs., † 1777 12/7 i Stockholm (Inrikes Tidningar nr 55). Hans död är ej antecknad i Barnhusförs., trots att föräldrarna tillhörde densamma.

Sophia Lovisa, * 1777 20/4 i Barnhusförs., † där s.å. 22/4 av slag (Inrikes Tidningar nr 33).

Augusta  W i l h e l m i n a, * 1778 11/9 i Barnhusförs., † 1833 13/8 på Fiskartorpet i Esbo sn, Finland, 55 år (Post- och Inrikes Tidningar nr 233).

Intogs i Stora Amaranterorden 1792 22/1129.

G 1803 31/12 i Stockholm, Kungsholms förs m kaptenen vid Finska artilleri-regementet, majoren i armén, RSO C a r l Petter Sunn i hans 2:a gifte (g 1:o m Margareta Charlotta Burtz, * 1780 2/9 i Helsingfors, † där barnlös 1800 15/2, dotter av handlanden Johan Burtz och Helena Sofia Printz), * 1763 11/11 i Helsingfors, † 1820 10/2 i Lovisa30.

C a r o l i n a  Eleonora, * 1780 26/4 i Jakob, † 1857 30/8 på Kipplingeberg i Bälinge sn, Uppsala län.

Intogs i Stora Amaranterorden 1797 9/1129.

G 1805 18/9 i Stockholm, Svea artreg:s förs. m kaptenen vid nämnda reg., majoren i armén, RSO C a r l Johan von Schoultz, * 1769 12/2 på Karlshamns kastell, † 1851 29/11 i Stockholm, Svea artreg:s förs34.

Noter:

1. Göteborgs stads borgarelängd, utg av Erland Långström

2. Wilhelm Berg, Samlingar till Göteborgs historia I, Göteborg 1882-84, s 326.

3. Handskmakareämbetets i Göteborg arkiv, Nordiska Museets skråarkiv, A. Protokoll 1705 18/7–1792 9/2.

4. Wilhelm Berg, Samlingar till Göteborgs historia III. Christine kyrkas böcker. I 1624-1724, Göteborg 1890, s 405.

5. Wilhelm Berg, Genealogiska anteckningar om Göteborgs-släkter (avskrift i GLA).

6. Maja Kjellin, Kvarteret Bokhållaren i Göteborg. Ett Göteborgskvarters historia, Göteborg 1955, s 79.

7. Carl Sjöström, Göteborgs nation i Lund 1669-1906, s 167 nr 862.

8. Sjöström, a a, s 107 nr 485.

9. Nedre Borgrättens bouppt. 1736 12/8, SSA.

10. Sjöström, a a, s 95 nr 391.

11. C W Skarstedt, Göteborgs stifts herdaminne. Fjerde häftet, Lund 1882, s 633-635; Sjette häftet, Lund 1885, s 1121. Jfr S P och J G  Bexell, Götheborgs Stifts Historia och Herdaminne II, Götheborg 1835, s 186. Lars Ahlman var 1727 kallad till J F Kreitlows efterträdare i Romeled, se RA: Acta Ecclesiastica, Göteborgs stift, Romeled (två skrivelser).

12. Sjöström, a a, historiken s 7.

13. Göteborgs garnisonsförsamlings kyrkobok 1721-58, GLA; Okome kyrkobok 1688-1748, LLA.

14. Göteborgs gymnasii äldsta matrikel, utg. av Gustaf Fredén, Gamla Latinares årsbok 1955, s 110, 113, 117, 121, 123; Gamla Latinares årsbok 1956, s 65, 68.

15. Uppsala universitets matrikel II:10, utg. av A B Carlsson, Uppsala 1923, s 321.

16. Göteborgs rådhusrätt, bouppteckningar 1765-68, nr 84, GLA.

17. I födelseboken står Petrus.

18. Sjöström, a a, s 169 f nr 877.

19. H J Boström, Wasa Hofrätts Presidenter, Ledamöter och Tjänstemän … 1776-1914, Helsingfors 1915, s 44 f.

20. Sten Lewenhaupt, Svenska högre ämbetsmän från 1634, Stockholm 1962, s 84.

21. C G U Scheffer, Stora Amaranterordens historia, Stockholm 1942, s 38-40; P E Georgii, Åminnelse-tal öfver framledne vice Presidenten – – – Herr Pehr Z Ahlman, hållit uti St. Amaranther-orden den 5 Aprill 1803, Stockholm 1803.

22. Svenskt biografiskt lexikon, Ny följd I, Örebro 1857, s 59.

23. Ester Grönblad, Furusund – ett skärgårdscentrum. Människor och miljö under fyra sekel. Borås 1970, s 27, 28, 31.

24. Herman Hofberg, Svenskt biografiskt handlexikon. Ny upplaga, I, Stockholm 1906, s 15 f.

25. Svenska män och kvinnor 1, Stockholm 1942, s 40.

26. Svenskt biografiskt lexikon, Ny följd I, Örebro 1857, s 63.

27. Torgny Höjer, Johan Henrik Kellgren och familjen Falck. Ett bidrag. PHT 1947, s 66.

28. Sten Carlsson, ”Fyllom våra glas och låtom oss skratta”. Problem kring en politisk dryckesvisa. PHT 1962, s 19.

29. Stora Amaranterordens Matrikel 1760–1839, s 1, 3, 4, 5.

30. Biografiska anteckningar om Savolaxbrigadens män 1808-1809 samlade af E S Tigerstedt, Helsingfors 1908, s 73 f (Gustaf Magnus Sunn) och 167 f (Carl Petter Sunn). Bröderna Sunn var söner till handlanden i Helsingfors Carl Magnus Sunn (1734-96) och Beata Sofia Schildt (1740-1819). EÄ VII:6b.

31. I stad skulle enligt stadslagen finnas en fogde (konungens fogate) med uppgift att tillvarataga de kungliga rättigheterna över staden och till detta ändamål i regel tillsammans med stadens råd utöva den judiciella och administrativa myndigheten inom staden. Titeln ”konungens fogate” bibehöll sig ända in till våra dagar för en tjänsteman i Stockholm. På överståthållarämbetets stat fanns nämligen intill 1881 uppförd en ”konungens fogate” (Nordisk Familjebok, Bd 8, Stockholm 1908, sp. 712). 

32. Överståthållarämbetets kansli E I a: 96, Kungl. brev 1812 7/1, SSA. Jfr Överståthållarämbetet 1634 16/10 1934, Stockholm 1934, s 161 ff och 169.

33. Matrikel öfver Sällskapets ledamöter 1800-1900, utg. af Hjalmar Gullberg, Stockholm 1900, s 16.

34. Anteckningar om Kungl. Svea artilleriregemente 1794-1894, Stockholm 1898, s 389 f.