Kategoriarkiv: År 2002

Recension: Gård och Släkt. Tryserum-Hannäs Kulturhistoriska Stiftelses årsbok 2001-2002.

Redaktör: Anders S:son Bockgård, Nämndemansgården, 615 94 Valdemarsvik. Pris 140 kr + porto 50 kr, som kan insättas på stiftelsens pg 93 54 75-4.

I denna årsbok brukar man finna intressanta genealogiska utredningar. Så även denna gång. Redaktören skriver om Svenssonsläkten från Slättdal, Skatthagarna och Ohäringen. Det sistnämnda namnet väcker minnen hos recensenten, som i sin ungdom hörde sin mormors bror berätta, att han i sin ungdom på 1860-70-talen brukade hälsas av sin farmor med uttrycket ”Vad är du för en ohäring?”. Här får man en förklaring till uttrycket, som enligt Rietz´ Svenskt Dialektlexikon skall betyda ”den dumma människan”. Ursprungliga betydelsen har väl varit ”man från ett annat härad”, men det är bara min privata tro, som jag saknar belägg för. Den här aktuella ohäringen hette Anders Petter Andersson från Nedre Skrickerum – en dåtida värsting. I hans syndaregister märks våld mot föräldrar och morfar 1844, hot att lägga hela Tryserum i aska, våld mot föräldrar och tillgrepp av pengar 1848, mera våld och försök till våldtäkt 1851, kallat sin fader för du och andra ohöviska ord, vilket renderade honom 28 dagars fängelse på vatten och bröd.Vilken tidsbild!

Om Hannäs gamla och nya kyrka skriver Carl-Erik Ståhlbom. Hannäs nya kyrka blev färdigbyggd 1885. Man fick då konungens tillstånd att riva det gamla templet, sedan först inventarierna bortförts. Den 15 juni 1887 hölls så en märklig auktion, då man för kr. 86:85 sålde dessa gamla inventarier, bänkinredning och allt trä i själva byggnaden. Murarna lät man stå kvar, men tiden har gått mycket illa åt dem, och därför har konserveringsarbeten företagits de senaste åren för att kunna bevara något av detta gamla, dyrbara minnesmärke åt eftervärlden.

Ett kapitel, skrivet av Anders Bockgård, handlar om Grävsätters säteri, Ribbing-ättens gamla gods. En tidig ägare var jorddrotten Bo Jonsson (Grip). 1562 var gården delad. Ena hälften ägdes av friherre Birger Nilsson (Grip, d. 1565) till Vinäs, den andra av riksrådet Erik Karlsson (Gyllenstierna, d. 1586) till Vinsarp i Väster-götland. Denne har skänkt en malmljusstake till Hannäs kyrka. Erik Karlssons gård i Grävsätter ärvdes av sonen Carl Gyllenstierna och tillföll därefter dennes syster Emerentia Gyllenstierna (d. 1626). Hon var gift med lagmannen Erik Svensson Ribbing (1558-1612). Deras son Bengt Ribbing (1609-53) upprättade före 1627 ett säteri på Grävsätter som senast omkring 1635 övertogs av dennes bror Erik Ribbing (1606-65).

Säteriet gick efter Erik Ribbings död i arv till sonen, överstelöjtnant Sven Ribbing (1640-77), vilkens bror kapten Seved Ribbing (1648-1706) 1693 kom i besittning av gården. Hans huvudbaner sattes 1706 upp i den gamla kyrkan men är nu i dåligt skick och borde restaureras. Vi kan här inte i detalj redogöra för gårdens ägare under 1700-talet men de tillhörde alla ätten Silfversparre. Omkring 1820 sålde Aron Isak Silfversparre Grävsätter med underlydande till baron Johan (Jan) Carl Adelswärd (1776-1852). Gården kom alltså att inlemmas i det väldiga adelswärdska godsimperiet, ett av Sveriges absolut största, men ingick aldrig i det adelswärdska baroniet, utan var baronens privata egendom.

Anders Bockgård har också skrivit om märkvärdiga händelser, såsom t ex mordbrännare Viktor i Starrkärr, samt om en försigkommen konfirmand i Tryserum 1902 vid namn Greta Sjöberg, som blev gift med i tur och ordning Verner von Heidenstam och Anders Österling. Slutligen av samme författare en uppsats om kyrkoherde Per August Arnman i Tryserum och hans familj. Dottern Naemi var en av de tidigaste kvinnliga studenterna vid Uppsala universitet, där hon avlade fil. kand-examen. År 1905 gifte hon sig med författaren K. G. Ossiannilsson.

Såsom framgår av ovanstående är det en ovanligt välmatad och omväxlande anrättning, som Anders Bockgård denna gång bjuder på. Tack och heder!

Pontus Möller

Recension: Vallonättlingen. Medlemsblad för Sällskapet Vallonättlingar nr 1/2002

Denna publikation har på senare år allt oftare börjat innehålla släktutredningar. En dylik om släkten Boudry uppmärksammades i SoH nr 3/1996, s 176. I det nya numret inleds en artikelserie om vallonsläkten Drugge, som är uppdelad på tre nummer och är författad av Jörgen Fryxell. Den härstammar från Johan Droghe, som är känd från åren 1637-58. Släkten förgrenar sig redan under de första generationerna till Värmland, Uppland, Norrbotten, Finland, Ryssland och U S A. Släktgrenarna i Norrbotten har på ett tidigt stadium utretts av missionären pastor Nils Joëlson, som på 1950-talet skrev till mig och berättade, att han satt i ett tält i Ekutuleni, Zululand, och läste rullfilm från Råneå. Det tyckte jag lät exotiskt. Les extrêmes se touchent. Vi välkomnar självfallet publiceringen av den intressanta släktutredningen.

Pontus Möller

Recension: Uppsala stifts herdaminne. Band II:16. Ljusnans kontrakt 1593-1999.

Av Börje Björklund, Lars Otto Berg och Ragnar Norrman. Stiftshistoriska kommittén i Uppsala, Uppsala 2001, 413 s, ill, inb.

Kan man tänka sig en trevligare sysselsättning för emeriti än herdaminnesutgivning?

Jag är lätt avundsjuk på dem, som ägnat sig åt detta, en Carlquist, en Collmar, en Edestam. Man märker granneligen hur de njutit och det gör även resultatet njutbart.

I det här fallet rör det sig om tre kockar. Prosten Börje Björklund i Järvsö ha varit huvudförfattare och skrivit en första text på grundval av material från Stiftshistoriska kommitténs stora excerptsamling. Därefter har redaktionsgruppen i Uppsala, Lars Otto Berg och Ragnar Norrman, enligt överenskommelse bearbetat och kompletterat Björklunds manuskript. Nytt material har tagits fram i landsarkiven i Uppsala, Härnösand och Östersund samt i viss mån Riksarkivet, Krigsarkivet och Stockholms stadsarkiv. Därutöver har Ragnar Norrman skrivit de inledande historiska översikterna för kontrakt och pastorat medan Lars Otto Berg bland annat ansvarat för de genealogiska uppgifterna och sammanställt de olika registren. Kontraktsnamnet Ljusnans kontrakt fick 1916 ersätta det tidigare långa namnet Hälsinglands västra övre kontrakt. Det omfattar följande pastorat: Järvsö, Ljusdal, Ramsjö, Färila, Los och Hogdal-Haverö.

Om man jämför resultatet med föregångaren Fant & Låstbom, Ärkestiftets herdaminne från 1840-talet, så är ju detta något helt annat. Personbiografierna är omsorgsfullt utarbetade och mycket upplysande. Inte minst de detaljrika utdragen ur prästernas bouppteckningar ger klar belysning av levnadsomständigheterna. Visitationer ger besked om samtlig bebyggelse på prästbordets ägor (även hemlighus redovisas). Kreaturen uppräknas också liksom lösöret. Somliga präster hade stor förmögenhet medan andra var djupt skuldsatta. Även mindre smickrande beteenden redovisas: Simon Luth måste göra avbön för sin hordomssynd, Lars Hultén var begiven på starka drycker, Eric Hjort anklagades för misshandel av en prostdotter och Oscar Kihlström blev så förvirrad i huvudet att hans predikningar inte kunde förstås. Majoriteten av prästerna var dock naturligtvis föredömen för sina församlingar, dugande och rastlöst verksamma. Men ålderdomskrämpor kunde ibland ställa till besvär.

Kontraktsprosten Matthias Hallgren i Ljusdal var 83 år, då han 1860 tillsammans med kollegerna, kyrkoherdarna i Färila, Järvsö och Hogdal, gjorde en framställan om att få anstånd med att göra avskrifter av husförhörslängderna, som skulle sändas in till Statistiska centralbyrån. Man önskade att domkapitlet skulle utverka en tidsfrist, då ”deras tid inte räcker till för mer än pastoralvården med husförhör m m som måste utföras”. Man förstår att detta extra skrivgöra i en församling av Ljusdals storlek måste kännas betungande. Tydligen hade man ännu inte kommit på idén att anlita skolungdom för att göra dessa avskrifter, vilket senare i flera fall skedde.

Om prosten Petrus Schissler (1688-1755) i Järvsö berättas en märklig historia. Han hade tillsammans med en bonde anlagt en varggrop på Kyrkön. På natten hördes tjut och oväsen därifrån. Då bonden var sjuk gick Schissler ensam till varggropen och fann att inte mindre än fem vargar var fångade. Han försökte dra upp dem en och en och döda dem men hamnade själv i gropen. Anledningen till att Schissler inte försökte döda vargarna uppifrån gropens kant var att ingen varg fick avlivas i fångstgropen, eftersom blodlukten sedan skulle varna andra vargar. Därför måste djuren halas upp och dödas utanför gropen.Vargarna var skrämda i fångenskapen och anföll inte Schissler. I kyrkan väntade församlingen på sin präst och till slut kom några karlar och räddade prästen ur varggropen. Gudstjänsten blev den här dagen en timme försenad men prästen föreföll inte alltför skakad av upplevelsen.

Lupus est homo homini (ung. människan beter sig som en varg gentemot andra människor). Mycket finns att läsa om tvister och oenighet mellan enskilda präster eller mellan präst och församlingsbor. Axel Brundin (1857-1944) var formellt kyrkoherde i Färila under 50 år men uppehöll själv tjänsten i endast 20 år. Bakom det låg svåra kontroverser mellan kyrkoherden och församlingen. Men det är mycket mer än personhistoria i detta herdaminne. Det ger en riklig provkarta på bygdens liv i helg och söcken. Inledningen är mycket klargörande och följs av nyttiga Ordförklaringar över vissa ord och uttryck i texten.

Pontus Möller

Recension: Äldre svenska frälsesläkter

Ättartavlor utgivna av Riddarhusdirektionen genom Fil. Doktor Hans Gillingstam. II Häfte 1, Stockholm (tr. Västervik) 2001, 121 s.

Det är oerhört glädjande att Hans Gillingstam fullföljer utgivningen av Äldre svenska frälsesläkter trots visst menföre i portgången. När riddarhusdirektionen kritiserade honom för att ha överskridit anslagen blev han inte arg och kastade yxan i sjön utan sade helt trankilt: Jag bryr mig inte om ifall jag får betalt eller inte. Jag fortsätter i alla fall, för det finns ingen annan än jag som kan göra jobbet.

Den här gången har han tillfredsställelsen att få stå som ensam utgivare. Det gick inte för sig med häfte 3 eftersom riddarhusdirektionen formellt utsett mig till utgivare med ansvar för finansieringen. Projektet skulle nämligen vara självbärande. Det blev för mig mycket spring och antechambrerande hos storfinansen för att få ihop de icke föraktliga summor som erfordrades, inte minst till Gillingstams honorar.

För att trösta Gillingstam erbjöd jag honom att bli min medutgivare. Jag minns mycket väl hur replikerna föll vid detta tillfälle. Jag: ”Hans! Jag tycker Du har gjort ett så fantastiskt jobb att Du förtjänar att stå som medutgivare. Hur skulle det här låta?: Utgivna av rhd genom Hans Gillingstam och Pontus Möller”. Hans: ”Nej, Ditt namn skall stå först, eftersom det är Du som har uppdraget.” Så klok kunde man vara då, men sedan förmörkades omdömet och vår vänskap fick ett abrupt slut, då han beskyllde mig för stöld. ”Stölden är ett faktum” skrev han nyligen i ett ärekränkande brev, som jag inte funnit anledning att besvara. Hoppas att jag i stället här har kunnat reda ut begreppen.

Nej Hans, jag har inte försökt stjäla Ditt verk eller ta åt mig äran av det, men jag var tvungen att fullfölja det uppdrag jag fått av min arbetsgivare. Kan Du inte förstå det?

Låt oss då övergå till att granska det nya häftet, som innehåller välkomna och välbe-hövliga stamtavlor över ätterna Gera, Grip, Gylta, Gädda, Hallkvedsätten, Likvids-sönernas ätt, Liljesparre, Peter Finvidssons ätt, Peter Ragnvaldssons ätt, Rossviks-ätten (tidigare ibland kallad Stjernbåt), Snakenborg, Stallare, Svan, Tre rosor, Vasa, Ängaätten (även benämnd Laurens Haraldssons ätt (ÄSF) och Snedbjälke av Ed (LagS)) och Örnsparre. Ättartavlan över Tre rosor (eller Göstaf Johanssons grefl. ätt, som den kallas i Schlegel & Klingspor), var särdeles efterlängtad eftersom man i tidigare framställningar inte ens kunnat få reda på när den utslocknade. Det var 1612.

För den som är intresserad av pikanterier kan nämnas att den siste grevens far söp ihjäl sig – fast det var ingen nyhet utan förut känt genom Gjörwell. Rossviksätten, som blev så illa misshandlad i PHT 1998:2 att den måste tryckas om i årg. 1999:1, uppträder nu i uppfräschat skick. Under Likvidssönernas ätt behandlas även de sannolikt befryndade Anund Hemmingsson och Anund Hatt (jfr J. Liedgren, Kammarmästaren Ingemar Ragvaldsson och hans arvingar i Släktforskarnas Årsbok 1988). Under ätten Lilliesparre finner man till sin glädje Olof Pedersson (känd 1490-1501), stamfar för de ännu fortlevande ätterna Hård af Segerstad och Hård af Torestorp. Ätten Snakenborg försökte jag utreda till häfte 3 av ÄSF men jag fick ge upp på grund av för många lösa ändar och personer utan känt samband. Gillingstam biter huvudet av skammen och konstaterar nyktert att ett antal personer med detta namn, som uppträder i Sverige under 1300- och 1400-talen, inte går att genealogiskt placera. Särskilt bittert känns detta, när Ida Pedersdotter (Falk) på Gladsax i Skåne 1398 namnger sina blodsfränder utan att man för den skull kan klara ut släktskapen.

Hans Gillingstam är känd för att vara en formidabel korrekturläsare, men här har han inte lyckats lika bra som tidigare. Ett antal tryckfel har insmugit sig i denna utgåva. I Förordet står t ex att ”Alla texter digitaliseras kontirnuerligt.” I förkortningslistan får man veta att SoH skall utläsas Sälkt och Hävd. Schlegel & Klingspor har utgivit ”Den med sköldebref förlänade men ej å Riddarhuset introducerade svenska adlens (läs: adelns) ättar-taflor.” På s 69 hänvisas till Renterdahl, Sv. kyrkans hist. Författaren hette Reuterdahl.

Det är Riddarhusets förhoppning att inom en inte alltför avlägsen framtid få ge ut fortsättningen av del II i form av ett andra häfte, vilket också rimligen blir bokverkets sista. Enligt planerna kommer det att innehålla artiklar om 25 ätter, även dessa författade av dr Gillingstam. Ett omfattande person- och ortnamnsregister kommer att införas i häfte 2 täckande hela bokverket. Måtte krafterna stå bi till slutförandet av detta imponerande livsverk!

Pontus Möller

Recension: Släkten … 2

Utg. av Sveriges Släktforskarförbund. Red. av Jan Appelquist och Elisabeth Thorsell. Stockholm (tr. Västervik) 2001, 169 s. Ill.

Släkten …1 kom ut redan 1992 och mottogs välvilligt av släktforskarna, se t ex recension av undertecknad i Släkt och Hävd 1992, s 302 f. Nästa volym har av olika skäl blivit försenad men nu är den alltså klar att avnjutas av ”diggarna”. Här presenteras sju olika släkter med vitt skilda geografiska utgångspunkter. Två släkter Edenmark, den ena från Ångermanland och den andra från Götaland, bägge författade av Carl Szabad. Borgerliga släkten Hedberg från Värmland, skriven av Jonas Hedberg, vilken bl a inkluderar Zarah Leander som även finns i färg på omslaget. Släkten Jachæus från Österbotten i Finland, skriven av Håkan Skogsjö. Till slut presenteras tre sammanhängande släkter; handelsmannasläkten Lindahl från Västra Vingåker, Matssläkten från Utsjö i Malung samt Skogssläkten, också från Utsjö i Malung, av framlidne Henrik Bramsjö, en god forskare, som alltför snart gick ur tiden. Eftersom Malungs kyrkböcker före 1775 är förstörda av brand, har författaren nödgats bedriva djupgående forskningar i domböckerna. I släkten Lindahl från Västra Vingåker stöter man på spannmålshandlanden Carl Fredrik Lindahl (1841-1911), som blev skribent under pseudonymen Lazarus och gav ut bl a Svenska millionärer (1897-1905).

Det är väl gissningsvis släkten Hedberg, som tilldrar sig det största intresset, inte minst skildringen av Zarah Leander, som presenteras i en särskild bilaga författad av hennes märkligt vitale snart 99-årige bror Jonas. Han behöver inte befara någon kritik av den här recensenten, som beretts tillfälle att läsa artikeln i manuskript och som då kunnat framföra sina synpunkter. I en bilaga beskrivs släktens borgerliga vapen.

Carl Szabad har skrivit om sin mormors släkt Edenmark från Krånge i Eds sn, Ångermanland. Några kända ättlingar till släkten är syskonen Marie-Helene (Billan) och Håkan Westin, båda världsmästare på skidor, och deras mors kusin, advokaten och OS-medaljören i brottning, Pelle Svensson.

Klockarsläkten Jachæus från Österbotten är förtjänstfullt utredd av Håkan Skogsjö. Han är noga med att anteckna dödsorsaker, vilket jag tycker är bra. Därav framgår att två bröder, barn till klockaren i Fågelås, Västergötland, gick en ond bråd död till mötes. Den ene dränkte sig själv och blev aldrig begravd, den andre blev innebränd. Den välredigerade volymen avslutas med person-, ort- och yrkesregister.

Pontus Möller

Recension: Svensk Biografisk Veterinärmatrikel. Del 2

Sammanställd och redigerad av Barbro Hellgren, FK, Bibliotekarie. Utgiven av Stiftelsen Veterinärhistoriska Museet. Skara (tr. Lidköping) 2001, 412 s. Ill. Boken kostar 400 + porto och kan beställas från Veterinärhistoriska Museet, Box 234, 532 23 Skara. Tel: 0511-672 47. Fax: 0511-672 43.

Denna del omfattar veterinärer, som avlagt examen 1928–1975. Härmed har det första av Gösta Björkmans fond finansierade projektet slutförts. Närmare om generaldirektören Gösta Björkman (1907-1988) och hans fond se min recension av del 1 i SoH nr 2/1999, s 344 f. En porträttskulptur av Gösta Björkman utförd av Astrid Winther är avbildad på försättsbladet.

De genealogiska uppgifterna omfattar födelse- och dödsdata samt -ort, föräldrarnas namn med tilltalsnamnet understruket, födelse- och dödsår, samt yrke.Under familjeförhållanden redovisas maka/make eller sambo med motsvarande data samt barn med namn (ibland endast tilltalsnamn), födelseår och yrke.Tryckta skrifter redovisas i bilaga. Specialintresse/hobby är oftast medtaget. Det kan variera från trädgårdsodling och kapplöpningshästar till musik, ornitologi, tennis.En mycket vanlig hobby är fotografering.Ibland får man litet extra släktupplysningar på köpet: ”släkt med veterinär Axel Billström gm dennes hustru Selma Lundberg” eller ”veterinär Jonas Ottander (1896-1964) är farbror och faster är Lissie Åfelt, g m veterinär Emanuel Åfelt (1871-1940)”, ” hustrun Karin är brors barnbarnsbarn till länsveterinär Ernst Schough (1838-1930)”. Denna extra bonus är mycket välkommen.

I förordet harangeras Barbro Hellgren för de egenskaper, som är nödvändiga för att slutföra ett arbete av detta slag: envishet, tålamod och noggrannhet, parad med diplomati och utåtriktad läggning. Det sista tror jag syftar på hennes förmåga att handskas med folk ”som inte vill vara med” eller ha några uppgifter om sig och sin familj publicerade. Det är ett växande problem eftersom det efter 1 oktober 2001, då personuppgiftslagen började gälla fullt ut, inte är lika lätt att få uppgifter ur officiella källor. Man måste t ex veta de fyra sista siffrorna i personnumret. När jag frågade på SPAR-nämnden hur man skulle gå tillväga för att få reda på dessa, fick jag det förbluffande svaret att sådant numera blott får efterforskas av polis och tull. Därmed är ju all vetenskaplig släkt- och personforskning i det här landet omöjliggjord. I ett brev till SPAR-nämnden besvärade jag mig över detta, vilket ledde till att jag fick dispens för att fullborda ett pågående forskningsprojekt, för vilket jag fått betalning i förskott. Det kallas för offentlighetsuttag av personnummer och födelsehemort och är nog inte allom givet att få tillstånd till.

På ett löst blad finns Rättelser och tillägg gällande del 1. Det vore väl strunt om jag inte skulle kunna bidra med något till del 2. Min käre vän och styrelsekollega i Personhistoriska Samfundet bankdirektören Bertel Rennerfelt är tyvärr inte längre i livet. Han dog år 2000 (s 205). Ett tryckfel har jag också lyckats hitta: K Positionsartelleriregementet (s 410).

I slutet av boken finns en kronologisk förteckning över veterinära tjänster och tjänsteinnehavare, sammanställd av Olle Hellgren, leg veterinär. Den är uppdelad på följande underavdelningar: Centrala verk m m, Civila veterinärväsendet och Militära veterinärväsendet. Jag ropar ett uppmuntrande: BRAVO!

Pontus Möller

Recension: UPPSATSER XIII

Skrifter utgivna av Helsingfors släktforskare r.f. Helsingfors 2001. 202 s. Ill. Kan betalas genom att insätta 12 euro på föreningens konto i Aktiabanken i Helsingfors 405539-51800.

Det har gått fyra år sedan Uppsatser XII utkom. Orsaken har varit brist på lämpligt material. Michael von Timroth rådde bot på detta. Hans imponerande ”Genealogia Thiemerothiana” fyller nära nog halva boken, därtill kommer hans utredning av ”Släkten Geitel i Finland”. Släkten Timroth härstammar från Johann Thiemroth, f ca 1630 e.u. i ”Rüxleben”, lärare och borgare i Frankenhausen i Thüringen, d där 1683. Släkten har sedan spritt sig till alla världens hörn: Finland, Sverige, Ryssland, Australien, Argentina, Brasilien, USA, Danmark, Holland, Bulgarien, Ukraina, Norge, Estland, Lettland, Litauen och Polen och lever kvar i de flesta av dessa länder. Artikelns namn motiveras av att den i många fall behandlar också kvinno-linjen.

Släkten Geitel kan påvisas sedan 1384 i Braunschweig, Tyskland. Den äldsta kända personen i släkten är bäckenmakaren Cord Geitel, d 1418. Tio generationer senare möter vi Heinrich Lewin Geitel, f 1679 i Braunschweig, fältskär, stadsläkare i Åbo, d där 1760. I föreliggande artikel, i vilken även Peter Heimbürger, Bromma, medverkat, redogörs för hans ättlingar.

Från jur lic Åke Backströms flitiga penna härflyter ett förnämligt bidrag: ”Några Finland tangerande tyska officersöden.” Det är, kan man säga, en hyllning i ord och bild till de vapenbröder, som ställde upp på Finlands sida i Frihetskriget 1918, och som med ett par undantag gick djupt tragiska öden till mötes.

Mårten Weurlanders bidrag ”Från Drumsö till Lövkulla” är en berättelse om hur några rusthållarsöner från Vörlö by i Pusula socken kom till Helsingforstrakten och köpte sig hemman utanför staden på Drumsö. Deras efterkommande antog släktnamnet Weurlander och hamnade så småningom på Löfkulla i Esbo.

Slutligen berättar Kurt Marander i Uppsatsen ”En enkel soldat” om sin äldste kände stamfar på fädernet, som stupade i Pommerska kriget. Han dog (brann upp) då Peenemünde skans kapitulerade den 10 april 1759. Han hette Christian Olofsson och fick soldatnamnet Möller, då han 1744 tog värvning som soldat nummer 97 i Närpes kompani av Österbottens regemente. Han bodde på soldattorpet Möller i Öfverby i Malax. Författaren vill med denna studie visa vilken rikhaltig information som står att finna i arkiven även om ”en enkel soldat”.

Pontus Möller

Recension: 600 år i Vadstena. Vadstena stads historia från äldsta tider till år 2000

Under redaktion av Göran Söderström. Västervik 2000, 903 s, ill, inb.

”Den lilla staden med de stora minnena” har beskrivits i många olika verk av skilda författare, men en vetenskaplig stadshistorik har hittills saknats. Kommunfullmäktige uppdrog 1985 åt kulturnämnden att utreda och framlägga förslag till utgivande av en bok om Vadstenas historia. Kulturnämnden uppdrog i sin tur åt ledamoten Göran Söderström att föreslå lämpliga författare samt att vara ordförande i en arbetsgrupp för att genomföra projektet. Sedan kommunfullmäktige 1988 beviljat medel sattes arbetet i gång. Några av landets främsta specialister har medverkat på ideell basis, alltså helt oavlönade. Det är en mycket stor glädje för Vadstena kommun att denna stora, vetenskapligt tungviktiga men ändå lättlästa och välillustrerade historik blev klar lagom till jubileumsåret 2000.

Att närmare redogöra för de mångskiftande bidragen i denna bok låter sig inte göra, men så mycket kan sägas att Birgitta Fritz har behandlat Det medeltida Vadstena med tonvikt på klostret, Göran Söderström har skrivit om topografi och bebyggelse i Vadstena från medeltiden och framåt, Werner Pursche behandlar Hedvig Eleonoras livgeding och Vadstena stad och län och mycket annat av stort intresse, Roland Persson har skrivit om köpmän, handel, hantverkare och manufakturer i Vadstena 1720-1862 och om Vadstena stads styrelse och befolkningsutveckling under samma period, Roger Qvarsell skildrar Vadstena som sjukvårdsstad, Axel Unnerbäck och Göran Söderström skildrar 1800-talets Vadstena och Sven Hellström anlägger perspektiv på Vadstenas historia tiden efter 1860. Han kommer bl a in på den korta period på 1970-talet, då Vadstena var tvångsanslutet till Motala kommun. År 1980 kunde den dock som första kommun i Sverige återinträda i de självständiga kommunernas krets.

Därefter följer tre bilagor, som i hög grad torde intressera Släkt och Hävds läsare, nämligen: Borgmästare i Vadstena 1521-1660, Rådmän i Vadstena under samma period samt Fogdar i Vadstena 1526-1660. Recensenten kan göra ett litet tillägg till bilaga 2 på s 824. Rådman Håkan Svensson hade även en för Örnberg (Svenska Ättartal 6, 1890, s 186 f) okänd dotter vid namn Gertrud Håkansdotter, som gifte sig 1598 19/2 med Bertil Hansson Schimmelkorn, hertig Karls räntmästare (jfr Toini Melander, Personskrifter hänförande sig till Finland 1562–1713, Helsingfors 1951, nr 35).

För mig personligen har det varit fascinerande att få ta del av denna omfattande dokumentation av min födelsestad. Inte minst gladde det mig att få läsa generösa omdömen om min far, arkitekten Henning Möller, och hans verksamhet på 1910- och 1920-talen. Hans främsta verk Strandgården (nu Birgittasystrarnas hus) smälte så väl in i miljön att en främling, som ej förr sett staden, kunde tro att gården blivit bebyggd under klostertiden (Östgöta Correspondenten).

Pontus Möller

Recension: Svenskt Biografiskt Lexikon. Häfte 154. Scheele – Schröder

Stockholm 2001. 160 s. Ill.

I detta häfte finns endast en släktartikel: Scheffer. Stamfadern Ivo Scheffer (f 1540) var landsdomare i Nieder-Erlebach, Franken, Tyskland. Hans sonson Johannes Schefferus (1621-1679), född i Strassburg, kom till Sverige och blev professor Skytteanus i Uppsala 1648. En son till honom adlades 1689, delvis på grund av sin fars och morfars Johannes Loccenius´ förtjänster med namnet von Scheffer, men denna släktgren dog ut på svärdssidan 1752. Johan von Scheffers yngre bror Peter Scheffer (1657-1731), som var landshövding i Skaraborgs län och senare president i Svea Hovrätt, blev friherre 1719. Han ägde bl a Stora Ek i Västergötland. Söner till honom var riksrådet greve Carl Fredrik (1715-86), kanslipresidenten greve Ulric (1716-99) och fältmarskalken Pehr Scheffer (1718-90). Alla tre bröderna dog barnlösa. Kusin till dem var Henrik Theophil Scheffer (1710-59) som var myntproberare och naturaliserades som svensk adelsman 1756. Från honom härstammar de nu levande medlemmarna av adliga ätten nr 1975. Fårdala i Åsle sn, Västergötland, instiftades 1788 av fältmarskalken till fideikommiss för denna släktgren. Gården såldes 1913 och försäljningssumman avsattes till fideikommiss-kapital.

Släktartikeln är författad av Lars-Olof Skoglund med bidrag av Clara Nevéus om statsheraldikern C. G. U. Scheffer (1909-81). Denne hade tidigt sin livsväg utstakad för sig. Han skulle bli hovman men först och främst riksheraldiker. Det gick inte riktigt efter ritningarna. Riksheraldikerämbetet gick i graven under svåra konvulsioner – äldre tidningsläsare minns säkert de upprörande skildringarna av slagsmål och handgemäng i ämbetets lokaler. Scheffer slogs med rivalen Bengt Hildebrand och det påstods på stan att den senares byxor sprack, men så var det inte. Jag har talat med ett ögonvittne, kontorsbiträdet fru Erna Lundberg, som var behjälplig med att tråckla fast Bengt Hildebrands rockärm, som slitits loss. Om de interna stridigheterna på rhä kan man läsa kortfattat i Bengt Rurs artikel Arvid Berghman, heraldikern i PHT 1999:1, s 46 f. Scheffer utnämndes 1955 (tf 1953) till förste arkivarie och statsheraldiker i riksarkivet och förblev på denna post till sin pensionering 1974.

Vid hovet blev han kammarjunkare 1946, kammarherre 1955 och ceremonimästare 1973-79. Trots att han skötte sina hovuppdrag med största möjliga precision och ackuratess, blev han besviken – på monarken. Jag hörde honom en gång säga: Kungen fjäskar och ställer sig in hos människor på vänsterkanten. ”Oss, som han vet att han kan lita på, bryr han sig inte om.”/Ovanstående grundar sig på personlig bekantskap. Jag var amanuens hos Scheffer på heraldiska sektionen i 7 år 1956-62./

Pontus Möller

Recension: Strängnäs stifts herdaminne. Del 3. Den yngre vasatiden

Av Magnus Collmar och Anne-Marie Lenander Fällström. Växjö 2000, 807 s, ill, inb.

”Ett nyutkommet herdaminne är alltid något av ett evenemang för oss släktforskare”.

Så inledde jag min recension i SoH nr 3/1977 (s 367 f) av Collmars förra – och tyvärr sista – herdaminnesdel. Han avled 6 maj 1977. Nu visar det sig att han efter-lämnade ett icke avslutat manuskript till en tredje del, som kompletterats, översetts och utgivits av docenten Anne-Marie Lenander Fällström. Ett antal biografier saknades, främst över biskoparna, men också en del kyrkoherdar och övriga präster samt många lärare vid skolorna i Strängnäs och Örebro. Hela stoffet har bearbetats, källhänvisningarna har avpassats till nya arkivförteckningar och litteraturen har kompletterats med nya verk, där uppgifter kunnat hämtas om berörda präster. Detta har naturligtvis varit ett mycket tidskrävande och maktpåliggande arbete.

Del 3 av Strängnäs stifts herdaminne omfattar perioden 1611 till 1654, alltså Gustav II Adolfs och drottning Kristinas regeringstider. För kyrkan var den yngre vasatiden en period av strider om organisation och av konsolidering. Prästerskapet lyckades, trots upprepade framstötar, inte erhålla någon ny kyrkolag i stället för den Laurentius Petri åstadkom 1571. En ny kyrkolag förbereddes i upprepade omgångar men antogs först efter periodens slut 1686. Den yngre vasatiden var ett övergångsskede mellan den unga reformationens kyrka och den fullt utvecklade ortodoxin. Patronatstanken (avdelat patronat/stanken!) började vinna insteg.

Jag har en gyllene regel: att alltid först läsa de böcker jag skall recensera. Men jag måste bekänna, att hela denna tegelsten har jag ännu inte hunnit penetrera. Den bör nog avnjutas i mindre portioner. Men jag har läst biskopsbiografierna och de förtjänar högt beröm, främst kanske den första över Laurentius Paulinus Gothus, men även de följande: Laurentius Olai Wallius, Jacob Zebrozynthius och Johannes Matthiæ. Den senares porträtt i färg kan beskådas på skyddsomslaget. Biskop Jonas Jonsson jämför i sitt förord de två ovanligt akademiskt bildade, kraftfulla och inflytelserika biskoparna Laurentius Paulinus och Johannes Matthiæ. De var sinsemellan mycket olika, den ene lika sträng som den andre var blid, den ene lika svensk som den andre var europé, men de bidrog var för sig till den andliga och intellektuella utvecklingen i stiftet.

Ju mer man läser i detta verk, ju mer imponeras man av den otroliga forskarflit Magnus Collmar lade i dagen och den noggrannhet med vilken han redovisade sina källor. Anne-Marie Lenander Fällström har gjort oss alla en stor tjänst genom att komplettera och ge ut Collmars arbete. Ett eller annat tryckfel förlåter man gärna. Men inför ”Svenskt Bibliografiskt lexikon” i litteraturförteckningen höjer åtminstone jag på ögonbrynen. Den publikationen känner jag inte till.

Pontus Möller