Category Archives: År 2003

Recension: Till minne av Maria Kristina Kraemer. En krönika över 500 år med släkten Cremer, Krämer, Kraemer.

Av Katy Hedman Brännland. Stockholm 2003, 151 s. Ill. ISBN 91-631-3549-3.

Svenska adliga ätten nr 713 Cremer har visat sig vara gefundenes Fressen för problemlösare. Dess genealogi bjuder på lagom tuggmotstånd. Många forskare har på senare år bidragit med olika pusselbitar. Det började med att Torsten G Aminoff i Gentes Finlandiæ II (1973) offentliggjorde V V Soanlinnas upptäckt att ättens stam-far Jakob Johan Kraemer icke var son till den adlade ryttmästaren Johan Cremer utan till en för ättartavlorna okänd löjtnant Jurgen Krämer i Vederlax, tillhörande den s k Pyttisgrenen. I detta stadium av forskningsläget fann jag för gott att avföra ätten Cremer ur Sveriges Adelskalender 1973.(Det visade sig vara förhastat. Jag fick återinföra ätten i 1983 års adelskalender till följd av 1980 års adelsmöts beslut. Detta beslut gick ut på att om en ätt med rätt eller orätt lyckats bli införd på Riddarhusets stamtavlor, kan den sedan inte avföras därifrån.)

Forskningarna fortsattes emellertid energiskt av trion Katy Hedman, Inger Ehrström och Christian Hedman, som genom att jämföra vapen och sigillavtryck kunde särskilja ett antal personer med samma förnamn, som ideligen sammanblandats. De framlade en preliminär rapport i Gentes Finlandiæ VI (1984) och hade i del VII (1987) – efter sex års forskning – lyckats klarlägga Pyttisgrenens härstamning. Löjtnanten Jakob Johan Krämer var född 1666 17/9 i Vederlax och stupade 1701 15/1 vid Narva. Han var son till löjtnanten Jurgen Krämer och dennes andra hustru Catharina Lindsay. Jurgen var yngre bror till Niklas, som 1691 adlades med namnet von Kræmer, och brorson till Johan, som 1652 adlades Tallefelt men kallade sig Dannenfelt (se Schlegel & Klingspor). Om Casper Kraemer d.y. även kallad Casper i Nyen († där 1688) kan jag berätta en lustig episod, som återgivits i min bok ”Ätterna Knorring” (Jyväskylä 2000) på s 63: Kaptenen Joachim Friedrich Knorring blev 1688 instämd i Narva rådstugurätt av majoren Casper Craemer, som beskyllde honom för att bl a ha sträckt ut ett finger sägande: ”Här är ett stycke av Knorren, låt myggmajoren komma”. Otto Helanders bok ”Hammarstorp och Sisshammar i Husby-Sjutolfts sn, Trögds hd, Uppland” (se min rec. i SoH nr 2/2000, s 104 f) har lämnat värdefulla bidrag till Erik Jönsson Cremers biografi. Han var fälttygmästare och viceamiral över Älvsnabbeneskadern och var ombord på regalskeppet Vasa, när hon kapsejsade 1628 10/8, men räddades i sista stund från att drunkna.

Den viktigaste upptäckten, som Katy Hedman nu först presenterar i denna bok, gäller släktens ursprung. Hon visar nämligen att bröderna Nils Jönsson och Erik Jönsson var söner till borgmästaren i Vadstena Jöns Cremer (* ca 1515, omtalas sista gången i livet 1601 7/12). Denne har uppgivits vara av en gammal adlig familj i Tyskland men härom kan tills vidare endast hypoteser framläggas. Men det som redan utförts av Katy Hedman och hennes medarbetare kan med fog betecknas som epokgörande. Från att ha varit en av den svenska adelns minst kända och utredda släkter är ätten Kræmer nu en av de bäst utforskade.

På frampärmen tronar ”den höga ättemor” Maria Kristina Kraemer (* 1822 i Pyttis, † 1917 i Helsingfors), en vördnadsbjudande gammal dam, som var författarinnans – och hennes bror Christians – mormors mormor.

Pontus Möller

Annonser

Recension: Stockholms tänkeböcker från år 1592. Utgivna av Stockholms Stadsarkiv. Del XIX 1630.

Redigerad av Bo Elthammar. Stockholm 2002. ISBN: 91-85100-65-X. 360 s.

De första två delarna i denna serie utgavs av arkivarien Daniel Almqvist 1939 resp (postumt) 1954. Folke Sleman tog över efter honom och sedan dess har jag med livligt intresse följt utgivningen av tänkeböckerna och undrat över om jag skulle kunna hänga med till 1635, som är det tänkta slutåret för denna serie. Bo Elthammars snabba utgivningstakt verkar att göra ett sådant scenario fullt möjligt, förutsatt att hälsan står oss båda bi. Jag håller tummarna.

1630 var ett händelserikt år. Pesten härjade och armén gav sig ut till Tyskland för att under Gustaf II Adolfs ledning deltaga i Trettioåriga kriget. Innan de for stal soldaterna, rövade och rappade i Stockholm med omgivningar. Förklaringen härtill var, att de inte fått ut någon lön på två veckor, varför de var nödsakade att stjäla sin mat, om de inte ville svälta ihjäl. Bagare klagar att de inte kan baka sitt bröd, soldaterna stjäl allt som där finns. I juni riktas ständiga uppmaningar från Kronan till borgerskapet att göra tillförsel av proviant till flottan ute vid Älvsnabben. Bröd och öl i mängder forslas dit.

Kämnärerna får befallning att uppmana alla som haft pesten i sina hus att röka kläder och bostäder, så att den slemma luften fördrivs. Dödgrävaren på Södermalm anklagas för att inte gräva gravarna tillräckligt djupa, vilket orsakar stank på kyrko-gården. Han försvarar sig med att så normalt inte sker – undantaget är jordsättning av soldater då han placerar tre kistor på varandra. Han lovar att framöver ösa på mer jord upptill. Hemvigslar förbjuds generellt. Tidigare har man sett genom fingrarna p g a den grasserande pesten och strävan att undvika folksamlingar. Paren skall gå efter ”giordan stadga uti kyrka”. De som framhärdar att ha vigsel i hemmet skall ge 100 daler till kyrkan. Adeln är dock undantagen från dessa bestämmelser.

En tretton år gammal flicka har stulit tre mark. Hon döms till att sitta i buren fyra dygn på vatten och bröd. Folk på Södermalm avlider av hunger. Två barn dog medan modern försökte ge dem mjölk. Påbud att alla som är döda av hunger skall antecknas. Mord och dråp förekommer frekvent. I ett fall ber den dräptes änka rätten om att inte ”stå efter den dödsvållandes liv utan efter hon och barnen äre fattiga, såge hon helst böter”, vilket även var offrets önskemål på dödsbädden. En del av böterna kom nämligen änkan till handa.

Ett särskilt nöje bereder det en att träffa på gamla bekanta eller rentav släktingar. I samband med ett gårdsköp omtalas min förfader Johan Gärtsson Stäker, invånare i Västerås (EÄ VI: 488b, under adl ätten Rosenhoff). Om hans släkt är inte mycket känt, men här får man reda på att han hade en syster Kirstin Gärtzdåtter, gift med trädgårdsmästaren Fallintin Tremper. Alla sådana små pusselbitar mottas med tacksamhet. Den oredlige mjölnaren Jacob Giliusson i Danviken tror jag – på grundval av yrket, platsen och namnskicket – kan vara en tidig medlem av vallonsläkten Boudrie (jfr Kjell Lindblom, Vallonsläkter under 1600-talet I (1989), s 92 f och Pontus Möller, Några uppgifter om släkten Boudry, Släkthistoriskt Forum 1996:1, s 1 f). Gamle bekantingen hovbarberaren Baltzar Salinus ligger i långvarig tvist med sin svåger Baltzar Jungfru. En annan gammal bekant är Abraham Cabiljau, som varit följetongsfigur i alla mina tänkeboksrecensioner. Här får han kunglig fullmakt som commissarius och generaldirektör för Skeppskompaniet. Annars är han mest känd som morfar till Gustaf II Adolfs frilloson Gustaf Gustafsson, greve af Wasaborg, som i sitt kvadrerade grevevapen i första och fjärde fältet stolt insatte två kabeljofiskar (jfr PHT 1953, s 8-13). Även en Isak Cabiljau, som kallas Abrahams måg (?), får kungl. maj:ts frihetsbrev på all borgerlig tungas förskoning.

Av genealogiskt intresse är också en notis den 11 januari, vari Blasius Dundis son

Blasius begär ut det arv som honom och hans syster herr Månses (kh Magnus Vigaeus) hustru i Sorunda tillkommer efter deras moder hustru Anna.

Pontus Möller

Recension: Min Lefvernes Beskrifning, som i synnerhet innefattar min Hushållning vid Olstorp och underliggande Hemman ifrån år 1789.

Av Henning Christian Schmiterlöw. Utgiven av Släktföreningen Schmiterlöw genom Hans Schmiterlöw, Eskilstuna 2002, 130 s.

Vem var Henning Christian Schmiterlöw? Han föddes 1754 9/10 på ryttmästare-bostället Larum i Dalhems socken, Tjust härad och Kalmar län, fick sin första underofficersbefattning vid 2 (!) års ålder, blev livdrabant 1767 och avancerade till korpral vid livdrabantkåren (motsvarande major), blev överstelöjtnant 1793, fick landshövdings karaktär 1812 samt dog året därpå 7/3 på sin gård Olstorp i Västra Ryds sn, Östergötlands län. Själv såg han sig i första hand som ”hushållare”, dvs lantbrukare, och redogör i sina levnadsminnen framför allt för de förbättringar han genomfört på gården, som han mottog vanhävdad men rustade upp till perfekt skick. Men han hade även andra strängar på sin lyra – han var nämligen en icke oäven diktare och god vän med bl.a. Kellgren och fru Lenngren.

Han skildrar hur det kändes att vid 7 års ålder få en informator, som alla dagar full försummade hans undervisning och bara ägnade sig åt marterande gycklerier. Efter honom fick han en informator, som var mera ömsint och därför älskad av sin discipel, men han for till Uppsala 1764 för att promoveras till magister och fick därefter plats som kyrkoadjunkt i Stockholm. ”Han skref i detta ämne till min Far, förbindande sig at skaffa en beskedlig informator i sitt ställe. Af en händelse kom jag at läsa detta bref, hvars innehåll för mig dölgdes. Denna uptäckt, som försatte mig i den olyckliga inbildningen, at jag åter kunde få en tyrannisk handledare, hade den våldsamma verkan på mitt sinne, at jag föll i den starkaste mjeltsjuka, som sedermera hela 9 år fortfor vissa skiften om året och genom Guds nåd och brunnsdrickning slutligen öfvervans.” Hösten 1764 fick han en ny informator, Magister Ahlbom, med vilken han våren 1765 reste till Upsala, där han fick mässlingen och låg 4 veckor till sängs. ”Af dessa 2:ne årens vårterminer, som jag tillbragte vid academien hade mina Preceptourer (informatorer) mycken nytta och jag aldeles ingen. Sedermera var jag ej vid Upsala förrän 1771, då jag på egen hand fick resa dit.”

Men vid sidan av allt det privata har dessa memoarer ett betydande historiskt intresse. Henning Christian stod till att börja med i nåd hos Gustaf III, som hjälpte honom till befordran och hos vilken han hade kontinuerlig vakttjänst. Så småningom får han emellertid upp ögonen för vad som håller på att hända med hans kära fosterland. Det hemliga missnöjet växer. Riksskulden var ofantlig men det hindrade inte kungen från att slösa enorma summor på lustbarheter och nöjen. ”Missförstånd inom hofvet och gunstlingar; sinlige slösare, bortsopade förtjente män tid efter annan. Nationen började få öppna ögon vid 1778 års Riksdag, och än mer vid 1786 års Riksmöte, då Riksrådet Gref Ferssen, skrämd och öfvertalad, bragte ärendena till ett omoget och precipante (överilat) slut, samt derigenom gaf Kungen andrum och fri luft at sedermera utöfva de olagliga våldsamheter, som jag framdeles något skall vidröra.”

Han syftar naturligtvis på Finska kriget och på Förenings- och Säkerhetsakten, som kungen med olagliga medel genomdrev på riksdagen 1789. Det var då kungen kom upp på Riddarhuset och tackade ridderskapet och adeln för dess bifall, negligerande en kompakt mur av nejrop.

Henning Christians detaljerade skildring av 1786 års riksmöte, som han från början till slut bevistade, har ett stort historiskt intresse men hans memoarer har aldrig begagnats av historikerna. Kungamordet bevittnade han inte men han har mycket att berätta om vad som tilldrog sig på slottet under kungens sista dagar och en tid därefter. När han så ville ha avsked från drabantkåren och detta nekades honom, vände han sig till sin vän från studietiden Baron G.A. Reuterholm, som förhjälpte honom till det önskade avskedet. Hans tacksamhet mot denne omstridde man är mycket stor; han ”uphör aldrig at erkänna Baron Reuterholms vänskap och goda hjerta. Efterverlden skall en gång rättvisa hans förtjenster.” Tyvärr kom denna fromma önskan på skam. Schmiterlöws Napoleonbeundran tog sig det uttrycket att en son som föddes 1799 döptes till Adam Bonaparte efter ”den störste man samtiden äger och kanske verlden aldrig förr ägt”.

Memoarerna skrevs på Olstorp 1789-1811. Originalet är en handskriven i helfranskt band inbunden bok, som ingår som volym nr 4 i Schmiterlöwska samlingen på Krigsarkivet i Stockholm. Ett utdrag publicerades i Släkt och Hävd nr 4/2001 (fortsättningen på min vänbok), s 393-403. Vi får tacka Hans Schmiterlöw (f. 1921), ättens huvudman, för hans goda initiativ att publicera detta värdefulla manuskript av stort allmänt intresse.

Pontus Möller

Recension: Rysslandsbilden i Sverige. Från Ivan den förskräcklige till Vladimir Putin.

Av Torsten Burgman. Historiska Media, Lund (tr. Riga) 2001. 111 s. Ill.

Torsten Burgman, historiker i Lund, är ett välkänt namn för Släkt och Hävds läsare. Han har skrivit flera böcker om sina släktingar Cronhielm. Släkten Burgman från Umeå behandlade han i en artikel i SoH nr 3-4/ 1994, s 133-136 med tillägg i SoH nr 1/1996, s 40. I nr 1/2000 recenserade jag hans bok ”Adel, Präster, Borgare och Bönder. Essäer om förfäder och släkt.” I den boken fanns ett kapitel om hans morbror Sixten Wigardt, som 1917-1919 var verksam som svensk regeringsdelegat vid arbetet för tyska och österrikiska krigsfångar i Ufa-området nära Uralbergen. Hans berättelser om sina upplevelser bidrog till att gossen Torsten började intressera sig för Ryssland, det ryska språket och Rysslands historia. Hans doktorsavhandling 1965 handlade om ”Svensk opinion och diplomati under rysk-japanska kriget 1904-1905”.

Föreliggande arbete bygger på Burgmans tidigare forskningar om Ryssland tillsammans med nyare undersökningar. Dessa senare har klarlagt hur den under

1800-och 1900-talen dominerande rysskräcken i Sverige i hög grad har sin grund i ryska härjningar i norra Sverige i början av 1700-talet samt rysk ockupation av Västerbotten 1809. Burgmans förfäder ägde en gård i Södra Renbergsvattnet i Burträsk. Muntlig tradition har bevarats i släkten om grymheter, som ryska soldater, särskilt kosacker och kalmucker, begick mot civilbefolkningen i Västerbotten.

Ur den välskrivna och informativa boken skall här bara återges några belysande episoder. År 1819 besökte tsar Alexander Jakobstad i Österbotten. En bal anordnades till tsarens ära och stadens ståndspersoner inbjöds, bland annat greve-familjen Cronhielm af Hakunge. Greven hette Polycarpus Salomon Erik och var gift med kronofogdedottern Hedvig Regina Strömmer. Makarna hade tolv barn. Dottern Anna Sofia var trots föräldrarnas motstånd förlovad med en skomakare, Johan Henrik Svartström, med vilken hon gifte sig 1820. Anna skulle som blivande skomakarfru inte få delta i balen, men då hon var den enda som kunde dansa fransäs, fick hon trots allt dansa med tsaren.

I samband med borggårdstalet 1914 och byggandet av den första F-båten relateras en historia, som berättats av utrikesministern Johannes Hellners hustru Agnes Hellner (f. Ekman). När hon en gång under första världskriget besökte kungaparet på Solliden satt kungen (Gustaf V) och broderade, medan Viktoria försökte övertyga sin make om sin plikt att gå med i kriget på tysk sida. Till sist sade Gustaf: ”Tyst Viktoria. Jag räknar.”

Om en annan frände Nils Silfverskiöld har Burgman åtskilligt att berätta, bl.a. om hans konflikt med Hermann Göring vid Nils bröllop med Mary von Rosen på Rockelsta slott 1932. Göring, svåger till Marys far Eric von Rosen, hade lovat att inte hålla tal men reste sig vid middagen och utbringade ett leve för det nya Tyskland. Alla bröllopsgästerna reste sig och gjorde hitlerhälsning utom Nils och Mary. Enligt författarens mor Mary Burgman, Nils syssling, gjorde Nils ”röd front”-hälsning. Mary von Rosen-Silfverskiöld-Ahlgren har dock berättat för författaren, att paret endast satt demonstrativt, och att Nils hade en uppgörelse med Göring. Nils Silfverskiöld blev sedermera ordförande i Förbundet Sverige-Sovjetunionen.

Den nyligen bortgångne ambassadören Gunnar Jarring berättar i sina memoarer om Chrustjovs Harpsundsbesök. Skildringen är ytterst levande, präglad av Jarrings humor. Vi får möta Chrustjovs vodkadrickande och hur han sjöng duett med den svenske utrikesministern Torsten Nilsson, som väl hängde med när den ryske ledaren stämde upp gamla revolutionära sånger. Välbekant är att Chrustjov, ”Krusse”, som han kallades, ville byta ut sin utrikesminister Andrej Gromyko mot Torsten Nilsson. Erlander tog åter upp frågan om Wallenberg, vilket väckte den ryske ledarens misshag. Detta försvann emellertid under den omtalade roddtur, som den ryske regeringschefen gjorde med Tage Erlander i ekan på Harpsund. Tage utnämnde skämtsamt Chrustjov till amiral för Harpsundsflottan. Det hjälpte inte stort – när han kom tillbaka till Ryssland blev han avsatt.

Slutklämmen i boken lyder: ”Den gamla fruktan för Ryssland har alltmer försvunnit. Tron på ett fredligt Ryssland växte i Sverige, trots Putins krig i Tjetjenien. Sverige har fortsatt minskningen av sitt försvar.”

Pontus Möller

Några anteckningar om Elias Sehlstedts släkt

Min trebetygsuppsats i litteraturhistoria för fil kand-examen 1949 bar titeln Elias Sehlstedt före Sandhamnstiden. Ett försök att få den publicerad i Samlaren misslyckades och manuskriptet sov därefter sin törnrosasömn till 1999, då Jan Berggren bad att få publicera det i Argus. Årsbok för Tullmuseum och Tullhisto-riska föreningen 1999. Så skedde. Det gladde författaren att äntligen få se sitt opus i tryck. Tack, Jan Berggren. Huvudredaktören för Svenskt Biografiskt Lexikon, docenten Göran Nilzén, observerade saken och gav mig i uppdrag att skriva artikeln om Elias Sehlstedt i lexikonet. Så har även skett. I samband med att jag grävde upp mina excerpter ur arkivets gömmor (Pontus Möllers samling, RA), fann jag även de ofullständiga anteckningar om Elias Sehlstedts släkt, som här offentliggörs. De ha på flera punkter kunnat kompletteras (särskilt med dödsdata) från en utredning, som Thord Bylund godhetsfullt ställt till mitt förfogande.

/Reds anm: Följande intressanta tabeller innehöll delvis personer som är nu levande och har därför inte publicerats med hänsyn till PUL./

Elias Sehlstedt

Elias Sehlstedt är nog en av de folkkäraste skalder Sverige haft. Strindberg skriver om honom (i Sandhamn i storm ur ”I Vårbrytningen”): ”Född 1808 … dödsåret kan ej uppges alldenstund mannen är odödlig.” Till våra stora skalder kan han naturligtvis inte räknas. Han hör hemma bland dii minores. Man erinrar sig Oscar Levertins spefulla yttrande apropå Snoilskys presentation av Sehlstedts dikter: ”Varför tala om komparser, när man själv hör till de stora?” Men Snoilsky kunde trots detta uppskatta den ljusa och glada tonen i Sehlstedts poesi. Han såg i honom ”en äkta sångaresjäl med ett hjärta känsligt och törstande efter skönhet”. Under 1900-talets förra hälft var Sehlstedt fortfarande en allmänt känd poet och många kunde citera dikter av honom utantill. Han har t ex utövat ett visst inflytande på Birger Sjöbergs dikter med småborgerligt idylliska motiv och även Evert Taube hyllade sin skaldebroder på hexameter. 1935 skrev Hjalmar Alving: ”Vilhelm von Braun är i våra dagar så gott som glömd, den godmodige och småhumoristiske tullinspektoren Elias Sehlstedt har däremot ännu sin publik. Visor som Litet bo jag sätta vill och Snösparven förekomma alltjämt på t ex radiosoaréernas program.” Jolo hävdade i en tidningsartikel 1952 att S på sin tid var ”Sveriges mest lästa skald”. Skolreformen har gjort att inga unga idag känner till hans namn, än mindre hans verk.”Mycket i S:s produktion är numera onjutbart” (T. Månsson i SMoK). Ingen stor diktare men en habil och tekniskt skicklig versifikatör, som har god hand med rim och meter. Hans vers är lättflytande, melodisk och sångbar. En stor mängd av hans dikter har också tonsatts. I flera fall har han använt sig av Bellmans melodier.

En historisk insats, som inte har tillräckligt uppmärksammats, är att det rätteligen är han och inte von Braun, som bröt med det jämmerliga maner, som var förhärskande på 1830-talet. C W Böttigers (bd VII, s 171 ff) klagovisor är bekanta, ”han gret måhända högljuddast, men onekligen med största elegans” (Orvar Odd). Den 13 maj 1833 publicerades i Aftonbladet den märkliga dikt, som bar titeln Den glada sångarn, och som innebar Sehlstedts fullkomliga brytning med hela det gamla suck- och jämmermaneret. Det är i litteraturhistorien vanligen Braun som fått äran av att ha brutit med det böttigerianska maneret och fört in nya, friska fläktar i litteraturen. ”Han slog till ett så högljuddt gapskratt, att de hundrade storsuckarena kommo alldeles af sig”, säger Orvar Odd. Men Brauns debutsamling kom ut först 1837 (hans första bidrag i Aftonbladet 1834), och därför bör man nog göra Sehlstedt den rättvisan att erkänna, att det var han som slog den första bräschen och ”omedvetet, blott genom att följa sin natur” visade vägen ut ut tårmildheten (Möller 1949).

De yttre dragen av S:s levnad är i korthet följande. Född i Härnösand i ett ganska välbärgat men föga kultiverat köpmanshem, där fadern avled redan 1825, då Elias var knappt 17 år och nyss börjat i gymnasiet. 1829 22/6 blev han student av Norrlands nation i Uppsala och lär ha haft för avsikt att studera juridik (Ahnfelt), men ekonomiska bekymmer tvingade honom vid flera tillfällen att avbryta studierna. Sedan han 1830 lämnat Uppsala har han troligen rest hem till Härnösand. Härpå tyder bl a de teckningar och målningar med Ådalsmotiv, som finns från denna tid. I början av 1832 är han i Stockholm och har enligt en uppgift – som inte går att kontrollera p g a saknade elevmatriklar – ”gått in vid Målare Academien”. För att klara sin försörjning måste Sehlstedt ta plats som informator, åren 1832-34 hos den s k ”Siggesta buse”, den från Almquists rättegång bekante ryttmästaren von Schewen. Lönen var förutom kost och logi – nog så väsentligt för en medellös student – 50 à 100 rdr om året. Statusen var låg, ”i rangen näst familjens katta”. På Värmdö träffade han sin blivande maka, med vilken han gifte sig 1844. Äktenskapet slog mycket väl ut och välsignades med två barn – en flicka och en pojke, varav sonen dog före fadern.

År 1836 beslöt S att ge upp sina studier och gå in vid tullen. Han befordrades 1842 till tulluppsyningsman vid Mems station vid Slätbaken i Östergötland. 1847 blev han reseinspektor vid Hornstull utanför Stockholm, vilket medförde extra utgifter och besvär, som han med galghumoristisk bravur skildrat i ”Sång för rörliga tullbevakningen” och ”Tal till rörliga tullbevakningens hästar”. 1852 utnämndes han till tullinspektor i det avsides belägna och vintertid isolerade Sandhamn i Stockholms yttre skärgård. I de årligen avgivna personella berättelserna får han idel goda vitsord, såsom exempelvis 1840: ”skicklig, pålitlig och arbetsam” och 1845: ”wetenskapligt bildad, oförwitelig i sin tjenst, förtjenande all aktning”. 1869 fick han avsked med pension och bosatte sig i det s k Franska Värdshuset på Djurgården i Stockholm, där han dog av hjärtförlamning (paralysis cordis) 1874. I maj 1875 avtäcktes på hans grav på Norra kyrkogården en genom frivilliga bidrag åstadkommen minnesvård med hans bild (bronsmedaljong, modellerad av professor Frithiof Kjellberg). Ett Sehlstedtrum är inrymt i det 1966 invigda Sandhamns museum, beläget i det 1952 efter restaurering återinvigda då 200-åriga tullhuset i Sandhamn.

År 1832 är Sehlstedts debutår som skald. Hans första skaldeförsök är osjälvständiga efterbildningar med reminiscenser från Tegnér, Kellgren, fru Lenngren, F A Dahlgren, Franzén och J O Wallin. Framför allt var det dock norrlandsskalden A A Grafström (bd XVII, s 203 ff), som inspirerade honom. Hans första mer kända dikt Norrlänningens hemlängtan är en parafras på G:s berömda växelsång Norrland från 1818. S utgav diktsamlingarna ”Norrlands-Blommor af -dt” (1832), ”Knäppar på lyran” (1844) och ”Småplock på vers” (1850) – de båda sistnämnda under eget namn. Författarhonoraret var särdeles välbehövligt. S:s finanser var konstant dåliga och 1856 måste han gå i konkurs. Trots S:s oförtrutna strävan, omutliga hederskänsla och sparsamma hushållning gick katastrofen inte att undvika. Inte förrän vid slutet av sitt liv, då Svenska akademien givit honom ett årsanslag på 500 (slutligen 700) rdr, blev han kvitt sina evinnerliga penningbekymmer.

I och med Sehlstedts flyttning till Sandhamn börjar ett nytt skede i hans liv, och hans diktning får i viss mån en annan karaktär än tidigare. Det är nu han framför allt blir naturlivets och årstidernas diktare, och hans sinne för det komiska utvecklas mer och mer till äkta humor. Som skildrare av Stockholms skärgård valde han helst idylliska motiv. Det hör till paradoxerna, att ”trevnadens skald” egentligen aldrig trivdes på Sandhamn, åtminstone inte vintertid. ”Jag har älskat berg och dal och sjöar, men i hafvet till att bo på öar – det hör fan och icke menskor till”. Tiden på Sandhamn blev hans poetiskt rikaste år. S:s popularitet ökade genom de poetiska kalendrar han gav ut under denna tid: ”Fiskmåsen” (1853), ”Fyrbåken” (1854), ”Utkiken” (1857) och ”Telegrafen” (s.å.). S:s ”Samlade sånger och visor, gammalt och nytt” utgavs i fem band 1861-76 och hans ”Sånger och visor i urval” 1893. Urval och inledning var gjorda av Carl Snoilsky, och Carl Larsson hade illustrerat (en oillustrerad ny upplaga följde 1914). En genre för sig utgör S:s humoristiska reseskildringar på blandad vers och prosa, publicerade bl a i kalendern ”Svea”. Under en resa till hembygden 1872 formulerade han de bevingade orden: ”Och såg vid såg jag såg, varthelst jag såg”. Nämnas bör även ”Ett stycke minne från skolan och gymnasium i Härnösand”, som skrevs omkring 1870 och publicerades 1871.

”Under sandhamnstiden framträdde S som skildrare av den stockholmska skärgården, men hans natursinne var föga nyansrikt och ganska trubbigt. Bäst trivdes han på utflykter med matsäckskorgen i det gröna.” (T. Månsson i SMoK). Sehlstedts hela livsinställning var utpräglat småborgerlig och präglad av godmodig förnöjsamhet. Benägenheten att förminska och att odla diminutiver är karakteristisk för Sehlstedt. Han talar gärna om ”min lilla båt”, ”min lilla mage”, ”min lilla korpus”, ”lilla supen” etc. Bland adjektiven hör ”näpen” och ”söt” till hans favorituttryck: ”Om jag rådde om dig, lilla söta stuga”. Detta är ett typiskt Biedermeier-drag. Hans mest kända dikt torde vara ”Litet bo jag sätta vill” (enligt Nationalencyklopedin). På andra plats skulle jag vilja placera ”Salig farmor”. (Den mot S eljest ganska reserverade Schück kan inte låta bli att citera ”det ypperliga porträttet av Salig farmor”). Andra omtyckta och för sin upphovsman typiska dikter är ”I det gröna”, ”Visa på förstukvisten”, ”Se glad ut”, ”Snösparven”, ”Vackert så!”, ”En fluga i april”, ”En filosof”, ”Gör så gott du kan” och rolldikter som ”Sjömansvisa” och ”Kapten Ruff”.

Bilden av Sehlstedt blir ofullständig om man inte nämner hans insatser som tecknare och målare. Jag ber att få citera vad Ingvar Holm skrivit i Svenskt konstnärslexikon V (Malmö 1967): ”S:s produktion av bildkonst tycks ha varit ansenlig – – – – i kontrast mot Carl Larssons, den kunnige illustratörens, flottare men ytligare stil.” (Får naturligtvis skäras ned något, men jag – Pontus – saknar kompetens att med egna ord skildra och bedöma S:s konstnärsskap.)

För gärningsbiografin: S var även poststationsföreståndare vid Sandhamn 1866-1874. Enligt Strindberg tillbringade han även efter avskedet somrarna på Sandhamn enär han hade kvar posttjänsten. Generaltullstyrelsens arkiv finns numera som bekant i riksarkivet.

Tillägg till litteraturförteckningen:
I. Handskrifter.
Stadsarkivet (SSA).
Bouppteckning 1874-IV-446.
Djurö husförhörslängder 1847-75 A I 6 – A I 10 (obs! förvaras ej längre i ULA!).
Hedvig Eleonora församlings lysningsbok E I A:5.
Hedvig Eleonora församlings dödbok F I:11.

II. Tryckta arbeten.
Alving, Hjalmar, Svensk litteraturhistoria. 2:a upplagan. Sthlm 1935, s 373.
Arvidsson, Ingrid, Idyllikern på Sankt Helena. Dagens Nyheter 2/10 1955.
Atmer, Ann Katrin Pihl, Sommarnöjet i skärgården. Sommarbebyggelse i Stockholms inre skärgård 1860-1915. Monografier utg. av Sthlms stad 55. Sthlm (tr. Borås) 1987.
Beskow, Mascha, Sjukvårdsminnen. Hågkomster och livsintryck, 5.Uppsala 1924, s 203 f.
Burman, Conny, Från skvallerbänken. Sthlm 1907.
Davidsson, Åke, Katalog över svenska handteckningar i Uppsala universitetsbibliotek. Uppsala 1958.
Eliza (sign.), Nytt museum berättar Sandhamns historia. Svenska Dagbladet 26/7 1966.
Grandien, Bo, Rönndruvans glöd. Nordiska museets handlingar 107. Sthlm 1987.
Helmer, Axel, Svensk solosång 1850-1890, 1-2. Sthlm 1972.
Holm, Ingvar, Elias Sehlstedt, i: Svenskt konstnärslexikon V, Malmö 1967, s 111 f.
Holm, Pelle, Pelle Holms Bevingade ord, reviderad av Sven Ekbo, 15:e upplagan 1989, s 282.
Johansson, Rune, Skalden med det glada tacksamma hjärtat, i: Dagens Nyheters julläsning. Stockholm 1957, s 4 f.
Johnsson, Pehr (sign. P. J-n), Med den glade Sehlstedt i Norrtelge 1868. Norrtälje Tidning 27/8 1949.
Laurell, Herman och Sven G, Släkten Laurell 1666-1917. Malmö 1917.
Laurin, Carl G, Liv och konst. Sthlm 1946.
Levertin, Oscar, Samlade skrifter. Fjortonde delen. Sthlm 1921, s 14 f.
Malm, Ragnar, Diktarvärld och verklighet hos Birger Sjöberg. Göteborg 1930.
Månsson, Thure, Elias Sehlstedt, i: Svenska Män och Kvinnor 6, Sthlm 1949, s 619.
Möller, Pontus, Elias Sehlstedt – före Sandhamnstiden. En litteratur- och person-historisk studie (trebetygsuppsats i litteraturhistoria 1949). Tryckt i Argus. Årsbok för Tullmuseum och Tullhistoriska föreningen 1999. (Sthlm?) 1999, s 3-43.
Nationalencyklopedin, 16, Höganäs 1995, s 348.
Norman, Nils och Assarsson, Georg, Elias Sehlstedt, i: Svensk uppslagsbok, 2:a upplagan, bd 25, Malmö 1953, sp 770.
Olsson, Jan Olof (sign Jolo), Sandhamn får gemytlig helgedom för vallfart. Dagens Nyheter 9/6 1952.
Peterson, August, Birger Sjöberg. Den okände. Sthlm 1944, passim.
Strindberg, August, Sandhamn i storm och Huruledes jag fann Sehlstedt, i: I vårbrytningen. Sthlm 1880-81.
Svenska konstnärer. VäBo Förlag. Vänersborg 1995.
Tjerneld, Staffan, Stockholmsliv. Hur vi bott, arbetat och roat oss under100 år, 1-2. Sthlm 1949-51.
Wedberg, Birger, Lidingöliv i gamla dar. Sthlm 1924.