Akademisk avhandling av Inga von Corswant-Naumburg. Ödins Förlag AB, Visby. Tr. i Uddevalla 1999. 380 s. Ill., inb. Boken kan beställas direkt från förlaget för 380 kr inkl porto (bankgiro 315-8615, postgiro 437 46 50-2).
Sällan har väl en så grundlig inventering givit ett så vackert resultat. Inga von Corswant-Naumburg och hennes man Nils Naumburg har genomkorsat Sverige på jakt efter begravningsvapen, som Inga tagit mått på och beskrivit, medan hennes man fotograferat (ofta klättrande på stege). Mycken möda har lagts ned på detta men så har resultatet också blivit magnifikt. De många färgbilderna gör boken till en njutning att bläddra i.
Här får man veta – om man inte visste det förut – skillnaden på ett huvudbaner och ett epitafium. Det förra bars på en stång i begravningsprocessionen – ibland åtföljt av anvapnen – medan det senare är en minnestavla, som i efterhand uppsatts på kyrkväggen. Alla har nog inte den distinktionen klar för sig. När Sigurd Wallin i början på förra seklet lanserade termen begravningsvapen medräknades därför inte epitafier. Dessas för släktforskare ofta värdefulla inskrifter kan man emellertid ta del av i de utkomna delarna av verket Sveriges kyrkor.
Författaren redogör för den konstnärliga utvecklingen och försöker identifiera mästare och hantverkare. Avhandlingen är indelad i tjugoårsperioder 1650-70, 1670-90, 1690-1710 och 1710-30. Efter 1730 avtar bruket av huvudbaner. Pest, krig och skatter bidrog till en mer ansträngd ekonomisk situation för familjerna. Dessutom tonades adelns makt ner genom olika samhälleliga förändringar. I enstaka fall har det hänt att huvudbanér använts av ofrälse personer.
Materialet i huvudbaneren består av furu i bottenplattan och lind i de snidade akantusrankorna. Någon enstaka gång snidas hela arbetet i ek. Skölden tillverkas av två eller tre sammanfogade delar. Under 1600-talets första hälft utgörs hjälmtäcket av klippta blad av plåt som spikats fast på sköldens baksida. Storleken på huvudbaneren växer från de enkla målade träplattornas 60 cm till snidade praktstycken på två och en halv meter vid 1700-talets början.Huvudbaner utfördes för män och söner i alla åldrar, däremot inte för kvinnor.
När den siste av en ätt avlidit tillverkades förutom huvudbaneret en mindre sköld av trä med ättens vapenbild. Skölden slogs sönder vid begravningen och delarna placerades på kistan. En dylik ceremoni förekom ännu 1930 vid den siste Brahens begravning. Besökande i riddarhussalen frågar ibland om detta även gäller vapensköldarna på väggarna. Men nej, sådant förekommer inte. Det är dessutom inte så lätt att krossa en kopparplåt.
Kyrkans inställning till huvudbaner har varit ambivalent. Samtidigt som de bidrog till kyrkans prakt, började de alltmer skrymmande skulpturerna att uppfattas som störande i kyrkorummet, vilket flera gånger påtalades. Men församlingen var beroende av ekonomiskt stöd från samma adliga familjer, som placerade sina monument i kyrkorna. Stödet kunde gälla allt från införskaffandet av nattvardstyg till bekostnad av kyrktak. Det gjorde det svårare att säga nej.
Redan under tidigt 1600-tal var vissa kyrkor överfulla med vapen och under senare århundraden företogs utrensningar varvid vapensköldar flyttades upp till vindar och klocktorn för att få förfalla. Först under 1900-talet har det vuxit fram en ny syn på dessa inventarier som utan att vara religiösa föremål ändå hör till kyrkorna. I dag bevaras och konserveras huvudbaner och anvapen på grund av sitt historiska, kulturhistoriska och konstnärliga egenvärde. I den svenska konsthistorien intar de en självklar plats.
Illustrationerna i denna bok är av den kvaliten att bara de gör boken köpvärd. Den är ett måste för alla heraldiskt intresserade. Upplagan är begränsad så det är bäst att skynda sig på.
Pontus Möller
Pontus Möllers publiceringar 