Redigerad av Bo Elthammar. Stockholm 2002. ISBN: 91-85100-65-X. 360 s.
De första två delarna i denna serie utgavs av arkivarien Daniel Almqvist 1939 resp (postumt) 1954. Folke Sleman tog över efter honom och sedan dess har jag med livligt intresse följt utgivningen av tänkeböckerna och undrat över om jag skulle kunna hänga med till 1635, som är det tänkta slutåret för denna serie. Bo Elthammars snabba utgivningstakt verkar att göra ett sådant scenario fullt möjligt, förutsatt att hälsan står oss båda bi. Jag håller tummarna.
1630 var ett händelserikt år. Pesten härjade och armén gav sig ut till Tyskland för att under Gustaf II Adolfs ledning deltaga i Trettioåriga kriget. Innan de for stal soldaterna, rövade och rappade i Stockholm med omgivningar. Förklaringen härtill var, att de inte fått ut någon lön på två veckor, varför de var nödsakade att stjäla sin mat, om de inte ville svälta ihjäl. Bagare klagar att de inte kan baka sitt bröd, soldaterna stjäl allt som där finns. I juni riktas ständiga uppmaningar från Kronan till borgerskapet att göra tillförsel av proviant till flottan ute vid Älvsnabben. Bröd och öl i mängder forslas dit.
Kämnärerna får befallning att uppmana alla som haft pesten i sina hus att röka kläder och bostäder, så att den slemma luften fördrivs. Dödgrävaren på Södermalm anklagas för att inte gräva gravarna tillräckligt djupa, vilket orsakar stank på kyrko-gården. Han försvarar sig med att så normalt inte sker – undantaget är jordsättning av soldater då han placerar tre kistor på varandra. Han lovar att framöver ösa på mer jord upptill. Hemvigslar förbjuds generellt. Tidigare har man sett genom fingrarna p g a den grasserande pesten och strävan att undvika folksamlingar. Paren skall gå efter ”giordan stadga uti kyrka”. De som framhärdar att ha vigsel i hemmet skall ge 100 daler till kyrkan. Adeln är dock undantagen från dessa bestämmelser.
En tretton år gammal flicka har stulit tre mark. Hon döms till att sitta i buren fyra dygn på vatten och bröd. Folk på Södermalm avlider av hunger. Två barn dog medan modern försökte ge dem mjölk. Påbud att alla som är döda av hunger skall antecknas. Mord och dråp förekommer frekvent. I ett fall ber den dräptes änka rätten om att inte ”stå efter den dödsvållandes liv utan efter hon och barnen äre fattiga, såge hon helst böter”, vilket även var offrets önskemål på dödsbädden. En del av böterna kom nämligen änkan till handa.
Ett särskilt nöje bereder det en att träffa på gamla bekanta eller rentav släktingar. I samband med ett gårdsköp omtalas min förfader Johan Gärtsson Stäker, invånare i Västerås (EÄ VI: 488b, under adl ätten Rosenhoff). Om hans släkt är inte mycket känt, men här får man reda på att han hade en syster Kirstin Gärtzdåtter, gift med trädgårdsmästaren Fallintin Tremper. Alla sådana små pusselbitar mottas med tacksamhet. Den oredlige mjölnaren Jacob Giliusson i Danviken tror jag – på grundval av yrket, platsen och namnskicket – kan vara en tidig medlem av vallonsläkten Boudrie (jfr Kjell Lindblom, Vallonsläkter under 1600-talet I (1989), s 92 f och Pontus Möller, Några uppgifter om släkten Boudry, Släkthistoriskt Forum 1996:1, s 1 f). Gamle bekantingen hovbarberaren Baltzar Salinus ligger i långvarig tvist med sin svåger Baltzar Jungfru. En annan gammal bekant är Abraham Cabiljau, som varit följetongsfigur i alla mina tänkeboksrecensioner. Här får han kunglig fullmakt som commissarius och generaldirektör för Skeppskompaniet. Annars är han mest känd som morfar till Gustaf II Adolfs frilloson Gustaf Gustafsson, greve af Wasaborg, som i sitt kvadrerade grevevapen i första och fjärde fältet stolt insatte två kabeljofiskar (jfr PHT 1953, s 8-13). Även en Isak Cabiljau, som kallas Abrahams måg (?), får kungl. maj:ts frihetsbrev på all borgerlig tungas förskoning.
Av genealogiskt intresse är också en notis den 11 januari, vari Blasius Dundis son
Blasius begär ut det arv som honom och hans syster herr Månses (kh Magnus Vigaeus) hustru i Sorunda tillkommer efter deras moder hustru Anna.
Pontus Möller
Pontus Möllers publiceringar 