Recension: Min Lefvernes Beskrifning, som i synnerhet innefattar min Hushållning vid Olstorp och underliggande Hemman ifrån år 1789.

Av Henning Christian Schmiterlöw. Utgiven av Släktföreningen Schmiterlöw genom Hans Schmiterlöw, Eskilstuna 2002, 130 s.

Vem var Henning Christian Schmiterlöw? Han föddes 1754 9/10 på ryttmästare-bostället Larum i Dalhems socken, Tjust härad och Kalmar län, fick sin första underofficersbefattning vid 2 (!) års ålder, blev livdrabant 1767 och avancerade till korpral vid livdrabantkåren (motsvarande major), blev överstelöjtnant 1793, fick landshövdings karaktär 1812 samt dog året därpå 7/3 på sin gård Olstorp i Västra Ryds sn, Östergötlands län. Själv såg han sig i första hand som ”hushållare”, dvs lantbrukare, och redogör i sina levnadsminnen framför allt för de förbättringar han genomfört på gården, som han mottog vanhävdad men rustade upp till perfekt skick. Men han hade även andra strängar på sin lyra – han var nämligen en icke oäven diktare och god vän med bl.a. Kellgren och fru Lenngren.

Han skildrar hur det kändes att vid 7 års ålder få en informator, som alla dagar full försummade hans undervisning och bara ägnade sig åt marterande gycklerier. Efter honom fick han en informator, som var mera ömsint och därför älskad av sin discipel, men han for till Uppsala 1764 för att promoveras till magister och fick därefter plats som kyrkoadjunkt i Stockholm. ”Han skref i detta ämne till min Far, förbindande sig at skaffa en beskedlig informator i sitt ställe. Af en händelse kom jag at läsa detta bref, hvars innehåll för mig dölgdes. Denna uptäckt, som försatte mig i den olyckliga inbildningen, at jag åter kunde få en tyrannisk handledare, hade den våldsamma verkan på mitt sinne, at jag föll i den starkaste mjeltsjuka, som sedermera hela 9 år fortfor vissa skiften om året och genom Guds nåd och brunnsdrickning slutligen öfvervans.” Hösten 1764 fick han en ny informator, Magister Ahlbom, med vilken han våren 1765 reste till Upsala, där han fick mässlingen och låg 4 veckor till sängs. ”Af dessa 2:ne årens vårterminer, som jag tillbragte vid academien hade mina Preceptourer (informatorer) mycken nytta och jag aldeles ingen. Sedermera var jag ej vid Upsala förrän 1771, då jag på egen hand fick resa dit.”

Men vid sidan av allt det privata har dessa memoarer ett betydande historiskt intresse. Henning Christian stod till att börja med i nåd hos Gustaf III, som hjälpte honom till befordran och hos vilken han hade kontinuerlig vakttjänst. Så småningom får han emellertid upp ögonen för vad som håller på att hända med hans kära fosterland. Det hemliga missnöjet växer. Riksskulden var ofantlig men det hindrade inte kungen från att slösa enorma summor på lustbarheter och nöjen. ”Missförstånd inom hofvet och gunstlingar; sinlige slösare, bortsopade förtjente män tid efter annan. Nationen började få öppna ögon vid 1778 års Riksdag, och än mer vid 1786 års Riksmöte, då Riksrådet Gref Ferssen, skrämd och öfvertalad, bragte ärendena till ett omoget och precipante (överilat) slut, samt derigenom gaf Kungen andrum och fri luft at sedermera utöfva de olagliga våldsamheter, som jag framdeles något skall vidröra.”

Han syftar naturligtvis på Finska kriget och på Förenings- och Säkerhetsakten, som kungen med olagliga medel genomdrev på riksdagen 1789. Det var då kungen kom upp på Riddarhuset och tackade ridderskapet och adeln för dess bifall, negligerande en kompakt mur av nejrop.

Henning Christians detaljerade skildring av 1786 års riksmöte, som han från början till slut bevistade, har ett stort historiskt intresse men hans memoarer har aldrig begagnats av historikerna. Kungamordet bevittnade han inte men han har mycket att berätta om vad som tilldrog sig på slottet under kungens sista dagar och en tid därefter. När han så ville ha avsked från drabantkåren och detta nekades honom, vände han sig till sin vän från studietiden Baron G.A. Reuterholm, som förhjälpte honom till det önskade avskedet. Hans tacksamhet mot denne omstridde man är mycket stor; han ”uphör aldrig at erkänna Baron Reuterholms vänskap och goda hjerta. Efterverlden skall en gång rättvisa hans förtjenster.” Tyvärr kom denna fromma önskan på skam. Schmiterlöws Napoleonbeundran tog sig det uttrycket att en son som föddes 1799 döptes till Adam Bonaparte efter ”den störste man samtiden äger och kanske verlden aldrig förr ägt”.

Memoarerna skrevs på Olstorp 1789-1811. Originalet är en handskriven i helfranskt band inbunden bok, som ingår som volym nr 4 i Schmiterlöwska samlingen på Krigsarkivet i Stockholm. Ett utdrag publicerades i Släkt och Hävd nr 4/2001 (fortsättningen på min vänbok), s 393-403. Vi får tacka Hans Schmiterlöw (f. 1921), ättens huvudman, för hans goda initiativ att publicera detta värdefulla manuskript av stort allmänt intresse.

Pontus Möller

Annonser

2 responses to “Recension: Min Lefvernes Beskrifning, som i synnerhet innefattar min Hushållning vid Olstorp och underliggande Hemman ifrån år 1789.

  1. åsa alderlöf

    hej

    jag är ättling till eketrä jag med, vill veta mer om eketräs tid på säteriet skälsnäs, vad vet du om det? jag är ättling till anders eketrä och brita behmer. vi sonen daniel , som fick en oäkta dotter vid namn brita stina eketrä. de ägde ju även vartorp gård.åsa

  2. Hej,
    min far Pontus hade säkert kunnat hjälpa dig med dina frågor. Själv är jag tyvärr alldeles för klent utrustad för det.
    Mvh
    Johan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s