Recension: Rysslandsbilden i Sverige. Från Ivan den förskräcklige till Vladimir Putin.

Av Torsten Burgman. Historiska Media, Lund (tr. Riga) 2001. 111 s. Ill.

Torsten Burgman, historiker i Lund, är ett välkänt namn för Släkt och Hävds läsare. Han har skrivit flera böcker om sina släktingar Cronhielm. Släkten Burgman från Umeå behandlade han i en artikel i SoH nr 3-4/ 1994, s 133-136 med tillägg i SoH nr 1/1996, s 40. I nr 1/2000 recenserade jag hans bok ”Adel, Präster, Borgare och Bönder. Essäer om förfäder och släkt.” I den boken fanns ett kapitel om hans morbror Sixten Wigardt, som 1917-1919 var verksam som svensk regeringsdelegat vid arbetet för tyska och österrikiska krigsfångar i Ufa-området nära Uralbergen. Hans berättelser om sina upplevelser bidrog till att gossen Torsten började intressera sig för Ryssland, det ryska språket och Rysslands historia. Hans doktorsavhandling 1965 handlade om ”Svensk opinion och diplomati under rysk-japanska kriget 1904-1905”.

Föreliggande arbete bygger på Burgmans tidigare forskningar om Ryssland tillsammans med nyare undersökningar. Dessa senare har klarlagt hur den under

1800-och 1900-talen dominerande rysskräcken i Sverige i hög grad har sin grund i ryska härjningar i norra Sverige i början av 1700-talet samt rysk ockupation av Västerbotten 1809. Burgmans förfäder ägde en gård i Södra Renbergsvattnet i Burträsk. Muntlig tradition har bevarats i släkten om grymheter, som ryska soldater, särskilt kosacker och kalmucker, begick mot civilbefolkningen i Västerbotten.

Ur den välskrivna och informativa boken skall här bara återges några belysande episoder. År 1819 besökte tsar Alexander Jakobstad i Österbotten. En bal anordnades till tsarens ära och stadens ståndspersoner inbjöds, bland annat greve-familjen Cronhielm af Hakunge. Greven hette Polycarpus Salomon Erik och var gift med kronofogdedottern Hedvig Regina Strömmer. Makarna hade tolv barn. Dottern Anna Sofia var trots föräldrarnas motstånd förlovad med en skomakare, Johan Henrik Svartström, med vilken hon gifte sig 1820. Anna skulle som blivande skomakarfru inte få delta i balen, men då hon var den enda som kunde dansa fransäs, fick hon trots allt dansa med tsaren.

I samband med borggårdstalet 1914 och byggandet av den första F-båten relateras en historia, som berättats av utrikesministern Johannes Hellners hustru Agnes Hellner (f. Ekman). När hon en gång under första världskriget besökte kungaparet på Solliden satt kungen (Gustaf V) och broderade, medan Viktoria försökte övertyga sin make om sin plikt att gå med i kriget på tysk sida. Till sist sade Gustaf: ”Tyst Viktoria. Jag räknar.”

Om en annan frände Nils Silfverskiöld har Burgman åtskilligt att berätta, bl.a. om hans konflikt med Hermann Göring vid Nils bröllop med Mary von Rosen på Rockelsta slott 1932. Göring, svåger till Marys far Eric von Rosen, hade lovat att inte hålla tal men reste sig vid middagen och utbringade ett leve för det nya Tyskland. Alla bröllopsgästerna reste sig och gjorde hitlerhälsning utom Nils och Mary. Enligt författarens mor Mary Burgman, Nils syssling, gjorde Nils ”röd front”-hälsning. Mary von Rosen-Silfverskiöld-Ahlgren har dock berättat för författaren, att paret endast satt demonstrativt, och att Nils hade en uppgörelse med Göring. Nils Silfverskiöld blev sedermera ordförande i Förbundet Sverige-Sovjetunionen.

Den nyligen bortgångne ambassadören Gunnar Jarring berättar i sina memoarer om Chrustjovs Harpsundsbesök. Skildringen är ytterst levande, präglad av Jarrings humor. Vi får möta Chrustjovs vodkadrickande och hur han sjöng duett med den svenske utrikesministern Torsten Nilsson, som väl hängde med när den ryske ledaren stämde upp gamla revolutionära sånger. Välbekant är att Chrustjov, ”Krusse”, som han kallades, ville byta ut sin utrikesminister Andrej Gromyko mot Torsten Nilsson. Erlander tog åter upp frågan om Wallenberg, vilket väckte den ryske ledarens misshag. Detta försvann emellertid under den omtalade roddtur, som den ryske regeringschefen gjorde med Tage Erlander i ekan på Harpsund. Tage utnämnde skämtsamt Chrustjov till amiral för Harpsundsflottan. Det hjälpte inte stort – när han kom tillbaka till Ryssland blev han avsatt.

Slutklämmen i boken lyder: ”Den gamla fruktan för Ryssland har alltmer försvunnit. Tron på ett fredligt Ryssland växte i Sverige, trots Putins krig i Tjetjenien. Sverige har fortsatt minskningen av sitt försvar.”

Pontus Möller