Etiska problem vid publicering av släktforskningsresultat

Föredrag vid Svenska Släktföreningen von Knorrings släktmöte på Sätra Brunn den 9 september 2000.

Av Pontus Möller

Många ambitiösa unga män drömmer om att utföra något stordåd som att åka skidor till Nordpolen eller bestiga Mount Everest. Somliga som Göran Kropp och Ola Skinnarmo gör verklighet av sina planer. Jag själv hade nog liknande ambitioner men nöjde mig med en mindre spektakulär variant: Att försöka få ordning på släkten von Knorrings tilltrasslade genealogi. Svårighetsgraden var enorm, vilket kändes som en sporre.

Många före mig hade försökt men alla hade misslyckats. Baron Pontus von Knorring (1854–1917) gav de båda historikerna Arbusow och Lange i uppdrag att utforska familjens genealogi. De lämnade materialsamlingar men inga stamtavlor. Alois Polack, f d sekreterare i preussiska riksheraldikerämbetet, forskade på uppdrag av baron Ludwig von Knorring (1859–1930). Det uttalade och även uppnådda ändamålet med denna forskning var att hos senaten i S:t Petersburg utverka barontitel för de Knorringska husen Udenküll och Weissenfeld. Polack upprättade även en släkttavla, som emellertid aldrig offentliggjordes. I Siebmacher´s Wappenbuch (1885-98) utlovades en släkttavla, som skulle publiceras senare, men den kom aldrig i tryck.

Vid utforskandet av min antavla kom jag fram till en anmoder i 7:e led som hette Hedvig Maria von Knorring (* 1724 i Torsåker i Gästrikland). Om hennes härkomst hade ättartavlorna ingenting att förmäla och vid en förfrågan 1946 på Riddarhuset svarade major Wernstedt – som jag en gång i tiden skulle efterträda som riddarhusgenealog – att inga uppgifter fanns att få om henne och hennes familj. (Att detta var oriktigt kunde jag senare konstatera men då var det så dags!) Jag fick alltså starta från grunden med kyrkoboksforskning och fann då att Hedvig Marias far, stabskaptenen vid Hälsinge reg. Frans Wilhelm von Knorring var född 1698 i Ingermanland. Hur komma vidare?

Den 14 april 1948 skrev jag ett brev till riddarhusgenealogen friherre Tor Carpelan i Helsingfors, vilket blev inledningen till en långvarig korrespondens, som 1965 trycktes i Genealogiska Samfundets i Finland Årsskrift XXXVIII under titeln ”Genealogiska Knorringproblem. En brevväxling mellan Finlands förre och Sveriges nuvarande riddarhusgenealog, utgiven med kommentarer av Pontus Möller”. Baron Carpelan hade inga färdiga svar att ge mig. Men han blev själaglad över att få kontakt med en ung forskarkollega, som han kunde diskutera problem med (”använda som bollplank” skulle det kallas på nutidssvenska). Han hade nått fram till von Knorring i sitt ättartavlearbete och där hade han kört fast ordentligt. I brev till major Wernstedt den 26 april 1948 skrev han så här: ”I de utredningar som i litteraturen finnas om Knorringska släkten vimlar det av oriktigheter och frågetecken – Elgenstierna har inte fått det särdeles förbättrat. Och där sitter också jag i gyttjan, i oupphörliga tvivelsmål, och kommer ingen vart. – Jag har sagt här att om någon förtjänar ont, så önskar jag att han finge Knorringarna över sig.”

Nu kommer vi in på det etiska. Får man skriva så? Baron Carpelan menade säkert inte så illa som det låter. De enskilda släktmedlemmarna skulle inte behöva ta illa vid sig, men det gjorde de uppenbarligen eftersom mitt förord, där ovannämnda rader citerades, uteslöts ur släktboken. Först efter det att jag i år åberopat min protesträtt återinfördes det efter vissa justeringar.

Den desperation, som Carpelan härovan ger uttryck åt, hade fog för sig. Den Knorringska genealogin hade upprepade gånger förfalskats. Inte minst hade lagmannen Jöran von Knorring (Tab. F 3) utmärkt sig på detta område. Hans framställning av ättens historia var normgivande i 200 år, ty ingen kunde föreställa sig att en lagman var en medveten lögnare och bedragare. Men precis så var det. Det satt hårt åt att övertyga baron Carpelan om detta. En lagman som förfalskar bevis var för honom något nästan otänkbart. Jag återkommer om en stund med en närmare granskning av lagmannens agerande.

Baron Carpelans och mitt samarbete gav resultat. Det kan tas som ett gott exempel på värdet av team-work. Hur skicklig och erfaren baron Carpelan än var, så kunde han inte få rätsida på problemen eftersom viktiga pusselbitar fattades. Sedan jag grundligt inventerat vad de svenska arkiven hade att ge och konfronterat det med vad C vaskat fram ur det finska och i någon mån baltiska källmaterialet, så kunde de flesta problemen lösas. En fast grund lades för det fortsatta stamtavlearbetet. Mina insatser bedömdes i Finland som så värdefulla att jag av Republikens president utnämndes till Riddare av Finlands Lejons Orden 1 klass.

Som historiker har min strävan alltid varit att få fram sanningen. Men sanningen kan ibland bli obehaglig, om man har att göra med skurkar, och då frågar man sig: Hur långt kan man gå i uppriktighet? För mig har detta aldrig varit något problem. ”J´appelle un chat un chat et Rolet un fripon”. (Jag kallar en katt för en katt och Rolet för en skälm.) Jag har överlåtit åt mina uppdragsgivare att ”tukta” mig och censurera vad jag skrivit. Och det har de gjort med liv och lust, särskilt innan jag kom på att åberopa upphovs-rättslagen. Ett gott exempel är biografin över Carl Fredrik von Knorring (Tab. I 28). Där möter oss en gestalt, rentvättad och vit som en antik marmorbyst. Om hans historiska betydelse inte ett knyst, bara en hänvisning i en not till en artikel av mig i Svenskt Biografiskt Lexikon, som säkert inte många av släktbokens läsare har tillgång till.

I kallelsen till detta möte har utlovats att jag skall presentera viktiga nyheter. Välan, så lyssna på den fullständiga biografin (ur SBL), som inte ansågs passande att trycka i släktboken. Fredrik v K är typexemplet på en person som i sin samtid var på sin höjd en lokal storhet och därtill illa beryktad, men vars historiska betydelse först har gått upp för eftervärlden. Hans roll är konspiratörens och fosterlandsförrädarens och hans insatser på dessa områden är av den storleksordningen, att Cronstedts uppgivande av Sveaborg förbleknar i jämförelse därmed. Jag vill särskilt poängtera att det inte är mina subjektiva värderingar jag för till torgs. Allt jag skrivit återgår på framställningar av finska historiker, som alla är överens om att vi här har att göra med en kvalificerad skurk och landsförrädare.

Fredrik v K hade fått en militär utbildning. När kriget bröt ut 1788 var han kapten vid Björneborgs regemente. Han underskrev – tillika med fem andra Knorringar – Anjalaförbundsakten, men hans politiska intresse var ringa. Hans främsta strävan var att tjäna pengar och därför ägnade han sig framför allt åt det som lönade sig bäst: arméleveranser och värvningar (Meijerfelts friskyttar 1789, se Lindén). Enligt uppgift (Stedingk) visade han sig under hela kriget inte på sitt regemente. Den 9 augusti 1788 var han dock chef för den gränspostering som lät överlöparen major J A Jägerhorn obehindrat passera över gränsen med den s k Liikalanoten – utan tvivel ett egendomligt sammanträffande. Skrupellös och vinningslysten skodde han sig efter bästa förmåga på kronans bekostnad och tävlade i fråga om svindlerier med den ökände E G v Willebrand (sedermera landshövding i Åbo) – ”två kronotjuvar och landsförrädare” är Rolf Lagerborgs samlingsrubrik på de båda herrarna.

K hade en olycklig benägenhet att slå på stort och en obegriplig förmåga att få kredit. 1789 köpte han Villnäs men förtog sig på omfattande reparationer av gårdens corps de logis och måste sälja 1793, då han i stället inköpte Sundholm, som han behöll i två år och likaledes sålde med god avans. Sedan K erhållit överstelöjtnants avsked 1791 – han fick fem år senare krigsråds titel – hade han helt ägnat sig åt affärsverksamhet med bl a bördsköp – en form av fastighetsjobberi – värvningar och rederirörelse. Han var bl a delägare i ett av fransmännen 1793 i december uppbringat barkskepp, Friedrich v K kallat, vari han ägde hälften och kapten W V v Heidenstam andra hälften. Han skeppade även fisk till Stockholm på egna kölar (i SSLF 319 talas om ”Knorringens fisksump”). Den 20 april 1795 fick han tillstånd av kommerskollegium att i Åbo få anlägga och driva ett tobaksspinneri jämte snus- och kardustillverkning; Nyaste Tobaksfabriken i Åbo kom verkligen till stånd och han var dess disponent 1796-98 (Dahlström i FHT 1941). Hans affärsprojekt var högtflygande och vittfamnande: 1799 ansökte han om privilegium exclusivum, m a o ett riksomfattande monopol på tillverkning och handel med spelkort.

K hade 1795 flyttat till Åbo, där han bodde i det s k Presidenthuset (senare generalguvernörens residens) till dess hans eget ståtliga hus stod färdigt. 1796 blev han borgare och kontingenthandlande och öppnade tillsammans med en kompanjon en krambod för försäljning av ryska, engelska och lybska varor. Han företog vidsträckta affärsresor utomlands, bl a till Ryssland och England. Affärerna växte emellertid K över huvudet och 1798 var en konkurs oundviklig.

K, som åtalats för konkursbedrägeri, dömdes 9 juli 1801 av Åbo hovrätt att mista adelskapet, stå två timmar vid kåken på ett av Åbo torg samt därefter till 14 dagars fängelse på vatten och bröd. På grund av kreditorernas flathet och godtrogenhet hade emellertid K hunnit smita, utverkat ett lejdebrev av svenska kungen 16 april 1800 och begivit sig till S:t Petersburg, där han i förväg deponerat en stor summa pengar (enligt S Rosenhane i brev). Hans hustru påstås ha dött av skam, när han flydde hals över huvud och lämnade henne ensam med sju små barn.

Enligt en efterlysning, som på begäran av Åbo hovrätt sändes ut till länsstyrelserna i december 1799, var K ”lång till växten, av manligt och vackert utseende, rödlätt med ljusa hår och ögonbryn”. Han tycks ha haft stor personlig charm och haft lätt att dupera folk. I sällskapslivet hade han stor framgång och bjöd flott. Ännu dagarna före konkursen ”hade han stora kalaser hos sig” (Porthan till Calonius). År 1797 hade han efterträtt v Willebrand som ordförande i Musikaliska sällskapet i Åbo.

I Ryssland togs K om hand av den landsflyktige anjalamannen G M Sprengtporten och välkomnades i hans krets. Svenska ministern C v Stedingk, som själv ej ville träffa eller ha något att göra med K, rapporterade 6 april 1804 att denne försörjde sig på lotterispel och lurendrejeri samt genom att uppvakta medlemmar av kejserliga familjen med kartor över Sverige och Finland, vilket belönades med gåvor. Han införskaffade från Stockholm även kartor och optiska instrument för den ryska arméns räkning. Så ofta han kunde sökte han skada och nedsvärta sitt forna fädernesland. Vid årsskiftet 1803-04 gjorde han sitt största skurkstreck härvidlag, då han till chefen för den ryska generalstabens underrättelseväsen, general J P van Suchtelen, överlämnade en detaljerad redogörelse för Finlands försvarssystem samt en plan för ockupation av landet (ex återfunnet av U Willers, tr hos Lagerborg, s 217-227). Syftet var att förmå ryssarna att erövra Finland samt att visa hur lätt detta kunde göras. K framhåller bl a överraskningsmomentets betydelse, vikten av att undvika onödig blodsutgjutelse samt att få civilbefolkningen att kvarstanna vid sina hus och gårdar. Beträffande Sveaborg avråder han från stormning, som kan kosta mycket tid och blod, och rekommenderar i stället några månaders blockad till lands och sjöss. Överensstämmelsen med den senare utvecklingen är i några fall bestickande (Willers). På rekommendation av van Suchtelen belönades K 1804 med en rysk kejserlig pension på 500 rubel. Utöver denna pension uppbar han från 1808 1.500 rubel om året så länge han förblev i tjänst samt 1.000 rubel för resekostnader och andra utlägg; dessutom erhöll två av hans söner friplatser i artilleriskolan.

Vid den ryska invasionen i Finland 28 febr 1808 åtföljde K Sprengtporten med uppgift att sörja för provianteringen till de ryska trupperna. Sprengtporten föreslog 27 juli till landshövding ad interim i Kuopio efter Wibelius F v K, ”som visserligen hade mindre olägenheter men förenade flera för tjänsten nyttiga egenskaper” (Donner). Denna ”tort” (orätt, skada) förhindrades med knapp nöd av finska delegationens ordförande C E Mannerheim. K fick i alla fall anställning som medhjälpare åt landshövding S W Carpelan i Kuopio och nämns ofta i Sprengtportens officiella korrespondens. Carpelan och K fann på ett sätt att förbättra finanserna genom att utge nödmynt, som i folkmun döptes till ”karplaner” och ”knorringar”. Det ligger i sakens natur, att de stackars leverantörer som nödgades mottaga dessa ”låtsaspengar” i slutändan gjorde stora förluster (jfr ”Knorringar” som betalningsmedel i ”Släktnytt med Knorr” nr 5, 1993, s 3).

Hedvig Elisabeth Charlotta berättar, att K av ryske överbefälhavaren general Buxhoevden sändes som parlamentär till Klingspor för att uppmana denne att träda i rysk tjänst. Genom kejserligt reskript återfick K 9 november 1810 sina adliga rättigheter men hade kort dessförinnan avlidit.

I Ryssland gifte sig K med en visserligen något bedagad dam ur rikets högsta styrande kretsar. När ambassadör v Stedingk i brev till konungen en enda gång vågar lägga sig ut för K sker det uttryckligen för att han tycker synd om K:s svärfar och dennes familj (Muscovitica, vol 470, RA). Han talar om familjen Igelströms sorg men åberopar även F v K:s 5-6 bröders goda förhållande under kriget. – En sondotter, den rödhåriga Nadeschda v K (1826-95) blev i sitt andra gifte maka till författaren Alexandre Dumas fils.

Så löd alltså min artikel i Svenskt Biografiskt Lexikon med tillägg av några meningar, som fanns med i mitt ursprungliga manuskript men som ströks på grund av platsbrist. Var nu detta något att bli chockerad över och censurera? Här är problemet renodlat: Skall historiska fakta få undertryckas om familjeäran står på spel? Är det tillåtet att biografera bovar? För min personliga del blir svaret ett tveklöst ja. Alla som sysslat med släktforskning vittnar om ur glad man blir om man träffar på en förfader, som varit bråkig och trätgirig och därför ofta är omnämnd i domböckerna. Om de stilla i landet får man ingenting veta. Hälsan tiger still.

Faktum är att det finns några fler problematiska figurer i Knorringsläkten.

Har de levat för länge sedan går det bra att sjunga ut. Vid stormningen av Prag 1648 sägs översten George Knorrings regemente ha vandaliserat och plundrat det strax ovanför Hradschin belägna Strachowklostret. Abboten skrev bedrövad: ”Bland annat tog överste Knorring, som anförde finnarna, större delen av kyrkokassan med sig samt den stora bröstbild av S:t Hubertus, som salig furstinnan Lobkowitz hade låtit göra. Detta och annat kyrkobyte lämnade överste Knorring sedan åt några judar i utbyte mot vanligt bordssilver”. Detta citat är hämtat ur Sven Stolpes bok om Drottning Kristina. Troligen var överstens agerande helt i enlighet med dåtida praxis och det vore därför fel att anlägga några moraliska synpunkter på det som skedde. Nemesis vakade emellertid. Vid uttåget ur staden utsattes finnarna för stenkastning. En sten träffade översten så illa i tinningen att han en tid därefter avled.

En riktigt ful fisk är lagmannen friherre Jöran von Knorring, som jag tidigare berört som hastigast. Om honom läser man i släktboken: ”Genealogiskt intresserad författade han 1751 en utförlig men i vissa avseenden felaktig släkthistorik (X 16, UUB) och försökte 1743 hjälpa sin avlägsne frände, översten Henrik Johan von Knorring (Tab. I 1) till introduktion på Riddarhuset genom att utfärda ett oriktigt intyg.” Detta är en ganska utslätad skildring. Den som vill veta mer kan ta del av min uppsats ”Det stora bedrägeriet” i Släktnytt med Knorr nr 5, 1993, s 4 f. Lagmannen hittade på de mest häpnadsväckande lögnhistorier i sina försök att hjälpa sin avlägsne frände. Denne hade blivit tillsagd att bevisa sin härkomst från de år 1672 introducerade bröderna Staffan Fredrik och Jöran Johan. Detta kunde tyckas vara en omöjlig uppgift, eftersom ingen närmare släktskap förelåg, men lagmannen fann på råd. De båda introducerade bröderna hade haft en äldre bror, Johan Fredrik, som föddes och dog 1647. Han blev inte ens ett år gammal. Hans begravningsvapen med det ensamma årtalet 1647 hänger alltjämt i Botkyrka kyrka, där han blev begraven. Av detta lilla barnlik tillverkade lagmannen en ny far åt Henrik Johan samt försåg honom med en fru, Ursila von Knorring, som uppgavs vara dotter till lantmarskalken Franz – vilken i verkligheten inte hade någon dotter med det namnet. Ännu i Anreps Ättar-Taflor 1861 är det denna felaktiga filiation, som gäller. Så till den grad hade lagmannen lyckats förvanska genealogin, att den först efter 200 år kunde restaureras genom mina och baron Carpelans gemensamma ansträngningar. En noggrann granskning av lagmannens många felaktiga utsagor har gjorts i min uppsats ”Herrarna till Borg och Lundby” (Casper Fredric Knorring och hans familj) i Släkt och Hävd nr 2/1998.

Släkttraditioner – skall man ta vara på sådana? Därom har det rått delade meningar. Somliga har ansett att det skall vara ”knastertorra ättartavlor” och att man inte får liva upp framställningen med anekdoter. Det är synd, när man någon enstaka gång hittar pärlor som dem överstelöjtnant Ferdinand Schenström (hans föräldrar i Tab. O 11) har upptecknat. Vad tycks om den här: ”Ottosson har helst velat äta fläsk, dricka öl och skratta”. Vilket underbart miniatyrporträtt av en nöjd och glad lantjunkare! Man skulle velat bli bekant med honom, ta en öl tillsammans och skratta ihop. Om den originelle kyrkoherden i Lima Carl von Knorring (Tab. O 4) fanns ännu i kompendiet 1996 några lustiga anekdoter, men de har strukits i släktboken.

Riktigt illa gick det emellertid när jag om kopparslagaren Johan Gustaf (Tab. O 24) citerade: Det ”gick slut” i Falun (spriten?). En censor blev alldeles utom sig: ”Hur kan man skriva så? Är det hat och hämndlystnad som ligger bakom?”. Den rabiate kritikern visste inte att den förmodade ”nidskrivaren” var hans egen farfar. Det var nämligen ett ordagrant citat från missionspredikanten Karl Wilhelm v K:s (Tab. O 69) hågkomster. Med sin försynta formulering ville han antyda den troliga orsaken till att ”det gick slut i Falun”. Med parentesen och frågetecknet menades väl att det var hörsägen som inte kunde bevisas. Men om han inte haft grundad anledning tro, att orsaken var den angivna, hade han ju inte behövt nämna saken överhuvudtaget. Den goda smakens väktare konstaterade, att detta var förtal av avliden och strök det förgripliga tillägget. Pastorer skall lära sig att hålla tand för tunga och inte förtala sin nästa (i det här fallet sin farfar). ”Hur lätt bli människornas kinder heta! De döma snabba, fast de litet veta” (Verner von Heidenstam). Även andra fall av censur har jag råkat ut för. När det gällde operasångaren Bengt v K (Tab. O 78, i kompendiet Tab. O 83) gick rödpennan fram över min text med sådan frenesi att t.o.m. dödsnotisen ströks.

Dödsorsaker hade jag konsekvent satt ut i mitt manus men mina granskare ansåg, att det saknade allt intresse för släktmedlemmarna att få veta vad förfäderna dött av och strök alltihop. När jag då stillsamt påpekade, att de finländska ättartavlorna angav dödsorsak och att det på det här sättet skulle bli inkonsekvens i släktboken, togs ”mina” dödsorsaker – åtminstone delvis – till nåder. Om dödsorsaken, som stundom sker i kyrkböcker, angavs på latin, ströks den såsom varande obegriplig. ”Utgivna skrifter” brukar redovisas i släktböcker. I O-delen1 var det framför allt professorsparet Lars och Anne-Liis, som hade något att komma med. Men titlarna på deras doktorsavhandlingar ströks, ty de var på engelska, vilket den genomsnittlige läsaren inte antogs begripa. Deras dotters lilla diktsamling ”Mina tankar” fick däremot stå. Hur lågt får man sätta ribban?

I Släktnytt med Knorr nr 3 (1991) biograferade jag utförligt ”tokiga Knorring”, friherre Anton v K (1809–82), på sin tid ett känt gatuoriginal i Stockholm. Han brukade promenera ”i Torget”, dvs Kungsträdgården, morgon, middag och kväll ”i de västra alléerna, utan överrock även mitt i smällkalla vintern, hög hatt illa borstad och litet rödbrun i kullen; i handen hade han alltid ett par handskar hoprullade som en kåldolma och sannolikt inte begagnade på långliga tider. Han var aldrig trasig, men hans kläder var så urblekt svartgröna som om de länge hängt och skyltat utanför något klädstånd. Skodonen var vanligen i ganska betänkligt skick. Oftast gick han ensam och småpratade för sig själv, men inte sällan var han följd i hälarna av en skara larmande och okynniga pojkar, som drog ut hans näsduk ur bakfickan eller rent av försökte sätta krokben för honom.” Vintertid kastade busungarna snöbollar efter honom och behandlade den gamle mannen så hjärtlöst, som endast barn förmår. Ovanstående skildring är hämtad ur Stockholmiana, V, av F U Wrangel (1916). Släktbokens läsare får nöja sig med en hänvisning till denna källa. Roligare än så får det inte bli. – Jag förstår att den övergripande principen är den, att det som en gång har varit publicerat inte skall tryckas igen, blott hänvisas till. Detta är OK för den som har forskarbord på universitetsbiblioteket, men för alla andra innebär det ett ohjälpligt bortfall av information. Jag tycker inte att det är läsarvänligt.

En annan kontroversiell fråga gällde redovisningen av utomäktenskapliga barn – skulle de få vara med eller inte? I Sveriges ridderskap och adels kalender får de inte nämnas eftersom de inte är adliga enligt gällande adelsrätt. Undantag görs därest föräldrarna i efterhand har ingått äktenskap med varandra. Några sådana fall förekommer även i O-delen, varvid barnen tveklöst skall vara med, men då – enligt ett uppställt krav från Claës Göran Rasmusson – med bokstäverna a.n. (ante nuptias) före födelsedatum. Leif Påhlsson, som gav ut Ointroducerad adels kalender 1970, ansåg att alla som hette von Knorring skulle medtagas, adliga eller ej. Trots min officiella ställning som riddarhusgenealog biträdde jag denna åsikt. Jag tyckte inte att de ointroducerade Knorringarna strikt måste följa Riddarhusets praxis. I O-delen finns flera grenar med högst respektabla människor, som härstammar från en ogift mor. Då många av dem var medlemmar i släktföreningen (en av dem var bland stiftarna), tyckte jag inte att de skulle diskrimineras genom att uteslutas. Så småningom nåddes en kompromiss. Utomäktenskapliga barn skulle få nämnas men inte i brödtexten utan i noter.

Naturligtvis begriper jag att de som censurerat mig bara velat skydda mig från att begå diverse övertramp och överskrida den goda smakens råmärken.

Jag tackar dem alla för deras hjälp att åstadkomma en så okontroversiell släktbok som möjligt. Jag gläds åt det som fick vara kvar och framför allt åt att boken tycks komma ut under min livstid (mina båda medförfattare har hunnit gå in i den eviga vilan).

Pontus Möller

Annonser

2 responses to “Etiska problem vid publicering av släktforskningsresultat

  1. Björn Sonesson

    Hej Pontus! Vi hade en kort kontakt angående mina äldsta anor i Eichsfeld år 2000. Och jag tackar varmt för svaret jag fick.

    På sajten http://www.markesaret1809.se/ finns tyvärr inget omnämnt angående Fredrik von Knorrings landsförräderi, jag tänker då särskilt på när han vid årsskiftet 1803-1804 överlämnade en detaljerad redogörelse för Finlands försvarssystem samt en plan för ockupation av landet: för som Du skriver finns bestickande överenstämmelser mellan hans rekommenedationer för hur Sveaborg skulle intas. Fredrik v. K. var femmänning till min morfars farmors morfar fanjunkaren Wilhelm Gustaf v. K. Se tabell O. 23 i boken Ätterna Knorring.

    En fin hemsida som du och din son har gjort tycker jag som har haft trevliga lässtunder. Ha det gott önskar Björn Sonesson!

  2. Inga-Stina Westman

    Hej! Kul skrivet! Var passar min morfar professor Per Olof von Törnes mor Olga f. von Knorring in i det hela? Att hon var en fin konstnär kan 4 tavlor av hennes hand intyga! (hänger på väggen i vårt föräldrahem i Hofterup, Skåne.) 3 av dom är självportätt, det 4:e ett porträtt på hennes son Per Olof, 4 år! (han växte upp i Viborg. Hans mormor var tydligen ryska.) Som barn tyckte man det var omåttligt roligt med en släkting som hetat von Knorring! (i och för sig gillade jag grisar.) Förresten, på vilket sätt var hon släkt med tonsättaren och skribenten Oscar von Knorring?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s