År 1949 hade Genealogiska Föreningen funnits i 16 år och under den tiden hade 50 Medlemsblad utgivits. Vår ordförande fil dr Wilhelm Tham tyckte att detta kunde räcka och att föreningen i stället skulle satsa på en rejäl tidskrift, som skulle komma ut med tre häften per år. En pristävlan utlystes bland medlemmarna och det segrande förslaget Släkt och Hävd hade insänts av överste Gösta Hahr med motiveringen: ”De tu äro ett! Juncta, valemus; disjuncta, frangimur!” (i översättning: Förenade är vi starka, söndrade försvagas vi). Till redaktör utsågs amanuensen vid Stockholms stadsarkiv, fil kand Pontus Möller, som i mars 1949 invalts som adjungerad ledamot av GF:s styrelse. Redaktionskommittén bestod av dr Tham, föreningens sekreterare och allt i allo kapten Lennart Zielfelt, andre arkivarien i Riksarkivet Birger Lindén samt redaktören. Tryckeriet som anlitades var K L Beckmans på Stora Nygatan. Faktorn där hette Wengelin och som stilsort för rubriker och brödtext valdes bodoni. Första häftet kom ut i laga tid men sedan gick det sämre. Faktor Wengelin gick i pension och faktor Ohlsson tillträdde. Närhelst jag kom för att hämta korrektur, så fanns det ingenting färdigt. De skyllde på att de hade så mycket riksdagstryck, som måste få förtur.Till sist fick kapten Zielfelt lov att gå dit och säga till på skarpen och då kunde dubbelhäftet 2-3/1950 äntligen färdigställas. Några år senare tröttnade vi på K L Beckmans förhalningstaktik och övergick till Alfa Boktryckeri AB, ett oansenligt källarföretag på Odengatan, som förestods av herr Angberg.
Jag måste få poängtera, att allt arbete som utfördes av föreningens styrelse och funktionärer på den tiden var ideellt. Samma amatörregler som inom idrotten gällde. Min mentor Zielfelt brukade framhålla, att man borde hjälpa föreningens medlemmar på alla tänkbara sätt, men man fick aldrig ta betalt. Man skulle också eftersträva anonymitet och inte i onödan signera redaktionella artiklar. Det fick ibland till följd att redaktionen för Svensk Historisk Bibliografi kom med förfrågningar och då måste man naturligtvis erkänna faderskapet. En signatur under vissa artiklar, recensioner och nekrologer hade väl inte skadat, kan man tycka så här i efterhand. Men då var det Wallenbergarnas valspråk Esse, non videri (att vara, icke att synas) som var mitt rättesnöre.
Till de flitigaste bidragsgivarna i band 1 (1950-51) hörde den då blott 25-årige Hans Gillingstam, som började med att publicera sin antavla och sedan behandlade bl a Rasmus Ludvigssons och hans hustrus släktförbindelser samt – i en principiellt viktig studie – De svenska släktböckerna före Rasmus Ludvigsson. Jakob Koit redogjorde för N G Djurklous genealogiska samling och Birger Lindén för Våra äldre läroverks elevmatriklar – en utomordentligt nyttig sammanställning. Martin Ivarsson, pionjär när det gäller judisk släktforskning, skrev om Isaac Leman och hans släkt och redaktören själv inledde sin publicistiska bana med en uppsats om Måns Clemetsson (Oliveblad) till Vårby och hans släkt. En uppskattad avdelning hade rubriken Kompletteringar och rättelser till genealogiska arbeten. Där publicerade bl a Yngve Näsström en mängd rättelser och tillägg till Elgenstiernas ättartavlor ur norrländska arkiv. Under rubriken Nyare litteratur anmäldes dylika arbeten. Bland de första var min recension av Gunnar Hellströms Stockholms stads herdaminne. Den har följts av många fler under årens lopp. Skaran av recensenter har tunnats ut och snart är jag ensam kvar. Sist i häftet kom den populära frågeavdelningen. Två årgångar bildade ett band och försågs med personregister, som utarbetades av Lennart Zielfelt.
År 1954 slutade redaktören på egen begäran för att fortsätta sina studier i Lund och Medlemsbladets båda redaktörer Lennart Zielfelt och Birger Lindén fick ta över igen.
Men så dog Lindén den 14 oktober 1961 och då måste Pontus Möller vackert komma tillbaka för en ny fyraårsperiod. Lennart Zielfelt drog en stor del av lasset genom att ansvara för de stora artiklarna, medan jag skötte ”småkrafset”. Fr o m 1966 års början blev det ny regim. Arkivarien i Stockholms stadsarkiv, fil dr Lars Wikström övertog redaktörsskapet, vilket han från 1971 delade med sin kollega Ulla Johanson. De alternerade som redaktörer i ett antal år. En av de flitigaste medarbetarna var professor Jan Eric Almquist, vars lärda utredningar brukade inleda varje ny årgång. Det hände att klagomål hördes, att dessa gick över vissa medlemmars horisont, men ett faktum var att tidskriftens anseende och status höjdes genom hans medverkan. Ett viktigt bidrag, som inte har tillräckligt uppmärksammats, var generalmajor Kjell Magnells uppsats i nr 2-3/1965 om ”Pelle i Ramstad, Stårckarna och Elin Jakobsdotter”. Den sistnämnda visas där vara dotter till ofrälse mannen Jakob Jonsson till Lång och inte till Jakob Jakobsson Snakenborg (Bååt), som uppges i ättartavlorna. (Denna felaktiga uppgift upprepas ännu i Släktforskaren nr 2/1999.)
En särskild satsning gjordes i nr 1/1971, som utformades som en festskrift till ära för vår avhållne ordförande överste Börje Furtenbach på hans 70-årsdag. Även Arvid Lundbäck, tidigare GF-ordförande och stordonator, har ärats på motsvarande sätt i nr 3-4/1997 liksom Henric Sollbe på 80-årsdagen i nr 3-4/1981.
År 1976 dog med kort mellanrum föreningens båda portalfigurer, Börje Furtenbach och mångårige sekreteraren Lennart Zielfelt, f.ö. en av föreningens grundare. Över båda skrevs nekrologer av Pontus Möller, som brukade ställa upp i sådana sammanhang. Åren 1980-86 var f.d. generalkonsuln Carl C:son Kjellberg Släkt och Hävds redaktör. Efter ett kort mellanspel 1986-87 med Bengt Hjord som redaktör tillträdde med nr 2/1988 stabsredaktören vid dåvarande Arméstaben Mats Sjökvist, som sedan dess med den äran redigerat tidskriften. Han ingår även i redaktionskommittén, som i övrigt bestått av nuvarande ordföranden Ian Hamilton och (fram till hans död den 18 februari 1998) Christopher von Warnstedt.
När vi drog igång projektet 1950 hyste vi som var med givetvis stora förhoppningar om att tidskriften skulle bli en seriös och aktad röst i kören av släktforskartidskrifter.
Med Personhistorisk Tidskrift, som har en annan inriktning, kunde vi naturligtvis inte konkurrera. Men Genealogisk Tidskrift, utgiven av Föreningen för släktforskning, och den kortlivade Släkthistorisk Tidskrift klarade sig inte i konkurrensen med Släkt och Hävd utan lades ned. Med de senare tillkomna AnRopet och Släkthistoriskt Forum har vi levat i fredlig samexistens. Efter femtio år har det blivit en imponerande rad av Släkt och Hävd på min bokhylla: 25 band, tjockare för varje gång. Det är min förhoppning att tidskriften måtte få leva och blomstra även under detta millennium. Det under arbete varande generalregistret till de femtio årgångarna, som måhända kan resultera i en CD-ROM-skiva, kommer att bli något utöver det vanliga.
Pontus Möller
Redaktör för Släkt och Hävd 491229–540119 och 611015–651231.
Pontus Möllers publiceringar 