Etikettarkiv: Recensioner

Recension: Ätten Schmiterlöw

Femton generationer under fem sekel. En släktkrönika färdigskriven 1943 – till medlemmarna i Släkten Schmiterlöw – av överste Henning Schmiterlöw. Utskrift på dator av förf:s brorson Hans Schmiterlöw. Utgivet av Släktföreningen Schmiterlöw. Eskilstuna 2000. 240 s.

Henning Schmiterlöw (1881–1952) var överste och chef för Smålands arméartilleri-regemente i Jönköping. Efter avskedet sommaren 1942 flyttade han till Helgö i Helgasjön norr om Växjö och sysselsatte sig med studier och skriftställeri av olika slag, bl a färdigställandet av föreliggande skrift, som påbörjats i november 1935. I förordet förklarar författaren, att detta inte är resultatet av något egentligt forskningsarbete. De genealogiska förhållandena och de yttre dragen av ättemedlemmarnas liv har legat tämligen klara, beträffande de äldre generationerna genom Dr T. Pyls Die Familie Smiterlow (Greifswald 1873) och beträffande de yngre generationerna genom de svenska ättartavlorna. Arbetet har därför inriktats på att försöka få fram dels en allmän miljöram för de äldre generationerna, dels detaljer och yttranden som kunna bidraga till att levandegöra personerna i fråga och deras tidsförhållanden. Där så varit möjligt har de själva fått tala. Däremot har noggranna data och uppgifter om utnämningar, examina, ordnar m m i regel utelämnats, eftersom de kan inhämtas i kalendrar m m.

Ättenamnet Smiterlow återfinns för första gången i en av Greifswalds stadsböcker år 1394 och har antagits vara av vendiskt ursprung. Den säkra släktledningen börjar med Didrik Smiterlow, som köpte ett hus i Greifswald 1430 och dog mellan 1446 och 1449.
De första fyra generationerna var under 1400- och 1500-talen bosatta i Greifswald och Stralsund och tillhörde dessa städers patriciat. En nutida läsare frapperas av hur mycket som är känt om dessa tidiga led. I Sverige finns få motsvarigheter när det gäller borgerliga släkter, ett exempel är väl Breitholtz (se SoH nr 2/1998, s 129 f). Femte generationen bildar en övergång från staden till landet, V.-VIII. generationerna var under 1600-talet till övervägande del bosatta på Rügen som godsägare. I åttonde generationen sker en övergång till militäryrket. Medlemmarna av följande generationer var från 1700-talet till övervägande del officerare och godsägare dels i Sverige och dels på Rügen och i Pommern.

Georg Christian Smiterlow (1651-1712) var löjtnant i dansk tjänst 1668-70 och hans fem söner, som alla gått i svensk krigstjänst, introducerades på svenska riddarhuset 1723 under namnet Schmiterlöw. Hans Georg (1686-1729) var överste och gift med en grevinna Taube men hans släktgren dog ut. Nästa broder Henning Christian (1688-1750) var major. Från honom härstammar nu levande svenska släktgrenar. Källmaterialet flyter rikt, särskilt överstelöjtnanten, tituläre landshövdingen och skalden Henning Christian d.y. (1754-1813) blir utförligt och roligt biograferad. Han var god vän med Kellgren och Anna Maria Lenngren och publicerade själv dikter. Men framför allt var han lantbrukare på sin gård Olstorp (i V. Ryds sn, Ög.), som han mottog vanhävdad men rustade upp till perfekt skick. Sonsons son till honom är författaren till föreliggande släktbok.

Boken skulle ha varit försedd med 91 illustrationer, vilka emellertid på obekant sätt förkommit, men förteckningen finns kvar. Vi får trösta oss med en färgbild av vapnet på frampärmen (en naken vildman med grön krans på huvudet, hållande en klubba och ridande på ett lejon) och ett porträtt i färg av författaren på bakpärmen. Han var en liten man med monokel och ett snett leende. Jag minns honom mycket väl, han var min regementschef på A 6. Av okänd anledning kallades han ”Moster”.

Det finns många släkttavlor, som visar förbindelser med några patricierfamiljer i Greifswald och Stralsund såsom Schwarz, Bünsow, Braun och Klinckow, tabeller över Rügenadeln, uppgifter om några ättemödrars familjer på Rügen och i Pommern såsom von Lübeck, von Krassow, von Kathen, von Platen och dito i Sverige såsom Lundersten, Svensson (från Västervik), Palbitzki, Silfversparre, Geijer, Cederbaum, de Maré och Areschoug, förteckningar över släktens gårdar, ett par antavlor samt en kortfattad redogörelse för Gotlands-linjen, som ännu inte är tillräckligt utredd.

I ett intressant appendix avhandlas överstelöjtnant Bernhard von Schmiterlöws (1844-1933) minnen. Han var barndomsvän och kadettkamrat med Colmar von der Golz, som han vid 82 års ålder biograferade i boken ”General-Feldmarschall von der Goltz-Pascha” (Berlin & Leipzig 1926). De båda vännerna upptog som noms de guerre efter Heines dikt ”Zwei Ritter” Krapülinski und Waschlapski, som de begagnade vid sin långa brevväxling. ”Eine grosse Bowle Punsch” är ett återkommande tema. När v d Goltz vid ett tillfälle ombord på kryssaren Goeben stött på en mina, skriver han att hans högsta önskan, då han förutsåg sitt livs slut i vågorna var, ”att havet vore en enda stor bål punsch”. Bernhard blev av förlaget anmodad att nedskriva sina levnadsminnen, vilket han ock gjorde vid 85-86 års ålder. De omfattar omkring 500 maskinskrivna sidor, som dock aldrig blev tryckta men bjuder på roande läsning. En av hans officerskamrater var Paul von Hindenburg, sedermera ”Reichspräsident”.

Några feltryck har påträffats, på s 12 Ganhen, läs Gauhen, på s 189 Bedkman-Hollweg, läs Bethmann-Hollweg.

Pontus Möller

Annonser

Recension: Svenskt Biografiskt Lexikon, häfte 151, Rydbeck–Rålamb

Under redaktion av Göran Nilzén. Stockholm 2000. 160 s. Ill.

I detta häfte (som inleder band XXXI) finns två släktartiklar, båda signerade Hans Gillingstam, den ena om släkten Ryning (med släkttavla), den andra (oavslutad) om ätten Rålamb (ävenledes med släkttavla). Ryning (ursprungligen Rönning) är en dansk släkt med ursprung i Rönninge socken på Fyn, där släktgodset Siøgaard är beläget. Ättens behandling i Elgenstierna är fragmentarisk och även om Raneke fått det bättre i Svenska medeltidsvapen I, så är inte heller hans framställning invändningsfri. Man är därför tacksam mot Hans Gillingstam, som klarlagt de äldsta leden på ett föredömligt sätt.

Riddaren ”Niels Jenssen som kaldis Rønning” omtalas 1326 tillsammans med sin bror Gregers Rønning, uppenbarligen far till den Anders Gregersson R, med vilken Elgenstiernas stamlinje börjar. En intressant härstamning finns på mödernet. Niels Jenssen och hans bröder skiftade 1313 arv efter sin moder Marianna. Enligt en i 1500-talsversion känd genealogi över den lundensiske 1100-talsärkebiskopen Absalons släkt var Marianna dotterdotterdotter till Absalons bror Esbern Snare och brorsdotter till den stridbare lundensiske ärkebiskopen Jakob Erlandsson (Galen).

Erik Ryning (EÄ tab. 3), riddare och riksråd, dog något av åren 1468-99. Om hans maka har spekulerats åtskilligt. Elgenstierna kallar henne Christina Eriksdotter och gissar att hon var dotter till väpnaren Erik Puke (Bonde). Raneke kallar henne Kristina Eriksdtr (Bonde). Gillingstam klarar ut även detta problem: ”R:s sätesgård var Högsrum i Fliseryd, Handbörds hd i Småland, varav han kommit i besittning genom sitt äktenskap med den i det sv lågfrälset ingifte danske frälsemannen Erik Pederssons (Urup) dotter Kerstin.” Se härom även Jan Liedgrens recension av Biskop Hans Brasks släktbok i Släkt och Hävd 1970-71, s 494.

Axel Ryning (EÄ tab. 6), riksamiral och riksmarsk, var enligt Karl Karlsson Gyllenhielm ”älskad av alla män och med gott besked visste med alla människor umgås”. Trots detta antyds att han var en person som befordrats över sin begåvningsnivå, men ansvaret härför återfaller på Karl IX, som belönade hans mångåriga lojalitet med att upphöja honom till riksamiral, fastän han inte tidigare haft någon befattning med flottan. Sedan framstående personer avrättats eller måst gå i landsflykt, var det tydligen ont om kapaciteter i landet.

Den siste av ätten, riksrådet och amiralen Erik Ryning, blev friherre 1651 men dog barnlös 1654. Han lät uppföra Ryningska palatset i Gamla Stan, där man ännu kan beskåda hans och hans makas Maria Elisabeth Kurtzels vapensköldar ovanför porten till Stora Nygatan 2.

Artikeln om släkten Rålamb innehåller kanske inte så många sensationella nyheter – de framlades redan i Äldre svenska frälsesläkter efter meddelande från Urban Sikeborg. Att lagmannen Anders Sigfridsson ”adlat sig själv” förefaller i ljuset av fakta som Jan Erik Almquist framdragit ytterst sannolikt. Av hans båda äldsta söner, tvillingarna Lars och Sigfrid Andersson (födda 1563 12/8 i Stockholm) hann den förstnämnde bli biograferad innan häftet tog slut. Han tillhörde kung Sigismunds anhängare och kallades 1597 av hertig Karl ”tiuf, skälm, förräder och mammeluck”, då han kom med brev från Sigismund. Han förde 1598 den heliga Birgittas m fl:s relikskrin från Vadstena till Kalmar, efter vars erövring 1599 hertig Karl lät halshugga honom och placera hans huvud på en järnstång vid stadsporten.

Pontus Möller

Recension: Svenskt Biografiskt Lexikon. Häfte 149 (Rosenblad–Rudbeck)

Stockholm 1999. 160 s. Ill.

I detta häfte finns fyra släktartiklar. Rosenblad och Rudbeck (med två släkttavlor) har författats av fil mag Jonas Kuschner, Rosengren och Rubenson av fil mag Carl Henrik Carlsson. Dessutom finns släktupplysningar instoppade här och var i person-artiklarna. Schering Rosenhanes biografi kan tjäna som exempel. Släkten Rothovius (Rothoff) blir också väl belyst tack vare fyra biografier.

I släktartikeln Rudbeck avslöjas ett tidstypiskt falsarium med assessorn Daniel Rudbeck som sannolik upphovsman eller initiativtagare. Han fick, åtminstone delvis med hjälp av denna felaktiga släktledning, 1698 renovation på sitt förmenta adelskap och sitt ”förra adeliga vapen och sköldemärke”. Man kan lugnt bortse från detta lurendrejeri. En så enastående märklig kultursläkt som Rudbeck-Rudbeckius hade säkert blivit adlad i alla fall förr eller senare. Den avknoppade släktgrenen Rudebeck (adlad 1675) behandlas i omedelbar anslutning till ätten Rudbeck. Därefter följer biografin över biskopen i Västerås Johannes Rudbeckius, som först av alla införde kyrkobokföring i sitt stift (1622), samt början på biografin över polyhistorn Olof Rudbeck.

Från fil lic Bengt Mattsson i Karlskrona har jag fått följande meddelande: ”Om Du recenserar häfte 149 av Svenskt biografiskt lexikon vill Du då påpeka ett fel i artikeln om Johan Rothman, s 584: Amiralitetsapotekaren J E Ferbers trädgård (Hortus Agerumensis) var belägen i byn Augerum i socknen med samma namn strax norr om Karlskrona. Den har inget att göra med byn Agerum i Gammalstorps socken som ligger i västligaste Blekinge, långt från Karlskrona.”

Pontus Möller

Recension: Lillie–Viol. Viola Emilia Winter Söderström Nyberg 1859–1911.

Brevroman sammanställd av Brita Nováky och Tore Modeen. Skrifter utgivna av Åbo Akademis bibliotek 25. Åbo 1999. 270 s. Ill.

Den omsvärmade officersdottern Viola Emilia (Lillie) Winter i Tavastehus gifte sig med bokförläggaren Werner Söderström (1860-1914) i Borgå. De fick fem barn. Lillie var inte bara temperamentsfull. Hon hade också en känslig religiös natur och tyckte om att skriva. Som ung skrev hon noveller. Sedan blev hon en flitig brevskrivare. Breven som bevarats inom släkten har nu skänkts till Åbo Akademis bibliotek. Av de båda utgivarna är den förstnämnda sondotter och den senare dotterson till Werner och Lillie.

Viola Winter hade varit en god elev i skolan och var också mer språkbegåvad än Werner Söderström. Hennes brev från skoltiden visar en tidig känslomässig mogenhet. Emellertid klagar hon över dålig hälsa redan i unga år. Denna svaghet skulle följa henne livet igenom. Hon var till naturen vankelmodig, en komplicerad natur med stora anspråk på livet. Werner var som fästman och make öm, solid och jämn till lynnet medan Lillie var nyckfull, häftig och fordrande. En förenande faktor var likväl bägge parternas religiositet, liksom också deras delvis samma familjebakgrund (de var kusiner).

Äldsta dottern Katris död i tyfus 1903 var ett hårt slag för den överkänsliga Lillie. En följd därav blev att sprickor i äktenskapet med Werner började framträda. Förhållandet mellan Lillie och Werner blev aldrig mer detsamma som därförinnan. Skilsmässan var ett faktum 1905 och året därpå gifte hon om sig med kanslirådet, fil dr Bertel Bernhard Nyberg (1882-1968) och kallade sig därefter Viol Nyberg. Hon plågades mycket av skilsmässan från sina barn och skrev innerliga och kärleksfulla brev till dem, präglade av en rörande moderskärlek. Efter att ha varit i Norge för hälsans vårdande kom Viol hem till påsken 1911 för att mötas av budskapet att henne före detta man förlovat sig. Hon svimmade. Hon hade förlorat livsmodet. Den 20 november 1911 dog hon och begrovs på sitt älskade Havsudden under en vacker sten föreställande en knäböjande kvinna.

Den genealogiskt intresserade finner i denna bok mycket värdefullt material om släkterna Winter, Söderström och Nyberg men också om många andra släkter och personer, som noga identifierats med namn och data och kan återfinnas med hjälp av personregistret.

Pontus Möller

Recension: Hammarstorp (Hammarsudd) och Sisshammar i Husby-Sjutolfts socken, Trögds härad, Uppland

Personer och bebyggelse från tiden då Karin Månsdotters syster bodde på Hammarstorp till 1900-talet. Av Otto Helander. Stockholm 1997. 249 s. Ill.

För drygt 15 år sedan kom till Riddarhuset en förfrågan rörande Bengt Larsson till Hammarsudd, som var en mycket framstående krigare åren runt 1600: när blev han adlad, vilken ätt tillhörde han etc. Efter verkställd undersökning nödgades jag tillstå, att Riddarhuset saknade alla upplysningar om mannen i fråga. En som vet alla svaren är, visar det sig, Otto Helander, som gjort en särdeles grundlig undersökning i primärt källmaterial, som han i denna skrift framlagt på ett helt övertygande sätt.

Inte på många år vet jag mig ha läst en släktutredning, som berett mig en så njutningsfull glädje att ta del av som denna. Författaren har min oreserverade beundran och högaktning.

Bengt Larsson var son till Lasse Jöransson i Vadstena, som kallas framliden i ett brev av Johan III 1586 17/10. Bengt var småsven hos hertig Magnus av Östergötland 1564-83 och var hovtjänare hos Johan III 1584-85. Sistnämnda år blev han fogde på Arboga kungsgård. 1590-93 var han ryttmästare över första svenska fogdefanan i Estland, Finland och Livland. 1594 12/7 blev han adlad av konung Sigismund och från samma år var han fogde på Stockholms slott, underamiral på Stockholms skeppsgård samt ansvarig för tullräkenskaper i Stockholm. 1598 blev han rikets överstetygmästare. Karriären stiger spikrakt uppåt: från 1599 ryttmästare över en fana svenska ryttare i Finland och Livland, 1602 krigsöverste och ståthållare i Narva, 1604 amiral på Narvas farvatten och holmamiral på Stockholms skeppsgård, 1605 ståthållare i Pernau. Sedan vänder lyckan, åren 1609-1614 är han fånge hos konung Sigismund i Polen och ett rykte spreds att han blivit halshuggen.

Detta var dock ej fallet och i slutet av april 1614 kom han från Polen till Åbo, där han den 2 maj skrev sitt testamente. Bengt Larsson dog på sin sätesgård Hammarsudd någon dag i början av år 1616, före maj månad.

Senast år 1586 gifte han sig med hovkammarpigan Anna Andersdotter, som kan ha varit en nära släktingtill drottning Karin Månsdotter. Anna hade 1582 21/1 fått Hammarstorp (Hammarsudd) med Uddängen i Husby-Sjutolfts socken, Trögds härad i förläning i sin livstid. Hon dog där troligen i slutet av 1613, senast i början av 1614. Förläningen hade före henne innehafts av Anna Månsdotter, som troligen var syster till Karin Månsdotter och gift med Matts smed. Bengt och Anna hade inga barn och Hammarsudd gick över till fälttygmästaren Erik Jönsson Krämer. 1617 fick han gården i förläning och 1621 donerades den till honom. Otto Helander har utrett släktskapen dem emellan: fälttygmästaren var Bengts broders hustrus bror. Brodern hette Per Larsson, hustruns förnamn är okänt. Deras son Joen Persson blev artilleriöverste och adlad Jernlod 1636, varvid han fick överta Bengt Larssons vapen.

Erik Jönsson, sedermera känd som fälttygmästaren och viceamiralen på regalskeppet Vasa, som förliste 1628, är omnämnd första gången vid flottan 1575. Detta år kom han i tjänst som underarklimästare (artilleriet) på örlogsskeppet Svanen. Från år 1586 anges Erik Jönsson vara överste arklimästare på skeppsflottan. I denna tjänst var han ansvarig för allt artilleri till sjöss, skeppsfolkets och sjöbysseskyttarnas beväpning och de sistnämndas kost. Från den 4 maj 1604 anges Erik Jönsson vara också skeppskapten. I löningsregister för sjöfolk den 18 februari 1606 kallas han amiral. I början av april 1610 blev Erik Jönsson förordnad till befälhavare över krigsfolket i Norrland som skulle erövra Kolahus (platsen för dagens Murmansk), vilket dock inte lyckades. 1611 blev Erik Jönsson förordnad till fälttygmästare, dvs chef för tygstaten. Karriären beskrivs i minsta detalj; jag nämner här bara de viktigaste milstolparna: 1611-13 fälttygmästare i Kalmarkriget, 1613-25 fälttygmästare och stf rikstygmästare bl a i Finland och Estland, 1626-27 ståthållare i Putzig, Preussen, 1627-28 fälttygmästare och viceamiral bl a i Pillau, Preussen, och Stockholm (chef för Stockholms eskadern 1628, var ombord på regalskeppet Vasa vid olyckan den 10 augusti och räddades i sista stund ur vattnet), slutligen stf riksamiral 1629. ”Välbördig” Erik Jönsson dog på sin sätesgård Hammarsudd i början av år 1633 efter ett långt och ärorikt men strapatsfyllt liv i en aktningsvärd ålder av närmare 80 år och är troligen begravd i Villberga kyrka (liksom Bengt Larsson). Hammarsudd såldes 1644 av Erik Jönsson Krämers hustrus bror, Anders Bergenfelt, med kungl. tillstånd till rikskanslern Axel Oxenstierna.

Sedan följer en biografi över Joen Persson Jernlod, en annan duktig officer som hör till samma släktkrets (se ovan). Han förde befäl bl a i slaget vid Breitenfeld i Tyskland 1631, han var översten Lennart Torstenssons närmaste man och i slaget vid Lützen 1632 hade Joen Persson troligtvis högsta befälet över artilleriet. Åren 1632-33, under Lennart Torstenssons fångenskap, var Joen Persson tillförordnad chef för artilleriet vid huvudhären. Han adlades 1636 och utnämndes samma år till chef för allt artilleri inrikes. Han satte fart på krigsindustrin och anlade stora centralförråd. Vidare arbetade han aktivt för att få till stånd Artillerigården på nuvarande Östermalm i Stockholm. Kvarteret närmast väster om nuvarande Artillerigården heter ”Jernlodet”. Han dog den 9 juli 1644 och är begravd i Värmdö kyrka.

Hammarsudds och Sisshammars historia följs fram till 1890, vilket skulle bli för vidlyftigt att här närmare dröja vid. Av dessa båda gårdar bildades 1730 Hammars säteri, som en tid innehades av släkten von Vogelsang (jfr Genealogiska Föreningens släktbok nr 16, Stockholm 1992). Här hittade jag på s 205 (not 2) bokens enda (?) tryckfel: Geneololia pro Genealogica. Författarens förmåga att läsa rätt innantill är annars synnerligen anmärkningsvärd och berömvärd.

Pontus Möller

Bilaga I till ovanstående skrift. Stockholm 1998. 74 s. Ill.

I denna bilaga redovisas uppgifter som inte fick plats i boken och några uppgifter som är funna efter tryckningen av den. T ex uppgifter från tiden då Bengt Larsson var underamiral och fogde på Stockholms slott, uppgifter om Erik Jönsson Krämers insatser i Kalmarkriget 1611 med bl a avtryck av ”Tygmästarens berättelse”, ett kapitel om generalmajoren Peter Creimer, en släkting till Erik Jönsson Krämer, och ett annat om kaptenen Lars Jönsson Krämer och majoren Johan Krämer, som möjligen var bröder och kanske härstammade från en borgmästare Jöns Krämer i Vadstena (hypotes härom på s 45). Sen följer ett kapitel om Carl Carlsson Petri (Litz), gästgivare på Litslena vägkrog, arrendator i Sisshammar och hemmansägare i Hallarby och hans släktingar, därnäst om Benedictus Stolting, översten Christian von Vogelsangs svärfader, en förteckning över personer begravda i Villberga kyrka samt Personer på Ekolsunds kungsgård femte veckan efter Mikaelidagen 1546 (mantalet på gårdens folk). Källor och litteratur samt Personregister.

Bilaga II till ovanstående skrift. Stockholm 1999. 61 s. Ill.

I denna bilaga är medtagna mera detaljerade uppgifter om Litslena by, krog och gästgiveri än vad som redovisats i boken och bilaga 1. Vidare har medtagits uppgifter om den förste krögaren vid Litslena krog och hans grannar i Hallarby, Litslena socken, backstugorna vid Skålmarken i Litslena socken samt om hamnen och stenhuset i Sisshammar. Källor och litteratur samt personregister.

P M

Recension: Jönköpings jordegummor. Från 1600-talets vidskepelse till 1700-talets vetenskap

Av Per Ericsson. Junecopia Förlag, Jönköping. Tr. i Habo 1999. 48 s. Ill.

Författaren är arkivchef vid Jönköpings läns Folkrörelsearkiv och är – som även Släkt och Hävds läsare nogsamt märkt – oerhört kunnig när det gäller lokalhistoria och forskning om gamla jönköpingssläkter. Det har han haft nytta av vid denna kartläggning av Jönköpings jordegummors liv och arbete, från hustru Nilla vid 1600-talets början till madame Helena Pontén vid 1700-talets slut. Ämnet har tidigare varit helt obearbetat och det är ofta svårt att få fram några uppgifter om gångna tiders barnmorskor. Jordegummeyrket blev på 1700-talet det första i Sverige för vilket en utbildning exklusivt för kvinnor inrättades.

Till Jönköping kom examinerade barnmorskor från skilda håll i Sverige – Ulrika Ehrengren från Göteborg, Catharina Breuer från Lidköping, Maria Törning från Hjo, Catharina Sörman från Mariestad. Här fick de konkurrera med stadens självlärda jordegummor: Helena Ruda, Birgitta Bergman, Sara Espelin. Frågan om vem som skulle ha rätt att förlösa barn i Jönköping blev en tvistefråga mellan lärda och olärda barnmorskor, vilken vid skilda tidpunkter prövades av såväl stadens magistrat, kämners- och rådstugerätt, som Länsstyrelsen, Göta hovrätt, Högsta domstolen och Sundhetskollegiet!

Det första kapitlet i boken heter Lögevattnets kraft. Man trodde att det första lögevattnet, som det nyfödda barnet tvättades i, hade magisk kraft. Om man strök det på några fläckar på halsen, så gick de bort. Andra trodde att, om de gjorde detsamma, så skulle de inte bli solbrända. I de hållna förhören möter man föreställningen om en nyttig ”vit” magi och en skadlig ”svart” magi, båda straffbelagda. 1600-talets människor såg sig omgivna av onda makter och illvilliga människor, som man gjorde klokt i att skydda sig mot med hjälp av vit magi. Eftersom den vita magin och dess utövare vanligen tolererades av gemene man var jordegummorna mycket angelägna att betona att de till barnets bästa använt sig av vit magi (eld, vitlök).

”Den svenska obstetrikens fader” Johan von Hoorn fick 1708 i Stockholm igång en barnmorskeutbildning, som 1711 erhöll ett reglemente. Undervisningen var två år lång och avslutades med examination inför Collegium Medicum, som under 1700-talet via landets landshövdingar i flera decennier kom att driva en kampanj för att förmå stads- och landsbefolkningen att sända lämpliga kvinnor till barnmorske- utbildning i Stockholm och sedan anställa dessa. Under hela 1700-talet rådde stor konkurrens i Jönköping mellan lärda och olärda barnmorskor, som ofta drog sina tvistemål inför rätta. Då de examinerade barnmorskorna begärde mer betalt för sina tjänster ansågs det skäligt att även olärda barnmorskor, som hade lägre krav på ersättning, skulle få betjäna den fattigare delen av befolkningen.

Ericssons utförliga presentation av de i Jönköping verksamma jordegummorna har såväl personhistoriskt som kulturhistoriskt intresse och det är ett nöje att ta del av framställningen, som är väl dokumenterad med en fullmatad notapparat. I en bilaga redovisas Jönköpings barnmorskor på 1600- och 1700-talen: hela 27 oexaminerade mot bara 6 examinerade, vartill kommer 5 ytterligare omnämnda barnmorskor. Per Ericsson förtjänar mycket beröm för sin pionjärinsats.

Pontus Möller

Recension: Huvudbaner och anvapen under stormaktstiden

Akademisk avhandling av Inga von Corswant-Naumburg. Ödins Förlag AB, Visby. Tr. i Uddevalla 1999. 380 s. Ill., inb. Boken kan beställas direkt från förlaget för 380 kr inkl porto (bankgiro 315-8615, postgiro 437 46 50-2).

Sällan har väl en så grundlig inventering givit ett så vackert resultat. Inga von Corswant-Naumburg och hennes man Nils Naumburg har genomkorsat Sverige på jakt efter begravningsvapen, som Inga tagit mått på och beskrivit, medan hennes man fotograferat (ofta klättrande på stege). Mycken möda har lagts ned på detta men så har resultatet också blivit magnifikt. De många färgbilderna gör boken till en njutning att bläddra i.

Här får man veta – om man inte visste det förut – skillnaden på ett huvudbaner och ett epitafium. Det förra bars på en stång i begravningsprocessionen – ibland åtföljt av anvapnen – medan det senare är en minnestavla, som i efterhand uppsatts på kyrkväggen. Alla har nog inte den distinktionen klar för sig. När Sigurd Wallin i början på förra seklet lanserade termen begravningsvapen medräknades därför inte epitafier. Dessas för släktforskare ofta värdefulla inskrifter kan man emellertid ta del av i de utkomna delarna av verket Sveriges kyrkor.

Författaren redogör för den konstnärliga utvecklingen och försöker identifiera mästare och hantverkare. Avhandlingen är indelad i tjugoårsperioder 1650-70, 1670-90, 1690-1710 och 1710-30. Efter 1730 avtar bruket av huvudbaner. Pest, krig och skatter bidrog till en mer ansträngd ekonomisk situation för familjerna. Dessutom tonades adelns makt ner genom olika samhälleliga förändringar. I enstaka fall har det hänt att huvudbanér använts av ofrälse personer.

Materialet i huvudbaneren består av furu i bottenplattan och lind i de snidade akantusrankorna. Någon enstaka gång snidas hela arbetet i ek. Skölden tillverkas av två eller tre sammanfogade delar. Under 1600-talets första hälft utgörs hjälmtäcket av klippta blad av plåt som spikats fast på sköldens baksida. Storleken på huvudbaneren växer från de enkla målade träplattornas 60 cm till snidade praktstycken på två och en halv meter vid 1700-talets början.Huvudbaner utfördes för män och söner i alla åldrar, däremot inte för kvinnor.

När den siste av en ätt avlidit tillverkades förutom huvudbaneret en mindre sköld av trä med ättens vapenbild. Skölden slogs sönder vid begravningen och delarna placerades på kistan. En dylik ceremoni förekom ännu 1930 vid den siste Brahens begravning. Besökande i riddarhussalen frågar ibland om detta även gäller vapensköldarna på väggarna. Men nej, sådant förekommer inte. Det är dessutom inte så lätt att krossa en kopparplåt.

Kyrkans inställning till huvudbaner har varit ambivalent. Samtidigt som de bidrog till kyrkans prakt, började de alltmer skrymmande skulpturerna att uppfattas som störande i kyrkorummet, vilket flera gånger påtalades. Men församlingen var beroende av ekonomiskt stöd från samma adliga familjer, som placerade sina monument i kyrkorna. Stödet kunde gälla allt från införskaffandet av nattvardstyg till bekostnad av kyrktak. Det gjorde det svårare att säga nej.

Redan under tidigt 1600-tal var vissa kyrkor överfulla med vapen och under senare århundraden företogs utrensningar varvid vapensköldar flyttades upp till vindar och klocktorn för att få förfalla. Först under 1900-talet har det vuxit fram en ny syn på dessa inventarier som utan att vara religiösa föremål ändå hör till kyrkorna. I dag bevaras och konserveras huvudbaner och anvapen på grund av sitt historiska, kulturhistoriska och konstnärliga egenvärde. I den svenska konsthistorien intar de en självklar plats.

Illustrationerna i denna bok är av den kvaliten att bara de gör boken köpvärd. Den är ett måste för alla heraldiskt intresserade. Upplagan är begränsad så det är bäst att skynda sig på.

Pontus Möller