Månadsarkiv: december 2007

Min svärmors antavla från Tjust

Publicerades den 2007-12-10 | 1 kommentar

Forskningen utförd 1981 av Elisabeth Thorsell, E T Genealogi, Linköping. Hennes kommentar: ”Fattigt men hederligt folk”. De två äldsta generationerna på fädernet har utforskats av f d andre arkivarie Gustav Fjätterström, Vadstena.

1. Karin Elisabeth Larsson, född 13 mars 1902 i Hjorted, död 31 juli 1989 på KS i Solna (bokf. i Råsunda). – Gift 26 maj 1928 i Princeton, IL, USA med Oscar H i l m e r Natanael Ekbom, född 1 december 1895 i Örslösa, död 29 mars 1980 på Sundbybergs sjukhus (bokf. i Råsunda), civilingenjör, grävmaskinskonstruktör, överingenjör vid Link-Belt Co i Chicago och sedan vid AB Landsverk i Landskrona.

I.

2. Johan Peter Fritiof Larsson, född 25 januari 1866 i Hjorted, död 28 november 1955 i Västervik, skomakare i Falsterbo, Hjorted, flyttade till Ebenezer i samma socken 1897 och därifrån till Västervik 1913. – Gift 16 november 1889 i Hjorted med

3. Augusta Sophia Johansdotter, född 22 september 1866 i Hjorted, död 7 januari 1936 i Västervik.

II.

4. Lars Johan Nilsson, född 10 maj 1827 i Hjorted, † 10 mars 1912 i Hjorted, torpare. Sedan han 1847 lämnat föräldrahemmet blir han först dräng hos brodern, skomakaren Nils Petter Gren i Gissebo Källstuga, Hjorted, men flyttar 1850 till Vena. I Vena kom han i tjänst på samma gård som sin tillkommande hustru och 1851 flyttar de bägge till Tuna. Där bor de i Rössletorp men redan på hösten 1852 är de tillbaka i Hjorted. Första tiden bor de hos Nils Petter Gren, men redan 1853 flyttar de till Södra Mörhult under Getterum. Där stannar de inte så länge, 1856 flyttar de till det nybyggda torpet Nyhägn under Näshult. 1872 flyttar de igen, nu till Sjöhagen under Gissebo och där bor de ännu 1896. – Gift 23 juni 1852 i Tuna med

5. Christina Maria Eriksdotter, född 19 juli 1829 i Vena, död 14 november 1915 på ålderdomshemmet i Hjorted.

6. Johan Fredrik Nilsson, född 27 maj 1841 i Hjorted, död 5 januari 1871 i Hjorted av nervfeber och där begraven 8 januari, torpare i Måshult under Getterum, Hjorted. – Gift 24 november 1865 i Hjorted med

7. Karolina Sophia Eriksdotter, född 15 september 1842 i Tuna, död 23 augusti 1919 i Odensvi. – Gift 2:o 24 november 1872 i Hjorted med skogsarbetaren Nils Magnus Månsson, född 22 januari 1846 i Tuna, † 2 november 1930 i Gamleby. Flyttade 1889 med sin familj till Hallingeberg, där makarna ligger begravda.

III.

8. Nils Petter Fast, född 18 mars 1804 i Vena, död 5 januari 1893 i Hjorted, arbetskarl och torpare i Hjorted. Familjen bodde först på olika gårdar i Getterum, 1832 flyttade de till Ängstugan i Gissebo och 1838 till Äskhult, där de sedan bodde till livets slut. I husförhörslängden 1843-45 är antecknat ”utfattige i hög grad”. – Gift 25 mars 1825 i Hjorted med

9. Brita Stina Larsdotter, född 10 augusti 1801 i Hjorted, död där 16 februari 1887.

10. Erik Jönsson, född 9 november 1801 i Vena, död där 16 september 1864, bonde på 1/4 Sönnerhult 2 i Vena till 1855, då han flyttade med sin familj till Ugnsberg i Vena. – Gift 1:o 15 maj 1826 i Vena med nr 11. Stina Greta Jonsdotter; 2:o 1842 med Ingeborg Johansdotter, född 21 februari 1816 i Vena.

11. Stina Greta Jonsdotter, född tvilling 29 januari 1805 i Vena, död där 27 december 1840.

12. Nils Eriksson, född 27 februari 1811 i Hjorted, död där 21 augusti 1859 av slag, begraven 28 augusti, torpare på diverse platser i Hjorted. Familjen bodde först i Glabo, flyttade 1845 till Örnshult, 1847 till ”socknens slut”, 1848 till Bärnäset, 1849 till Ekhult under Nynäs, 1850 till Hellingstad under Nynäs och 1856 till Måshult under Getterum. – Gift 25 mars 1836 i Hjorted med

13. Lovisa Larsdotter, född 17 februari 1816 i Gladhammar, död efter 1889. Kom 1830 till Stora Mörtvik från Gladhammar. 1835 flyttar hon som piga till Virvhult, där hon är skriven när det lyser för henne. Som änka bor hon kvar i Måshult hos sonen Johan Fredrik och när han dör bor hon hos svärdottern Karolina. Finns ingen anteckning om att hon följt med henne till Hallingeberg, men i nästa längd finns Lovisa inte i Måshult och inte på fattighuset. Ingen anteckning om hennes död i husförhörslängden.

14. Erik Nilsson Gren, född 26 juli 1805 i Tuna, död där 12 oktober 1886, skomakare och torpare i Tuna, mest omnämnd som torpare. Familjen bodde först på Cronoberg, flyttade ca 1833 till Össebo, ca 1838 till Sandstugan under Fjelster, där Erik och hans hustru bor till 1885, då de flyttar till fattigstugan. – Gift 1:o 31 december 1830 i Tuna med Anna Lena Larsdotter, född 24 juli 1807 i Tuna, död där 13 juli 1834 av feber; 2:o 5 april 1835 i Tuna med

15. Anna Brita Larsdotter, född 5 juli 1815 i Tuna, död efter 1887, då hon bodde i fattigstugan i Tuna.

IV.

16. Gabriel Fast, född 3 maj 1767 i Södra Vi (en annan uppgift är 1773 i Tuna /Vena AI:4:342/), död 12 juni 1839 i Tuna, soldat, troligen nr 112 vid Sevede kompani, Kalmar regemente. Från 1792 bosatt vid Grönlids soldattorp i Vena. Flyttade 1812 till Brånhult i Tuna, där han efter avskedet bodde i stugan Lund i Gåsefalls rote, Tuna. – Gift 30 september 1792 i Vena med

17. Kerstin Persdotter, född 7 februari 1764 i Vena, död 14 juli 1836 i Tuna. Var vid giftermålet piga i Gillebo, Vena.

18. Lars Eriksson, född 28 december 1771 i Hjorted, död 31 juli 1813 i Hjorted av rödsot, torpare i Eriksberg, Hjorted. – Gift 23 oktober 1796 i Hjorted med

19. Anna Persdotter, född 13 oktober 1778 i Hjorted, död efter 1813. Var vid giftermålet piga i Björkhult, Hjorted.

20. Jöns Persson, född 13 april 1768 i Vena (enligt uppgift i hfl, lucka i fb), död 14 juli 1849 i Vena, bonde i Wisböle, Vena. – Gift 22 juni 1794 i Vena med

21. Maja Stina Nilsdotter, född 8 april 1775 i Vena, död där 1857. Var vid giftermålet boende i Wisböle.

22. Jonas Larsson, född 23 september 1775 i Vena, död där 31 maj 1830, bonde i Kopparmåla, Vena. – Gift 1:o 26 december 1799 i Vena med nr 23 Maja Stina Samuelsdotter; 2:o 2 januari 1807 i Vena med Maja Lagesdotter, född 3 maj 1783 i Vena, död 21 september 1830.

23. Maja Stina Samuelsdotter, född 18 juni 1780 i Vena, död där 18 juli 1805 av hetsig feber.

24. Erik Jönsson, född 30 april 1773 i Hjorted, död där 19 oktober 1847, torpare i Glabo på Lebo ägor, Hjorted. – Gift 10 november 1797 i Hjorted med

25. Lisa Nilsdotter, född 15 mars 1776 i Hjorted, död där 24 november 1832. Var vid giftermålet piga i Lebo Ryttaretorp, Hjorted.

26. Lars Andersson, född 4 januari 1776 i Hjorted, död 26 februari 1819 i Gladhammar av lungsot, brukare i Gladhammars by, dit familjen flyttat 1814 från Hjorted. – Gift (före 25 mars 1805) i Hjorted med

27. Sara Jönsdotter, född 29 april 1781 i Misterhult, död efter 1819. Flyttade som änka med barnen till Djupdalen i Gladhammar.

28. Nils Andersson, född 6 juli 1768 i Tuna, död efter 1845, bonde i Källeryd, Tuna. – Gift 1:o med nr 29 Lisa Gudmundsdotter; 2:o 29 oktober 1815 i Tuna med Carin Samuelsdotter, född 8 november 1788.

29. Lisa Gudmundsdotter, född 15 januari 1772 i Alstorp, Gladhammar, död 9 juli 1813 ”uti torpet Källeryd på Wånga ägor” i Tuna av lungsot (bou Tuna läns hr 23 september 1813).

30. Lars Olofsson, född 8 mars 1767 i Tuna, död 11 februari 1838 i Tuna av tärande sjukdom, bonde (rusthållare) i Fjelster, Tuna. – Gift 14 oktober 1798 i Hult med pigan Annika Andersdotter från Löfshult. Morgongåva 10 lod silfver.

31. Annika Andersdotter, född 4 februari 1775 i Hults sn, Jönköpings län, död 25 december 1846 i Tuna.

V.

32. Magnus Hemmingsson Grönlund, född 1 juni 1744 i Virserum, död 11 mars 1810 i Tuna. Bosatt i Såga, Södra Vi, sedan soldat med namnet Grönlund i Brånhult under Gåsefall, Tuna. Troligen soldat nr 128 vid Sevede kompani av Kalmar regemente. Efter avskedet blev han kyrkvaktare i Tuna.– Gift 1:o 29 september 1766 i Tuna med nr 33; 2:o med Catharina Olofsdotter, som levde änka 1810 uti Bolund på Botestorps ägor (bou Tuna läns hr 19 februari 1810).

33. Annika Gustafsdotter, född ca 1730, död 1 april 1800 i Tuna, 70 år gl.

34. Per Eriksson, bonde i Lindekullen, Vena, men ej funnen i äldsta hfl 1788-92. Gift (före 7 februari 1764) med

35. Maria Nilsdotter.

36. Erik Nilsson, född ca 1725, död 13 juli 1782 i Hjorted av lungsot, 57 år gl, torpare i Eriksberg, även kallat Storklefstorpet i Hjorted. – Gift (senast 1762) med

37. Stina Carlsdotter, född ca 1727.

38. Per Jonsson, född ca 1735, död 25 november 1783 i Hjorted av brännsjuka, begravd 30 november, torpare i Ljusnemåla, Hjorted. – Gift (senast 1766) med

39. Brita Jönsdotter, född 1745, död 23 december 1783 i Hjorted av brännsjuka, begravd 1 januari 1784.

40. Per Eriksson. Troligen bonde i Kärreby, Vena, men finns inte i äldsta hfl 1788-92. – Gift (före 8 februari 1759) med

41. Karin Jönsdotter.

42. Nils Nilsson, född 1744 i Pelarne (enligt Vena hfl), död efter 1812, bonde i Wisböle, Vena. – Gift (före 8 april 1775) med

43. Maria Samuelsdotter, född 1736 i Wisböle, Vena, död 28 juli 1794 i Vena av rötfeber.

44. Lars Persson, född 1748 i Kopparmåla, Vena, död efter 1808, bonde i Kopparmåla, Vena. – Gift 30 oktober 1774 i Vena med

45. Carin Persdotter, född 1742 i Fallhult, Vena, död mellan 1796-1804.

46. Samuel Persson, född 1740 i Sönnerhult, Vena, död 3 juni 1789 i Vena av lungsot, bonde i Sönnerhult, Vena. – Gift 3 november 1765 i Vena med

47. Ingeborg Svensdotter, född 1743 i Främsteby, Vena, död efter 1808. – Gift 1:o med nr 46 Samuel Persson; 2:o 26 december 1790 i Vena med drängen Lars Månsson i Basebo, född 1754.

48. Jöns Jonsson Österberg, född ca 1729, död 9 april 1797 i Hjorted av flussfeber, ryttare för Lebo i Hjorted, ryttare nr 98 av Tjusts kompani av Östgöta kavalleriregemente. Efter avskedet fick han och familjen lämna Lebo ryttartorp och bosatte sig då på nybygget Österbo i Hjorted.– Gift 1:o 7 oktober 1764 i Hjorted med nr 49 Anna Persdotter; 2:o 2 januari 1785 i Hjorted med enkan Cajsa Mathis-dotter, född ca 1737, död 1794.

49. Anna Persdotter, född ca 1742, död 4 februari 1783 i Hjorted av lungsot.

50. Nils Nilsson, född 8 april 1742 i Hjorted, död där 17 april 1786 i Hjorted av brännsjuka, bonde i Träthult, Hjorted. – Gift 19 november 1769 i Hjorted med

51. Maja Danielsdotter, född ca 1745, död 26 juli 1810 i ”Rusthållet Lebo”, Hjorted (bouppt. N o S Tjusts hr 26 augusti 1810)

52. Anders Johansson, född 30 november 1742 i Hjorted, död efter 1790, bonde i Norra Stämshult, Hjorted. 1790 ungefär flyttar familjen från Stämshult till Hjorteds by. – Gift 16 decenber 1764 i Hjorted med

53. Kerstin Larsdotter, född 27 oktober 1734, död efter 1790. Hon var vid sitt giftermål också bosatt i Stämshult.

54. Jöns Michelsson. Jöns var bonde i Sjöhagen i Misterhult, men någon hfl finns inte för denna tid. – Troligen gift 26 december 1780 i Misterhult med

55. Katarina Persdotter.

56. Anders Persson, bonde i Falla, Tuna. Kom från Vimmerby till Tuna, där han gifte sig 26 december 1769 m nr 57. Morgongåva 30 lod silver.

57. Catharina Persdotter, piga ifrån Falla enligt vigselboken.

58. Gudmund Davidsson, född ca 1737, död efter 1778, bonde i Ahlstorp i Gladhammar. Familjen försvinner därifrån ca 1780. – Gift (senast 1762) med

59. Brita Svensdotter, född ca 1739, död efter 1780.

60. Olof Carlsson, född 8 februari 1737 i Fjelster, Tuna, död efter 1792, bonde i Fjelster. – Gift 9 mars 1760 i Tuna efter Kongl Majtz resolution med sitt syskonbarn nr 61. Gav morgongåva 100 lod.

61. Catharina Larsdotter, född 1729, död efter 1792.

62. Anders Georgsson, född 17 april 1735 i Ingatorp, död efter 1790, bonde i Löfshult, Hults socken, Jönköpings län. – Gift 1758 med

63. Brita Persdotter. Född, står inte i hfl för Hult 1788-90, död efter 1790.

VI.

64. Hemming Gabrielsson Fältskott, född 5 september 1719 i Holmskog, Virserum, död 19 april 1784 i Ålefors i Virserum, då hans ålder uppgives till 70 år, soldat för nr 95 Holmskog, Östra härads kompani av Kalmar läns regemente inom Jönköpings län, antagen 18 februari 1743 och avskedad 28 juni 1757. – Gift 6 september 1743 i Virserum med änkan

65. Helena Gabrielsdotter, som avled i Virserum av ålderdomssvaghet 28 november 1786, fattighjon som fördes på socknen, 80 år.

VII.

128. Gabriel Nilsson i Holmskog, Virserum. – Gift 10 augusti 1718 i Virserum med

129. Sabina Hemmingsdotter.

1 kommentar

Publicerat i År 2004

Märkt

Recension: Till minne av Maria Kristina Kraemer. En krönika över 500 år med släkten Cremer, Krämer, Kraemer.

Publicerades den 2007-12-09 | 4 kommentarer

Av Katy Hedman Brännland. Stockholm 2003, 151 s. Ill. ISBN 91-631-3549-3.

Svenska adliga ätten nr 713 Cremer har visat sig vara gefundenes Fressen för problemlösare. Dess genealogi bjuder på lagom tuggmotstånd. Många forskare har på senare år bidragit med olika pusselbitar. Det började med att Torsten G Aminoff i Gentes Finlandiæ II (1973) offentliggjorde V V Soanlinnas upptäckt att ättens stam-far Jakob Johan Kraemer icke var son till den adlade ryttmästaren Johan Cremer utan till en för ättartavlorna okänd löjtnant Jurgen Krämer i Vederlax, tillhörande den s k Pyttisgrenen. I detta stadium av forskningsläget fann jag för gott att avföra ätten Cremer ur Sveriges Adelskalender 1973.(Det visade sig vara förhastat. Jag fick återinföra ätten i 1983 års adelskalender till följd av 1980 års adelsmöts beslut. Detta beslut gick ut på att om en ätt med rätt eller orätt lyckats bli införd på Riddarhusets stamtavlor, kan den sedan inte avföras därifrån.)

Forskningarna fortsattes emellertid energiskt av trion Katy Hedman, Inger Ehrström och Christian Hedman, som genom att jämföra vapen och sigillavtryck kunde särskilja ett antal personer med samma förnamn, som ideligen sammanblandats. De framlade en preliminär rapport i Gentes Finlandiæ VI (1984) och hade i del VII (1987) – efter sex års forskning – lyckats klarlägga Pyttisgrenens härstamning. Löjtnanten Jakob Johan Krämer var född 1666 17/9 i Vederlax och stupade 1701 15/1 vid Narva. Han var son till löjtnanten Jurgen Krämer och dennes andra hustru Catharina Lindsay. Jurgen var yngre bror till Niklas, som 1691 adlades med namnet von Kræmer, och brorson till Johan, som 1652 adlades Tallefelt men kallade sig Dannenfelt (se Schlegel & Klingspor). Om Casper Kraemer d.y. även kallad Casper i Nyen († där 1688) kan jag berätta en lustig episod, som återgivits i min bok ”Ätterna Knorring” (Jyväskylä 2000) på s 63: Kaptenen Joachim Friedrich Knorring blev 1688 instämd i Narva rådstugurätt av majoren Casper Craemer, som beskyllde honom för att bl a ha sträckt ut ett finger sägande: ”Här är ett stycke av Knorren, låt myggmajoren komma”. Otto Helanders bok ”Hammarstorp och Sisshammar i Husby-Sjutolfts sn, Trögds hd, Uppland” (se min rec. i SoH nr 2/2000, s 104 f) har lämnat värdefulla bidrag till Erik Jönsson Cremers biografi. Han var fälttygmästare och viceamiral över Älvsnabbeneskadern och var ombord på regalskeppet Vasa, när hon kapsejsade 1628 10/8, men räddades i sista stund från att drunkna.

Den viktigaste upptäckten, som Katy Hedman nu först presenterar i denna bok, gäller släktens ursprung. Hon visar nämligen att bröderna Nils Jönsson och Erik Jönsson var söner till borgmästaren i Vadstena Jöns Cremer (* ca 1515, omtalas sista gången i livet 1601 7/12). Denne har uppgivits vara av en gammal adlig familj i Tyskland men härom kan tills vidare endast hypoteser framläggas. Men det som redan utförts av Katy Hedman och hennes medarbetare kan med fog betecknas som epokgörande. Från att ha varit en av den svenska adelns minst kända och utredda släkter är ätten Kræmer nu en av de bäst utforskade.

På frampärmen tronar ”den höga ättemor” Maria Kristina Kraemer (* 1822 i Pyttis, † 1917 i Helsingfors), en vördnadsbjudande gammal dam, som var författarinnans – och hennes bror Christians – mormors mormor.

Pontus Möller

4 kommentarer

Publicerat i År 2003

Märkt , ,

Recension: Stockholms tänkeböcker från år 1592. Utgivna av Stockholms Stadsarkiv. Del XIX 1630.

Publicerades den 2007-12-09 | Lämna en kommentar

Redigerad av Bo Elthammar. Stockholm 2002. ISBN: 91-85100-65-X. 360 s.

De första två delarna i denna serie utgavs av arkivarien Daniel Almqvist 1939 resp (postumt) 1954. Folke Sleman tog över efter honom och sedan dess har jag med livligt intresse följt utgivningen av tänkeböckerna och undrat över om jag skulle kunna hänga med till 1635, som är det tänkta slutåret för denna serie. Bo Elthammars snabba utgivningstakt verkar att göra ett sådant scenario fullt möjligt, förutsatt att hälsan står oss båda bi. Jag håller tummarna.

1630 var ett händelserikt år. Pesten härjade och armén gav sig ut till Tyskland för att under Gustaf II Adolfs ledning deltaga i Trettioåriga kriget. Innan de for stal soldaterna, rövade och rappade i Stockholm med omgivningar. Förklaringen härtill var, att de inte fått ut någon lön på två veckor, varför de var nödsakade att stjäla sin mat, om de inte ville svälta ihjäl. Bagare klagar att de inte kan baka sitt bröd, soldaterna stjäl allt som där finns. I juni riktas ständiga uppmaningar från Kronan till borgerskapet att göra tillförsel av proviant till flottan ute vid Älvsnabben. Bröd och öl i mängder forslas dit.

Kämnärerna får befallning att uppmana alla som haft pesten i sina hus att röka kläder och bostäder, så att den slemma luften fördrivs. Dödgrävaren på Södermalm anklagas för att inte gräva gravarna tillräckligt djupa, vilket orsakar stank på kyrko-gården. Han försvarar sig med att så normalt inte sker – undantaget är jordsättning av soldater då han placerar tre kistor på varandra. Han lovar att framöver ösa på mer jord upptill. Hemvigslar förbjuds generellt. Tidigare har man sett genom fingrarna p g a den grasserande pesten och strävan att undvika folksamlingar. Paren skall gå efter ”giordan stadga uti kyrka”. De som framhärdar att ha vigsel i hemmet skall ge 100 daler till kyrkan. Adeln är dock undantagen från dessa bestämmelser.

En tretton år gammal flicka har stulit tre mark. Hon döms till att sitta i buren fyra dygn på vatten och bröd. Folk på Södermalm avlider av hunger. Två barn dog medan modern försökte ge dem mjölk. Påbud att alla som är döda av hunger skall antecknas. Mord och dråp förekommer frekvent. I ett fall ber den dräptes änka rätten om att inte ”stå efter den dödsvållandes liv utan efter hon och barnen äre fattiga, såge hon helst böter”, vilket även var offrets önskemål på dödsbädden. En del av böterna kom nämligen änkan till handa.

Ett särskilt nöje bereder det en att träffa på gamla bekanta eller rentav släktingar. I samband med ett gårdsköp omtalas min förfader Johan Gärtsson Stäker, invånare i Västerås (EÄ VI: 488b, under adl ätten Rosenhoff). Om hans släkt är inte mycket känt, men här får man reda på att han hade en syster Kirstin Gärtzdåtter, gift med trädgårdsmästaren Fallintin Tremper. Alla sådana små pusselbitar mottas med tacksamhet. Den oredlige mjölnaren Jacob Giliusson i Danviken tror jag – på grundval av yrket, platsen och namnskicket – kan vara en tidig medlem av vallonsläkten Boudrie (jfr Kjell Lindblom, Vallonsläkter under 1600-talet I (1989), s 92 f och Pontus Möller, Några uppgifter om släkten Boudry, Släkthistoriskt Forum 1996:1, s 1 f). Gamle bekantingen hovbarberaren Baltzar Salinus ligger i långvarig tvist med sin svåger Baltzar Jungfru. En annan gammal bekant är Abraham Cabiljau, som varit följetongsfigur i alla mina tänkeboksrecensioner. Här får han kunglig fullmakt som commissarius och generaldirektör för Skeppskompaniet. Annars är han mest känd som morfar till Gustaf II Adolfs frilloson Gustaf Gustafsson, greve af Wasaborg, som i sitt kvadrerade grevevapen i första och fjärde fältet stolt insatte två kabeljofiskar (jfr PHT 1953, s 8-13). Även en Isak Cabiljau, som kallas Abrahams måg (?), får kungl. maj:ts frihetsbrev på all borgerlig tungas förskoning.

Av genealogiskt intresse är också en notis den 11 januari, vari Blasius Dundis son

Blasius begär ut det arv som honom och hans syster herr Månses (kh Magnus Vigaeus) hustru i Sorunda tillkommer efter deras moder hustru Anna.

Pontus Möller

Lämna en kommentar

Publicerat i År 2003

Märkt , ,

Recension: Min Lefvernes Beskrifning, som i synnerhet innefattar min Hushållning vid Olstorp och underliggande Hemman ifrån år 1789.

Publicerades den 2007-12-09 | 2 kommentarer

Av Henning Christian Schmiterlöw. Utgiven av Släktföreningen Schmiterlöw genom Hans Schmiterlöw, Eskilstuna 2002, 130 s.

Vem var Henning Christian Schmiterlöw? Han föddes 1754 9/10 på ryttmästare-bostället Larum i Dalhems socken, Tjust härad och Kalmar län, fick sin första underofficersbefattning vid 2 (!) års ålder, blev livdrabant 1767 och avancerade till korpral vid livdrabantkåren (motsvarande major), blev överstelöjtnant 1793, fick landshövdings karaktär 1812 samt dog året därpå 7/3 på sin gård Olstorp i Västra Ryds sn, Östergötlands län. Själv såg han sig i första hand som ”hushållare”, dvs lantbrukare, och redogör i sina levnadsminnen framför allt för de förbättringar han genomfört på gården, som han mottog vanhävdad men rustade upp till perfekt skick. Men han hade även andra strängar på sin lyra – han var nämligen en icke oäven diktare och god vän med bl.a. Kellgren och fru Lenngren.

Han skildrar hur det kändes att vid 7 års ålder få en informator, som alla dagar full försummade hans undervisning och bara ägnade sig åt marterande gycklerier. Efter honom fick han en informator, som var mera ömsint och därför älskad av sin discipel, men han for till Uppsala 1764 för att promoveras till magister och fick därefter plats som kyrkoadjunkt i Stockholm. ”Han skref i detta ämne till min Far, förbindande sig at skaffa en beskedlig informator i sitt ställe. Af en händelse kom jag at läsa detta bref, hvars innehåll för mig dölgdes. Denna uptäckt, som försatte mig i den olyckliga inbildningen, at jag åter kunde få en tyrannisk handledare, hade den våldsamma verkan på mitt sinne, at jag föll i den starkaste mjeltsjuka, som sedermera hela 9 år fortfor vissa skiften om året och genom Guds nåd och brunnsdrickning slutligen öfvervans.” Hösten 1764 fick han en ny informator, Magister Ahlbom, med vilken han våren 1765 reste till Upsala, där han fick mässlingen och låg 4 veckor till sängs. ”Af dessa 2:ne årens vårterminer, som jag tillbragte vid academien hade mina Preceptourer (informatorer) mycken nytta och jag aldeles ingen. Sedermera var jag ej vid Upsala förrän 1771, då jag på egen hand fick resa dit.”

Men vid sidan av allt det privata har dessa memoarer ett betydande historiskt intresse. Henning Christian stod till att börja med i nåd hos Gustaf III, som hjälpte honom till befordran och hos vilken han hade kontinuerlig vakttjänst. Så småningom får han emellertid upp ögonen för vad som håller på att hända med hans kära fosterland. Det hemliga missnöjet växer. Riksskulden var ofantlig men det hindrade inte kungen från att slösa enorma summor på lustbarheter och nöjen. ”Missförstånd inom hofvet och gunstlingar; sinlige slösare, bortsopade förtjente män tid efter annan. Nationen började få öppna ögon vid 1778 års Riksdag, och än mer vid 1786 års Riksmöte, då Riksrådet Gref Ferssen, skrämd och öfvertalad, bragte ärendena till ett omoget och precipante (överilat) slut, samt derigenom gaf Kungen andrum och fri luft at sedermera utöfva de olagliga våldsamheter, som jag framdeles något skall vidröra.”

Han syftar naturligtvis på Finska kriget och på Förenings- och Säkerhetsakten, som kungen med olagliga medel genomdrev på riksdagen 1789. Det var då kungen kom upp på Riddarhuset och tackade ridderskapet och adeln för dess bifall, negligerande en kompakt mur av nejrop.

Henning Christians detaljerade skildring av 1786 års riksmöte, som han från början till slut bevistade, har ett stort historiskt intresse men hans memoarer har aldrig begagnats av historikerna. Kungamordet bevittnade han inte men han har mycket att berätta om vad som tilldrog sig på slottet under kungens sista dagar och en tid därefter. När han så ville ha avsked från drabantkåren och detta nekades honom, vände han sig till sin vän från studietiden Baron G.A. Reuterholm, som förhjälpte honom till det önskade avskedet. Hans tacksamhet mot denne omstridde man är mycket stor; han ”uphör aldrig at erkänna Baron Reuterholms vänskap och goda hjerta. Efterverlden skall en gång rättvisa hans förtjenster.” Tyvärr kom denna fromma önskan på skam. Schmiterlöws Napoleonbeundran tog sig det uttrycket att en son som föddes 1799 döptes till Adam Bonaparte efter ”den störste man samtiden äger och kanske verlden aldrig förr ägt”.

Memoarerna skrevs på Olstorp 1789-1811. Originalet är en handskriven i helfranskt band inbunden bok, som ingår som volym nr 4 i Schmiterlöwska samlingen på Krigsarkivet i Stockholm. Ett utdrag publicerades i Släkt och Hävd nr 4/2001 (fortsättningen på min vänbok), s 393-403. Vi får tacka Hans Schmiterlöw (f. 1921), ättens huvudman, för hans goda initiativ att publicera detta värdefulla manuskript av stort allmänt intresse.

Pontus Möller

2 kommentarer

Publicerat i År 2003

Märkt , ,

Recension: Rysslandsbilden i Sverige. Från Ivan den förskräcklige till Vladimir Putin.

Publicerades den 2007-12-09 | 1 kommentar

Av Torsten Burgman. Historiska Media, Lund (tr. Riga) 2001. 111 s. Ill.

Torsten Burgman, historiker i Lund, är ett välkänt namn för Släkt och Hävds läsare. Han har skrivit flera böcker om sina släktingar Cronhielm. Släkten Burgman från Umeå behandlade han i en artikel i SoH nr 3-4/ 1994, s 133-136 med tillägg i SoH nr 1/1996, s 40. I nr 1/2000 recenserade jag hans bok ”Adel, Präster, Borgare och Bönder. Essäer om förfäder och släkt.” I den boken fanns ett kapitel om hans morbror Sixten Wigardt, som 1917-1919 var verksam som svensk regeringsdelegat vid arbetet för tyska och österrikiska krigsfångar i Ufa-området nära Uralbergen. Hans berättelser om sina upplevelser bidrog till att gossen Torsten började intressera sig för Ryssland, det ryska språket och Rysslands historia. Hans doktorsavhandling 1965 handlade om ”Svensk opinion och diplomati under rysk-japanska kriget 1904-1905”.

Föreliggande arbete bygger på Burgmans tidigare forskningar om Ryssland tillsammans med nyare undersökningar. Dessa senare har klarlagt hur den under

1800-och 1900-talen dominerande rysskräcken i Sverige i hög grad har sin grund i ryska härjningar i norra Sverige i början av 1700-talet samt rysk ockupation av Västerbotten 1809. Burgmans förfäder ägde en gård i Södra Renbergsvattnet i Burträsk. Muntlig tradition har bevarats i släkten om grymheter, som ryska soldater, särskilt kosacker och kalmucker, begick mot civilbefolkningen i Västerbotten.

Ur den välskrivna och informativa boken skall här bara återges några belysande episoder. År 1819 besökte tsar Alexander Jakobstad i Österbotten. En bal anordnades till tsarens ära och stadens ståndspersoner inbjöds, bland annat greve-familjen Cronhielm af Hakunge. Greven hette Polycarpus Salomon Erik och var gift med kronofogdedottern Hedvig Regina Strömmer. Makarna hade tolv barn. Dottern Anna Sofia var trots föräldrarnas motstånd förlovad med en skomakare, Johan Henrik Svartström, med vilken hon gifte sig 1820. Anna skulle som blivande skomakarfru inte få delta i balen, men då hon var den enda som kunde dansa fransäs, fick hon trots allt dansa med tsaren.

I samband med borggårdstalet 1914 och byggandet av den första F-båten relateras en historia, som berättats av utrikesministern Johannes Hellners hustru Agnes Hellner (f. Ekman). När hon en gång under första världskriget besökte kungaparet på Solliden satt kungen (Gustaf V) och broderade, medan Viktoria försökte övertyga sin make om sin plikt att gå med i kriget på tysk sida. Till sist sade Gustaf: ”Tyst Viktoria. Jag räknar.”

Om en annan frände Nils Silfverskiöld har Burgman åtskilligt att berätta, bl.a. om hans konflikt med Hermann Göring vid Nils bröllop med Mary von Rosen på Rockelsta slott 1932. Göring, svåger till Marys far Eric von Rosen, hade lovat att inte hålla tal men reste sig vid middagen och utbringade ett leve för det nya Tyskland. Alla bröllopsgästerna reste sig och gjorde hitlerhälsning utom Nils och Mary. Enligt författarens mor Mary Burgman, Nils syssling, gjorde Nils ”röd front”-hälsning. Mary von Rosen-Silfverskiöld-Ahlgren har dock berättat för författaren, att paret endast satt demonstrativt, och att Nils hade en uppgörelse med Göring. Nils Silfverskiöld blev sedermera ordförande i Förbundet Sverige-Sovjetunionen.

Den nyligen bortgångne ambassadören Gunnar Jarring berättar i sina memoarer om Chrustjovs Harpsundsbesök. Skildringen är ytterst levande, präglad av Jarrings humor. Vi får möta Chrustjovs vodkadrickande och hur han sjöng duett med den svenske utrikesministern Torsten Nilsson, som väl hängde med när den ryske ledaren stämde upp gamla revolutionära sånger. Välbekant är att Chrustjov, ”Krusse”, som han kallades, ville byta ut sin utrikesminister Andrej Gromyko mot Torsten Nilsson. Erlander tog åter upp frågan om Wallenberg, vilket väckte den ryske ledarens misshag. Detta försvann emellertid under den omtalade roddtur, som den ryske regeringschefen gjorde med Tage Erlander i ekan på Harpsund. Tage utnämnde skämtsamt Chrustjov till amiral för Harpsundsflottan. Det hjälpte inte stort – när han kom tillbaka till Ryssland blev han avsatt.

Slutklämmen i boken lyder: ”Den gamla fruktan för Ryssland har alltmer försvunnit. Tron på ett fredligt Ryssland växte i Sverige, trots Putins krig i Tjetjenien. Sverige har fortsatt minskningen av sitt försvar.”

Pontus Möller

1 kommentar

Publicerat i År 2003

Märkt , ,