Kategoriarkiv: År 2002

Recension: 600 år i Vadstena. Vadstena stads historia från äldsta tider till år 2000

Under redaktion av Göran Söderström. Västervik 2000, 903 s, ill, inb.

”Den lilla staden med de stora minnena” har beskrivits i många olika verk av skilda författare, men en vetenskaplig stadshistorik har hittills saknats. Kommunfullmäktige uppdrog 1985 åt kulturnämnden att utreda och framlägga förslag till utgivande av en bok om Vadstenas historia. Kulturnämnden uppdrog i sin tur åt ledamoten Göran Söderström att föreslå lämpliga författare samt att vara ordförande i en arbetsgrupp för att genomföra projektet. Sedan kommunfullmäktige 1988 beviljat medel sattes arbetet i gång. Några av landets främsta specialister har medverkat på ideell basis, alltså helt oavlönade. Det är en mycket stor glädje för Vadstena kommun att denna stora, vetenskapligt tungviktiga men ändå lättlästa och välillustrerade historik blev klar lagom till jubileumsåret 2000.

Att närmare redogöra för de mångskiftande bidragen i denna bok låter sig inte göra, men så mycket kan sägas att Birgitta Fritz har behandlat Det medeltida Vadstena med tonvikt på klostret, Göran Söderström har skrivit om topografi och bebyggelse i Vadstena från medeltiden och framåt, Werner Pursche behandlar Hedvig Eleonoras livgeding och Vadstena stad och län och mycket annat av stort intresse, Roland Persson har skrivit om köpmän, handel, hantverkare och manufakturer i Vadstena 1720-1862 och om Vadstena stads styrelse och befolkningsutveckling under samma period, Roger Qvarsell skildrar Vadstena som sjukvårdsstad, Axel Unnerbäck och Göran Söderström skildrar 1800-talets Vadstena och Sven Hellström anlägger perspektiv på Vadstenas historia tiden efter 1860. Han kommer bl a in på den korta period på 1970-talet, då Vadstena var tvångsanslutet till Motala kommun. År 1980 kunde den dock som första kommun i Sverige återinträda i de självständiga kommunernas krets.

Därefter följer tre bilagor, som i hög grad torde intressera Släkt och Hävds läsare, nämligen: Borgmästare i Vadstena 1521-1660, Rådmän i Vadstena under samma period samt Fogdar i Vadstena 1526-1660. Recensenten kan göra ett litet tillägg till bilaga 2 på s 824. Rådman Håkan Svensson hade även en för Örnberg (Svenska Ättartal 6, 1890, s 186 f) okänd dotter vid namn Gertrud Håkansdotter, som gifte sig 1598 19/2 med Bertil Hansson Schimmelkorn, hertig Karls räntmästare (jfr Toini Melander, Personskrifter hänförande sig till Finland 1562–1713, Helsingfors 1951, nr 35).

För mig personligen har det varit fascinerande att få ta del av denna omfattande dokumentation av min födelsestad. Inte minst gladde det mig att få läsa generösa omdömen om min far, arkitekten Henning Möller, och hans verksamhet på 1910- och 1920-talen. Hans främsta verk Strandgården (nu Birgittasystrarnas hus) smälte så väl in i miljön att en främling, som ej förr sett staden, kunde tro att gården blivit bebyggd under klostertiden (Östgöta Correspondenten).

Pontus Möller

Annonser

Recension: Svenskt Biografiskt Lexikon. Häfte 154. Scheele – Schröder

Stockholm 2001. 160 s. Ill.

I detta häfte finns endast en släktartikel: Scheffer. Stamfadern Ivo Scheffer (f 1540) var landsdomare i Nieder-Erlebach, Franken, Tyskland. Hans sonson Johannes Schefferus (1621-1679), född i Strassburg, kom till Sverige och blev professor Skytteanus i Uppsala 1648. En son till honom adlades 1689, delvis på grund av sin fars och morfars Johannes Loccenius´ förtjänster med namnet von Scheffer, men denna släktgren dog ut på svärdssidan 1752. Johan von Scheffers yngre bror Peter Scheffer (1657-1731), som var landshövding i Skaraborgs län och senare president i Svea Hovrätt, blev friherre 1719. Han ägde bl a Stora Ek i Västergötland. Söner till honom var riksrådet greve Carl Fredrik (1715-86), kanslipresidenten greve Ulric (1716-99) och fältmarskalken Pehr Scheffer (1718-90). Alla tre bröderna dog barnlösa. Kusin till dem var Henrik Theophil Scheffer (1710-59) som var myntproberare och naturaliserades som svensk adelsman 1756. Från honom härstammar de nu levande medlemmarna av adliga ätten nr 1975. Fårdala i Åsle sn, Västergötland, instiftades 1788 av fältmarskalken till fideikommiss för denna släktgren. Gården såldes 1913 och försäljningssumman avsattes till fideikommiss-kapital.

Släktartikeln är författad av Lars-Olof Skoglund med bidrag av Clara Nevéus om statsheraldikern C. G. U. Scheffer (1909-81). Denne hade tidigt sin livsväg utstakad för sig. Han skulle bli hovman men först och främst riksheraldiker. Det gick inte riktigt efter ritningarna. Riksheraldikerämbetet gick i graven under svåra konvulsioner – äldre tidningsläsare minns säkert de upprörande skildringarna av slagsmål och handgemäng i ämbetets lokaler. Scheffer slogs med rivalen Bengt Hildebrand och det påstods på stan att den senares byxor sprack, men så var det inte. Jag har talat med ett ögonvittne, kontorsbiträdet fru Erna Lundberg, som var behjälplig med att tråckla fast Bengt Hildebrands rockärm, som slitits loss. Om de interna stridigheterna på rhä kan man läsa kortfattat i Bengt Rurs artikel Arvid Berghman, heraldikern i PHT 1999:1, s 46 f. Scheffer utnämndes 1955 (tf 1953) till förste arkivarie och statsheraldiker i riksarkivet och förblev på denna post till sin pensionering 1974.

Vid hovet blev han kammarjunkare 1946, kammarherre 1955 och ceremonimästare 1973-79. Trots att han skötte sina hovuppdrag med största möjliga precision och ackuratess, blev han besviken – på monarken. Jag hörde honom en gång säga: Kungen fjäskar och ställer sig in hos människor på vänsterkanten. ”Oss, som han vet att han kan lita på, bryr han sig inte om.”/Ovanstående grundar sig på personlig bekantskap. Jag var amanuens hos Scheffer på heraldiska sektionen i 7 år 1956-62./

Pontus Möller

Recension: Strängnäs stifts herdaminne. Del 3. Den yngre vasatiden

Av Magnus Collmar och Anne-Marie Lenander Fällström. Växjö 2000, 807 s, ill, inb.

”Ett nyutkommet herdaminne är alltid något av ett evenemang för oss släktforskare”.

Så inledde jag min recension i SoH nr 3/1977 (s 367 f) av Collmars förra – och tyvärr sista – herdaminnesdel. Han avled 6 maj 1977. Nu visar det sig att han efter-lämnade ett icke avslutat manuskript till en tredje del, som kompletterats, översetts och utgivits av docenten Anne-Marie Lenander Fällström. Ett antal biografier saknades, främst över biskoparna, men också en del kyrkoherdar och övriga präster samt många lärare vid skolorna i Strängnäs och Örebro. Hela stoffet har bearbetats, källhänvisningarna har avpassats till nya arkivförteckningar och litteraturen har kompletterats med nya verk, där uppgifter kunnat hämtas om berörda präster. Detta har naturligtvis varit ett mycket tidskrävande och maktpåliggande arbete.

Del 3 av Strängnäs stifts herdaminne omfattar perioden 1611 till 1654, alltså Gustav II Adolfs och drottning Kristinas regeringstider. För kyrkan var den yngre vasatiden en period av strider om organisation och av konsolidering. Prästerskapet lyckades, trots upprepade framstötar, inte erhålla någon ny kyrkolag i stället för den Laurentius Petri åstadkom 1571. En ny kyrkolag förbereddes i upprepade omgångar men antogs först efter periodens slut 1686. Den yngre vasatiden var ett övergångsskede mellan den unga reformationens kyrka och den fullt utvecklade ortodoxin. Patronatstanken (avdelat patronat/stanken!) började vinna insteg.

Jag har en gyllene regel: att alltid först läsa de böcker jag skall recensera. Men jag måste bekänna, att hela denna tegelsten har jag ännu inte hunnit penetrera. Den bör nog avnjutas i mindre portioner. Men jag har läst biskopsbiografierna och de förtjänar högt beröm, främst kanske den första över Laurentius Paulinus Gothus, men även de följande: Laurentius Olai Wallius, Jacob Zebrozynthius och Johannes Matthiæ. Den senares porträtt i färg kan beskådas på skyddsomslaget. Biskop Jonas Jonsson jämför i sitt förord de två ovanligt akademiskt bildade, kraftfulla och inflytelserika biskoparna Laurentius Paulinus och Johannes Matthiæ. De var sinsemellan mycket olika, den ene lika sträng som den andre var blid, den ene lika svensk som den andre var europé, men de bidrog var för sig till den andliga och intellektuella utvecklingen i stiftet.

Ju mer man läser i detta verk, ju mer imponeras man av den otroliga forskarflit Magnus Collmar lade i dagen och den noggrannhet med vilken han redovisade sina källor. Anne-Marie Lenander Fällström har gjort oss alla en stor tjänst genom att komplettera och ge ut Collmars arbete. Ett eller annat tryckfel förlåter man gärna. Men inför ”Svenskt Bibliografiskt lexikon” i litteraturförteckningen höjer åtminstone jag på ögonbrynen. Den publikationen känner jag inte till.

Pontus Möller

Recension: Söta Louise och ollonfläsk

Av Inger Rudberg. MonitorFörlaget, Kristianstad 2001, 431 s, ill., inb.

Söta Louise hette Louise Adrian (1785–1844) och var gift med Lars P Wåhlin (1772–1834), som var prost i Norrvidinge. Dessa makar är författarinnans farmors farfar och farmor. Lars disputerade i december 1831 för att kvalificera sig för dom- prosttjänsten i Lund, som han emellertid inte fick på grund av sitt skarpa skrivsätt.

Efter domproststriden 1829–32 blir hans omdöme om de flesta akademiker i Lund snedvridet av hans bitterhet. Hans kärlek till hustrun och till deras gemensamma barn består dock hela livet igenom. Utförliga släkttavlor underlättar orienteringen.

Till grund för denna skildring ligger en stor samling brev i original, samlade i olika kartonger i Lunds universitetsbiblioteks handskriftsavdelning. I breven framträder Lars P Wåhlin mest som omtänksam familjefar och bilden blir en helt annan än den vanliga schablonen av en 1800-talpräst. Louise var dotter till en kyrkoherde i Farhult, som Lars efterträdde 1805. Det blev ett ovanligt lyckligt äktenskap. Lars beundrade sin Louise hela livet, trots att de hade mycket olika bakgrund. Han var lärd och berest och talade flytande latin. Hon hade säkert aldrig varit utanför Skåne och hade fått en mycket bristfällig skolutbildning, stavade t ex ganska illa. Trots detta blir hon den starka hustrun som styr och bestämmer i de två prästgårdarna med lantbruk i Farhult på Kullen och i Norrvidinge ett par mil från Lund.

Utom den stora prästfamiljen möter vi akademiker, borgare, hantverkare i Lund, sockenbor och tjänare. Små vardagsglimtar ger en bild av livet i smått och stort: att sälja säd, baka, mäska brännvin, bota frossa, trycka postilla, låna pengar som aldrig vill räcka, sätta lökar, förmana sönerna till flit, gifta bort döttrarna, skaffa adjunkter, sy om byxor, dricka brunn i Ramlösa, sälja hästar på marknaden, hålla husförhör, skriva avhandling på latin, köpa pepparkakor till minsta dottern Lina. Livets brokiga mångfald i en familjs liv speglas i breven, som återges i original med utförliga förklaringar i texten. Ett stort personregister finns också i volymen.

Fru Möller, som umgicks i prästfamiljen, var gift med faktor Jöns Möller på Gissleberga, varpå hänvisas till Preg, d v s personregistret. Där uppges att fru Möller hette Christina Stading. Hennes rätta namn återfinns i Hyby vigselbok 1810 12/6: änkefru kvartermästerskan Christina Maria Holmström född Stadius på Eksholm. Hon dog 1836 12/5 i Särslöv, 79 år 10 månader gammal. Lustigt nog hette Lars´ efterträdare som kyrkoherde i Norrvidinge-Dagstorp också Möller. Anders Jesper Möller (1793–1867), som tillträdde 1838, hörde till en släkt från Helsingborg, där hans far var bagare och hans farfar färgare (Sjöström, Skånska nationen nr 2884).

Denna släkt har förgreningar i Stehag och Rottneros (Påhlsson-Möller).

Men vad är ollonfläsk? Det är ett speciellt skånskt skattesystem, som hade gamla anor. Skatten skulle betalas när ollonår infaller eller ”efter hvars och ens godtycke”. Kungl Maj:t föreslog att man för att undvika stridigheter kunde bestämma att ”då ollonår inträffa kunde varje åbo betala hvart tionde af de svin som han sedan sista ollonåret uppfödt och så vidare proportionaliter”, eller om inte frivillig öfverens-kommelse hade träffats kunde man tänka sig En Rdr 16 sk som ersättning till Pastor för ollonfläsk. När Lars 1820 tillträdde Norrvidinge och Dagstorp konstaterade han belåtet att ”ollonfläsket här regelbundet utgår på det mest hyggeliga sätt”.

Inger Rudberg f Norborg har växt upp på en prästgård i Bohuslän. Sedan 1966 bosatt i Lund har hon forskat i och givit ut skrifter om Skåne-släkt och lundahistoria.

I föreliggande volym har hon rest ett minnesmärke över ett par av sina förfäder. Det är mycket berömvärt.

Pontus Möller

Recension: Gotlandssläkten Smitterlöf-Schmidterlöw

En redogörelse över släktens anor och släktmedlemmarnas öden från omkring 1800 fram till år 2000. Av Hans Schmiterlöw. Söderköping 2001, 18 s + 8 bilagor.

Författaren konstaterar, att det funnits två grenar av ätten Schmiterlöw på Gotland. Den äldre grenen, som hade sitt ursprung i den gamla Smiterlow-släkten, hemmahörande i Pommern sedan 1300-talet, inflyttade med en medlem från Stralsund till Gotland vid mitten av 1500-talet. Den grenen är utdöd. Den här behandlade släkten visar sig vara en illegitim gren av den adliga ätten. Kornetten vid Smålands husarregemente Carl J o h a n Fredrik Schmiterlöw (Elgenstierna, tab. 11) gjorde 1827 en piga med barn i Västervik. Hon hette Anna Lisa Danielsdotter och är på 1840-talet skriven på torpet Petersborg i Västrums socken tillsammans med ”fostersonen” (!) Gustaf Reinhold Johansson Smitterlöf (* 1827 25/9 i Västervik), som flyttade till Gotland 1850. Där gifte han sig samma år med torpardottern Maria Olivia Magnér, med vilken han fick två barn, förlöpte hemmet omkring 1863 men fick därefter ytterligare två barn av vilka den äldre fick farfaderns namn Carl Johan Fredric (* 1864 3/3 i Västerhejde). Barnen betecknas som oäkta och modern som änka. Detta är förmodligen fel. Fadern har av någon anledning gått under jorden, enligt en traditionsuppgift trodde han sig vara eftersökt för något mindre brott och vågade därför ej ge sig tillkänna, men han besökte i hemlighet sin fru och fick alltså ytterligare två barn med henne. Ännu i husförhörslängden 1870-79 kallas hon ”Smitterlöfs hustru” och inte änka. Var mannen blivit av har ej gått att fastställa.

Alla, som sökt föra en släktutredning vidare till nutid, vet vilka enorma problem som då uppstår på grund av sekretessbestämmelserna. Man kan visserligen skriva till pastorsämbetena, men om man får något svar är ovisst och får man det efter lång väntan kan det vara felaktigt eller vilseledande (se min artikel ”Släktforskning med förhinder” i Släkthistoriskt Forum nr 1/2001, s 6 f). Fr o m medio 1991 är det till skattemyndigheterna man skall vända sig. De är ofta snabba att svara men lämnar ytterst knapphändiga uppgifter. Ett exempel: Jag frågade lokala skatt i Kristianstad efter en kvinna vid namn Anna-Greta Möller och fick då veta att hon var skild 1976, men om hon var född Möller eller gift Möller framgick inte. Efter att ha frågat på nytt fick jag veta att hon var född Niklasson och varit gift med en Karl Möller. Inga data om denne lämnades, trots att det var hans släkttillhörighet, som jag ville klarlägga. Hans Schmiterlöw har funnit ett sätt att kringgå den här problematiken. Han letar reda på släktmedlemmarna och intervjuar dem. Det går i allmänhet bra, men då och då träffar han på någon, som inte är beredd att lämna någon uppgift om sig själv och sina närmaste.

På grundval av de uppgifter han fått per brev eller telefon eller vid personliga besök har Hans Schmiterlöw upprättat sju prydligt textade och mycket lättlästa stamtavlor över Gotlandssläkten Smitterlöf. Bilaga 8 är en namn-, adress- och teleförteckning över ättlingar. Bland förekommande släktnamn i denna mycket välgjorda utredning kan nämnas Ahnstrand, Bergling, Bergvall, Blixt, Dolkemeier, Engström, Jäger, Lindberg, Lundberg, Lundqvist, Nordgren, Nyholm, Wahlberg, Vickman och Vinblad.

Pontus Möller

Recension: Stockholms tänkeböcker från år 1592

Utgivna av Stockholms Stadsarkiv. Del XVIII 1629. Redigerad av Bo Elthammar. Stockholm 2000. 376 s.

Det är en välsignad sak att utgivningen av dessa ovärderliga protokoll fortsättes. Bo Elthammar, som förtjänar högt beröm för sitt förstlingsverk, är redan i färd med nästa årgång. Tänkeböckerna skall enligt politiskt beslut i Stockholms stad ges ut t o m 1635. I denna volym återges först renskriften, därefter det utförligare konceptet samt slutligen konceptversionen av Norra Förstadens tänkebok. Detta är ju inte en publikation, som man sträckläser, men till läsarnas fromma har Bo Elthammar plockat ut några godbitar, som han redovisat i Stadsarkivets Förvaltningsberättelse 2000, s 13-17. Rubrikerna lyder: Ett barn räddas till livet, Glada pojkar rider genom slottet, Två studenter mördar en fänrik, Stöld i Storkyrkan.

Värsta nidingsdådet svarade dock soldaten Matts Eriksson från Länna för. Han hade suttit fången i Polen och bad att få skjuts med kungl maj:ts sändebud från Kalmar till Stockholm. Det fick han, men illa lönade han denna vänlighet. I trakten av Ringarum rymde han efter att ha brutit upp en korg, som innehöll inte bara penningar och kläder utan även stilleståndsfördraget i Altmark mellan Sverige och Polen. Med detta löpte han till skogs men blev dessbättre fasttagen och dömd till galge och gren. Konungen blev så förgrymmad, att han befallde att när rannsakningen skett, delinkventen inte skulle få klaga hos hovrätten utan omgående avrättas. Exekutionen skedde den 7 november.

Mordet på fänriken hade föregåtts av ett dryckeslag på Casper Baldaufs krog på Södermalm. Deltagarna var Josephus Petri, biskopsson från Växjö, och Johannes Martini, prästson från Savolax. De hade druckit 5 stop öl och 1 stop spanskt vin och var därför ganska förmorskade när de gick ut på stan. Där träffade de fänriken Nicolaus Loi och en kapten. Johannes sa ”Hafue I lust att fechta”. Kaptenen fick ett hugg i huvudet och tog till harvärjan medan fänriken stod kvar och slogs tills han föll omkull på marken. Johannes stod över honom som ett lejon, högg honom såväl i huvudet som i händerna och så mordiskt och tyranniskt handlade han med honom att han spjärnade och högg honom i ansiktet med sporrarna. Josephus bar också hand på fänriken men erkände bara 2 eller 3 hugg över benen, men Johannes säger att Josephus högg honom tre resor i huvudet medan han stod och likaså gjorde han medan han låg. Barberaren, som skulle förbinda fänriken, fann 15 sår i hans huvud. Ett öra och ett lillfinger var avhuggna. Rätten dömde de båda studenterna till döden efter det första kapitlet i dråpmålabalen i Magnus Erikssons stadslag, som då ännu gällde. Johannes Martini blev rättad med svärd på Malmtorget den 31 januari kl 12.

Recensenten träffar på flera gamla bekanta, såsom Abraham Cabiljau (jfr SoH nr 3-4/1999, s 447) och Baltzar Salinus, som 2/5 meddelar att han avvittrat sin lilla dotter Catharina. 7/11 redogörs i detalj för arvskiftet efter salig Carl Christoffersson och hustru Anna Nilsdotter (jfr Släktforskarnas Årsbok 1997, s 74). En ny bekantskap är fru Elin till Berga, dvs Elin Johansdotter (Månesköld af Seglinge), Joakim von Berfeldts änka. (Beträffande dessa makar kan hänvisas till Folke Wernstedts uppsats om Adliga ätten ”Bärfelts” nr 196 tidigare led i PHT 1944-45, s 68 f.) Till ny skarprättare antogs Jacob Möller från Norrköping på villkor att han håller sig stilla och intet befattar sig med skarnfogten Simon.

Person-, ort- och sakregister underlättar användandet av den välredigerade volymen. Bo Elthammar önskas lycka till med fortsättningen.

Pontus Möller

Nekrolog: Leif E Magnus

Direktör Leif E Magnus, 92 år; änkling sedan 1995; hans närmaste är barnen Edouard (Teddy) med makan Anne Meurant, Bruxelles och Henriette, Melbourne, Australien, och hennes barn Jan Falk med familj, Yeddah, Saudiarabien, och Annika Cotroneo med familj, Melbourne samt en halvbror, Pontus Möller, f d riddarhusgenealog med familj, Solna.
Efter avslutade skolstudier i Vadstena och Göteborg började Leif E Magnus på verkstadsgolvet som svarvare vid SKF:s maskinverkstad, Göteborg, i januari 1927, flyttades upp till ritkontoret där 1928–30. Han var anställd vid SKF:s fabriker i Cannstatt (Stuttgart) 1930–31 och vid SKF i Bruxelles 1931–35. Återbördad till Göteborg fick han jobb på reklamavdelningen, där han blev chefsassistent 1938 och reklamchef 1946.
I slutet av 1961 erbjöds Leif E Magnus ställningen som verkställande direktör för Dansk Kugleleje A/S, SKF:s danska dotterbolag i Köpenhamn. Han stannade på denna post till utgången av 1973, då han gick i pension och bosatte sig i Torekov.
Mellan 1954 och 1979 var han suppleant i styrelsen för AB Volvo, där hans far, ingenjör Erik L Magnus före honom varit ordinarie styrelseledamot. 1956 fick Leif Magnus Patriotiska sällskapets guldmedalj och 1971 blev han riddare av Vasaorden.