Etikettarkiv: Släkt och Hävd

Recension: Svenskt Biografiskt Lexikon, häfte 151, Rydbeck–Rålamb

Posted on 2008-01-02 | Lämna en kommentar

Under redaktion av Göran Nilzén. Stockholm 2000. 160 s. Ill.

I detta häfte (som inleder band XXXI) finns två släktartiklar, båda signerade Hans Gillingstam, den ena om släkten Ryning (med släkttavla), den andra (oavslutad) om ätten Rålamb (ävenledes med släkttavla). Ryning (ursprungligen Rönning) är en dansk släkt med ursprung i Rönninge socken på Fyn, där släktgodset Siøgaard är beläget. Ättens behandling i Elgenstierna är fragmentarisk och även om Raneke fått det bättre i Svenska medeltidsvapen I, så är inte heller hans framställning invändningsfri. Man är därför tacksam mot Hans Gillingstam, som klarlagt de äldsta leden på ett föredömligt sätt.

Riddaren ”Niels Jenssen som kaldis Rønning” omtalas 1326 tillsammans med sin bror Gregers Rønning, uppenbarligen far till den Anders Gregersson R, med vilken Elgenstiernas stamlinje börjar. En intressant härstamning finns på mödernet. Niels Jenssen och hans bröder skiftade 1313 arv efter sin moder Marianna. Enligt en i 1500-talsversion känd genealogi över den lundensiske 1100-talsärkebiskopen Absalons släkt var Marianna dotterdotterdotter till Absalons bror Esbern Snare och brorsdotter till den stridbare lundensiske ärkebiskopen Jakob Erlandsson (Galen).

Erik Ryning (EÄ tab. 3), riddare och riksråd, dog något av åren 1468-99. Om hans maka har spekulerats åtskilligt. Elgenstierna kallar henne Christina Eriksdotter och gissar att hon var dotter till väpnaren Erik Puke (Bonde). Raneke kallar henne Kristina Eriksdtr (Bonde). Gillingstam klarar ut även detta problem: ”R:s sätesgård var Högsrum i Fliseryd, Handbörds hd i Småland, varav han kommit i besittning genom sitt äktenskap med den i det sv lågfrälset ingifte danske frälsemannen Erik Pederssons (Urup) dotter Kerstin.” Se härom även Jan Liedgrens recension av Biskop Hans Brasks släktbok i Släkt och Hävd 1970-71, s 494.

Axel Ryning (EÄ tab. 6), riksamiral och riksmarsk, var enligt Karl Karlsson Gyllenhielm ”älskad av alla män och med gott besked visste med alla människor umgås”. Trots detta antyds att han var en person som befordrats över sin begåvningsnivå, men ansvaret härför återfaller på Karl IX, som belönade hans mångåriga lojalitet med att upphöja honom till riksamiral, fastän han inte tidigare haft någon befattning med flottan. Sedan framstående personer avrättats eller måst gå i landsflykt, var det tydligen ont om kapaciteter i landet.

Den siste av ätten, riksrådet och amiralen Erik Ryning, blev friherre 1651 men dog barnlös 1654. Han lät uppföra Ryningska palatset i Gamla Stan, där man ännu kan beskåda hans och hans makas Maria Elisabeth Kurtzels vapensköldar ovanför porten till Stora Nygatan 2.

Artikeln om släkten Rålamb innehåller kanske inte så många sensationella nyheter – de framlades redan i Äldre svenska frälsesläkter efter meddelande från Urban Sikeborg. Att lagmannen Anders Sigfridsson ”adlat sig själv” förefaller i ljuset av fakta som Jan Erik Almquist framdragit ytterst sannolikt. Av hans båda äldsta söner, tvillingarna Lars och Sigfrid Andersson (födda 1563 12/8 i Stockholm) hann den förstnämnde bli biograferad innan häftet tog slut. Han tillhörde kung Sigismunds anhängare och kallades 1597 av hertig Karl ”tiuf, skälm, förräder och mammeluck”, då han kom med brev från Sigismund. Han förde 1598 den heliga Birgittas m fl:s relikskrin från Vadstena till Kalmar, efter vars erövring 1599 hertig Karl lät halshugga honom och placera hans huvud på en järnstång vid stadsporten.

Pontus Möller

Lämna en kommentar

Publicerat i År 2000

Taggad , ,

Författaren Hjalmar Söderbergs släkt

Posted on 2007-12-31 | Lämna en kommentar

/Reds anm: Följande intressanta tabeller innehöll delvis personer som är nu levande och har därför inte publicerats med hänsyn till PUL./

Av Pontus Möller

På begäran av direktör Edvard Söderberg, Stockholm, som ville ha klarlagt om det fanns någon släktskap mellan hans släkt (Söderberg från Stockholm, Svenska Släkt-kalendern 2000) och Hjalmar Söderberg, gjorde jag 1997 nedanstående utredning, som bekostades av Torsten och Ragnar Söderbergs stiftelse och som här publiceras med vederbörligt tillstånd. Något släktsamband förelåg inte.

Tabell 1

Olof Söderberg, * 1722 enligt Sånga husförhörslängd A I:2, † 1789 8/1 som inhyses på Stockby ägor i Sånga av lungsot, ”65 år”, sockneskräddare i Sånga.

G 1:o där 1764 7/10 m änkan Magdalena Persdotter i ”lilla Färjan”, † troligen 1765 (ej i dödboken); 2:o 1766 16/10 i Sånga m Christina Andersdotter, * ca 1746, † 1780 16/6 på Stockby ägor av lungsot, 34 år.

Barn:

2. Anders, * 1770 20/3, † 1771 3/2 av frossa, 10 mån. 14 dagar.

2. Anna Stina, * 1771 20/11. Ej återfunnen i Sånga dödbok.

2. Anders (1774–1820), soldat, skräddare. Se tab. 2.

2. Carl, * 1776 22/11, † 1778 9/2 av bröstvärk, 1 år 2 1/2 mån.

2. Petter, * 1779 3/1, † s.å. 15/7 av älta, 1/2 år 14 dagar.

Tabell 2

Anders Söderberg (son av Olof, tab. 1), * 1774 3/2 i Sånga, skräddare, † där 1820 13/7: ”Afskedade soldaten And. Söderberg på Stockby ägor, Hetsig Feber, 46 år” (Sånga C:4). G 1802 3/10 i Sånga m änkan Catharina Elisabet (Cajsa Lisa) Jansdotter Sundholm i hennes 2:a gifte (g 1:o före 1785 och ännu 1791 m torparen Johan Persson på Hagen under Stavsund i Ekerö sn), * 1763 27/12 på Hvitskär i Ekerö sn, † 1833 24/11 i Stockby, Sånga sn, av ålderdom, dotter av torparen Jan Jansson och barnmorskan Maja Lisa Christiansdotter Hentzler, som blev omgift 1786 5/10 i Ekerö med skräddaren, ”torparen och änkemannen Eric Ersson Nyström från Stockby och Sånga socken”.

Son:

Anders (1807–62), skräddarmästare. Se tab. 3.

Tabell 3

Anders Söderberg (son av Anders, tab. 2) * 1807 11/9 i Sånga, men är ej införd i födelseboken för någon av de fyra församlingar som ingår i Sånga pastorat (Färentuna, Hilleshög, Skå och Sånga), † 1862 14/12 av slag i Stockholm Hedvig Eleonora (Nybergsgränd 14). Inflyttade 1822 7/11 från Sånga till Stockholm Klara, var 1825 skräddarelärling i Klara nedre del, kv. Norrbro 3. Bodde 1833 som skräddaregesäll i Jacob, kv. Trollhättan nr 39, och 1834 som skräddaremästare i Jacob, kv. Hästen 2. Utflyttade med sin familj till Nikolai 1837 13/9 och därifrån ensam till Hedvig Eleonora 1839 15/4.

G senast 1831 m Eva Helena Mörth, * 1794 11/6 i Stockholm, † 1856 25/9 i Maria Magdalena (Trappgränden 7) av kolera, begr 27/9 på Kolerakyrkogården, dotter av perukmakaregesällen Adam Mörth († 1801 7/6 i Finska förs. av lungsot) och Helena Wåhlberg († 1831 13/7 på Lazarettet i Ulrika Eleonora av skörbjugg). Föräldrarna bodde 1795 i Katarina förs. men barnen finns inte i Katarina födelsebok. Bouppt. efter Eva Helena 1856-II-265.

Barn:

Sophia Charlotta, * 1831 3/6, † s å 12/7 i Nikolai av slag.

Anders Fredrik (1833–1900), notarie. Se tab. 4.

Tabell 4

Anders Fredrik Söderberg (son av Anders, tab. 3), * 1833 10/2 i Stockholm Jacob, † 1900 3/1 i Stockholm Hedvig Eleonora (Nybrogatan 36) av Gangræna pulm (post pneumonia acuta), kyrkoskriven i nämnda församling 1866 19/10, kammarskrivare och slutligen notarie i Kammarkollegium. G 1:o 1865 21/10 i Hedvig Eleonora m Emilia Theresia (E m m a) Brander, * 1836 15/7 i Stockholm Johannes av okända föräldrar (hennes mor har dock kunnat identiferas som Hedvig (Hedda) Wiberg, * 1812 30/11 i Stockholm Jakob, † 1903 21/10 i Stockholm Hedvig Eleonora), † 1892 15/6 i Hedvig Eleonora (Nybrogatan 36) av Hæmorrhagia cerebri; 2:o 1893 11/11 i Nikolai m A g d a Ottilia Rosén, * 1856 3/1 i Vaxholm, † 1937 8/3 i Hedvig Eleonora (Nybergsgatan 9) av Pneumonia, dotter av borgmästaren, vice häradshövdingen Carl Gustaf Rosén och Placida Albertina Coste.

Barn:

1. F r i d a Helena, * 1866 11/12 i Hedvig Eleonora, utfl. till Karlskrona 1898 1/10, ämneslärarinna vid Högre läroverket för flickor, † ogift 1926 24/3 i Lund (bokf. i Karlskrona stadsförs) av Endothelioma pleuræ. Frida undervisade i tyska språket, såg bra ut, levde tillbakadraget och var ytterligt musikalisk enligt en insändare i Sv D 1969 6/8.

1. H j a l m a r Emil Fredrik (1869–1941), författare. Se tab. 5.

Tabell 5

H j a l m a r Emil Fredrik (son av Anders Fredrik, tb. 4), * 1869 2/7 i Hedvig Eleonora, † 1941 14/10 på Kommunehospitalet i Köpenhamn av hjärtförlamning, författare. G 1:o 1899 18/1–1917 15/2 m Märta Abenius; * 1870 5/5 i Svea Artilleris förs., † 1932 24/12 på S:t Eriks sjukhus i Stockholm (bokfört i Hedvig Eleonora) av Polyarthritis chron., dotter av majoren Carl Johan Abenius och Augusta Maria Elliot; 2:o 1917 xx/xx m Jensine E m i l i e Voss, * 1876 19/1 i Köpenhamn, dit familjen flyttade 1919 15/1, † där 1957 xx/xx, överassistent vid Köpenhamns spårvägar, dotter av

Barn:

1. Dora, * 1899 10/11 i Stockholm Katarina, † 1990 9/11 i Stockholm Västerled, skådespelerska. G 1925 31/3 i Stockholms rådhus (bokfört i Hedvig Eleonora) m regissören och skådespelaren R u n e Vilhelm Carlsten i hans 2:a gifte (g 1:o 1916-23 m skådespelerskan A n n a Erika Peterson Peréus i hennes 1:a gifte, * 1892 20/1 i Stockholm Klara), * 1890 2/7 i Stockholm Adolf Fredrik, † 1970 12/10 i Täby.

1. Tom (1900–91), fil dr, lektor. Se tab. 6.

1. Michael (M i k a e l), * 1903 8/12 i Stockholm Adolf Fredrik, författare, † 1931 13/1 i nyssnämnda förs av skottskada i huvudet (självmord). G 1927 24/12 m Henya (E u g é n i e) Riwkin, * 1903 25/3 i Heidelberg, journalist, dotter av direktören Alexander Riwkin och Frida Perelman. Bosatt i USA sedan 1939.

2. B e t t y Helene Eva, * 1910 6/11 i München, † 1993 xx/xx i Köpenhamn, skådespelerska. G 1934 4/5 i Köpenhamn (Garn.) m professor, dr phil Carl

H a k o n Stangerup, * 1908 10/11 i Köpenhamn, † där 1976 22/7 (begr. i Vestre), dansk litteraturhistoriker och kritiker.

Tabell 6

/Reds anm: Följande intressanta tabeller innehöll delvis personer som är nu levande och har därför inte publicerats med hänsyn till PUL./

Lämna en kommentar

Publicerat i År 2000

Taggad ,

Nekrolog: Gösta Thimon

Posted on 2007-12-31 | Lämna en kommentar

* 1919 8/1 i Gävle, † 2000 7/5 i Uppsala

I Släkt och Hävd nr 3/1951 står under rubriken Nya medlemmar: Thimon, Gösta, kyrkoskrivare, S:t Petri, Osby. Det var första gången jag stötte på detta namn, som senare skulle låta tala om sig. I nr 1/1953 tillkännager han under rubriken Forskningar, att han forskar i bonde- och borgarsläkter i centrala Uppland, bl.a. den s.k. ”Strångesläkten”.

Till denna återkom Thimon i SoH nr 2-3/1969, där han publicerade en imponerande utredning om ”Strånge i Ströja och hans släkt”, som går tillbaka till sent 1400-tal och är försedd med fyra släkttavlor. Ströja ligger i Börje sn i Uppland och Strånge var Gösta Thimons mf ff fm mf ff fm far. Gustaf Eriksson (Vasa) var i sin ungdom på besök hos Strånge och ”war lustig”, vilket betyder att de söp ihop. Kanske var de skolkamrater?

Den 21 april 1966 höll Gösta Thimon ett uppskattat föredrag vid Genealogiska Föreningens årsmöte i Stockholm om ”Handskriftssamlingen vid Carolina sedd ur släktforskningssynpunkt”. Det var vid detta tillfälle han berättade att släktforskare enligt den interna slangen på Carolina brukade kallas för ”slaskare”. Han om någon borde veta, ty han hade sin arbetsplats på Carolina Rediviva, där han var förste biblioteksassistent på handskriftsavdelningen fram till sin pensionering 1977.

År 1963 utkom hans Matrikel över Gästrike-Hälsinge nation i Uppsala 1811-1961, som upptar namnen på 3 324 landsmän, därav 2 016 inskrivna under åren 1913-1961. Om detta arbete gav Lennart Zielfelt i en recension följande omdöme: ”Den nu föreliggande matrikeln fyller /då det gäller biografiska uppgifter/ mycket höga anspråk, präglad som den är av utgivaren Gösta Thimons kunnighet, noggrannhet, ihärdighet och goda omdöme.” (SoH nr 1/1964, s 64 f). Nationen visade sin tacksamhet genom att välja honom till sin hedersledamot.

Stor heder hade Thimon även av sitt register till Uppsala universitets matrikel 1595-1817, som färdigställdes 1970 och bär tryckåret 1971. Till grund låg ett av S. Otto Brenner upprättat lappregister, som dock i flera avseenden måste kompletteras och överarbetas. År 1980 promoverades Gösta Thimon till filosofie hedersdoktor för sina genealogiska forskningsinsatser och för sin medverkan i universitetsmatrikeln. Denna hedersbetygelse gladde honom ofantligt. Han hade bedrivit akademiska studier inom såväl den humanistiska som den teologiska fakulteten men aldrig tagit några formella examina. Han övergick sedermera till gammalkatolska kyrkan.

Som ett sista kraftprov får man beteckna hans två utgivna delar av Stockholms nations studenter i Uppsala I-II. 1649–1750, som kom ut 1982 respektive 1996, ett projekt som han inte tvekade att ta på sig, trots vacklande hälsa (han led av en svårartad diabetes), sedan jag undanbett mig uppdraget (jfr SoH nr 1/1998, s 61 f). Jag har i min recension framhållit den bredd, som verket fått, genom att Thimon generöst medtagit en hel del ”kringfakta”, t ex personer med samma eller liknande namn utan känt samband.

Thimon var till allt annat även lyriker. Han medverkade i tidskriften Lyrikvännen och utgav 1980 diktsamlingen Grenverk. Requiescat in pace!

Pontus Möller

Lämna en kommentar

Publicerat i År 2000

Taggad ,

Kompletteringar och rättelser till genealogiska arbeten

Posted on 2007-12-31 | 1 kommentar

Elgenstiernas ättartavlor (EÄ) IV:743, adl ätten Lilliengrip nr 1212.

Häradshövdingen Carl Paulin nob Lilliengrip säges ha avlidit ”före 1702 12/11”. Hans dödsdatum går dock att precisera närmare. Av en skrivelse i Skånska guvernementskansliet (DIIIg:8) från befallningsman Elias Löfberg i Everöd framgår att Carl Lilliengrip dog den 28 februari 1699 kl 12 på dagen. I Ystads magistrats politieprotokoll 1700 16/3 nämns en hittills okänd dotter, som tydligen dött 1694 och sedan dess stått obegraven i S:t Peders kyrka i avvaktan på att gravvalvet skulle bli klart.

Alan Dufberg, Castnersgatan 4, 216 16 Limhamn.

EÄ I:699b, adl ätten Bååt nr 3. Tab 19.

Jakob Jakobsson Snakenborg (Bååt) till Stävlö i Åby sn (Kalm), d 1627 7/3. G 1607 (morgongåva 28/4) m Kerstin Tott, d 1624 25/5 (Äldre svenska frälsesläkter 3, 1989, s 289). Han var inte, som Elgenstierna uppger, gift 1:o med ”Holmfrid Persdotter Pik”. Se vidare Kjell Magnells uppsats ”Pelle i Ramstad, Stårckarna och Elin Jakobsdotter” i Släkt och Hävd nr 2-3/1965, s 397-420.

Jag har ansett det påkallat att ånyo fästa uppmärksamheten på detta, eftersom den felaktiga uppgiften, att Lennart Svenskes maka Elin Jakobsdotter skulle ha tillhört ätten Bååt, dykt upp igen i den finlandssvenska tidskriften Släktforskaren nr 2/1999. Som Magnell visat var hon dotter till den ofrälse ryttaren Jakob Jonsson till Lång i Grums sn (Värml) och Holmfrid Persdotter av Ramstadssläkten.

Pontus Möller, Nybodagatan 5, 1 tr, 171 42 Solna.

EÄ III:304, adl ätten Gyllenkrok nr 862. Tab 18.

Anders Gyllenkrok dog mycket riktigt 1710 men inte 28/3 såsom uppges i EÄ IX:

284b, ty han begrovs i Åbo 14/3 samma år enligt domkyrkans räkenskaper (utgivna i utdrag av Albin Hästesko som Bidrag till Åbo stads historia XIV, Helsingfors 1907; tack till Georg Luther för hänvisningen). Giftermålet med Beata Wallenstierna ägde rum 1687 24/11 i Åbo (Toini Melander, Personskrifter hänförande sig till Finland 1562-1713, Hfors 1951, nr 1045, 1046). Andra giftet med Maria Clerck skedde i Åbo 1699 4/6 (ibm nr 1712). Carpelan har i sina ättartavlor (s 1289) låtit förleda sig av A W Westerlund (Åbo hovrätt 1623-1923) och uppger med orätt att Anders Gyllenkrok dog omkring 1717.

EÄ V:335a, adl ätten Möller eller Möllersvärd nr 645. Tab 9.

Henriette Catharina Möllersvärd g 1833 6/12 i Itis (Iitti) m Otto Magnus Forstadius.

Sofia Margareta Möllersvärd g 1825 23/10 på Mustola i Elimä sn m Bernt Ludvig af Forselles.

EÄ V:337b, adl ätten Möllerheim nr 1876.

Välb. Fru Hedvig Sofia Möllerheim från Svenskby g 1748 8/9 i Strömfors sn m adelsmannen sergeanten Hr Mauritz Brummert från Padasjoki förs.

EÄ VI: 384b, adl ätten von Rohr nr 807. Tab 10.

Christer von Rohr, fänrik 1676 vid Elfsborgs läns Sjettingar, löjtnant där 1677 och vid Västgöta Dals reg 1678. Tjänsteförteckning i Krigskollegii brevbok 3541/1697, Krigsarkivet.

Dottern Sara Elisabeth von Rohr g 1711 2/11 (ej 9/11) i Pyttis m Hr Capitaine af Åbo Läns Infanteri (major därst. 1718 27/6) Abraham Möller, d 1726 28/8 i Åbo (bokfört i Loimijoki), 43 år 9 mån., begr. 13/9. Detta rättar och kompletterar även Lewenhaupt, Karl XII:s officerare (s 467), som lurats av ättartavlorna att tro, att det var överstelöjtnanten Otto Fredrik Möller, som var g m Sara Elisabeth von Rohr. Abraham Möller hette ursprungligen Mollerus och var son till kyrkoherden i Soikina i Ingermanland Benjamin Mollerus i hans 1:a gifte (Kyösti Väänänen, Herdaminne för Ingermanland I, Borgå 1987, nr 228, s 243 f).

Tab 11. Bleckert Christer von Rohr var 1759 rustmästare vid Östgöta infanterireg.

(Biografika, Krigsarkivet).

Tab 15. Gustaf Johan von Rohr, volontär vid Bousquets reg. 1739 11/12, d 1740 8/6 i Fredrikshamn (ant. i Krigsarkivets ex. av EÄ).

EÄ VII:26 a, adl ätten Schmedeman nr 1085.

Hans Schmedemans (borgmästare i Viborg, d 1655) änka Catharina Valeriansdotter var dotter till fältproviantmästaren Valerian Jönsson, Montanus och Brita Bertilsdotter Schimmelkorn. Detta framgår av originalgenealogin på Riddarhuset, som även redogör för Valerians och hans makas förfäder i två generationer. Betr släkten Schimmelkorn kan hänvisas till Georg Luthers artikel i Genos nr 4/1969. Elgenstierna är bra ojämn. I personregistret är V J uppförd under Montanus (som om det skulle varit hans släktnamn) men han står även som Valerian Jönsson under ätten Gadde. På Schmedeman har Valerian ingen fru men på Gadde (EÄ III:1a) finns hon med och där upplyses om att V J dött 1626 och begravts s.å. i augusti i Dirschau. Det gäller att lägga pussel.

Ätten Winstrups sista suck (Släkt och Hävd nr 1/1991, s 258-260).

Bruno Westerlind i Hörby har i en skrivelse till Riddarhuset meddelat följande gravvårdstext: ”Herunder hviler oc er begrafven den högädle oc velborn salig her Clas Sparre till Södertou gård. Födt a:o MDCXVIII den 14 sepember. Hen sof i Herren a:o MDCLXXIX den 30 juli i sit ålders 61 åhr”. Födelseåret 1618 var tidigare känt men dödsåret 1679 kände varken jag eller Danmarks Adels Aarbog till. Bruno Westerlind har även i brev till förf. åberopat vad som står i ”Skånska sätesgårdar 1682” av C G Weibull:

”Söderthoe gårdh i Lyby socken åboer wälb:ne Per Wijnstrup, dhen han kiöpt aff sin schwigerfader sl. Clasz Sparre”. Han undrar också över att den sistnämndes fader Emiche uppges ha dött 1613, då sonen enligt gravstenen var född 1618. Kan trean vara felskriven för en åtta?

Pontus Möller, Nybodagatan 5, 1 tr., 171 42 Solna.

Släkten Stare från Skåne (Släkt och Hävd nr 3-4/1999, s 379-394).

Glädjande nog har artikeln observerats av forskare, som på flera punkter kunnat komplettera eller beriktiga framställningen.

Stig Sunhede i Åsljunga har sänt mig en kopia ur Örkelljunga dödbok C:2, varav framgår att ”Vice Häradshöfdingen Ädell och Wählwise Herr Isack Stare” dött här i Örkelljunga Prästegård den 2 maj 1756, 30 år gammal, och begrovs den 12 dito.

Problemet med änkefru Kling har lösts av Tobias P:son Bjernehed i Helsingborg, som till att börja med påpekar att hennes rätta namn bör ha varit Metta Maria och att hon uppkallats efter faderns avlidna första hustru. I Riseberga C:2 nämnes hon vid ett barndop 1770 1/11: ”Trumpetaren Klings hustru Mätta Maria Stare i Söndraby hölt barnet”. Johan Fredrik Kling föddes 1731 24/8 i Anderstorp, Riseberga och dog på sitt boställe Söndraby i Vedby 1772 9/1. Han tjänstgjorde från 1759 21/6 som trumpetare vid Överstelöjtnantens kompani av Norra Skånska kavalleriregementet. Makarna hade ett barn, dottern Ingrid Maria Kling, f i januari 1768 (troligen i Vedby), d 1778 7/9 i Riseberga prästgård, 10 år 8 månader gammal.

Lars-Ola Jacobsson i Knäred bidrar med många viktiga kompletteringar. Tab. 5. Hans Fredrik Stare tycks ha varit född 1726 och kan således inte vara densamme som Jonas (f. 1720). Enligt dödboken var han 72 år och enligt Våxtorps hfl var födelseåret 1726. Äktenskapet med Lucia Christina Gylich ingicks 1757 30/9 i Våxtorp, där också makarnas fyra barn var födda (i Menlösa): Jacob, f 1758 5/7;

Clara Sabina, f 1760 21/2; Johanna Petronella, f 1761 21/10, d 1774 21/8; Jöns Fredrik, f 1764 9/7. Tab. 8. Jacob Stare. Ytterligare barn: Carolina, f 1813 19/5 i Daggeberg, Tjärby, d där 1814 24/3; Carl Viktor, f där 1823 24/10, d där 1827 25/3. Sonen Gottfrid flyttade till Helsingborg 1838; dottern Lovisa flyttade 1841 till Ysby, gift där 1843 19/11 m Salomon Granlund, född 1822 1/5 i Berga (G). De flyttade 1847 till Östra Karup (L), där de fick barn 1852. Beträffande Hans Stare under tabell 4 har Lars-Ola en uppgift att han skulle ha varit född 1747 i augusti i stället för i slutet av oktober eller början av november, som jag skrivit. Jag stöder mig därvid på Barbro Edlunds Herdaminne för de obefordrade prästerna (1991), s 89. Hon redovisar uppgiften att Hans var född 1747 ”ungefär i aug månad” men tillägger i en not att födelseboken har en lucka mellan 25/10 och 12/11 med plats för en ”komministers” barn.

Bo Bergström i Lund har på min begäran följt upp familjen Granlund i Östra Karup och funnit att de levde ännu 1899 på Grönadal och att mannen var skräddare och kyrkväktare. Vid en genomgång av SCB:s dödboksutdrag har jag kunnat konstatera att Lovisa Stare, f 1819 15/9, avled 1910 15/11 på Grönadal, medan hennes man f.d. kyrkväktaren Salomon Granlund, f 1822 1/5, dog 1918 14/1 på Fattiggården. Dödsorsaken för båda var ålderdomssvaghet.

Följande tryckfel har observerats:

s 383, rad 8 nfr: Fredrik Botsack dog 1760 (inte 1790).

s 389, rad 8 ufr: Första giftet ingicks i Lund.

s 389, rad 17 nfr: Ephraim, f 1711.

s 390, mitt på: (s)trandridaretjänsten, första bokstaven har fallit bort.

Pontus Möller

1 kommentar

Publicerat i År 2000

Taggad ,

Recension: Svenskt Biografiskt Lexikon. Häfte 149 (Rosenblad–Rudbeck)

Posted on 2007-12-30 | Lämna en kommentar

Stockholm 1999. 160 s. Ill.

I detta häfte finns fyra släktartiklar. Rosenblad och Rudbeck (med två släkttavlor) har författats av fil mag Jonas Kuschner, Rosengren och Rubenson av fil mag Carl Henrik Carlsson. Dessutom finns släktupplysningar instoppade här och var i person-artiklarna. Schering Rosenhanes biografi kan tjäna som exempel. Släkten Rothovius (Rothoff) blir också väl belyst tack vare fyra biografier.

I släktartikeln Rudbeck avslöjas ett tidstypiskt falsarium med assessorn Daniel Rudbeck som sannolik upphovsman eller initiativtagare. Han fick, åtminstone delvis med hjälp av denna felaktiga släktledning, 1698 renovation på sitt förmenta adelskap och sitt ”förra adeliga vapen och sköldemärke”. Man kan lugnt bortse från detta lurendrejeri. En så enastående märklig kultursläkt som Rudbeck-Rudbeckius hade säkert blivit adlad i alla fall förr eller senare. Den avknoppade släktgrenen Rudebeck (adlad 1675) behandlas i omedelbar anslutning till ätten Rudbeck. Därefter följer biografin över biskopen i Västerås Johannes Rudbeckius, som först av alla införde kyrkobokföring i sitt stift (1622), samt början på biografin över polyhistorn Olof Rudbeck.

Från fil lic Bengt Mattsson i Karlskrona har jag fått följande meddelande: ”Om Du recenserar häfte 149 av Svenskt biografiskt lexikon vill Du då påpeka ett fel i artikeln om Johan Rothman, s 584: Amiralitetsapotekaren J E Ferbers trädgård (Hortus Agerumensis) var belägen i byn Augerum i socknen med samma namn strax norr om Karlskrona. Den har inget att göra med byn Agerum i Gammalstorps socken som ligger i västligaste Blekinge, långt från Karlskrona.”

Pontus Möller

Lämna en kommentar

Publicerat i År 2000

Taggad ,

Recension: Lillie–Viol. Viola Emilia Winter Söderström Nyberg 1859–1911.

Posted on 2007-12-30 | Lämna en kommentar

Brevroman sammanställd av Brita Nováky och Tore Modeen. Skrifter utgivna av Åbo Akademis bibliotek 25. Åbo 1999. 270 s. Ill.

Den omsvärmade officersdottern Viola Emilia (Lillie) Winter i Tavastehus gifte sig med bokförläggaren Werner Söderström (1860-1914) i Borgå. De fick fem barn. Lillie var inte bara temperamentsfull. Hon hade också en känslig religiös natur och tyckte om att skriva. Som ung skrev hon noveller. Sedan blev hon en flitig brevskrivare. Breven som bevarats inom släkten har nu skänkts till Åbo Akademis bibliotek. Av de båda utgivarna är den förstnämnda sondotter och den senare dotterson till Werner och Lillie.

Viola Winter hade varit en god elev i skolan och var också mer språkbegåvad än Werner Söderström. Hennes brev från skoltiden visar en tidig känslomässig mogenhet. Emellertid klagar hon över dålig hälsa redan i unga år. Denna svaghet skulle följa henne livet igenom. Hon var till naturen vankelmodig, en komplicerad natur med stora anspråk på livet. Werner var som fästman och make öm, solid och jämn till lynnet medan Lillie var nyckfull, häftig och fordrande. En förenande faktor var likväl bägge parternas religiositet, liksom också deras delvis samma familjebakgrund (de var kusiner).

Äldsta dottern Katris död i tyfus 1903 var ett hårt slag för den överkänsliga Lillie. En följd därav blev att sprickor i äktenskapet med Werner började framträda. Förhållandet mellan Lillie och Werner blev aldrig mer detsamma som därförinnan. Skilsmässan var ett faktum 1905 och året därpå gifte hon om sig med kanslirådet, fil dr Bertel Bernhard Nyberg (1882-1968) och kallade sig därefter Viol Nyberg. Hon plågades mycket av skilsmässan från sina barn och skrev innerliga och kärleksfulla brev till dem, präglade av en rörande moderskärlek. Efter att ha varit i Norge för hälsans vårdande kom Viol hem till påsken 1911 för att mötas av budskapet att henne före detta man förlovat sig. Hon svimmade. Hon hade förlorat livsmodet. Den 20 november 1911 dog hon och begrovs på sitt älskade Havsudden under en vacker sten föreställande en knäböjande kvinna.

Den genealogiskt intresserade finner i denna bok mycket värdefullt material om släkterna Winter, Söderström och Nyberg men också om många andra släkter och personer, som noga identifierats med namn och data och kan återfinnas med hjälp av personregistret.

Pontus Möller

Lämna en kommentar

Publicerat i År 2000

Taggad , , ,

Recension: Hammarstorp (Hammarsudd) och Sisshammar i Husby-Sjutolfts socken, Trögds härad, Uppland

Posted on 2007-12-30 | Lämna en kommentar

Personer och bebyggelse från tiden då Karin Månsdotters syster bodde på Hammarstorp till 1900-talet. Av Otto Helander. Stockholm 1997. 249 s. Ill.

För drygt 15 år sedan kom till Riddarhuset en förfrågan rörande Bengt Larsson till Hammarsudd, som var en mycket framstående krigare åren runt 1600: när blev han adlad, vilken ätt tillhörde han etc. Efter verkställd undersökning nödgades jag tillstå, att Riddarhuset saknade alla upplysningar om mannen i fråga. En som vet alla svaren är, visar det sig, Otto Helander, som gjort en särdeles grundlig undersökning i primärt källmaterial, som han i denna skrift framlagt på ett helt övertygande sätt.

Inte på många år vet jag mig ha läst en släktutredning, som berett mig en så njutningsfull glädje att ta del av som denna. Författaren har min oreserverade beundran och högaktning.

Bengt Larsson var son till Lasse Jöransson i Vadstena, som kallas framliden i ett brev av Johan III 1586 17/10. Bengt var småsven hos hertig Magnus av Östergötland 1564-83 och var hovtjänare hos Johan III 1584-85. Sistnämnda år blev han fogde på Arboga kungsgård. 1590-93 var han ryttmästare över första svenska fogdefanan i Estland, Finland och Livland. 1594 12/7 blev han adlad av konung Sigismund och från samma år var han fogde på Stockholms slott, underamiral på Stockholms skeppsgård samt ansvarig för tullräkenskaper i Stockholm. 1598 blev han rikets överstetygmästare. Karriären stiger spikrakt uppåt: från 1599 ryttmästare över en fana svenska ryttare i Finland och Livland, 1602 krigsöverste och ståthållare i Narva, 1604 amiral på Narvas farvatten och holmamiral på Stockholms skeppsgård, 1605 ståthållare i Pernau. Sedan vänder lyckan, åren 1609-1614 är han fånge hos konung Sigismund i Polen och ett rykte spreds att han blivit halshuggen.

Detta var dock ej fallet och i slutet av april 1614 kom han från Polen till Åbo, där han den 2 maj skrev sitt testamente. Bengt Larsson dog på sin sätesgård Hammarsudd någon dag i början av år 1616, före maj månad.

Senast år 1586 gifte han sig med hovkammarpigan Anna Andersdotter, som kan ha varit en nära släktingtill drottning Karin Månsdotter. Anna hade 1582 21/1 fått Hammarstorp (Hammarsudd) med Uddängen i Husby-Sjutolfts socken, Trögds härad i förläning i sin livstid. Hon dog där troligen i slutet av 1613, senast i början av 1614. Förläningen hade före henne innehafts av Anna Månsdotter, som troligen var syster till Karin Månsdotter och gift med Matts smed. Bengt och Anna hade inga barn och Hammarsudd gick över till fälttygmästaren Erik Jönsson Krämer. 1617 fick han gården i förläning och 1621 donerades den till honom. Otto Helander har utrett släktskapen dem emellan: fälttygmästaren var Bengts broders hustrus bror. Brodern hette Per Larsson, hustruns förnamn är okänt. Deras son Joen Persson blev artilleriöverste och adlad Jernlod 1636, varvid han fick överta Bengt Larssons vapen.

Erik Jönsson, sedermera känd som fälttygmästaren och viceamiralen på regalskeppet Vasa, som förliste 1628, är omnämnd första gången vid flottan 1575. Detta år kom han i tjänst som underarklimästare (artilleriet) på örlogsskeppet Svanen. Från år 1586 anges Erik Jönsson vara överste arklimästare på skeppsflottan. I denna tjänst var han ansvarig för allt artilleri till sjöss, skeppsfolkets och sjöbysseskyttarnas beväpning och de sistnämndas kost. Från den 4 maj 1604 anges Erik Jönsson vara också skeppskapten. I löningsregister för sjöfolk den 18 februari 1606 kallas han amiral. I början av april 1610 blev Erik Jönsson förordnad till befälhavare över krigsfolket i Norrland som skulle erövra Kolahus (platsen för dagens Murmansk), vilket dock inte lyckades. 1611 blev Erik Jönsson förordnad till fälttygmästare, dvs chef för tygstaten. Karriären beskrivs i minsta detalj; jag nämner här bara de viktigaste milstolparna: 1611-13 fälttygmästare i Kalmarkriget, 1613-25 fälttygmästare och stf rikstygmästare bl a i Finland och Estland, 1626-27 ståthållare i Putzig, Preussen, 1627-28 fälttygmästare och viceamiral bl a i Pillau, Preussen, och Stockholm (chef för Stockholms eskadern 1628, var ombord på regalskeppet Vasa vid olyckan den 10 augusti och räddades i sista stund ur vattnet), slutligen stf riksamiral 1629. ”Välbördig” Erik Jönsson dog på sin sätesgård Hammarsudd i början av år 1633 efter ett långt och ärorikt men strapatsfyllt liv i en aktningsvärd ålder av närmare 80 år och är troligen begravd i Villberga kyrka (liksom Bengt Larsson). Hammarsudd såldes 1644 av Erik Jönsson Krämers hustrus bror, Anders Bergenfelt, med kungl. tillstånd till rikskanslern Axel Oxenstierna.

Sedan följer en biografi över Joen Persson Jernlod, en annan duktig officer som hör till samma släktkrets (se ovan). Han förde befäl bl a i slaget vid Breitenfeld i Tyskland 1631, han var översten Lennart Torstenssons närmaste man och i slaget vid Lützen 1632 hade Joen Persson troligtvis högsta befälet över artilleriet. Åren 1632-33, under Lennart Torstenssons fångenskap, var Joen Persson tillförordnad chef för artilleriet vid huvudhären. Han adlades 1636 och utnämndes samma år till chef för allt artilleri inrikes. Han satte fart på krigsindustrin och anlade stora centralförråd. Vidare arbetade han aktivt för att få till stånd Artillerigården på nuvarande Östermalm i Stockholm. Kvarteret närmast väster om nuvarande Artillerigården heter ”Jernlodet”. Han dog den 9 juli 1644 och är begravd i Värmdö kyrka.

Hammarsudds och Sisshammars historia följs fram till 1890, vilket skulle bli för vidlyftigt att här närmare dröja vid. Av dessa båda gårdar bildades 1730 Hammars säteri, som en tid innehades av släkten von Vogelsang (jfr Genealogiska Föreningens släktbok nr 16, Stockholm 1992). Här hittade jag på s 205 (not 2) bokens enda (?) tryckfel: Geneololia pro Genealogica. Författarens förmåga att läsa rätt innantill är annars synnerligen anmärkningsvärd och berömvärd.

Pontus Möller

Bilaga I till ovanstående skrift. Stockholm 1998. 74 s. Ill.

I denna bilaga redovisas uppgifter som inte fick plats i boken och några uppgifter som är funna efter tryckningen av den. T ex uppgifter från tiden då Bengt Larsson var underamiral och fogde på Stockholms slott, uppgifter om Erik Jönsson Krämers insatser i Kalmarkriget 1611 med bl a avtryck av ”Tygmästarens berättelse”, ett kapitel om generalmajoren Peter Creimer, en släkting till Erik Jönsson Krämer, och ett annat om kaptenen Lars Jönsson Krämer och majoren Johan Krämer, som möjligen var bröder och kanske härstammade från en borgmästare Jöns Krämer i Vadstena (hypotes härom på s 45). Sen följer ett kapitel om Carl Carlsson Petri (Litz), gästgivare på Litslena vägkrog, arrendator i Sisshammar och hemmansägare i Hallarby och hans släktingar, därnäst om Benedictus Stolting, översten Christian von Vogelsangs svärfader, en förteckning över personer begravda i Villberga kyrka samt Personer på Ekolsunds kungsgård femte veckan efter Mikaelidagen 1546 (mantalet på gårdens folk). Källor och litteratur samt Personregister.

Bilaga II till ovanstående skrift. Stockholm 1999. 61 s. Ill.

I denna bilaga är medtagna mera detaljerade uppgifter om Litslena by, krog och gästgiveri än vad som redovisats i boken och bilaga 1. Vidare har medtagits uppgifter om den förste krögaren vid Litslena krog och hans grannar i Hallarby, Litslena socken, backstugorna vid Skålmarken i Litslena socken samt om hamnen och stenhuset i Sisshammar. Källor och litteratur samt personregister.

P M

Lämna en kommentar

Publicerat i År 2000

Taggad , ,

Recension: Jönköpings jordegummor. Från 1600-talets vidskepelse till 1700-talets vetenskap

Posted on 2007-12-30 | Lämna en kommentar

Av Per Ericsson. Junecopia Förlag, Jönköping. Tr. i Habo 1999. 48 s. Ill.

Författaren är arkivchef vid Jönköpings läns Folkrörelsearkiv och är – som även Släkt och Hävds läsare nogsamt märkt – oerhört kunnig när det gäller lokalhistoria och forskning om gamla jönköpingssläkter. Det har han haft nytta av vid denna kartläggning av Jönköpings jordegummors liv och arbete, från hustru Nilla vid 1600-talets början till madame Helena Pontén vid 1700-talets slut. Ämnet har tidigare varit helt obearbetat och det är ofta svårt att få fram några uppgifter om gångna tiders barnmorskor. Jordegummeyrket blev på 1700-talet det första i Sverige för vilket en utbildning exklusivt för kvinnor inrättades.

Till Jönköping kom examinerade barnmorskor från skilda håll i Sverige – Ulrika Ehrengren från Göteborg, Catharina Breuer från Lidköping, Maria Törning från Hjo, Catharina Sörman från Mariestad. Här fick de konkurrera med stadens självlärda jordegummor: Helena Ruda, Birgitta Bergman, Sara Espelin. Frågan om vem som skulle ha rätt att förlösa barn i Jönköping blev en tvistefråga mellan lärda och olärda barnmorskor, vilken vid skilda tidpunkter prövades av såväl stadens magistrat, kämners- och rådstugerätt, som Länsstyrelsen, Göta hovrätt, Högsta domstolen och Sundhetskollegiet!

Det första kapitlet i boken heter Lögevattnets kraft. Man trodde att det första lögevattnet, som det nyfödda barnet tvättades i, hade magisk kraft. Om man strök det på några fläckar på halsen, så gick de bort. Andra trodde att, om de gjorde detsamma, så skulle de inte bli solbrända. I de hållna förhören möter man föreställningen om en nyttig ”vit” magi och en skadlig ”svart” magi, båda straffbelagda. 1600-talets människor såg sig omgivna av onda makter och illvilliga människor, som man gjorde klokt i att skydda sig mot med hjälp av vit magi. Eftersom den vita magin och dess utövare vanligen tolererades av gemene man var jordegummorna mycket angelägna att betona att de till barnets bästa använt sig av vit magi (eld, vitlök).

”Den svenska obstetrikens fader” Johan von Hoorn fick 1708 i Stockholm igång en barnmorskeutbildning, som 1711 erhöll ett reglemente. Undervisningen var två år lång och avslutades med examination inför Collegium Medicum, som under 1700-talet via landets landshövdingar i flera decennier kom att driva en kampanj för att förmå stads- och landsbefolkningen att sända lämpliga kvinnor till barnmorske- utbildning i Stockholm och sedan anställa dessa. Under hela 1700-talet rådde stor konkurrens i Jönköping mellan lärda och olärda barnmorskor, som ofta drog sina tvistemål inför rätta. Då de examinerade barnmorskorna begärde mer betalt för sina tjänster ansågs det skäligt att även olärda barnmorskor, som hade lägre krav på ersättning, skulle få betjäna den fattigare delen av befolkningen.

Ericssons utförliga presentation av de i Jönköping verksamma jordegummorna har såväl personhistoriskt som kulturhistoriskt intresse och det är ett nöje att ta del av framställningen, som är väl dokumenterad med en fullmatad notapparat. I en bilaga redovisas Jönköpings barnmorskor på 1600- och 1700-talen: hela 27 oexaminerade mot bara 6 examinerade, vartill kommer 5 ytterligare omnämnda barnmorskor. Per Ericsson förtjänar mycket beröm för sin pionjärinsats.

Pontus Möller

Lämna en kommentar

Publicerat i År 2000

Taggad , ,

Recension: Huvudbaner och anvapen under stormaktstiden

Posted on 2007-12-30 | Lämna en kommentar

Akademisk avhandling av Inga von Corswant-Naumburg. Ödins Förlag AB, Visby. Tr. i Uddevalla 1999. 380 s. Ill., inb. Boken kan beställas direkt från förlaget för 380 kr inkl porto (bankgiro 315-8615, postgiro 437 46 50-2).

Sällan har väl en så grundlig inventering givit ett så vackert resultat. Inga von Corswant-Naumburg och hennes man Nils Naumburg har genomkorsat Sverige på jakt efter begravningsvapen, som Inga tagit mått på och beskrivit, medan hennes man fotograferat (ofta klättrande på stege). Mycken möda har lagts ned på detta men så har resultatet också blivit magnifikt. De många färgbilderna gör boken till en njutning att bläddra i.

Här får man veta – om man inte visste det förut – skillnaden på ett huvudbaner och ett epitafium. Det förra bars på en stång i begravningsprocessionen – ibland åtföljt av anvapnen – medan det senare är en minnestavla, som i efterhand uppsatts på kyrkväggen. Alla har nog inte den distinktionen klar för sig. När Sigurd Wallin i början på förra seklet lanserade termen begravningsvapen medräknades därför inte epitafier. Dessas för släktforskare ofta värdefulla inskrifter kan man emellertid ta del av i de utkomna delarna av verket Sveriges kyrkor.

Författaren redogör för den konstnärliga utvecklingen och försöker identifiera mästare och hantverkare. Avhandlingen är indelad i tjugoårsperioder 1650-70, 1670-90, 1690-1710 och 1710-30. Efter 1730 avtar bruket av huvudbaner. Pest, krig och skatter bidrog till en mer ansträngd ekonomisk situation för familjerna. Dessutom tonades adelns makt ner genom olika samhälleliga förändringar. I enstaka fall har det hänt att huvudbanér använts av ofrälse personer.

Materialet i huvudbaneren består av furu i bottenplattan och lind i de snidade akantusrankorna. Någon enstaka gång snidas hela arbetet i ek. Skölden tillverkas av två eller tre sammanfogade delar. Under 1600-talets första hälft utgörs hjälmtäcket av klippta blad av plåt som spikats fast på sköldens baksida. Storleken på huvudbaneren växer från de enkla målade träplattornas 60 cm till snidade praktstycken på två och en halv meter vid 1700-talets början.Huvudbaner utfördes för män och söner i alla åldrar, däremot inte för kvinnor.

När den siste av en ätt avlidit tillverkades förutom huvudbaneret en mindre sköld av trä med ättens vapenbild. Skölden slogs sönder vid begravningen och delarna placerades på kistan. En dylik ceremoni förekom ännu 1930 vid den siste Brahens begravning. Besökande i riddarhussalen frågar ibland om detta även gäller vapensköldarna på väggarna. Men nej, sådant förekommer inte. Det är dessutom inte så lätt att krossa en kopparplåt.

Kyrkans inställning till huvudbaner har varit ambivalent. Samtidigt som de bidrog till kyrkans prakt, började de alltmer skrymmande skulpturerna att uppfattas som störande i kyrkorummet, vilket flera gånger påtalades. Men församlingen var beroende av ekonomiskt stöd från samma adliga familjer, som placerade sina monument i kyrkorna. Stödet kunde gälla allt från införskaffandet av nattvardstyg till bekostnad av kyrktak. Det gjorde det svårare att säga nej.

Redan under tidigt 1600-tal var vissa kyrkor överfulla med vapen och under senare århundraden företogs utrensningar varvid vapensköldar flyttades upp till vindar och klocktorn för att få förfalla. Först under 1900-talet har det vuxit fram en ny syn på dessa inventarier som utan att vara religiösa föremål ändå hör till kyrkorna. I dag bevaras och konserveras huvudbaner och anvapen på grund av sitt historiska, kulturhistoriska och konstnärliga egenvärde. I den svenska konsthistorien intar de en självklar plats.

Illustrationerna i denna bok är av den kvaliten att bara de gör boken köpvärd. Den är ett måste för alla heraldiskt intresserade. Upplagan är begränsad så det är bäst att skynda sig på.

Pontus Möller

Lämna en kommentar

Publicerat i År 2000

Taggad , ,

Recension: Adel, Präster, Borgare och Bönder. Essäer om förfäder och släkt.

Posted on 2007-12-30 | 1 kommentar

Av Torsten Burgman. Lund 1999. 75 s. Ill.

Författaren har under sin verksamhet som historiker blivit mer och mer intresserad av biografier, av att skildra människor och deras upplevelser och verksamhet. Detta har tagit form i en biografi över den förste Silfverskiölden, professorn i Lund Niclas Hyltenius-Silfverskiöld samt i tre biografier över medlemmar av ätten Cronhielm. Här har han samlat skildringar av personer i hans egen släkt representerande alla de fyra riksstånden, som fanns fram till 1866. När det gäller äldre tider är det lättare att samla information om adliga personer, men ju närmare man kommer nutiden, ju mer finns berättat, skriftligt eller muntligt, om företrädare för de övriga stånden. Boken är dedicerat till minnet av författarens föräldrar, Mary, f Wigardt och Hannes Burgman.

I kategorin adel biograferas Niclas Hyltenius-Silfverskiöld, Gustaf Cronhielm af Flosta, Augusta Cronhielm af Hakunge, Tage Silfverskiöld, Aurora Wilhelmina Ramsay, Hedvig Ulrika Boije af Gennäs. Om Augusta Cronhielm berättas att hon som gammal stiftsfröken bodde i en lägenhet på Östermalm, där det inte vädrades alltför ofta, varför det blev ett talesätt i släkten ”det luktar faster Augusta”. Hennes far Otto gjorde en hjältemodig insats under koleraepidemin 1834, körde själv likvagnen när ingen annan ville göra det, fick också han kolera och dog senare samma år.

Bland präster biograferas Olof Wallius, Andreas Jonæ Hyltenius, August Wigardt, Gösta Wigardt, Hannes Burgman. Borgarståndet representeras av Olof Olofsson Burgman, hovslagaremästare i Umeå, och hans son folkskolläraren Olof Reinhold Burgman, vidare generalkonsul Emil Heilborn, läroverksadjunkten Sixten Wigardt och dennes syster småskollärarinnan Elsa Wigardt. Som representant för bönderna biograferas bonden Jan Olof Carlsson i Åskebro, Säby sn, Västmanlands län. Han var född 1825 och dog 1915.

Slutligen finns ett kapitel om släkten Burgman. Namnet antogs av Olof Olsson, född 1791 i Kvarnbyn, Burträsk, Västerbottens län, när han flyttade till Umeå omkring 1810. Han är identisk med den ovan omtalade hovslagaremästaren. Författaren har spårat hans förfäder tillbaka till 1612 i byn Renbergsvattnet, Burträsk.

Som bilagor har avtryckts ”Huru skola vi möta det nya året?” av Hannes Burgman och ”Husandakt” av Mary Burgman (ur Från ådalar och fjäll 1944). Den trevliga och läsvärda skriften är rikt illustrerad med släktporträtt och bilder av släktgårdar.

Pontus Möller

1 kommentar

Publicerat i År 2000

Taggad , ,