Etikettarkiv: Släkt och Hävd

Recension: Svenskt Biografiskt Lexikon. Häfte 149 (Rosenblad–Rudbeck)

Stockholm 1999. 160 s. Ill.

I detta häfte finns fyra släktartiklar. Rosenblad och Rudbeck (med två släkttavlor) har författats av fil mag Jonas Kuschner, Rosengren och Rubenson av fil mag Carl Henrik Carlsson. Dessutom finns släktupplysningar instoppade här och var i person-artiklarna. Schering Rosenhanes biografi kan tjäna som exempel. Släkten Rothovius (Rothoff) blir också väl belyst tack vare fyra biografier.

I släktartikeln Rudbeck avslöjas ett tidstypiskt falsarium med assessorn Daniel Rudbeck som sannolik upphovsman eller initiativtagare. Han fick, åtminstone delvis med hjälp av denna felaktiga släktledning, 1698 renovation på sitt förmenta adelskap och sitt ”förra adeliga vapen och sköldemärke”. Man kan lugnt bortse från detta lurendrejeri. En så enastående märklig kultursläkt som Rudbeck-Rudbeckius hade säkert blivit adlad i alla fall förr eller senare. Den avknoppade släktgrenen Rudebeck (adlad 1675) behandlas i omedelbar anslutning till ätten Rudbeck. Därefter följer biografin över biskopen i Västerås Johannes Rudbeckius, som först av alla införde kyrkobokföring i sitt stift (1622), samt början på biografin över polyhistorn Olof Rudbeck.

Från fil lic Bengt Mattsson i Karlskrona har jag fått följande meddelande: ”Om Du recenserar häfte 149 av Svenskt biografiskt lexikon vill Du då påpeka ett fel i artikeln om Johan Rothman, s 584: Amiralitetsapotekaren J E Ferbers trädgård (Hortus Agerumensis) var belägen i byn Augerum i socknen med samma namn strax norr om Karlskrona. Den har inget att göra med byn Agerum i Gammalstorps socken som ligger i västligaste Blekinge, långt från Karlskrona.”

Pontus Möller

Annonser

Recension: Lillie–Viol. Viola Emilia Winter Söderström Nyberg 1859–1911.

Brevroman sammanställd av Brita Nováky och Tore Modeen. Skrifter utgivna av Åbo Akademis bibliotek 25. Åbo 1999. 270 s. Ill.

Den omsvärmade officersdottern Viola Emilia (Lillie) Winter i Tavastehus gifte sig med bokförläggaren Werner Söderström (1860-1914) i Borgå. De fick fem barn. Lillie var inte bara temperamentsfull. Hon hade också en känslig religiös natur och tyckte om att skriva. Som ung skrev hon noveller. Sedan blev hon en flitig brevskrivare. Breven som bevarats inom släkten har nu skänkts till Åbo Akademis bibliotek. Av de båda utgivarna är den förstnämnda sondotter och den senare dotterson till Werner och Lillie.

Viola Winter hade varit en god elev i skolan och var också mer språkbegåvad än Werner Söderström. Hennes brev från skoltiden visar en tidig känslomässig mogenhet. Emellertid klagar hon över dålig hälsa redan i unga år. Denna svaghet skulle följa henne livet igenom. Hon var till naturen vankelmodig, en komplicerad natur med stora anspråk på livet. Werner var som fästman och make öm, solid och jämn till lynnet medan Lillie var nyckfull, häftig och fordrande. En förenande faktor var likväl bägge parternas religiositet, liksom också deras delvis samma familjebakgrund (de var kusiner).

Äldsta dottern Katris död i tyfus 1903 var ett hårt slag för den överkänsliga Lillie. En följd därav blev att sprickor i äktenskapet med Werner började framträda. Förhållandet mellan Lillie och Werner blev aldrig mer detsamma som därförinnan. Skilsmässan var ett faktum 1905 och året därpå gifte hon om sig med kanslirådet, fil dr Bertel Bernhard Nyberg (1882-1968) och kallade sig därefter Viol Nyberg. Hon plågades mycket av skilsmässan från sina barn och skrev innerliga och kärleksfulla brev till dem, präglade av en rörande moderskärlek. Efter att ha varit i Norge för hälsans vårdande kom Viol hem till påsken 1911 för att mötas av budskapet att henne före detta man förlovat sig. Hon svimmade. Hon hade förlorat livsmodet. Den 20 november 1911 dog hon och begrovs på sitt älskade Havsudden under en vacker sten föreställande en knäböjande kvinna.

Den genealogiskt intresserade finner i denna bok mycket värdefullt material om släkterna Winter, Söderström och Nyberg men också om många andra släkter och personer, som noga identifierats med namn och data och kan återfinnas med hjälp av personregistret.

Pontus Möller

Recension: Hammarstorp (Hammarsudd) och Sisshammar i Husby-Sjutolfts socken, Trögds härad, Uppland

Personer och bebyggelse från tiden då Karin Månsdotters syster bodde på Hammarstorp till 1900-talet. Av Otto Helander. Stockholm 1997. 249 s. Ill.

För drygt 15 år sedan kom till Riddarhuset en förfrågan rörande Bengt Larsson till Hammarsudd, som var en mycket framstående krigare åren runt 1600: när blev han adlad, vilken ätt tillhörde han etc. Efter verkställd undersökning nödgades jag tillstå, att Riddarhuset saknade alla upplysningar om mannen i fråga. En som vet alla svaren är, visar det sig, Otto Helander, som gjort en särdeles grundlig undersökning i primärt källmaterial, som han i denna skrift framlagt på ett helt övertygande sätt.

Inte på många år vet jag mig ha läst en släktutredning, som berett mig en så njutningsfull glädje att ta del av som denna. Författaren har min oreserverade beundran och högaktning.

Bengt Larsson var son till Lasse Jöransson i Vadstena, som kallas framliden i ett brev av Johan III 1586 17/10. Bengt var småsven hos hertig Magnus av Östergötland 1564-83 och var hovtjänare hos Johan III 1584-85. Sistnämnda år blev han fogde på Arboga kungsgård. 1590-93 var han ryttmästare över första svenska fogdefanan i Estland, Finland och Livland. 1594 12/7 blev han adlad av konung Sigismund och från samma år var han fogde på Stockholms slott, underamiral på Stockholms skeppsgård samt ansvarig för tullräkenskaper i Stockholm. 1598 blev han rikets överstetygmästare. Karriären stiger spikrakt uppåt: från 1599 ryttmästare över en fana svenska ryttare i Finland och Livland, 1602 krigsöverste och ståthållare i Narva, 1604 amiral på Narvas farvatten och holmamiral på Stockholms skeppsgård, 1605 ståthållare i Pernau. Sedan vänder lyckan, åren 1609-1614 är han fånge hos konung Sigismund i Polen och ett rykte spreds att han blivit halshuggen.

Detta var dock ej fallet och i slutet av april 1614 kom han från Polen till Åbo, där han den 2 maj skrev sitt testamente. Bengt Larsson dog på sin sätesgård Hammarsudd någon dag i början av år 1616, före maj månad.

Senast år 1586 gifte han sig med hovkammarpigan Anna Andersdotter, som kan ha varit en nära släktingtill drottning Karin Månsdotter. Anna hade 1582 21/1 fått Hammarstorp (Hammarsudd) med Uddängen i Husby-Sjutolfts socken, Trögds härad i förläning i sin livstid. Hon dog där troligen i slutet av 1613, senast i början av 1614. Förläningen hade före henne innehafts av Anna Månsdotter, som troligen var syster till Karin Månsdotter och gift med Matts smed. Bengt och Anna hade inga barn och Hammarsudd gick över till fälttygmästaren Erik Jönsson Krämer. 1617 fick han gården i förläning och 1621 donerades den till honom. Otto Helander har utrett släktskapen dem emellan: fälttygmästaren var Bengts broders hustrus bror. Brodern hette Per Larsson, hustruns förnamn är okänt. Deras son Joen Persson blev artilleriöverste och adlad Jernlod 1636, varvid han fick överta Bengt Larssons vapen.

Erik Jönsson, sedermera känd som fälttygmästaren och viceamiralen på regalskeppet Vasa, som förliste 1628, är omnämnd första gången vid flottan 1575. Detta år kom han i tjänst som underarklimästare (artilleriet) på örlogsskeppet Svanen. Från år 1586 anges Erik Jönsson vara överste arklimästare på skeppsflottan. I denna tjänst var han ansvarig för allt artilleri till sjöss, skeppsfolkets och sjöbysseskyttarnas beväpning och de sistnämndas kost. Från den 4 maj 1604 anges Erik Jönsson vara också skeppskapten. I löningsregister för sjöfolk den 18 februari 1606 kallas han amiral. I början av april 1610 blev Erik Jönsson förordnad till befälhavare över krigsfolket i Norrland som skulle erövra Kolahus (platsen för dagens Murmansk), vilket dock inte lyckades. 1611 blev Erik Jönsson förordnad till fälttygmästare, dvs chef för tygstaten. Karriären beskrivs i minsta detalj; jag nämner här bara de viktigaste milstolparna: 1611-13 fälttygmästare i Kalmarkriget, 1613-25 fälttygmästare och stf rikstygmästare bl a i Finland och Estland, 1626-27 ståthållare i Putzig, Preussen, 1627-28 fälttygmästare och viceamiral bl a i Pillau, Preussen, och Stockholm (chef för Stockholms eskadern 1628, var ombord på regalskeppet Vasa vid olyckan den 10 augusti och räddades i sista stund ur vattnet), slutligen stf riksamiral 1629. ”Välbördig” Erik Jönsson dog på sin sätesgård Hammarsudd i början av år 1633 efter ett långt och ärorikt men strapatsfyllt liv i en aktningsvärd ålder av närmare 80 år och är troligen begravd i Villberga kyrka (liksom Bengt Larsson). Hammarsudd såldes 1644 av Erik Jönsson Krämers hustrus bror, Anders Bergenfelt, med kungl. tillstånd till rikskanslern Axel Oxenstierna.

Sedan följer en biografi över Joen Persson Jernlod, en annan duktig officer som hör till samma släktkrets (se ovan). Han förde befäl bl a i slaget vid Breitenfeld i Tyskland 1631, han var översten Lennart Torstenssons närmaste man och i slaget vid Lützen 1632 hade Joen Persson troligtvis högsta befälet över artilleriet. Åren 1632-33, under Lennart Torstenssons fångenskap, var Joen Persson tillförordnad chef för artilleriet vid huvudhären. Han adlades 1636 och utnämndes samma år till chef för allt artilleri inrikes. Han satte fart på krigsindustrin och anlade stora centralförråd. Vidare arbetade han aktivt för att få till stånd Artillerigården på nuvarande Östermalm i Stockholm. Kvarteret närmast väster om nuvarande Artillerigården heter ”Jernlodet”. Han dog den 9 juli 1644 och är begravd i Värmdö kyrka.

Hammarsudds och Sisshammars historia följs fram till 1890, vilket skulle bli för vidlyftigt att här närmare dröja vid. Av dessa båda gårdar bildades 1730 Hammars säteri, som en tid innehades av släkten von Vogelsang (jfr Genealogiska Föreningens släktbok nr 16, Stockholm 1992). Här hittade jag på s 205 (not 2) bokens enda (?) tryckfel: Geneololia pro Genealogica. Författarens förmåga att läsa rätt innantill är annars synnerligen anmärkningsvärd och berömvärd.

Pontus Möller

Bilaga I till ovanstående skrift. Stockholm 1998. 74 s. Ill.

I denna bilaga redovisas uppgifter som inte fick plats i boken och några uppgifter som är funna efter tryckningen av den. T ex uppgifter från tiden då Bengt Larsson var underamiral och fogde på Stockholms slott, uppgifter om Erik Jönsson Krämers insatser i Kalmarkriget 1611 med bl a avtryck av ”Tygmästarens berättelse”, ett kapitel om generalmajoren Peter Creimer, en släkting till Erik Jönsson Krämer, och ett annat om kaptenen Lars Jönsson Krämer och majoren Johan Krämer, som möjligen var bröder och kanske härstammade från en borgmästare Jöns Krämer i Vadstena (hypotes härom på s 45). Sen följer ett kapitel om Carl Carlsson Petri (Litz), gästgivare på Litslena vägkrog, arrendator i Sisshammar och hemmansägare i Hallarby och hans släktingar, därnäst om Benedictus Stolting, översten Christian von Vogelsangs svärfader, en förteckning över personer begravda i Villberga kyrka samt Personer på Ekolsunds kungsgård femte veckan efter Mikaelidagen 1546 (mantalet på gårdens folk). Källor och litteratur samt Personregister.

Bilaga II till ovanstående skrift. Stockholm 1999. 61 s. Ill.

I denna bilaga är medtagna mera detaljerade uppgifter om Litslena by, krog och gästgiveri än vad som redovisats i boken och bilaga 1. Vidare har medtagits uppgifter om den förste krögaren vid Litslena krog och hans grannar i Hallarby, Litslena socken, backstugorna vid Skålmarken i Litslena socken samt om hamnen och stenhuset i Sisshammar. Källor och litteratur samt personregister.

P M

Recension: Jönköpings jordegummor. Från 1600-talets vidskepelse till 1700-talets vetenskap

Av Per Ericsson. Junecopia Förlag, Jönköping. Tr. i Habo 1999. 48 s. Ill.

Författaren är arkivchef vid Jönköpings läns Folkrörelsearkiv och är – som även Släkt och Hävds läsare nogsamt märkt – oerhört kunnig när det gäller lokalhistoria och forskning om gamla jönköpingssläkter. Det har han haft nytta av vid denna kartläggning av Jönköpings jordegummors liv och arbete, från hustru Nilla vid 1600-talets början till madame Helena Pontén vid 1700-talets slut. Ämnet har tidigare varit helt obearbetat och det är ofta svårt att få fram några uppgifter om gångna tiders barnmorskor. Jordegummeyrket blev på 1700-talet det första i Sverige för vilket en utbildning exklusivt för kvinnor inrättades.

Till Jönköping kom examinerade barnmorskor från skilda håll i Sverige – Ulrika Ehrengren från Göteborg, Catharina Breuer från Lidköping, Maria Törning från Hjo, Catharina Sörman från Mariestad. Här fick de konkurrera med stadens självlärda jordegummor: Helena Ruda, Birgitta Bergman, Sara Espelin. Frågan om vem som skulle ha rätt att förlösa barn i Jönköping blev en tvistefråga mellan lärda och olärda barnmorskor, vilken vid skilda tidpunkter prövades av såväl stadens magistrat, kämners- och rådstugerätt, som Länsstyrelsen, Göta hovrätt, Högsta domstolen och Sundhetskollegiet!

Det första kapitlet i boken heter Lögevattnets kraft. Man trodde att det första lögevattnet, som det nyfödda barnet tvättades i, hade magisk kraft. Om man strök det på några fläckar på halsen, så gick de bort. Andra trodde att, om de gjorde detsamma, så skulle de inte bli solbrända. I de hållna förhören möter man föreställningen om en nyttig ”vit” magi och en skadlig ”svart” magi, båda straffbelagda. 1600-talets människor såg sig omgivna av onda makter och illvilliga människor, som man gjorde klokt i att skydda sig mot med hjälp av vit magi. Eftersom den vita magin och dess utövare vanligen tolererades av gemene man var jordegummorna mycket angelägna att betona att de till barnets bästa använt sig av vit magi (eld, vitlök).

”Den svenska obstetrikens fader” Johan von Hoorn fick 1708 i Stockholm igång en barnmorskeutbildning, som 1711 erhöll ett reglemente. Undervisningen var två år lång och avslutades med examination inför Collegium Medicum, som under 1700-talet via landets landshövdingar i flera decennier kom att driva en kampanj för att förmå stads- och landsbefolkningen att sända lämpliga kvinnor till barnmorske- utbildning i Stockholm och sedan anställa dessa. Under hela 1700-talet rådde stor konkurrens i Jönköping mellan lärda och olärda barnmorskor, som ofta drog sina tvistemål inför rätta. Då de examinerade barnmorskorna begärde mer betalt för sina tjänster ansågs det skäligt att även olärda barnmorskor, som hade lägre krav på ersättning, skulle få betjäna den fattigare delen av befolkningen.

Ericssons utförliga presentation av de i Jönköping verksamma jordegummorna har såväl personhistoriskt som kulturhistoriskt intresse och det är ett nöje att ta del av framställningen, som är väl dokumenterad med en fullmatad notapparat. I en bilaga redovisas Jönköpings barnmorskor på 1600- och 1700-talen: hela 27 oexaminerade mot bara 6 examinerade, vartill kommer 5 ytterligare omnämnda barnmorskor. Per Ericsson förtjänar mycket beröm för sin pionjärinsats.

Pontus Möller

Recension: Huvudbaner och anvapen under stormaktstiden

Akademisk avhandling av Inga von Corswant-Naumburg. Ödins Förlag AB, Visby. Tr. i Uddevalla 1999. 380 s. Ill., inb. Boken kan beställas direkt från förlaget för 380 kr inkl porto (bankgiro 315-8615, postgiro 437 46 50-2).

Sällan har väl en så grundlig inventering givit ett så vackert resultat. Inga von Corswant-Naumburg och hennes man Nils Naumburg har genomkorsat Sverige på jakt efter begravningsvapen, som Inga tagit mått på och beskrivit, medan hennes man fotograferat (ofta klättrande på stege). Mycken möda har lagts ned på detta men så har resultatet också blivit magnifikt. De många färgbilderna gör boken till en njutning att bläddra i.

Här får man veta – om man inte visste det förut – skillnaden på ett huvudbaner och ett epitafium. Det förra bars på en stång i begravningsprocessionen – ibland åtföljt av anvapnen – medan det senare är en minnestavla, som i efterhand uppsatts på kyrkväggen. Alla har nog inte den distinktionen klar för sig. När Sigurd Wallin i början på förra seklet lanserade termen begravningsvapen medräknades därför inte epitafier. Dessas för släktforskare ofta värdefulla inskrifter kan man emellertid ta del av i de utkomna delarna av verket Sveriges kyrkor.

Författaren redogör för den konstnärliga utvecklingen och försöker identifiera mästare och hantverkare. Avhandlingen är indelad i tjugoårsperioder 1650-70, 1670-90, 1690-1710 och 1710-30. Efter 1730 avtar bruket av huvudbaner. Pest, krig och skatter bidrog till en mer ansträngd ekonomisk situation för familjerna. Dessutom tonades adelns makt ner genom olika samhälleliga förändringar. I enstaka fall har det hänt att huvudbanér använts av ofrälse personer.

Materialet i huvudbaneren består av furu i bottenplattan och lind i de snidade akantusrankorna. Någon enstaka gång snidas hela arbetet i ek. Skölden tillverkas av två eller tre sammanfogade delar. Under 1600-talets första hälft utgörs hjälmtäcket av klippta blad av plåt som spikats fast på sköldens baksida. Storleken på huvudbaneren växer från de enkla målade träplattornas 60 cm till snidade praktstycken på två och en halv meter vid 1700-talets början.Huvudbaner utfördes för män och söner i alla åldrar, däremot inte för kvinnor.

När den siste av en ätt avlidit tillverkades förutom huvudbaneret en mindre sköld av trä med ättens vapenbild. Skölden slogs sönder vid begravningen och delarna placerades på kistan. En dylik ceremoni förekom ännu 1930 vid den siste Brahens begravning. Besökande i riddarhussalen frågar ibland om detta även gäller vapensköldarna på väggarna. Men nej, sådant förekommer inte. Det är dessutom inte så lätt att krossa en kopparplåt.

Kyrkans inställning till huvudbaner har varit ambivalent. Samtidigt som de bidrog till kyrkans prakt, började de alltmer skrymmande skulpturerna att uppfattas som störande i kyrkorummet, vilket flera gånger påtalades. Men församlingen var beroende av ekonomiskt stöd från samma adliga familjer, som placerade sina monument i kyrkorna. Stödet kunde gälla allt från införskaffandet av nattvardstyg till bekostnad av kyrktak. Det gjorde det svårare att säga nej.

Redan under tidigt 1600-tal var vissa kyrkor överfulla med vapen och under senare århundraden företogs utrensningar varvid vapensköldar flyttades upp till vindar och klocktorn för att få förfalla. Först under 1900-talet har det vuxit fram en ny syn på dessa inventarier som utan att vara religiösa föremål ändå hör till kyrkorna. I dag bevaras och konserveras huvudbaner och anvapen på grund av sitt historiska, kulturhistoriska och konstnärliga egenvärde. I den svenska konsthistorien intar de en självklar plats.

Illustrationerna i denna bok är av den kvaliten att bara de gör boken köpvärd. Den är ett måste för alla heraldiskt intresserade. Upplagan är begränsad så det är bäst att skynda sig på.

Pontus Möller

Recension: Adel, Präster, Borgare och Bönder. Essäer om förfäder och släkt.

Av Torsten Burgman. Lund 1999. 75 s. Ill.

Författaren har under sin verksamhet som historiker blivit mer och mer intresserad av biografier, av att skildra människor och deras upplevelser och verksamhet. Detta har tagit form i en biografi över den förste Silfverskiölden, professorn i Lund Niclas Hyltenius-Silfverskiöld samt i tre biografier över medlemmar av ätten Cronhielm. Här har han samlat skildringar av personer i hans egen släkt representerande alla de fyra riksstånden, som fanns fram till 1866. När det gäller äldre tider är det lättare att samla information om adliga personer, men ju närmare man kommer nutiden, ju mer finns berättat, skriftligt eller muntligt, om företrädare för de övriga stånden. Boken är dedicerat till minnet av författarens föräldrar, Mary, f Wigardt och Hannes Burgman.

I kategorin adel biograferas Niclas Hyltenius-Silfverskiöld, Gustaf Cronhielm af Flosta, Augusta Cronhielm af Hakunge, Tage Silfverskiöld, Aurora Wilhelmina Ramsay, Hedvig Ulrika Boije af Gennäs. Om Augusta Cronhielm berättas att hon som gammal stiftsfröken bodde i en lägenhet på Östermalm, där det inte vädrades alltför ofta, varför det blev ett talesätt i släkten ”det luktar faster Augusta”. Hennes far Otto gjorde en hjältemodig insats under koleraepidemin 1834, körde själv likvagnen när ingen annan ville göra det, fick också han kolera och dog senare samma år.

Bland präster biograferas Olof Wallius, Andreas Jonæ Hyltenius, August Wigardt, Gösta Wigardt, Hannes Burgman. Borgarståndet representeras av Olof Olofsson Burgman, hovslagaremästare i Umeå, och hans son folkskolläraren Olof Reinhold Burgman, vidare generalkonsul Emil Heilborn, läroverksadjunkten Sixten Wigardt och dennes syster småskollärarinnan Elsa Wigardt. Som representant för bönderna biograferas bonden Jan Olof Carlsson i Åskebro, Säby sn, Västmanlands län. Han var född 1825 och dog 1915.

Slutligen finns ett kapitel om släkten Burgman. Namnet antogs av Olof Olsson, född 1791 i Kvarnbyn, Burträsk, Västerbottens län, när han flyttade till Umeå omkring 1810. Han är identisk med den ovan omtalade hovslagaremästaren. Författaren har spårat hans förfäder tillbaka till 1612 i byn Renbergsvattnet, Burträsk.

Som bilagor har avtryckts ”Huru skola vi möta det nya året?” av Hannes Burgman och ”Husandakt” av Mary Burgman (ur Från ådalar och fjäll 1944). Den trevliga och läsvärda skriften är rikt illustrerad med släktporträtt och bilder av släktgårdar.

Pontus Möller

Släkten Tyrohl

Vid mitten av 1960-talet började jag intressera mig för släkten Tyrohl. Jag lade märke till att släktmedlemmar vid olika tidpunkter blivit ingifta i adeln men att uppgifterna om dessa personer nästan alltid var ofullständiga eller felaktiga. Inte heller framgick det hur de var släkt med varandra. Jag beslöt att försöka upprätta en genealogi över släkten.

Till att börja med kunde jag konstatera att släkten uppenbarligen inte var adlig. Den fanns inte omnämnd i Siebmacher(1), Rietstap(2) , Kneschke(3) eller von Mühlendahl(4), trots att en del släktmedlemmar skrivit sig von Tyrohl. Några räknades synbarligen som rysk rangadel (jfr Genos XXII, 1951, s 68).

Den svenska släktgrenen härstammar från överstelöjtnanten Johan Adolf Tyrohl, som var född 1679 i Estland5 och dog på sitt 73 ålders år (vilket skulle ge födelseåret 1676) 1749 23/26 i Strängnäs enligt tryckt begravningsskrift7. Bodde 1737 i Stockholm med hustru och fem omyndiga barn (M 1197, RA). Gift med Margareta Borg i hennes 2:a g (g 1:o m kaptenen Simon Gustaf Stierncrantz, adl ätten nr 854, d 1701 ?8), f enl riddarhusstamtavlan 1683, d 1758 10/12 i Stockholm på sitt 79 ålders år enligt tryckt begravningsskrift (vari hon kallas Wälborna Fru Margareta von Borg)7, dotter av guvernementskamreraren i Ingermanland Erik Andersson Borg och hans 1:a hustru Catharina Törnroos samt syster till generalmajoren Erik Borg, adlad Borg, nr 1570. Makarna hade sex barn, fyra döttrar och två söner:

1. Catharina Elisabet, f 1710 28/8 i Moskva, d 1777 1/4 på Janslunda i Överselö sn (D) av ålderdomsbräcklighet. G 1746 m kaptenen Alexander (von) Andersson, adl ätten nr 738, f 1717 11/2 i Viby sn (T), d 1797 15/12 på Janslunda av gulsot (EÄ I: 128a).

2. Anna, f 1715 (hfl), d 1789 8/8 i Söderköping. G 1747 15/97 m Thomas Petri Jerlin(us) i hans 2:a g, f ca 1704, fil mag, kyrkoherde i Ytterselö9, d 1766 11/27.

3. Johanna Margareta, f 1718 (hfl), d 1794 27/1 i Stockholm Johannes av ålderdom, 75 år. G 1:o 1746 27/77 m Georg Friedrich Bruno, rådman och notarie i Strängnäs, d 1766 12/27; 2:o 1767 4/127 m Gabriel Mellin i hans 2:a g, f 1717 13/8 i Berga, Vadsbro sn (D), hospitalspredikant och syssloman i Strängnäs, d där 1781 16/3 av vattusot10.

4. Maria Charlotta, döpt 1724 15/7 i Stockholm Nikolai, d ogift 1783 7/2 i Strängnäs av ”Passion Contract och Gickt i flera år”.

5. En son, begraven 1722 25/9 i Stockholm Katarina11.

6. Johan Georg (J ö r a n) Tyrohl, f 1718 i ryska fångenskapen, underlöjtnant vid artilleriet 1741 10/10, avsked med kaptens karaktär 1749 10/12, levde 1745 och 1764 i Strängnäs, d där 1797 22/6 av slag. Se Kammarkollegiet till K M:t 1735 31/11 och 1736 1/7 samt Vadstena krigsmanshus underhållsremiss 1755, 1762 och 177012. G 1744 4/12 på Kvalsta i Östuna sn m Elisabet Christina (L i s a S t i n a) Wijnbladh, adl ätten nr 447, f 1726 8/3 (Östuna C 1 börjar 1741), d 1800 11/6 i Strängnäs av lungsot, dotter av löjtnanten Nils Wijnbladh och Margareta Catharina Strokirch (EÄ VIII: 777a). I Engeströmska samlingen på KB13 finns ett brev, daterat Strängnäs 1770 15/3, vari talas om makarnas knappa och sjukliga tillstånd. Söner:

1) Johan Olof, d 1748 av kopporna, begr 26/10 i Strängnäs domkyrka enligt tryckt begravningsskrift7 (död- och begravningsbok saknas 1746-73).

2) Carl Gustaf, f 1754 19/10 i Strängnäs, d där 1820 28/7 av hetsig feber, volontär vid Södermanlands regemente och Överstelöjtnantens kompani utan rote och lön 1764 17/9, fourier med rotelön därstädes, avsked 1776 23/7. Kammarkollegii consitutorial 1779 28/1 att på ett halft års tid förrätta landsfiskalssysslan i Södermanlands län, vilket förordnande 1779 22/9 blivit förlängt på ett år14. Flyttade till Arboga 1782 20/8, tull- och accisskrivare där, avsked 1783 6/2, därefter brännerifiskal i Arboga till 1789, då han flyttade med sin familj till Stockholm. Var 1790 och 1792 kammarskrivare vid kämnärsrätten i Stockholm, 1794 och ännu 1802 mönsterskrivare vid Svea livgarde. Bodde 1795 i Qv. Österbotten hus 39, 41 i Johannes förs. samt skattade för ett guld- och ett silverur. Gjorde konkurs s.å. Ägde fastigheten kv. Bergsklippan större 26 A på Kungsholmen, vilken såldes 1809. Salubrevet var daterat Strängnäs 1809 23/6, dit alltså familjen flyttat och där de i mtl 1810 är skrivna i gården nr 48. Mannen tituleras nu ”Notarie”. G 1:o 1780 8/8 i Strängnäs m Maria Elisabet Westling, f 1751, d 1792 22/1 i Stockholm Maria av lungsot, dotter av Peter Westling, trädgårdsmästare och borgare i Strängnäs, och Brita Christina Ekström; 2:o före 1794 1/12 m Sara Christina Norén, f 1767 30/10 i Stockholm Svea livgardes norra bataljons förs, d 1829 7/2 i Strängnäs av vattusot, dotter av Johan Norén, korpral vid Ehrenkrooks, sedan Otto Cronstedts kompani, och h h Sara Elisabeth.

Barn, i 1:a giftet:

(1) Catharina Lovisa, f 1781 17/8 i Strängnäs, d 1794 17/8 i Stockholm Johannes av diarrhée, bg 24/8 på Johannes kyrkogård.

(2) E l i s a b e t h Concordia Beata, f 1784 18/2 i Arboga, d 1856 20/3 på kronojägarbostället Hjortkullen i Bredsäters sn (R) av ålderdomssvaghet. G 1830 14/11 på Kjällstorp i Bredsäter m kronojägaren Olof Conrad Roos af Hjelmsäter, adl ätten nr 51, i hans 1:a gifte, f 1804 2/2 på Apelås i Gösslunda sn (R), d 1877 27/6 på Djurgårdsbrunn i Stockholm, vilken egendom han ägde (EÄ VI: 400b).

(3) R e g i n a Victoria, f 1786 1/2 i Arboga, mantalsskriven på Kungsholmen 1805, demoiselle, flyttade 1816 6/11 från Strängnäs till Eskilstuna, symamsell, hyrde rum hos fabrikör C M Vogel på Fristads värdshus i Fristaden från 1824, utflyttade därifrån till Strängnäs 1827 5/11, ”sinnessvag, ansökning gjord om hennes intagning på Hospitalet”. Ej anträffad i inflyttningslängden för Strängnäs.

(4) C a r l Georg, f 1788 1/3 i Arboga, mantalsskriven på Kungsholmen 1800.

(5) Johan August, f 1790 22/4 i Maria, d där s.å. 7/8 av slag, 15 veckor och 3 dagar, begr 12/8.

i 2:a giftet:

(6) H e d v i g Charlotta, f 1796 17/7 i Stockholm Jakob, d 1800 13/5 i Stockholm Kungsholms förs. av koppor.

(7) S o f i a Charlotta (fosterdotter), f 1799 4/3 i Stockholm, flyttade från Strängnäs till Eskilstuna 1817 2/1 (inflyttad först 19/6) som piga hos Regina Victoria Tyrohl. Återflyttade 1818 22/4 till Strängnäs, där inflyttningslängden börjar först 1823.

(8) Clara Christina, f 1802 16/10 i Stockholm Nicolai, barnmorska, d 1881 18/2 i Stockholm Maria. Fattigbevis 1881-31 sö. G 1:o 1822 14/6 i Stockholm Katarina m skomakaregesällen Johan Petter Törnqvist, f 1798 31/1 i Stockholm, som bortrymt 1827 enl legal notis i Post- och Inrikes Tidningar 1832 nr 50; 2:o 1836 13/11 i Hölö m skräddaren Carl Lindberg, f där 1812 25/1, d 1882 2/2 i Marielund, Hölö sn, av vattusot. ”Enligt Hölöbo Härads Rätts Utslag af d./lakun/ år 1840 är det Skräddaren Lindberg ålagdt, att sammanbo med sin Hustru Cl. Chr. Tyrohl, eller med viss årlig afgift bidraga till deras Barn Ulrica Christinas upfostran, men lärer ingendera af dessa villkor blifvit upfylldt enligt Hustruns anmälanden” (Hölö A I:12, s 309). Hustrun tröttnade och flyttade med sin oäkta dotter Anna Lovisa (f 1832 13/1 i Hölö) till Stockholm 1841 30/9 (Hölö B 1). Dottern blev gift med handelsbokhållaren Carl Erik Lundberg (f 1831 11/1 i Kungl. Hovförsamlingen, d 1883 29/4 i Stockholm Maria efterlämnande fem omyndiga barn).

3) Friedrich A d o l p h, f 1760 27/12 i Strängnäs. ”Frequenterat i Elfva År Kongl Lärosäten i Strengnäs och therunder tjent för Under-Officer vid Södermanlands Reg. Ogift och fattig”15, extra tullskrivare vid Strängnäs tullkammare15, flyttade till Öregrund 1783 29/11, tull- och accisskrivare där (ännu 1786)15, kanslist i Embets och Byggnings Collegio, bokhållare och dagsverksskrivare vid Stadens publike byggnader, sedan vice assistent vid Politiekollegiet i Stockholm, d 1805 22/5 i Katarina av bröstfeber, 45 år. Ägde fastigheterna nr 83, 84 i kv. Caninen mindre i Maria församling enligt köpebrev 1799 22/4. ”Idkar Tracteurs näring på Afl: Åmans Rättighet” (kronotaxeringslängden 1795). G 1:o 1785 (lyst 13/3) i Öregrund m Anna Christina Cederholm, f 1755 1/8 vid Kullboda i Gräsö sn (B), d 1786 28/3 i Öregrund av pleuresie, dotter av besökaren Matthias Cederholm och Apollonia Grönberg; 2:o 1786 (lyst 29/10) i Öregrund m Catharina Sara Ålenning, f där 1760 (födelseboken börjar 1783), d 1821 29/12 i Stockholm Katarina av slag, 61 år, troligen dotter av skepparen Hans Ålenning och Maria Planqve. En broder var förmodligen flaggskepparen vid Arméns flotta Jacob Ålenning (d 1811 21/4, 51 år), som 1800 bodde i samma hus som Friedrich Adolph Tyrohl och hans hustru.

Barn, i 1:a giftet:

(1) Johan Adolf, f 1785 13/10 i Öregrund. Var enligt sjömanshusets rulla 1804 19 år gammal. Han rymde från sitt fartyg i Lissabon 1804 15/10.

i 2:a giftet:

(2) Catharina Elisabet, f 1789 4/8, d 1855 20/3 på Drottninghuset i Stockholm Johannes av vattsot. Hon intogs på Drottninghuset 1852 14/4. G 1810 9/12 i Stockholm Skeppsholmen m överskepparen vid Kongl. Arméns Flottas Stockholms Escader Petter Krysslund, f 1782 21/12 i Kristdala (H), d 1818 6/7 i Skeppsholms förs. av förkylning.

(3) Maria Fredrika, f 1792 6/12 i Stockholm Katarina, flyttade ogift därifrån till Nikolai 1824 3/2, finns ej i Nikolai utflyttningslängd men var år 1825 som sömmerska skriven i Katarina enligt taxeringslängden. Sedan ej vidare anträffad.

(4) Sara Johanna, f tv 1797 29/7 i Katarina, d där 1800 9/3 av okänd sjukdom.

(5) Carl Fredrik, f tv 1797 29/7 i Katarina, d där 1798 12/7 av oangiven sjukdom.

(6) Christina Johanna, f 1803 21/7 i Katarina. Flyttade 1825 i juli (utskriven 14/12) från Maria till Nikolai. Var vid vigseln piga hos krögerskan änkan Ulrika Dykert i Haren större 2 i Maria. G där 1831 3/5 m gatuläggaren Gustaf Erik Stjernberg, f 1802 21/2 i Maria. Makarna har ej påträffats efter 1831. Maria utflyttningslängder saknas 1821-1856.

Beträffande släktens äldre led i Estland är filiationerna osäkra. Lars Olof Lööf i Göteborg har fäst min uppmärksamhet på ett ”Schema öfwer Slägten Tyrohl från Lifland”, upprättat 1789 av Carl Gustaf Tyrohl, och förvarat i Västmanlands länsstyrelses arkiv: Landskansliet vol. EVI:1, beträffande försvarslösa personer 1677-1804 (ULA). Bakgrunden var att ”afskedade Brännerie Fiscalen Tyrohl, vilken i Arboga stad såsom lösdrifware skall uppehålla sig” av Hr Majoren och Riddaren Sandels16 ville tvångsrekryteras till krigstjänst att tjänstgöra vid hans nyuppsatta Jägare Corps i Finland. Häremot protesterade Tyrohl kraftigt och förklarade sig vara ”Lifländsk Adelsman, fast icke här på Riddarhuset introducerad”. För att styrka detta ingav han den nyss omtalade stamtavlan. Däri uppges som stamfader en Casper Hindric Inman, som påstås ha inkommit till Sverige som kejserlig bergmästare från Österrike år 1598 och blivit nobiliterad härstädes av konung Gustaf Adolf med namn av Tyrohl år 1626. Uppgifterna är knappast trovärdiga och har inte gått att verifiera.

Stamfadern sägs ha haft två söner: Jöran Tyrohl, gift med Catharina Schilling17 men utan kända avkomlingar, samt Casper Tyrohl, ryttmästare vid Livregementet och gift med en von Trejden18. Den sistnämnde figurerar i litteraturen med många felaktiga uppgifter, vilka jag försökt rätta till i Släkt och Hävd nr 3-4/1995 (s 483 ff). Jag är ganska säker på att det fanns en tredje broder vid namn Henrik Tyrohl, som jag kunnat belägga som kornett vid Nylands och Tavastehus läns kavalleriregementes fördubbling 1678 och som löjtnant 1682. I likhet med Casper blev han sekundryttmästare vid Livregementet till häst 1701 och fick avsked 170419. En annan släkting var Henrik Reinhold Tyrohl, som 1712 blev ihjälslagen tillsammans med sin far av deras vaktkarl i Venova. Johan Adolf Tyrohl intygar nämligen Östad (i Ytterselö sn) 1732 24/7, att välborna fru löjtnantskan Anna Helena Gerdes är köttslig kusin till salig fänriken Hinrich Reinhold Tyrohl, som av sin vaktkarl i Ryssland mördad blev jämte fadren på en gång (Likvidationer 7 b, RA). A H G, som levde ännu 1738, var g m löjtnanten Gabriel Berch, som dog 1732 27/1120.

Ryttmästaren Casper Tyrohl stupade inte vid Klissow 1702 9/7, såsom vanligen uppges i litteraturen, utan dog s.å. 14/8 av sina vid Klissow erhållna sår. Hans dotter Anna Maria Tyrohl ansökte (troligen 1706) på egna och sina syskons vägnar, ”wij Fyre omyndige effterlembnade nödlijdande barn”, om utbekommande av hans resterande lön. Som framgår av den nämnda artikeln i Släkt och Hävd blev Anna Maria gift 1711 20/3 i Reval (Nik.) med Siegfried Gustaf Hermigier, ”Artillerie Zeugwarter”21. En annan dotter, Sophie Elisabeth, blev gift i Reval (S:t Olai) 1702 28/12 m löjtnanten Erich von Tolstein och dog som översteänka på Heidemets i Ampels sn i Estland, varest hon blev begraven 1735 15/122. Kuriöst nog blev deras dotter Charlotta Dorothea von Tolstein gift 1755 13/7 i Reval (S:t Olai) m löjtnanten vid Sibiriska regementet Carl Heinrich von Tyrohl – troligen en nära släkting. Hon dog som änka i Reval 1804 11/7, 83 år gammal.

Om man får tro släkttavlan skulle Anna Maria Tyrohls återstående två syskon vara Jöran Hindric Tyrohl, Capitaine i svensk tjenst, och Johan Adolph Tyrohl, Öfwerste Lieutenant wid Nylands Infanterie Regemente. Att dessa två var bröder kan dokumentariskt styrkas23 men att de skulle ha varit minderåriga 1706 har jag svårt att tro. Johan Adolf har ovan redovisats som släktens svenske stamfader. Om hans bror, som i Lewenhaupt kallas Georg Henrik, kan följande meddelas: fänrik vid Liewens Lifländska infanteriregemente 1704, löjtnant där 1707, fången 1708 vid Wesenberg, hemkom 1723 i augusti, kaptens avsked s.å., levde 1735.

Gift 1725 3/10 i Stockholm (Nik.) med Ursilia A u g u s t a Liwijn, döpt där 1700 24/8, dotter av handelsmannen i Stockholm Hans Liwijn och Sara Andersen24. Hustruns namn har på släkttavlan förbättrats till ”Augusta Vrsilla Liven”. Två söner nämns där: Casper Tyrohl och Hindric Tyrohl. Hoyningen Huene25 känner till följande fyra barn:

1. Caspar Erich, f 1730 20/12 i Gross Attel, Jördens sn.

2. Hans Gustav, f 1732 1/12 i Gross Attel.

3. Jakob Friedrich, döpt 1734 3/1 i Pedua, Merjama sn.

4. Christina Elisabeth, döpt 1736 30/1 i Pedua.

Övriga personer utan känt samband:

Anton Tyrohl, löjtnant, arrenderade 1731 godset Taggemois i Kielkonds sn på Ösel (F von Buxhövden, Materialien zur Gütergeschichte Livlands, Riga 1851). G 1718 14/10 m Gerdruta Dorothea Toll i hennes 2:a gifte (g 1:o 1695 26/9 m Matthias Schultz, löjtnant, arrendator), d efter 1735 1/3, dotter av löjtnanten i svensk tjänst Caspar Toll och Sophia Elisabeth von Nolcken (GHdBR, Teil Ösel, 1931, s 371).

Christina von Tyrol, f. von Scharenflicht, begr 1716 16/2 i Hanehls sn, 60 år gammal25.

Ernst Tyrol hade 1627 klagomål mot kyrkoherde Ernst Rosenthal i Frauenburg i Kurland (Sitzungsberichte der kurl. Gesellschaft für Literatur und Kunst 1904, s 19).

Fromhold Tyrohl, löjtnant. Se Lewenhaupt.

Georg Johan Tyrohl, kapten. Se Lewenhaupt och P Möller i Släkt och Hävd nr 3-4/1995, s 483 ff.

Herman von Tyrohl. Hans barn d 1664 31/5 i Reval S:t Nicolai enl en anteckning i S:t Olai församling.

Johan Jurgen Tyrohl (även Jörg Johann von Tyrohl), löjtnant, fången, gick i rysk tjänst 1715 som löjtnant vid Muskofska reg, senare kapten vid Ladogaska reg, g m M a r i a Barbara Myranowska eller Mirranowsky25. Kända barn:

1. Alexander Georg, f 1764 4/12 i St. Catharina.

2. Eleonore Elisabeth, f 1766 9/2 i Johannis i Harrien.

Petter Tyrohl, Collegii Assessor, hörde 1812 till den s k Åttonde Classens Adel i Wiborgs Län, Finland26.

Noter:

1 J Siebmacher´s grosses und allgemeines Wappenbuch. Generalregister 1964.

2 J B Rietstap, Armorial général, 2:a uppl. 1934.

3 E H Kneschke, Neues allgemeines Deutsches Adels-Lexicon, IX, 1930.

4 Ernst v Mühlendahl, Die baltischen Ritterschaften, 1973.

5 Adam Lewenhaupt, Karl XII:s officerare, 2, 1921, s 716.

6 Lewenhaupt och efter honom Elgenstierna (VII:620a) uppger felaktigt dödsdatum 1747 13/2.

7 Verser till och öfver enskilda, KB.

8 Tor Carpelan, Ättartavlor, 3, 1965, s 1101 med helt felaktiga uppgifter om Margareta Borgs död.

9 K A Hagström, Strengnäs stifts herdaminne, 1, 1897, s 357 f; 2, 1898, s 480 f. Änkan Anna Tyrohl uppges felaktigt vara ”af tysk adel”.

10 J Lagerholm, Södermanland-Närkes nation 1595-1900, 1933, s 188.

11 Axel Mollstadius i Genealogisk Tidskrift, 3, 1952, s 31.

12 Hans fullständiga meritförteckning finns i M 1197, RA. Han sökte 1764 3/2 kommendantsbeställningen på Varberg, men hans ansökan har försetts med kanslipåteckningen ”försent inkommen och lägges ad acta”.

13 Engeströmska samlingen B IV 1.6 (nr 44 h), KB.

14 Kammarkollegiets kansli H I a:47. Befordringsakter 1779.

15 Tullverkets Personella berättelser 1783, s 457, och 1785, s 3.

16 Den från ”Fänrik Ståls Sägner” bekante Johan August Sandels (1764-1831), som ”satt i Pardala by och åt frukost i allsköns ro”, sedermera greve, fältmarskalk och riksståthållare i Norge.

17 I Genealogisches Handbuch der Baltischen Ritterschaften (GHdBR), Estland 3, 1931, s 221, nämnes att Jürgen Tyrol 1652 ärvde ett gods efter Georg Schilling och att han var gift med dennes dotter Anna. Det är troligt att några av de nedan nämnda personerna utan känt samband var söner till dessa makar.

18 Hon hette Anna Sophia v. Treyden och blev omgift med kaptenen Hermann Friedrich v. Bellinghausen a. Hoheneichen, f ca 1676, levde 1739 (GHdBR, Ösel, 1935, s 461). Casper Tyrohl skrev 1697 kontrakt på 12 års arrende av kronans gods Swartzenhoff och lägenheten Söta (Kammarkollegiet till K M:t 1699 7/7, vol. 74, RA).

19 C A G Braunerhjelm, Kungl Lifregementets till häst historia, V:1, 1917, s 139; Lewenhaupt, a a, s 716.

20 Lewenhaupt, a a, s 38.

21 Georg Luther i Genos 1959, s 53.

22 Om mannen se Lewenhaupt, a a, s 707. Hans maka kom till Stockholm helt utblottad och bönföll i en odaterad supplik K M:t om skjutspengar till Skåne för att där förena sig med sin man (M 1197, RA).

23 Leonhard Kaggs dagbok, HH 24, 1912, s 196 och 204.

24 Svenska Ättartal, XIV, 1908, s 111.

25 Wold. B. Hoyningen Huene, Auszüge aus den Kirchenbüchern des Estländischen Konsistorialbezirks bis zum Jahre 1900, I. Teil 1913/1915, s 261.

26 Yrjö Blomstedt i Genos 1951, s 68.