Etikettarkiv: Släkt och Hävd

Släkten Tyrohl

Vid mitten av 1960-talet började jag intressera mig för släkten Tyrohl. Jag lade märke till att släktmedlemmar vid olika tidpunkter blivit ingifta i adeln men att uppgifterna om dessa personer nästan alltid var ofullständiga eller felaktiga. Inte heller framgick det hur de var släkt med varandra. Jag beslöt att försöka upprätta en genealogi över släkten.

Till att börja med kunde jag konstatera att släkten uppenbarligen inte var adlig. Den fanns inte omnämnd i Siebmacher(1), Rietstap(2) , Kneschke(3) eller von Mühlendahl(4), trots att en del släktmedlemmar skrivit sig von Tyrohl. Några räknades synbarligen som rysk rangadel (jfr Genos XXII, 1951, s 68).

Den svenska släktgrenen härstammar från överstelöjtnanten Johan Adolf Tyrohl, som var född 1679 i Estland5 och dog på sitt 73 ålders år (vilket skulle ge födelseåret 1676) 1749 23/26 i Strängnäs enligt tryckt begravningsskrift7. Bodde 1737 i Stockholm med hustru och fem omyndiga barn (M 1197, RA). Gift med Margareta Borg i hennes 2:a g (g 1:o m kaptenen Simon Gustaf Stierncrantz, adl ätten nr 854, d 1701 ?8), f enl riddarhusstamtavlan 1683, d 1758 10/12 i Stockholm på sitt 79 ålders år enligt tryckt begravningsskrift (vari hon kallas Wälborna Fru Margareta von Borg)7, dotter av guvernementskamreraren i Ingermanland Erik Andersson Borg och hans 1:a hustru Catharina Törnroos samt syster till generalmajoren Erik Borg, adlad Borg, nr 1570. Makarna hade sex barn, fyra döttrar och två söner:

1. Catharina Elisabet, f 1710 28/8 i Moskva, d 1777 1/4 på Janslunda i Överselö sn (D) av ålderdomsbräcklighet. G 1746 m kaptenen Alexander (von) Andersson, adl ätten nr 738, f 1717 11/2 i Viby sn (T), d 1797 15/12 på Janslunda av gulsot (EÄ I: 128a).

2. Anna, f 1715 (hfl), d 1789 8/8 i Söderköping. G 1747 15/97 m Thomas Petri Jerlin(us) i hans 2:a g, f ca 1704, fil mag, kyrkoherde i Ytterselö9, d 1766 11/27.

3. Johanna Margareta, f 1718 (hfl), d 1794 27/1 i Stockholm Johannes av ålderdom, 75 år. G 1:o 1746 27/77 m Georg Friedrich Bruno, rådman och notarie i Strängnäs, d 1766 12/27; 2:o 1767 4/127 m Gabriel Mellin i hans 2:a g, f 1717 13/8 i Berga, Vadsbro sn (D), hospitalspredikant och syssloman i Strängnäs, d där 1781 16/3 av vattusot10.

4. Maria Charlotta, döpt 1724 15/7 i Stockholm Nikolai, d ogift 1783 7/2 i Strängnäs av ”Passion Contract och Gickt i flera år”.

5. En son, begraven 1722 25/9 i Stockholm Katarina11.

6. Johan Georg (J ö r a n) Tyrohl, f 1718 i ryska fångenskapen, underlöjtnant vid artilleriet 1741 10/10, avsked med kaptens karaktär 1749 10/12, levde 1745 och 1764 i Strängnäs, d där 1797 22/6 av slag. Se Kammarkollegiet till K M:t 1735 31/11 och 1736 1/7 samt Vadstena krigsmanshus underhållsremiss 1755, 1762 och 177012. G 1744 4/12 på Kvalsta i Östuna sn m Elisabet Christina (L i s a S t i n a) Wijnbladh, adl ätten nr 447, f 1726 8/3 (Östuna C 1 börjar 1741), d 1800 11/6 i Strängnäs av lungsot, dotter av löjtnanten Nils Wijnbladh och Margareta Catharina Strokirch (EÄ VIII: 777a). I Engeströmska samlingen på KB13 finns ett brev, daterat Strängnäs 1770 15/3, vari talas om makarnas knappa och sjukliga tillstånd. Söner:

1) Johan Olof, d 1748 av kopporna, begr 26/10 i Strängnäs domkyrka enligt tryckt begravningsskrift7 (död- och begravningsbok saknas 1746-73).

2) Carl Gustaf, f 1754 19/10 i Strängnäs, d där 1820 28/7 av hetsig feber, volontär vid Södermanlands regemente och Överstelöjtnantens kompani utan rote och lön 1764 17/9, fourier med rotelön därstädes, avsked 1776 23/7. Kammarkollegii consitutorial 1779 28/1 att på ett halft års tid förrätta landsfiskalssysslan i Södermanlands län, vilket förordnande 1779 22/9 blivit förlängt på ett år14. Flyttade till Arboga 1782 20/8, tull- och accisskrivare där, avsked 1783 6/2, därefter brännerifiskal i Arboga till 1789, då han flyttade med sin familj till Stockholm. Var 1790 och 1792 kammarskrivare vid kämnärsrätten i Stockholm, 1794 och ännu 1802 mönsterskrivare vid Svea livgarde. Bodde 1795 i Qv. Österbotten hus 39, 41 i Johannes förs. samt skattade för ett guld- och ett silverur. Gjorde konkurs s.å. Ägde fastigheten kv. Bergsklippan större 26 A på Kungsholmen, vilken såldes 1809. Salubrevet var daterat Strängnäs 1809 23/6, dit alltså familjen flyttat och där de i mtl 1810 är skrivna i gården nr 48. Mannen tituleras nu ”Notarie”. G 1:o 1780 8/8 i Strängnäs m Maria Elisabet Westling, f 1751, d 1792 22/1 i Stockholm Maria av lungsot, dotter av Peter Westling, trädgårdsmästare och borgare i Strängnäs, och Brita Christina Ekström; 2:o före 1794 1/12 m Sara Christina Norén, f 1767 30/10 i Stockholm Svea livgardes norra bataljons förs, d 1829 7/2 i Strängnäs av vattusot, dotter av Johan Norén, korpral vid Ehrenkrooks, sedan Otto Cronstedts kompani, och h h Sara Elisabeth.

Barn, i 1:a giftet:

(1) Catharina Lovisa, f 1781 17/8 i Strängnäs, d 1794 17/8 i Stockholm Johannes av diarrhée, bg 24/8 på Johannes kyrkogård.

(2) E l i s a b e t h Concordia Beata, f 1784 18/2 i Arboga, d 1856 20/3 på kronojägarbostället Hjortkullen i Bredsäters sn (R) av ålderdomssvaghet. G 1830 14/11 på Kjällstorp i Bredsäter m kronojägaren Olof Conrad Roos af Hjelmsäter, adl ätten nr 51, i hans 1:a gifte, f 1804 2/2 på Apelås i Gösslunda sn (R), d 1877 27/6 på Djurgårdsbrunn i Stockholm, vilken egendom han ägde (EÄ VI: 400b).

(3) R e g i n a Victoria, f 1786 1/2 i Arboga, mantalsskriven på Kungsholmen 1805, demoiselle, flyttade 1816 6/11 från Strängnäs till Eskilstuna, symamsell, hyrde rum hos fabrikör C M Vogel på Fristads värdshus i Fristaden från 1824, utflyttade därifrån till Strängnäs 1827 5/11, ”sinnessvag, ansökning gjord om hennes intagning på Hospitalet”. Ej anträffad i inflyttningslängden för Strängnäs.

(4) C a r l Georg, f 1788 1/3 i Arboga, mantalsskriven på Kungsholmen 1800.

(5) Johan August, f 1790 22/4 i Maria, d där s.å. 7/8 av slag, 15 veckor och 3 dagar, begr 12/8.

i 2:a giftet:

(6) H e d v i g Charlotta, f 1796 17/7 i Stockholm Jakob, d 1800 13/5 i Stockholm Kungsholms förs. av koppor.

(7) S o f i a Charlotta (fosterdotter), f 1799 4/3 i Stockholm, flyttade från Strängnäs till Eskilstuna 1817 2/1 (inflyttad först 19/6) som piga hos Regina Victoria Tyrohl. Återflyttade 1818 22/4 till Strängnäs, där inflyttningslängden börjar först 1823.

(8) Clara Christina, f 1802 16/10 i Stockholm Nicolai, barnmorska, d 1881 18/2 i Stockholm Maria. Fattigbevis 1881-31 sö. G 1:o 1822 14/6 i Stockholm Katarina m skomakaregesällen Johan Petter Törnqvist, f 1798 31/1 i Stockholm, som bortrymt 1827 enl legal notis i Post- och Inrikes Tidningar 1832 nr 50; 2:o 1836 13/11 i Hölö m skräddaren Carl Lindberg, f där 1812 25/1, d 1882 2/2 i Marielund, Hölö sn, av vattusot. ”Enligt Hölöbo Härads Rätts Utslag af d./lakun/ år 1840 är det Skräddaren Lindberg ålagdt, att sammanbo med sin Hustru Cl. Chr. Tyrohl, eller med viss årlig afgift bidraga till deras Barn Ulrica Christinas upfostran, men lärer ingendera af dessa villkor blifvit upfylldt enligt Hustruns anmälanden” (Hölö A I:12, s 309). Hustrun tröttnade och flyttade med sin oäkta dotter Anna Lovisa (f 1832 13/1 i Hölö) till Stockholm 1841 30/9 (Hölö B 1). Dottern blev gift med handelsbokhållaren Carl Erik Lundberg (f 1831 11/1 i Kungl. Hovförsamlingen, d 1883 29/4 i Stockholm Maria efterlämnande fem omyndiga barn).

3) Friedrich A d o l p h, f 1760 27/12 i Strängnäs. ”Frequenterat i Elfva År Kongl Lärosäten i Strengnäs och therunder tjent för Under-Officer vid Södermanlands Reg. Ogift och fattig”15, extra tullskrivare vid Strängnäs tullkammare15, flyttade till Öregrund 1783 29/11, tull- och accisskrivare där (ännu 1786)15, kanslist i Embets och Byggnings Collegio, bokhållare och dagsverksskrivare vid Stadens publike byggnader, sedan vice assistent vid Politiekollegiet i Stockholm, d 1805 22/5 i Katarina av bröstfeber, 45 år. Ägde fastigheterna nr 83, 84 i kv. Caninen mindre i Maria församling enligt köpebrev 1799 22/4. ”Idkar Tracteurs näring på Afl: Åmans Rättighet” (kronotaxeringslängden 1795). G 1:o 1785 (lyst 13/3) i Öregrund m Anna Christina Cederholm, f 1755 1/8 vid Kullboda i Gräsö sn (B), d 1786 28/3 i Öregrund av pleuresie, dotter av besökaren Matthias Cederholm och Apollonia Grönberg; 2:o 1786 (lyst 29/10) i Öregrund m Catharina Sara Ålenning, f där 1760 (födelseboken börjar 1783), d 1821 29/12 i Stockholm Katarina av slag, 61 år, troligen dotter av skepparen Hans Ålenning och Maria Planqve. En broder var förmodligen flaggskepparen vid Arméns flotta Jacob Ålenning (d 1811 21/4, 51 år), som 1800 bodde i samma hus som Friedrich Adolph Tyrohl och hans hustru.

Barn, i 1:a giftet:

(1) Johan Adolf, f 1785 13/10 i Öregrund. Var enligt sjömanshusets rulla 1804 19 år gammal. Han rymde från sitt fartyg i Lissabon 1804 15/10.

i 2:a giftet:

(2) Catharina Elisabet, f 1789 4/8, d 1855 20/3 på Drottninghuset i Stockholm Johannes av vattsot. Hon intogs på Drottninghuset 1852 14/4. G 1810 9/12 i Stockholm Skeppsholmen m överskepparen vid Kongl. Arméns Flottas Stockholms Escader Petter Krysslund, f 1782 21/12 i Kristdala (H), d 1818 6/7 i Skeppsholms förs. av förkylning.

(3) Maria Fredrika, f 1792 6/12 i Stockholm Katarina, flyttade ogift därifrån till Nikolai 1824 3/2, finns ej i Nikolai utflyttningslängd men var år 1825 som sömmerska skriven i Katarina enligt taxeringslängden. Sedan ej vidare anträffad.

(4) Sara Johanna, f tv 1797 29/7 i Katarina, d där 1800 9/3 av okänd sjukdom.

(5) Carl Fredrik, f tv 1797 29/7 i Katarina, d där 1798 12/7 av oangiven sjukdom.

(6) Christina Johanna, f 1803 21/7 i Katarina. Flyttade 1825 i juli (utskriven 14/12) från Maria till Nikolai. Var vid vigseln piga hos krögerskan änkan Ulrika Dykert i Haren större 2 i Maria. G där 1831 3/5 m gatuläggaren Gustaf Erik Stjernberg, f 1802 21/2 i Maria. Makarna har ej påträffats efter 1831. Maria utflyttningslängder saknas 1821-1856.

Beträffande släktens äldre led i Estland är filiationerna osäkra. Lars Olof Lööf i Göteborg har fäst min uppmärksamhet på ett ”Schema öfwer Slägten Tyrohl från Lifland”, upprättat 1789 av Carl Gustaf Tyrohl, och förvarat i Västmanlands länsstyrelses arkiv: Landskansliet vol. EVI:1, beträffande försvarslösa personer 1677-1804 (ULA). Bakgrunden var att ”afskedade Brännerie Fiscalen Tyrohl, vilken i Arboga stad såsom lösdrifware skall uppehålla sig” av Hr Majoren och Riddaren Sandels16 ville tvångsrekryteras till krigstjänst att tjänstgöra vid hans nyuppsatta Jägare Corps i Finland. Häremot protesterade Tyrohl kraftigt och förklarade sig vara ”Lifländsk Adelsman, fast icke här på Riddarhuset introducerad”. För att styrka detta ingav han den nyss omtalade stamtavlan. Däri uppges som stamfader en Casper Hindric Inman, som påstås ha inkommit till Sverige som kejserlig bergmästare från Österrike år 1598 och blivit nobiliterad härstädes av konung Gustaf Adolf med namn av Tyrohl år 1626. Uppgifterna är knappast trovärdiga och har inte gått att verifiera.

Stamfadern sägs ha haft två söner: Jöran Tyrohl, gift med Catharina Schilling17 men utan kända avkomlingar, samt Casper Tyrohl, ryttmästare vid Livregementet och gift med en von Trejden18. Den sistnämnde figurerar i litteraturen med många felaktiga uppgifter, vilka jag försökt rätta till i Släkt och Hävd nr 3-4/1995 (s 483 ff). Jag är ganska säker på att det fanns en tredje broder vid namn Henrik Tyrohl, som jag kunnat belägga som kornett vid Nylands och Tavastehus läns kavalleriregementes fördubbling 1678 och som löjtnant 1682. I likhet med Casper blev han sekundryttmästare vid Livregementet till häst 1701 och fick avsked 170419. En annan släkting var Henrik Reinhold Tyrohl, som 1712 blev ihjälslagen tillsammans med sin far av deras vaktkarl i Venova. Johan Adolf Tyrohl intygar nämligen Östad (i Ytterselö sn) 1732 24/7, att välborna fru löjtnantskan Anna Helena Gerdes är köttslig kusin till salig fänriken Hinrich Reinhold Tyrohl, som av sin vaktkarl i Ryssland mördad blev jämte fadren på en gång (Likvidationer 7 b, RA). A H G, som levde ännu 1738, var g m löjtnanten Gabriel Berch, som dog 1732 27/1120.

Ryttmästaren Casper Tyrohl stupade inte vid Klissow 1702 9/7, såsom vanligen uppges i litteraturen, utan dog s.å. 14/8 av sina vid Klissow erhållna sår. Hans dotter Anna Maria Tyrohl ansökte (troligen 1706) på egna och sina syskons vägnar, ”wij Fyre omyndige effterlembnade nödlijdande barn”, om utbekommande av hans resterande lön. Som framgår av den nämnda artikeln i Släkt och Hävd blev Anna Maria gift 1711 20/3 i Reval (Nik.) med Siegfried Gustaf Hermigier, ”Artillerie Zeugwarter”21. En annan dotter, Sophie Elisabeth, blev gift i Reval (S:t Olai) 1702 28/12 m löjtnanten Erich von Tolstein och dog som översteänka på Heidemets i Ampels sn i Estland, varest hon blev begraven 1735 15/122. Kuriöst nog blev deras dotter Charlotta Dorothea von Tolstein gift 1755 13/7 i Reval (S:t Olai) m löjtnanten vid Sibiriska regementet Carl Heinrich von Tyrohl – troligen en nära släkting. Hon dog som änka i Reval 1804 11/7, 83 år gammal.

Om man får tro släkttavlan skulle Anna Maria Tyrohls återstående två syskon vara Jöran Hindric Tyrohl, Capitaine i svensk tjenst, och Johan Adolph Tyrohl, Öfwerste Lieutenant wid Nylands Infanterie Regemente. Att dessa två var bröder kan dokumentariskt styrkas23 men att de skulle ha varit minderåriga 1706 har jag svårt att tro. Johan Adolf har ovan redovisats som släktens svenske stamfader. Om hans bror, som i Lewenhaupt kallas Georg Henrik, kan följande meddelas: fänrik vid Liewens Lifländska infanteriregemente 1704, löjtnant där 1707, fången 1708 vid Wesenberg, hemkom 1723 i augusti, kaptens avsked s.å., levde 1735.

Gift 1725 3/10 i Stockholm (Nik.) med Ursilia A u g u s t a Liwijn, döpt där 1700 24/8, dotter av handelsmannen i Stockholm Hans Liwijn och Sara Andersen24. Hustruns namn har på släkttavlan förbättrats till ”Augusta Vrsilla Liven”. Två söner nämns där: Casper Tyrohl och Hindric Tyrohl. Hoyningen Huene25 känner till följande fyra barn:

1. Caspar Erich, f 1730 20/12 i Gross Attel, Jördens sn.

2. Hans Gustav, f 1732 1/12 i Gross Attel.

3. Jakob Friedrich, döpt 1734 3/1 i Pedua, Merjama sn.

4. Christina Elisabeth, döpt 1736 30/1 i Pedua.

Övriga personer utan känt samband:

Anton Tyrohl, löjtnant, arrenderade 1731 godset Taggemois i Kielkonds sn på Ösel (F von Buxhövden, Materialien zur Gütergeschichte Livlands, Riga 1851). G 1718 14/10 m Gerdruta Dorothea Toll i hennes 2:a gifte (g 1:o 1695 26/9 m Matthias Schultz, löjtnant, arrendator), d efter 1735 1/3, dotter av löjtnanten i svensk tjänst Caspar Toll och Sophia Elisabeth von Nolcken (GHdBR, Teil Ösel, 1931, s 371).

Christina von Tyrol, f. von Scharenflicht, begr 1716 16/2 i Hanehls sn, 60 år gammal25.

Ernst Tyrol hade 1627 klagomål mot kyrkoherde Ernst Rosenthal i Frauenburg i Kurland (Sitzungsberichte der kurl. Gesellschaft für Literatur und Kunst 1904, s 19).

Fromhold Tyrohl, löjtnant. Se Lewenhaupt.

Georg Johan Tyrohl, kapten. Se Lewenhaupt och P Möller i Släkt och Hävd nr 3-4/1995, s 483 ff.

Herman von Tyrohl. Hans barn d 1664 31/5 i Reval S:t Nicolai enl en anteckning i S:t Olai församling.

Johan Jurgen Tyrohl (även Jörg Johann von Tyrohl), löjtnant, fången, gick i rysk tjänst 1715 som löjtnant vid Muskofska reg, senare kapten vid Ladogaska reg, g m M a r i a Barbara Myranowska eller Mirranowsky25. Kända barn:

1. Alexander Georg, f 1764 4/12 i St. Catharina.

2. Eleonore Elisabeth, f 1766 9/2 i Johannis i Harrien.

Petter Tyrohl, Collegii Assessor, hörde 1812 till den s k Åttonde Classens Adel i Wiborgs Län, Finland26.

Noter:

1 J Siebmacher´s grosses und allgemeines Wappenbuch. Generalregister 1964.

2 J B Rietstap, Armorial général, 2:a uppl. 1934.

3 E H Kneschke, Neues allgemeines Deutsches Adels-Lexicon, IX, 1930.

4 Ernst v Mühlendahl, Die baltischen Ritterschaften, 1973.

5 Adam Lewenhaupt, Karl XII:s officerare, 2, 1921, s 716.

6 Lewenhaupt och efter honom Elgenstierna (VII:620a) uppger felaktigt dödsdatum 1747 13/2.

7 Verser till och öfver enskilda, KB.

8 Tor Carpelan, Ättartavlor, 3, 1965, s 1101 med helt felaktiga uppgifter om Margareta Borgs död.

9 K A Hagström, Strengnäs stifts herdaminne, 1, 1897, s 357 f; 2, 1898, s 480 f. Änkan Anna Tyrohl uppges felaktigt vara ”af tysk adel”.

10 J Lagerholm, Södermanland-Närkes nation 1595-1900, 1933, s 188.

11 Axel Mollstadius i Genealogisk Tidskrift, 3, 1952, s 31.

12 Hans fullständiga meritförteckning finns i M 1197, RA. Han sökte 1764 3/2 kommendantsbeställningen på Varberg, men hans ansökan har försetts med kanslipåteckningen ”försent inkommen och lägges ad acta”.

13 Engeströmska samlingen B IV 1.6 (nr 44 h), KB.

14 Kammarkollegiets kansli H I a:47. Befordringsakter 1779.

15 Tullverkets Personella berättelser 1783, s 457, och 1785, s 3.

16 Den från ”Fänrik Ståls Sägner” bekante Johan August Sandels (1764-1831), som ”satt i Pardala by och åt frukost i allsköns ro”, sedermera greve, fältmarskalk och riksståthållare i Norge.

17 I Genealogisches Handbuch der Baltischen Ritterschaften (GHdBR), Estland 3, 1931, s 221, nämnes att Jürgen Tyrol 1652 ärvde ett gods efter Georg Schilling och att han var gift med dennes dotter Anna. Det är troligt att några av de nedan nämnda personerna utan känt samband var söner till dessa makar.

18 Hon hette Anna Sophia v. Treyden och blev omgift med kaptenen Hermann Friedrich v. Bellinghausen a. Hoheneichen, f ca 1676, levde 1739 (GHdBR, Ösel, 1935, s 461). Casper Tyrohl skrev 1697 kontrakt på 12 års arrende av kronans gods Swartzenhoff och lägenheten Söta (Kammarkollegiet till K M:t 1699 7/7, vol. 74, RA).

19 C A G Braunerhjelm, Kungl Lifregementets till häst historia, V:1, 1917, s 139; Lewenhaupt, a a, s 716.

20 Lewenhaupt, a a, s 38.

21 Georg Luther i Genos 1959, s 53.

22 Om mannen se Lewenhaupt, a a, s 707. Hans maka kom till Stockholm helt utblottad och bönföll i en odaterad supplik K M:t om skjutspengar till Skåne för att där förena sig med sin man (M 1197, RA).

23 Leonhard Kaggs dagbok, HH 24, 1912, s 196 och 204.

24 Svenska Ättartal, XIV, 1908, s 111.

25 Wold. B. Hoyningen Huene, Auszüge aus den Kirchenbüchern des Estländischen Konsistorialbezirks bis zum Jahre 1900, I. Teil 1913/1915, s 261.

26 Yrjö Blomstedt i Genos 1951, s 68.

Släkt och Hävd 50 år

År 1949 hade Genealogiska Föreningen funnits i 16 år och under den tiden hade 50 Medlemsblad utgivits. Vår ordförande fil dr Wilhelm Tham tyckte att detta kunde räcka och att föreningen i stället skulle satsa på en rejäl tidskrift, som skulle komma ut med tre häften per år. En pristävlan utlystes bland medlemmarna och det segrande förslaget Släkt och Hävd hade insänts av överste Gösta Hahr med motiveringen: ”De tu äro ett! Juncta, valemus; disjuncta, frangimur!” (i översättning: Förenade är vi starka, söndrade försvagas vi). Till redaktör utsågs amanuensen vid Stockholms stadsarkiv, fil kand Pontus Möller, som i mars 1949 invalts som adjungerad ledamot av GF:s styrelse. Redaktionskommittén bestod av dr Tham, föreningens sekreterare och allt i allo kapten Lennart Zielfelt, andre arkivarien i Riksarkivet Birger Lindén samt redaktören. Tryckeriet som anlitades var K L Beckmans på Stora Nygatan. Faktorn där hette Wengelin och som stilsort för rubriker och brödtext valdes bodoni. Första häftet kom ut i laga tid men sedan gick det sämre. Faktor Wengelin gick i pension och faktor Ohlsson tillträdde. Närhelst jag kom för att hämta korrektur, så fanns det ingenting färdigt. De skyllde på att de hade så mycket riksdagstryck, som måste få förtur.Till sist fick kapten Zielfelt lov att gå dit och säga till på skarpen och då kunde dubbelhäftet 2-3/1950 äntligen färdigställas. Några år senare tröttnade vi på K L Beckmans förhalningstaktik och övergick till Alfa Boktryckeri AB, ett oansenligt källarföretag på Odengatan, som förestods av herr Angberg.

Jag måste få poängtera, att allt arbete som utfördes av föreningens styrelse och funktionärer på den tiden var ideellt. Samma amatörregler som inom idrotten gällde. Min mentor Zielfelt brukade framhålla, att man borde hjälpa föreningens medlemmar på alla tänkbara sätt, men man fick aldrig ta betalt. Man skulle också eftersträva anonymitet och inte i onödan signera redaktionella artiklar. Det fick ibland till följd att redaktionen för Svensk Historisk Bibliografi kom med förfrågningar och då måste man naturligtvis erkänna faderskapet. En signatur under vissa artiklar, recensioner och nekrologer hade väl inte skadat, kan man tycka så här i efterhand. Men då var det Wallenbergarnas valspråk Esse, non videri (att vara, icke att synas) som var mitt rättesnöre.

Till de flitigaste bidragsgivarna i band 1 (1950-51) hörde den då blott 25-årige Hans Gillingstam, som började med att publicera sin antavla och sedan behandlade bl a Rasmus Ludvigssons och hans hustrus släktförbindelser samt – i en principiellt viktig studie – De svenska släktböckerna före Rasmus Ludvigsson. Jakob Koit redogjorde för N G Djurklous genealogiska samling och Birger Lindén för Våra äldre läroverks elevmatriklar – en utomordentligt nyttig sammanställning. Martin Ivarsson, pionjär när det gäller judisk släktforskning, skrev om Isaac Leman och hans släkt och redaktören själv inledde sin publicistiska bana med en uppsats om Måns Clemetsson (Oliveblad) till Vårby och hans släkt. En uppskattad avdelning hade rubriken Kompletteringar och rättelser till genealogiska arbeten. Där publicerade bl a Yngve Näsström en mängd rättelser och tillägg till Elgenstiernas ättartavlor ur norrländska arkiv. Under rubriken Nyare litteratur anmäldes dylika arbeten. Bland de första var min recension av Gunnar Hellströms Stockholms stads herdaminne. Den har följts av många fler under årens lopp. Skaran av recensenter har tunnats ut och snart är jag ensam kvar. Sist i häftet kom den populära frågeavdelningen. Två årgångar bildade ett band och försågs med personregister, som utarbetades av Lennart Zielfelt.

År 1954 slutade redaktören på egen begäran för att fortsätta sina studier i Lund och Medlemsbladets båda redaktörer Lennart Zielfelt och Birger Lindén fick ta över igen.

Men så dog Lindén den 14 oktober 1961 och då måste Pontus Möller vackert komma tillbaka för en ny fyraårsperiod. Lennart Zielfelt drog en stor del av lasset genom att ansvara för de stora artiklarna, medan jag skötte ”småkrafset”. Fr o m 1966 års början blev det ny regim. Arkivarien i Stockholms stadsarkiv, fil dr Lars Wikström övertog redaktörsskapet, vilket han från 1971 delade med sin kollega Ulla Johanson. De alternerade som redaktörer i ett antal år. En av de flitigaste medarbetarna var professor Jan Eric Almquist, vars lärda utredningar brukade inleda varje ny årgång. Det hände att klagomål hördes, att dessa gick över vissa medlemmars horisont, men ett faktum var att tidskriftens anseende och status höjdes genom hans medverkan. Ett viktigt bidrag, som inte har tillräckligt uppmärksammats, var generalmajor Kjell Magnells uppsats i nr 2-3/1965 om ”Pelle i Ramstad, Stårckarna och Elin Jakobsdotter”. Den sistnämnda visas där vara dotter till ofrälse mannen Jakob Jonsson till Lång och inte till Jakob Jakobsson Snakenborg (Bååt), som uppges i ättartavlorna. (Denna felaktiga uppgift upprepas ännu i Släktforskaren nr 2/1999.)

En särskild satsning gjordes i nr 1/1971, som utformades som en festskrift till ära för vår avhållne ordförande överste Börje Furtenbach på hans 70-årsdag. Även Arvid Lundbäck, tidigare GF-ordförande och stordonator, har ärats på motsvarande sätt i nr 3-4/1997 liksom Henric Sollbe på 80-årsdagen i nr 3-4/1981.

År 1976 dog med kort mellanrum föreningens båda portalfigurer, Börje Furtenbach och mångårige sekreteraren Lennart Zielfelt, f.ö. en av föreningens grundare. Över båda skrevs nekrologer av Pontus Möller, som brukade ställa upp i sådana sammanhang. Åren 1980-86 var f.d. generalkonsuln Carl C:son Kjellberg Släkt och Hävds redaktör. Efter ett kort mellanspel 1986-87 med Bengt Hjord som redaktör tillträdde med nr 2/1988 stabsredaktören vid dåvarande Arméstaben Mats Sjökvist, som sedan dess med den äran redigerat tidskriften. Han ingår även i redaktionskommittén, som i övrigt bestått av nuvarande ordföranden Ian Hamilton och (fram till hans död den 18 februari 1998) Christopher von Warnstedt.

När vi drog igång projektet 1950 hyste vi som var med givetvis stora förhoppningar om att tidskriften skulle bli en seriös och aktad röst i kören av släktforskartidskrifter.

Med Personhistorisk Tidskrift, som har en annan inriktning, kunde vi naturligtvis inte konkurrera. Men Genealogisk Tidskrift, utgiven av Föreningen för släktforskning, och den kortlivade Släkthistorisk Tidskrift klarade sig inte i konkurrensen med Släkt och Hävd utan lades ned. Med de senare tillkomna AnRopet och Släkthistoriskt Forum har vi levat i fredlig samexistens. Efter femtio år har det blivit en imponerande rad av Släkt och Hävd på min bokhylla: 25 band, tjockare för varje gång. Det är min förhoppning att tidskriften måtte få leva och blomstra även under detta millennium. Det under arbete varande generalregistret till de femtio årgångarna, som måhända kan resultera i en CD-ROM-skiva, kommer att bli något utöver det vanliga.

Pontus Möller

Redaktör för Släkt och Hävd 491229–540119 och 611015–651231.

Etiska problem vid publicering av släktforskningsresultat

Föredrag vid Svenska Släktföreningen von Knorrings släktmöte på Sätra Brunn den 9 september 2000.

Av Pontus Möller

Många ambitiösa unga män drömmer om att utföra något stordåd som att åka skidor till Nordpolen eller bestiga Mount Everest. Somliga som Göran Kropp och Ola Skinnarmo gör verklighet av sina planer. Jag själv hade nog liknande ambitioner men nöjde mig med en mindre spektakulär variant: Att försöka få ordning på släkten von Knorrings tilltrasslade genealogi. Svårighetsgraden var enorm, vilket kändes som en sporre.

Många före mig hade försökt men alla hade misslyckats. Baron Pontus von Knorring (1854–1917) gav de båda historikerna Arbusow och Lange i uppdrag att utforska familjens genealogi. De lämnade materialsamlingar men inga stamtavlor. Alois Polack, f d sekreterare i preussiska riksheraldikerämbetet, forskade på uppdrag av baron Ludwig von Knorring (1859–1930). Det uttalade och även uppnådda ändamålet med denna forskning var att hos senaten i S:t Petersburg utverka barontitel för de Knorringska husen Udenküll och Weissenfeld. Polack upprättade även en släkttavla, som emellertid aldrig offentliggjordes. I Siebmacher´s Wappenbuch (1885-98) utlovades en släkttavla, som skulle publiceras senare, men den kom aldrig i tryck.

Vid utforskandet av min antavla kom jag fram till en anmoder i 7:e led som hette Hedvig Maria von Knorring (* 1724 i Torsåker i Gästrikland). Om hennes härkomst hade ättartavlorna ingenting att förmäla och vid en förfrågan 1946 på Riddarhuset svarade major Wernstedt – som jag en gång i tiden skulle efterträda som riddarhusgenealog – att inga uppgifter fanns att få om henne och hennes familj. (Att detta var oriktigt kunde jag senare konstatera men då var det så dags!) Jag fick alltså starta från grunden med kyrkoboksforskning och fann då att Hedvig Marias far, stabskaptenen vid Hälsinge reg. Frans Wilhelm von Knorring var född 1698 i Ingermanland. Hur komma vidare?

Den 14 april 1948 skrev jag ett brev till riddarhusgenealogen friherre Tor Carpelan i Helsingfors, vilket blev inledningen till en långvarig korrespondens, som 1965 trycktes i Genealogiska Samfundets i Finland Årsskrift XXXVIII under titeln ”Genealogiska Knorringproblem. En brevväxling mellan Finlands förre och Sveriges nuvarande riddarhusgenealog, utgiven med kommentarer av Pontus Möller”. Baron Carpelan hade inga färdiga svar att ge mig. Men han blev själaglad över att få kontakt med en ung forskarkollega, som han kunde diskutera problem med (”använda som bollplank” skulle det kallas på nutidssvenska). Han hade nått fram till von Knorring i sitt ättartavlearbete och där hade han kört fast ordentligt. I brev till major Wernstedt den 26 april 1948 skrev han så här: ”I de utredningar som i litteraturen finnas om Knorringska släkten vimlar det av oriktigheter och frågetecken – Elgenstierna har inte fått det särdeles förbättrat. Och där sitter också jag i gyttjan, i oupphörliga tvivelsmål, och kommer ingen vart. – Jag har sagt här att om någon förtjänar ont, så önskar jag att han finge Knorringarna över sig.”

Nu kommer vi in på det etiska. Får man skriva så? Baron Carpelan menade säkert inte så illa som det låter. De enskilda släktmedlemmarna skulle inte behöva ta illa vid sig, men det gjorde de uppenbarligen eftersom mitt förord, där ovannämnda rader citerades, uteslöts ur släktboken. Först efter det att jag i år åberopat min protesträtt återinfördes det efter vissa justeringar.

Den desperation, som Carpelan härovan ger uttryck åt, hade fog för sig. Den Knorringska genealogin hade upprepade gånger förfalskats. Inte minst hade lagmannen Jöran von Knorring (Tab. F 3) utmärkt sig på detta område. Hans framställning av ättens historia var normgivande i 200 år, ty ingen kunde föreställa sig att en lagman var en medveten lögnare och bedragare. Men precis så var det. Det satt hårt åt att övertyga baron Carpelan om detta. En lagman som förfalskar bevis var för honom något nästan otänkbart. Jag återkommer om en stund med en närmare granskning av lagmannens agerande.

Baron Carpelans och mitt samarbete gav resultat. Det kan tas som ett gott exempel på värdet av team-work. Hur skicklig och erfaren baron Carpelan än var, så kunde han inte få rätsida på problemen eftersom viktiga pusselbitar fattades. Sedan jag grundligt inventerat vad de svenska arkiven hade att ge och konfronterat det med vad C vaskat fram ur det finska och i någon mån baltiska källmaterialet, så kunde de flesta problemen lösas. En fast grund lades för det fortsatta stamtavlearbetet. Mina insatser bedömdes i Finland som så värdefulla att jag av Republikens president utnämndes till Riddare av Finlands Lejons Orden 1 klass.

Som historiker har min strävan alltid varit att få fram sanningen. Men sanningen kan ibland bli obehaglig, om man har att göra med skurkar, och då frågar man sig: Hur långt kan man gå i uppriktighet? För mig har detta aldrig varit något problem. ”J´appelle un chat un chat et Rolet un fripon”. (Jag kallar en katt för en katt och Rolet för en skälm.) Jag har överlåtit åt mina uppdragsgivare att ”tukta” mig och censurera vad jag skrivit. Och det har de gjort med liv och lust, särskilt innan jag kom på att åberopa upphovs-rättslagen. Ett gott exempel är biografin över Carl Fredrik von Knorring (Tab. I 28). Där möter oss en gestalt, rentvättad och vit som en antik marmorbyst. Om hans historiska betydelse inte ett knyst, bara en hänvisning i en not till en artikel av mig i Svenskt Biografiskt Lexikon, som säkert inte många av släktbokens läsare har tillgång till.

I kallelsen till detta möte har utlovats att jag skall presentera viktiga nyheter. Välan, så lyssna på den fullständiga biografin (ur SBL), som inte ansågs passande att trycka i släktboken. Fredrik v K är typexemplet på en person som i sin samtid var på sin höjd en lokal storhet och därtill illa beryktad, men vars historiska betydelse först har gått upp för eftervärlden. Hans roll är konspiratörens och fosterlandsförrädarens och hans insatser på dessa områden är av den storleksordningen, att Cronstedts uppgivande av Sveaborg förbleknar i jämförelse därmed. Jag vill särskilt poängtera att det inte är mina subjektiva värderingar jag för till torgs. Allt jag skrivit återgår på framställningar av finska historiker, som alla är överens om att vi här har att göra med en kvalificerad skurk och landsförrädare.

Fredrik v K hade fått en militär utbildning. När kriget bröt ut 1788 var han kapten vid Björneborgs regemente. Han underskrev – tillika med fem andra Knorringar – Anjalaförbundsakten, men hans politiska intresse var ringa. Hans främsta strävan var att tjäna pengar och därför ägnade han sig framför allt åt det som lönade sig bäst: arméleveranser och värvningar (Meijerfelts friskyttar 1789, se Lindén). Enligt uppgift (Stedingk) visade han sig under hela kriget inte på sitt regemente. Den 9 augusti 1788 var han dock chef för den gränspostering som lät överlöparen major J A Jägerhorn obehindrat passera över gränsen med den s k Liikalanoten – utan tvivel ett egendomligt sammanträffande. Skrupellös och vinningslysten skodde han sig efter bästa förmåga på kronans bekostnad och tävlade i fråga om svindlerier med den ökände E G v Willebrand (sedermera landshövding i Åbo) – ”två kronotjuvar och landsförrädare” är Rolf Lagerborgs samlingsrubrik på de båda herrarna.

K hade en olycklig benägenhet att slå på stort och en obegriplig förmåga att få kredit. 1789 köpte han Villnäs men förtog sig på omfattande reparationer av gårdens corps de logis och måste sälja 1793, då han i stället inköpte Sundholm, som han behöll i två år och likaledes sålde med god avans. Sedan K erhållit överstelöjtnants avsked 1791 – han fick fem år senare krigsråds titel – hade han helt ägnat sig åt affärsverksamhet med bl a bördsköp – en form av fastighetsjobberi – värvningar och rederirörelse. Han var bl a delägare i ett av fransmännen 1793 i december uppbringat barkskepp, Friedrich v K kallat, vari han ägde hälften och kapten W V v Heidenstam andra hälften. Han skeppade även fisk till Stockholm på egna kölar (i SSLF 319 talas om ”Knorringens fisksump”). Den 20 april 1795 fick han tillstånd av kommerskollegium att i Åbo få anlägga och driva ett tobaksspinneri jämte snus- och kardustillverkning; Nyaste Tobaksfabriken i Åbo kom verkligen till stånd och han var dess disponent 1796-98 (Dahlström i FHT 1941). Hans affärsprojekt var högtflygande och vittfamnande: 1799 ansökte han om privilegium exclusivum, m a o ett riksomfattande monopol på tillverkning och handel med spelkort.

K hade 1795 flyttat till Åbo, där han bodde i det s k Presidenthuset (senare generalguvernörens residens) till dess hans eget ståtliga hus stod färdigt. 1796 blev han borgare och kontingenthandlande och öppnade tillsammans med en kompanjon en krambod för försäljning av ryska, engelska och lybska varor. Han företog vidsträckta affärsresor utomlands, bl a till Ryssland och England. Affärerna växte emellertid K över huvudet och 1798 var en konkurs oundviklig.

K, som åtalats för konkursbedrägeri, dömdes 9 juli 1801 av Åbo hovrätt att mista adelskapet, stå två timmar vid kåken på ett av Åbo torg samt därefter till 14 dagars fängelse på vatten och bröd. På grund av kreditorernas flathet och godtrogenhet hade emellertid K hunnit smita, utverkat ett lejdebrev av svenska kungen 16 april 1800 och begivit sig till S:t Petersburg, där han i förväg deponerat en stor summa pengar (enligt S Rosenhane i brev). Hans hustru påstås ha dött av skam, när han flydde hals över huvud och lämnade henne ensam med sju små barn.

Enligt en efterlysning, som på begäran av Åbo hovrätt sändes ut till länsstyrelserna i december 1799, var K ”lång till växten, av manligt och vackert utseende, rödlätt med ljusa hår och ögonbryn”. Han tycks ha haft stor personlig charm och haft lätt att dupera folk. I sällskapslivet hade han stor framgång och bjöd flott. Ännu dagarna före konkursen ”hade han stora kalaser hos sig” (Porthan till Calonius). År 1797 hade han efterträtt v Willebrand som ordförande i Musikaliska sällskapet i Åbo.

I Ryssland togs K om hand av den landsflyktige anjalamannen G M Sprengtporten och välkomnades i hans krets. Svenska ministern C v Stedingk, som själv ej ville träffa eller ha något att göra med K, rapporterade 6 april 1804 att denne försörjde sig på lotterispel och lurendrejeri samt genom att uppvakta medlemmar av kejserliga familjen med kartor över Sverige och Finland, vilket belönades med gåvor. Han införskaffade från Stockholm även kartor och optiska instrument för den ryska arméns räkning. Så ofta han kunde sökte han skada och nedsvärta sitt forna fädernesland. Vid årsskiftet 1803-04 gjorde han sitt största skurkstreck härvidlag, då han till chefen för den ryska generalstabens underrättelseväsen, general J P van Suchtelen, överlämnade en detaljerad redogörelse för Finlands försvarssystem samt en plan för ockupation av landet (ex återfunnet av U Willers, tr hos Lagerborg, s 217-227). Syftet var att förmå ryssarna att erövra Finland samt att visa hur lätt detta kunde göras. K framhåller bl a överraskningsmomentets betydelse, vikten av att undvika onödig blodsutgjutelse samt att få civilbefolkningen att kvarstanna vid sina hus och gårdar. Beträffande Sveaborg avråder han från stormning, som kan kosta mycket tid och blod, och rekommenderar i stället några månaders blockad till lands och sjöss. Överensstämmelsen med den senare utvecklingen är i några fall bestickande (Willers). På rekommendation av van Suchtelen belönades K 1804 med en rysk kejserlig pension på 500 rubel. Utöver denna pension uppbar han från 1808 1.500 rubel om året så länge han förblev i tjänst samt 1.000 rubel för resekostnader och andra utlägg; dessutom erhöll två av hans söner friplatser i artilleriskolan.

Vid den ryska invasionen i Finland 28 febr 1808 åtföljde K Sprengtporten med uppgift att sörja för provianteringen till de ryska trupperna. Sprengtporten föreslog 27 juli till landshövding ad interim i Kuopio efter Wibelius F v K, ”som visserligen hade mindre olägenheter men förenade flera för tjänsten nyttiga egenskaper” (Donner). Denna ”tort” (orätt, skada) förhindrades med knapp nöd av finska delegationens ordförande C E Mannerheim. K fick i alla fall anställning som medhjälpare åt landshövding S W Carpelan i Kuopio och nämns ofta i Sprengtportens officiella korrespondens. Carpelan och K fann på ett sätt att förbättra finanserna genom att utge nödmynt, som i folkmun döptes till ”karplaner” och ”knorringar”. Det ligger i sakens natur, att de stackars leverantörer som nödgades mottaga dessa ”låtsaspengar” i slutändan gjorde stora förluster (jfr ”Knorringar” som betalningsmedel i ”Släktnytt med Knorr” nr 5, 1993, s 3).

Hedvig Elisabeth Charlotta berättar, att K av ryske överbefälhavaren general Buxhoevden sändes som parlamentär till Klingspor för att uppmana denne att träda i rysk tjänst. Genom kejserligt reskript återfick K 9 november 1810 sina adliga rättigheter men hade kort dessförinnan avlidit.

I Ryssland gifte sig K med en visserligen något bedagad dam ur rikets högsta styrande kretsar. När ambassadör v Stedingk i brev till konungen en enda gång vågar lägga sig ut för K sker det uttryckligen för att han tycker synd om K:s svärfar och dennes familj (Muscovitica, vol 470, RA). Han talar om familjen Igelströms sorg men åberopar även F v K:s 5-6 bröders goda förhållande under kriget. – En sondotter, den rödhåriga Nadeschda v K (1826-95) blev i sitt andra gifte maka till författaren Alexandre Dumas fils.

Så löd alltså min artikel i Svenskt Biografiskt Lexikon med tillägg av några meningar, som fanns med i mitt ursprungliga manuskript men som ströks på grund av platsbrist. Var nu detta något att bli chockerad över och censurera? Här är problemet renodlat: Skall historiska fakta få undertryckas om familjeäran står på spel? Är det tillåtet att biografera bovar? För min personliga del blir svaret ett tveklöst ja. Alla som sysslat med släktforskning vittnar om ur glad man blir om man träffar på en förfader, som varit bråkig och trätgirig och därför ofta är omnämnd i domböckerna. Om de stilla i landet får man ingenting veta. Hälsan tiger still.

Faktum är att det finns några fler problematiska figurer i Knorringsläkten.

Har de levat för länge sedan går det bra att sjunga ut. Vid stormningen av Prag 1648 sägs översten George Knorrings regemente ha vandaliserat och plundrat det strax ovanför Hradschin belägna Strachowklostret. Abboten skrev bedrövad: ”Bland annat tog överste Knorring, som anförde finnarna, större delen av kyrkokassan med sig samt den stora bröstbild av S:t Hubertus, som salig furstinnan Lobkowitz hade låtit göra. Detta och annat kyrkobyte lämnade överste Knorring sedan åt några judar i utbyte mot vanligt bordssilver”. Detta citat är hämtat ur Sven Stolpes bok om Drottning Kristina. Troligen var överstens agerande helt i enlighet med dåtida praxis och det vore därför fel att anlägga några moraliska synpunkter på det som skedde. Nemesis vakade emellertid. Vid uttåget ur staden utsattes finnarna för stenkastning. En sten träffade översten så illa i tinningen att han en tid därefter avled.

En riktigt ful fisk är lagmannen friherre Jöran von Knorring, som jag tidigare berört som hastigast. Om honom läser man i släktboken: ”Genealogiskt intresserad författade han 1751 en utförlig men i vissa avseenden felaktig släkthistorik (X 16, UUB) och försökte 1743 hjälpa sin avlägsne frände, översten Henrik Johan von Knorring (Tab. I 1) till introduktion på Riddarhuset genom att utfärda ett oriktigt intyg.” Detta är en ganska utslätad skildring. Den som vill veta mer kan ta del av min uppsats ”Det stora bedrägeriet” i Släktnytt med Knorr nr 5, 1993, s 4 f. Lagmannen hittade på de mest häpnadsväckande lögnhistorier i sina försök att hjälpa sin avlägsne frände. Denne hade blivit tillsagd att bevisa sin härkomst från de år 1672 introducerade bröderna Staffan Fredrik och Jöran Johan. Detta kunde tyckas vara en omöjlig uppgift, eftersom ingen närmare släktskap förelåg, men lagmannen fann på råd. De båda introducerade bröderna hade haft en äldre bror, Johan Fredrik, som föddes och dog 1647. Han blev inte ens ett år gammal. Hans begravningsvapen med det ensamma årtalet 1647 hänger alltjämt i Botkyrka kyrka, där han blev begraven. Av detta lilla barnlik tillverkade lagmannen en ny far åt Henrik Johan samt försåg honom med en fru, Ursila von Knorring, som uppgavs vara dotter till lantmarskalken Franz – vilken i verkligheten inte hade någon dotter med det namnet. Ännu i Anreps Ättar-Taflor 1861 är det denna felaktiga filiation, som gäller. Så till den grad hade lagmannen lyckats förvanska genealogin, att den först efter 200 år kunde restaureras genom mina och baron Carpelans gemensamma ansträngningar. En noggrann granskning av lagmannens många felaktiga utsagor har gjorts i min uppsats ”Herrarna till Borg och Lundby” (Casper Fredric Knorring och hans familj) i Släkt och Hävd nr 2/1998.

Släkttraditioner – skall man ta vara på sådana? Därom har det rått delade meningar. Somliga har ansett att det skall vara ”knastertorra ättartavlor” och att man inte får liva upp framställningen med anekdoter. Det är synd, när man någon enstaka gång hittar pärlor som dem överstelöjtnant Ferdinand Schenström (hans föräldrar i Tab. O 11) har upptecknat. Vad tycks om den här: ”Ottosson har helst velat äta fläsk, dricka öl och skratta”. Vilket underbart miniatyrporträtt av en nöjd och glad lantjunkare! Man skulle velat bli bekant med honom, ta en öl tillsammans och skratta ihop. Om den originelle kyrkoherden i Lima Carl von Knorring (Tab. O 4) fanns ännu i kompendiet 1996 några lustiga anekdoter, men de har strukits i släktboken.

Riktigt illa gick det emellertid när jag om kopparslagaren Johan Gustaf (Tab. O 24) citerade: Det ”gick slut” i Falun (spriten?). En censor blev alldeles utom sig: ”Hur kan man skriva så? Är det hat och hämndlystnad som ligger bakom?”. Den rabiate kritikern visste inte att den förmodade ”nidskrivaren” var hans egen farfar. Det var nämligen ett ordagrant citat från missionspredikanten Karl Wilhelm v K:s (Tab. O 69) hågkomster. Med sin försynta formulering ville han antyda den troliga orsaken till att ”det gick slut i Falun”. Med parentesen och frågetecknet menades väl att det var hörsägen som inte kunde bevisas. Men om han inte haft grundad anledning tro, att orsaken var den angivna, hade han ju inte behövt nämna saken överhuvudtaget. Den goda smakens väktare konstaterade, att detta var förtal av avliden och strök det förgripliga tillägget. Pastorer skall lära sig att hålla tand för tunga och inte förtala sin nästa (i det här fallet sin farfar). ”Hur lätt bli människornas kinder heta! De döma snabba, fast de litet veta” (Verner von Heidenstam). Även andra fall av censur har jag råkat ut för. När det gällde operasångaren Bengt v K (Tab. O 78, i kompendiet Tab. O 83) gick rödpennan fram över min text med sådan frenesi att t.o.m. dödsnotisen ströks.

Dödsorsaker hade jag konsekvent satt ut i mitt manus men mina granskare ansåg, att det saknade allt intresse för släktmedlemmarna att få veta vad förfäderna dött av och strök alltihop. När jag då stillsamt påpekade, att de finländska ättartavlorna angav dödsorsak och att det på det här sättet skulle bli inkonsekvens i släktboken, togs ”mina” dödsorsaker – åtminstone delvis – till nåder. Om dödsorsaken, som stundom sker i kyrkböcker, angavs på latin, ströks den såsom varande obegriplig. ”Utgivna skrifter” brukar redovisas i släktböcker. I O-delen1 var det framför allt professorsparet Lars och Anne-Liis, som hade något att komma med. Men titlarna på deras doktorsavhandlingar ströks, ty de var på engelska, vilket den genomsnittlige läsaren inte antogs begripa. Deras dotters lilla diktsamling ”Mina tankar” fick däremot stå. Hur lågt får man sätta ribban?

I Släktnytt med Knorr nr 3 (1991) biograferade jag utförligt ”tokiga Knorring”, friherre Anton v K (1809–82), på sin tid ett känt gatuoriginal i Stockholm. Han brukade promenera ”i Torget”, dvs Kungsträdgården, morgon, middag och kväll ”i de västra alléerna, utan överrock även mitt i smällkalla vintern, hög hatt illa borstad och litet rödbrun i kullen; i handen hade han alltid ett par handskar hoprullade som en kåldolma och sannolikt inte begagnade på långliga tider. Han var aldrig trasig, men hans kläder var så urblekt svartgröna som om de länge hängt och skyltat utanför något klädstånd. Skodonen var vanligen i ganska betänkligt skick. Oftast gick han ensam och småpratade för sig själv, men inte sällan var han följd i hälarna av en skara larmande och okynniga pojkar, som drog ut hans näsduk ur bakfickan eller rent av försökte sätta krokben för honom.” Vintertid kastade busungarna snöbollar efter honom och behandlade den gamle mannen så hjärtlöst, som endast barn förmår. Ovanstående skildring är hämtad ur Stockholmiana, V, av F U Wrangel (1916). Släktbokens läsare får nöja sig med en hänvisning till denna källa. Roligare än så får det inte bli. – Jag förstår att den övergripande principen är den, att det som en gång har varit publicerat inte skall tryckas igen, blott hänvisas till. Detta är OK för den som har forskarbord på universitetsbiblioteket, men för alla andra innebär det ett ohjälpligt bortfall av information. Jag tycker inte att det är läsarvänligt.

En annan kontroversiell fråga gällde redovisningen av utomäktenskapliga barn – skulle de få vara med eller inte? I Sveriges ridderskap och adels kalender får de inte nämnas eftersom de inte är adliga enligt gällande adelsrätt. Undantag görs därest föräldrarna i efterhand har ingått äktenskap med varandra. Några sådana fall förekommer även i O-delen, varvid barnen tveklöst skall vara med, men då – enligt ett uppställt krav från Claës Göran Rasmusson – med bokstäverna a.n. (ante nuptias) före födelsedatum. Leif Påhlsson, som gav ut Ointroducerad adels kalender 1970, ansåg att alla som hette von Knorring skulle medtagas, adliga eller ej. Trots min officiella ställning som riddarhusgenealog biträdde jag denna åsikt. Jag tyckte inte att de ointroducerade Knorringarna strikt måste följa Riddarhusets praxis. I O-delen finns flera grenar med högst respektabla människor, som härstammar från en ogift mor. Då många av dem var medlemmar i släktföreningen (en av dem var bland stiftarna), tyckte jag inte att de skulle diskrimineras genom att uteslutas. Så småningom nåddes en kompromiss. Utomäktenskapliga barn skulle få nämnas men inte i brödtexten utan i noter.

Naturligtvis begriper jag att de som censurerat mig bara velat skydda mig från att begå diverse övertramp och överskrida den goda smakens råmärken.

Jag tackar dem alla för deras hjälp att åstadkomma en så okontroversiell släktbok som möjligt. Jag gläds åt det som fick vara kvar och framför allt åt att boken tycks komma ut under min livstid (mina båda medförfattare har hunnit gå in i den eviga vilan).

Pontus Möller

Recension: Karolinska Förbundets Årsbok 2001

Lund 2003, 207 s. ISSN 0348-9833. Pris cirka 200 kronor.

Marie Lennersand och Linda Oja har skrivit ”När djävulen vandrade genom landet. Krishantering under häxhysterin i Dalarna 1667-1671.” ”Sodomiter inför rätta. Sexuellt avvikande inför militär domstol i början av 1700-talet” av Hans Andersson och Magnus Perlestam. ”Då svensk blev ryss. Nationell identitet hos karoliner i främmande land” av Erik Arrhén. Slutligen en presentation av det ryska jubileumsverket ”Poltava. Till 250-årsminnet av segern vid Poltava” av J B R Wennerholm.

Jag skall här bara dröja ett slag vid Arrhéns uppsats. Han åberopar däri bl a Robert Petrés dagbok. Vad som föranlett författaren att döpa om Robert Petre till Petré är höljt i dunkel. I Quennerstedts Karolinska krigares dagböcker I (Lund 1901) heter han definitivt Petre (källhänvisningen är m a o felaktig), hos Lewenhaupt Karl XII:s officerare (1921) likaså. Släkten Petre finns upptagen i Svenska Ättartal 9 (1893); ”Om släkten Petres skotska ursprung” har Alf Åberg skrivit i Släkt och Hävd nr 2-3/1954, s 108-110. Det synes alltså väl styrkt att släkten hette Petre, inte Petré. Men inte nog med det, författaren förstår inte genitivändelsen i Petrés dagbok utan tror att mannens namn var Petrés (s 122, 131 passim, 135 passim, 140 passim).

Pontus Möller

Den okände Carl Siöblad. Bidrag till generalen friherre Carl Siöblads (1611-96) biografi

Alla tycks vara överens om att generalen av artilleriet Carl Siöblad var en betydande man (Carl XI nämner honom i sina almanacksanteckningar). Men var finner man en biografi över honom? Jo, blott i Elgenstiernas ättartavlor, liten, ofullständig och delvis felaktig på 50 rader i petit. I Svenska män och kvinnor har Alf Åberg skrivit en kort biografi på 49 rader. Gamla Biographiskt Lexicon från 1847 innehåller föga mer än ett par anekdoter om ”den käcke mannen”. Det är i stort sett allt.

Bland kvarlåtenskapen efter den i mars 1947 bortgångne huvudmannen för adliga ätten Kuylenstierna, kaptenen och skriftställaren Alexis Kuylenstierna, fanns åtskilliga gamla handlingar och dokument av stort personhistoriskt intresse. Av dessa härrör blott ett fåtal från hans eget fideikommiss, Landsjö i Kimstads sn (Ög.), vars hela gårdsarkiv, innehållande bl.a. flera pergamentsbrev, genom en upprörande vandalism förstördes av en tidigare fideikommissarie i början på 1900-talet. Största delen av de ifrågavarande dokumenten kommer i stället från den Siöbladska stamgården Flättna i Nikolai sn (Söd.). Bland dessa märktes särskilt 16 pergamentshandlingar, som av kapten K:s närmaste arvinge, fru Märta Liljencrants-Möller, överlämnats som gåva till Riksarkivet, där de nu utgör den s.k. Arnösamlingen. Dit skänkte jag 1996 en bunt papper med samma proveniens och påskriften ”Flättna Arkiiv”1. Den innehåller så gott som inga originaldokument utan – som det står på en lös lapp i början av bunten – ”här utj liggia intet annat än allenast Register på dhe Register som liggia i hwar Documents pakke, Nembl: utj dhe Documenter som de Besche hafwer registrerat”. Detta är med andra ord det generalregister till det Siöbladska familjearkivet på Flättna, som i oktober 1690 upprättades av G. De Besche2, och som sedermera – enligt anteckning på buntens första blad – ”sändes up3 till högwälb:ne H:r Baron Gen:feltygmästaren Johan Siöbladh”. Denne (vars porträtt medföljde som bilaga i GF:s medlemsblad nr 47) blev generalfälttygmästare och chef för artilleriet 1693 och avled på Flättna annandag jul 1710. Från honom härstammade Alexis Kuylenstierna i 6:e led på såväl fädernet som mödernet (fadern Edvard K. och modern Ebba Sparre var nämligen kusiner).4

Om Johan Siöblads banbrytande insatser för det svenska artilleriets förkovran och utveckling har det skrivits åtskilligt och hans biografi är också jämförelsevis väl känd. Annorlunda förhåller det sig med hans far, artillerigeneralen Carl Siöblad (1611-96), som också var en framstående krigare och som för sina förtjänster av Karl XI upphöjdes i friherrligt stånd 1687 (han hade då tjänat kronan i 61 år). Om honom har de vanliga biografiska uppslagsverken mycket litet att förtälja. Några värdefulla notiser lämnades av F. U. Wrangel i Personhistorisk tidskrift 1901 och dessa har legat till grund för biografin i Elgenstiernas ättartavlor, som visserligen på flera punkter kompletterar Wrangel men ändå uppvisar åtskilliga luckor och felaktigheter. Ett antal misslyckade ”förbättringar” har bl.a. vidtagits, varvid korrekta uppgifter hos Anrep och Wrangel ersatts med oriktiga från annat håll. Detta och mycket annat framgår av en handling i ”Flättna Arkiiv”, betecknad som Folio 25 och enligt påskrift ”Copia af Registret J Paken n:o 211”. Den bär titeln: ”Register vppå Högwälborne H:r Baron och Generalens Carll Siöbladhz Fulmachter och Kongl. ordes, samt Resepasser uthi åthskillige Tijder”. Denna tjänsteförteckning synes mig innehålla så mycket nytt och vara av så stort personhistoriskt intresse att den förtjänar att återges in extenso. Den lyder sålunda:

Original N:o 1 Davidh Fredrik von Sijgeroths Pass, gifuit H:r Generalen då han tiänthe för Constapel och Condieuteur date. J franche och Meisshus i Tysslandh d 7 Januarij A:o 1635.

Original N:o 2 Cantselerens Gref Axel Oxenstiärnas Resepas Jfrån Hamborgh och till Suerge. Hamburg d 16 Junij A:o 1635.

Original N:o 3 Dråttningh Christinas Resepass ifrån Stokholm till Marsholm då H:r Generalen war Fändringh date: Stokholm d 1 September 1635;

Original N:o 4 Carll Gyldhenhielms, Axel Baners och Gustaf Horns Resepass ifrån Wäster Åhss och till Stokholm Enär H:r Generalen war Håfgiunkare date: Wäster Åhss d 12 Decemb. A:o 1638;

Original N:o 5 Ricksens Rådz Gabriel Gustafsson Oxenstiärnass, Class Flämmingh i R: Ameralens ställe, Herman Wrangel i Richs Marskens ställe, Axell Oxenstiärna i Rijkz Cantzlerens ställe Resse Pass Jfrån Ståkholm och till Wäster Åhss Date: Stokholm d 14 Decemb: A:o 1638.

Original N:o 6 Axel Baners Resepas Jfrån Ulfsundh att fölgia Phalsgrefuen till Östergiötlandh och Begifua sigh straxt tillbakars igen Enär H:r Generalen war Håfgiunkar som nu kallass. Kungz Öhr d 30 April A:o 1639.

Original N:o 7 Resepass och Memorial för H:r Generalen Enär han war Sändh till Cronoborgh Effter dråttningh Maria Konungh Gustafz dråttningh att taga henne tillbaka igen, underskrefuen af Richsens Rådh. Gabriel oxenstiärna Gustafsson R: dråtts. Jacobus Delagardie J Richs Marskens ställe, Erich Ryningh i R: Ameralens ställe, Axell Oxenstiärna S: R: Cantselär, Gabriel Oxenstiärna R: skattmästare. Stokholm d 29 och 30 Junij A:o 1640.

Original N:o 8 Kongl. Krigs Collegij order att per posta komma till Stokholm Underskrefuit af Gustaf Horn, Erich Erichson Oxenstiärna och Hindrick flemmingh Date: Stokholm d 14 Decemb: A:o 1643.

Original N:o 9 Gustaf Horns Ressepass Jfrån Halmstadh till Stokholm. Daterat Halmstadh d 26 Septe: A:o 1645.

Copia N:o 10 5 David Fredrik von Segerots Pass gifuit H:r Generalen då han Tiänthe för Constapel och Conducteur date. j Franche och Meisshus j Tysslandh d 7 Januarij A:o 1635.

Original och Copia N:o 11 Dråttningh Christinae fulmacht på Regementz Qwartermästar Cargen gifuen i Stokholm d 18 Decemb A:o 1645.6

Original N:o 12 Dråttningh Christinae Ressepass ifrån Stokholm medh 70 Man Artollerie Perssoner, och Commis Jfrån Stokholm till Halmstadh Daterat Stokholm d 22 December A:o 1645;

Original N:o 13 Kongl. Krigs Collegij order till Een GuverNeur, att han skulle låta fölgia till H:r som då war quartermestare 500 st. Pijkar, 300 st. lunthe Musqveter, 600 st. underuärger och 20 st. Bardisaner huilket geuär Guardie och the Compagnier som i Hållandh skulle gå till Siöös ått Tysklandh skulle haf(u)a, Underskrefuen af Gustaf Horn, Simon Simonsson Rosenbergh Stockholm d 23 April A:o 1646;

Original och Copia N:o 14 Fulmacht uppå Major Cargen gifwen af dråttningh Christina i Stokholm d 6 April A:o 1648;7

Original N:o 15 Dråttningh Christinas Ressepass Jfrån Stokholm Neder till danske gränsen för H:r Generalen medh Någre Artollerie Betiänthe date Stokholm d 10 Junij A:o 1648.

Original N:o 16 Dråttningh Christine Rese Pass, Neder åth Tycsklandh medh Een hop Artollerie Folk, till hufuedh Armeen som der låugh Date: Stokholm d 10 Junij A:o 1648.

Widimerat Copia N:o 17 Phalts Grefuens Carl Gustafs Resepass, Nembl. Een Widimerat Copia ifrån Minden och till Swergie för H:r Generalen och Een hoop medh Folk, Suän Tiänare och Pagacie Date. Minden d 4 Matij A:o 1649.

Copia N:o 18 Fulmacht uppå Öfuerst Lieutnamptz Cargen Underskrefuen af Magnus Gabriel Delagardie, J Rijga d 24 Julij A:o 1655.

Copia N:o 19 Konungh Carll Gustafz Befallninghs skrifft att H:r Generalen skulle Ressa till giötheborgh, och inrätta der Ett Fältartollerie Emot Norrige Daterat Hufued quarteret Åtterslöf d 17 Augustij A:o 1658.

Copia N:o 20 Konungh Gustafz skriffuelsse Till Generalen då han Uar Öfuerst Lieunampt att han skulle komma till Kongl. Maij:tt Daterat Fältlägret, Brönshöy för Kiöpenhambn d 16 Januarij A:o 1659.

Copia N:o 21 Konungh Carll Gustafz skrifuelsse att han ofördrögeligen skulle komma och Taga Emot Commendatz skapet på Cronoborgh Daterat Fältlägret för Kiöpenhambn d 17 Januarij A:o 1659.8

(Copia) N:o 22 Copia af Commendantens Jnstruchtion Beståendes ad (!) 16 Punter.

Original N:o 23 Hindrich flämmingz och Carll Pijpers bref Till H:r Generalen angåendhe 2:ne Artollerie karlar som skulle opp till Stokholm d 19 Januarij A:o 1659.

Original N:o 24 Grefue Pähr Brahe Bref till H:r Generalen, angåendhe H:r Gen: Avanseringh till Commendet på Cronoborgh att han skulle laga sine Saker i ordningh och Ju förr Ju häller Ressa till Cronoborgh men Först skulle han Underuissa En Artollerie Fendrik Benempt Jacob Rossundt huadh som kunde behöfuas att förualtas Öfuerst Leutnamptz Cargen effter i hastighet Jntet hadhe någon annan att till gåå Giötheborgh d 26 Januarij A:o 1659.

Original N:o 25 Grefue Pähr Brahes Ressepass Jfrån Giötheborgh och till Cronoborgh Date: Giötheborgh d 9 Februarij A:o 1659.

Original N:o 26 Konungh Carll Gustafz Ressepass för 8 Pärsoner som skulle föra H:r Generalens Saker ifrån Bohuus län och till Cronoborgh Dat. Cronborg d 22 Feb. A:o 1659.

Original och Copia N:o 27 Dråttningh Hedewigh Elionore fulmacht på Öfuerste Cargen, Underskrefuen af af (!) Lars Kagg, Seuedh Bått, Herman Flemmingh, Carll Mörner, Gustaf Bonde, Gabriel Oxenstiärna Gabrielson, och Johan (?) Klingstätt Daterat Giöteborgh d 6 Martij A:o 1660.

Original N:o 28 En Memorial Underskrefuen af Gustaf Otto Stenbok, om nagra (!) Erenders beställandhe Daterat Hälssing öhr d 21 Julij A:o 1660.

Original och Copia N:o 29 Fulmacht på Häradzhöfdingz Tiänsten, gifuen af dråttningh Hedevidh Eleonora och af Richsens Rådh, Stokholm d 23 december A:o 1663.9

Original och Copior N:o 30 Dråttningh Hedewich Eleonora Fulmacht uppå Krigz Rådz Tiänsten Daterat Stokholm d 29 April A:o 665.

Original och Copia N:o 31 Dråttningh Hedewigh Eleonoras och Ricksens Rådz Fulmacht, på General Major Chargen Gifuin J Stokholm d 11 Julij A:o 1666.

Original N:o 32 dråttning Christinæ fulmacht att wara Guverneur På Össell daterat Rom d 4 November A:o 1673.

Original N:o 33 dråttningh Christinæ fulmacht för Georgh GyldenStierna att wara Governeur Öfuer Össell daterat Rom d 25 Augustij A:o 1674.

Original och Copia N:o 34 Konungh Carll dhen XI:tes gifne Fullmacht på General Cargen daterat Stokholm d 5 Decemb: A:o 1674.

Widimerat och ovidimerat Copia N:o 35 Konungh Carll dhen 11:tes Bref till Samptel. CammarRådh angående H:r Generalens Uthmunderingz Pänningar Jtem att niuta löhn och Trachtamente lijka medh En Annan Generals Pärson daterat Stokholm d 12. Januarij A:o 1675.

Original N:o 36 Kongl. Maij:ttz Bref Till H Generalen på Össell att begifua sigh till Stokholm daterat Stokholm d 9 Augustij A:o 1675.

N:o 37 Copiua af Richsens Rådz Bref, till H Generalen att såsom Hans Kongl. Maij:ttz wilge är, att H:r Guverneuren skall blifua quar på orthen widh sitt Guvernamente. Stokholm d 17 Junij A:o 676.

N:o 38 Copia af Ricksens Rådz bref, Jtem Ett Extracht der uhr, att dhe hafua Aldeless updraget och fritt gifuit H:r General och Guverneuren att betiäna sigh af hennes Maij:ttz dråttningh Christinas så Folk, som alla och huargehanda medel som på Össel finnes att dett till dedension (!) alt anuändt uarder daterat Stokholm d 21 Julij A:o 1676.

N 39 Original Kongl. Maij:ttz Bref till General och Guverneuren Carll Siöbladh på Össell Angåendhe att H:r Generalen skulle förehålla LandtRådet Johan Witinghof om dess 3:ne Söner som woro uthi danskess Tiänster. Daterat Closter d 7 Junij A:o 1677.10

N 40 Extracten aus des H:r Reichs Rahts fältmarskialls undt General Guverneur Christer Horns Excellz an dhen Herren General Guverneur Carll Johansson Siöbladh11 Eingekommen brief Wegen der denigiter Mittel Zum unterhalt der Össelsken undh in dher Bestundh Arensborgh stehenden Troppen undt Guarnison A:o 1677 d 8 ochtober.

N:o 41 original Kongl. Maij:ttz Permissions Bref för General Carll Siöbladh att få Ressa ått Stokholm d 28 Februarij A:o 1680.

N:o 42 Extracht aus dhem Andes H:r Reichs Raths feltmarskialls undt General Guverneur Christer Horns Excell Abgegangenom schriben Datiret Arensburgh d 18 Septemb: A:o 680.

N:o 43 Kongl. Maij:ttz Bref till h:r Generalen Guverneuren Carll Siöbladh angåendhe om Arensborgz Slåttz Fortification datum Kungzöhr d 25 Januarij A:o 1681;

N:o 44 Original Kongl. Maij:ttz bref till H:r General Guverneuren Carll Siöbladh Angaendhe dhen lilla Öen Åbroo skulle åther till Arensborgh Jndragas daterat Stokholm d 16 Februarij A:o 1681;

Original N:o 45 Hans Kongl. Maij.ttz bref till H:r General och Guverneur Carll Siöbladh angåendhe att låta utharbeta hugesten (= huggsten), till Porterna i Parnau Daterat Kongzöhr d 3 Feb: 1682;

Copia N:o 46 Hans Kongl. Maij:ttz bref till dorptz hofrät, Angåendhe Hennes Maij:ttz dråttningh Christinas Reveneur och General Carll Siöbladhz Embetz förualtandhe af Stokholm d 15 Augustij A:o 1684.12 13

Noter:

1 Jfr Släkt och Hävd nr 3-4/1997, s 422 not 2. Om arkivet se Hans Gillingstam, Ätten Siöblads medeltida släktförbindelser och äldsta historia (Skrifter utgivna av Genealogiska föreningen, 4, Gävle 1949), s 7-13.

2 Gulich De Besche, Cancellist i Kg. Krigscollegio enligt Tilas i Genealogica 107 (RA). Kleberg kallar honom i Krigskollegii historia. Biografiska anteckningar (1930), s 217 f Jülich de Besche. Då han skriver sig G D Besche är Tilas läsart att föredra. Gulich eller Gullik är f.ö. ett svenskt förnamn, särskilt vanligt i Norrland.

3 dvs till Stockholm, där Johan S. då vistades. Detta skedde år 1691.

4 Gillingstam, a.a., arkivhistorisk stamtavla på s 11.

5 Jfr Original N:o 1.

6 Elgenstierna: 1644.

7 F.U. Wrangel: 1648, Elgenstierna: 1651.

8 F.U. Wrangel: 1659, Elgenstierna: 1660.

9 Enligt Anrep: ”Häradshöfding i Östbo och Westbo härader i Småland”. Enligt Elgenstierna var han häradshövding endast i Östbo härad 1664-76. Att Carl S. var häradshövding jämväl i Västbo härad framgår bl a av ett pergamentsbrev, dat. 1664 14/8, i Arnösamlingen (RA) samt av Biographica (RA) och Wieselgrens Ny Smålands Beskrifning, Tredje Delen, s 16 f, där ett dombrev av S. från 1665 1/8 citeras. Till yttermera visso skriver Jan Eric Almquist i Lagsagor och domsagor i Sverige, 2 (1955): Siöblad, Carl, hh 1664-80 i Västbo och Östbo (Jönk. l.). Elgenstiernas ”förbättring” var alltså helt missriktad.

10 Svaret härpå finns i Biographica (RA).

11 Hans egenhändiga namnteckning lyder städse Carll Johanson Siöblad utan h på slutet.

12 I ”ett mycket onådigt brev”, daterat Rom 1682 25/4, gav drottning Christina honom avsked från guvernörsämbetet (Elgenstierna: 1681) på grund av att han skulle ha försummat hennes arrenden etc. och tänkt på sitt eget bästa (Avskrift i RA Biographica). S. försvarade sig, skyllde på hatare och förtal och anhöll om kunglig protection i ett brev till Konungen daterat Arensburgh d 10 Junij 1682.

13 Elgenstierna: ”ordnade salpetersjuderierna”. Detta skedde under åren 1683-91 enligt handlingar i Flättna Arkiiv.

Det värdefullaste med den ovan avtryckta ”tjänsteförteckningen” ur Flättna Arkiiv är den rikliga förekomsten av hittills okända och eljest svåråtkomliga data. Den liknar i detta avseende närmast en meritförteckning i vår tids mening. Dylika träffar man eljest sällan på under 1600-talet. De relationer över gjorda tjänster, som vanligtvis förekommer, är ofta förvånansvärt detaljrika när det gäller ortsbestämningar och erhållna blessyrer men mera knapphändiga med tidsuppgifter.”Tjänat för Capitain i 7 åhr” – så heter det för det mesta. Årtal förekommer ibland, data så gott som aldrig. Men de kan ändå ofta erbjuda mycket av intresse genom sin tidsdoft och genom de glimtar de ger av en gången tids krigföring och de förhållanden under vilka krigarna levde.

Framställningen i det föregående har varit ganska skelettartad. Mera ”kött på benen” får den genom de båda övriga källor som står forskaren till buds då det gäller Carl S:s biografi: hans egenhändiga annotationer i meritförteckningen och Personalierna i KB. Framställningen i dessa båda ävenledes otryckta källor har legat till grund för den redogörelse som i det följande skall lämnas om S:s långa krigarbana.

I RA Militaria, Ansökningar och meritförteckningar Arméen M 1167 Sjöblad, finner man en Annotation uppå mine tienster ifrån begynnelsen af min ungdomb, och til dato, Stookholm d: 17 Januarij A:o 1688.

A:o 1626 kom iag I tienst hoos En skåsk Öfwerste benämbd Tomas Muston, som war Öfwerste för Smålandz Regemente Jönkiöpingz Lähn, hwilken blef Commenderat med Sahl glorwyrdigst I åminnelse konung Gustaf Adolph, åth Preusen, då hans k. maijt landsteeg wid Pihlau, och nähr armeen och krigzfolket war landstegen tog h. k. maijt in dhe näst belägne städer, som war Brunsberg, Frunborg, Elbingen, Marienburg, Stum, Mewe, Christburg, dhen större och mindre Wärder, och då blef b:t Öf:s Regemente förlagt I Margenburg, och effter samma Regemente blef både af Siukdom och Travailler förswagat blef min Öfwerste A:o 1627 beordrat att resa til Swerige, och förstärka Regemente, med uthskrifningz folk, då iag och fölgde med, och så snart dhet war bestält begaf h(an) sig til Preusen igen, som skedde, ifrån Callmare A:o 1628 och då blef han förlagder i Elbingen någon tijdt, til des folket blef förfriskt, sedan blef han beordrat att gå till wirderna, åth Muntespel hwarest lägret slogz, då man offta hade actioner med fienden effter konung Sigismundus war sielf där med, omsider blef b:te Öfwerste siuk och död, då kom iag siukel. med En öf:t Leut. Tubrämer benämbd til Sweriget igen.

1630 Reste iag til Tysklandh, och kom under Smålandz Regemente til Häst för een volunteur, som Fredrich Stenbok war Öf:ste före, och Maijor Isak Lilliesparres Compagnie, då Sahl konung Gustaf glorwyrdigst I åminnelse, låg med sin arme emellan Keijsarens läger och Nörnberg hafwandes Nörnberg på Ryggen då Feltmarskalk wallersten Commenderade dhen keijserlige armeen, och stodo på een fördhelachtig orth, inthet långt ifrån En lijten stadh, och fläk, Fört; Entel:n resolverades af Hans Kongl. Maij:t att marschera, til bem:t stadh Pfört och slog där sitt läger I 2 eller 3 dagar, äntl. attaqverare Hans Kl Maij:t Wallersteds Läger, och effter han har wäl försett sig med Reducter, och förskantsat sig derföre lykades där inthet bätter ähn Hans Kl Maij:t förlorade där några 1000:de Man, hwarest iag och blef skuten I beenet, och Hästen dödh skuthen, och blef sedan förder med andre qwäste til Nörnberg, dher iag låg Een rund tijdh, innan iag blef lächt, sedan iag blef frisk begaf iag mig til Regemente, som låg inthet långt ifrån Leijpsik, någet för ähn slaget stod för Lijtsen, hwilket iag bewistade, hwarest, så olykelig hände att H:ns Kl Maij:t blef där sielf slagen, och iag wart där siuk, nähr iag nu kom til Hälsan, war b:te Regemente så långt ifrån mig kommit at iag kunde inthet få wetha hwar dhät war, eij heller hade iag Medel, uthan måste med stoor armod, gifwa mig iföllie med Confoij, som fölgde formähn til Frankfurtanmeijn där ifrån kom iag på Skepp, med Een attollerie officerare, benämbd Johan Lijllia, Renströmmen uthföre, til Staden Määms, warest iag nödgades A:o 1633 för fattigdomb skul låtha wärfwa mig under dhet röda Regemente, som Ogendorf war Öfwerste före, sedan fattade iag Ett stort behag att komma under attollerie, dherföre hielpte b:t officerare mig, hoos sin Öfwerste Sigroth att iag blef een handtlangare, och begynte lähra attollerie, blef altså Constapel I lähran och omsijder Constapell, då iag blef Commenderat tillika med Een hoop attollerie betiente under Öf:st Simons Schultz Regemente, och Birkenfällers Arme til Paffenhågen hwarest slaget hölts med keijserlige armeen, och dhe swänska victoriserade, och då blef Öfwerst Schultz dödskuten och iag twert igenom skuten, hwarest iag måst ligga under Bardberare handh Een lång tijdh bårtåth och sedan kom til Mäms med Confoij igen, där min Öfwerst Sigrot war, med honom blef iag Commenderat til Vhlm, med feltmarsken Horns arme, men straxt där ifrån med bem:t Öf:ste til Odensiö, hwarest bem:t Öf:ste skulle bygga och uppretta, någre skepp där i Siöhn att hindra Fiendens til=försel, åth Yberlingen och Lindo, och effter dhet olykeliga slaget wid Örlingen skedde, derföre nödgades bem:t Öf:ste med attoleriet och Folk han hade begifwa sig Renströmmen uthföre til Mäms igen, dher ifrån hwart iag Commenderat, med Gen. Randsou för En pittarderare, med En hoop uth Commenderat folk, att intaga Staden Angernak, nedan för Kubblens, med anterprijs och storm, men blefwe förkunskapader och afslagen, hwarest iagh samma gång blef skuten öfwer högra ögat, och axlen, dher ifrån begaf b:t Gen. sig, tilbaka med sine skepp och fahrtyg, Reenströmmen uppföre, til Mähms. Emedlertijd Samkade sig Några Swenska Officerare Mestadehlen rymbde Ifrån dhe keijserlige som blefwo fångne wid Mörlinge slaget hwar ibland war Sahl. Öfwersten Ulfssparre, som då intet wahr högre kommen än till Fendrich för Artollerie, Sahl. Öfwersten Pehr Ribbing, som då intet war högre än en Capitein, En Leut: benembd Dedrich Yxel, Men Sahl Ulfssparre, som war När Sköld, till Sahl. Rickz Cantzleren Gref Axel Oxenstierna, på sitt möderne, begaf sig Ifrån Mähns och till Sahl. Cantzleren till Frankfurtameijn, hwarest han berettade om Allas wåra sletta Tillstånd, hwilket Hans Excell:s I Nåder behiertade, och tog oss alla dhen resan med sig, han satte sig före åth Strassburg, igenom Elsas och dhe lender åth Paris, hwarest han anträffade Konungen i Frankerijke, och Många Cardinaler, och sedan Hans Excell:s hade förrettat alliansen med bem:te konung, reste han der Ifrån Strömmen uthföre till Rohuen, och steg på Holllensk (!) Skepp, wid Ågipe Åth Hålland, der Ifrån till Hamburg, sedan förferdigade Hans Ex:s oss alla med Pennigar och Pass till Lybek, hwarest wij stego till Skepz, och kommo till Stochholm, sedan blef hwar och een af Oss Emplogierade till Tienster Igen, Ulfsparren under Ammiralitetet, och dhe Andre under regementerne till Footh, och Jag begaf mig i drottning Christinæ hof för Hof Junkare.

A:o 1643, Blef Jag Capitein Leut: under Öfwersten för Artollerie, Jon Pärssons Jernlodz Commando.

A:o 1644, Blef Jag Commenderat till Skåhne för Regementz QwarteerMestare, och bewistade belägringen för Laholm, Helssinborg och LandzCrona, När dhe togos In och sedan för Mallmöö.

A:o 1645, då freden Slötz blef Jag Commenderat till Halmstad i Gvarnison, och blef fördelt i Hallandh Städerna, falkenberg, Warberg och Kungzbacken.

A:o 1648, Blef Jag Commenderat för major till Tyslandh Med en hoop Artollerie Folk, under glorwyrdigast i Åminnelsse Sahl. Konung Carl Gustafz armee, som då war Generalissimus, marcherandes der Ifrån Öfwer Böhmerwall och till Prag, och der Conjungerade sig med Gref Königzmark, och Gref Wittenbergz armee, som hade intagit den lilla Sijdan på Prag, och belägrade sedan den stora Sijdan på Prag, och Continuerade med belägringen till dess Freden och Stillestånd slötz, hwarest Jag blef Illa blesserat af een Prässbeskuten Muhr, som föll uppå mig, då Jag körde Fienden med Grannater Ifrån Muhren och dheras Banceter.

Samma Åhr wart Jag Commenderat åth Leijpsich, och Ildersen, och så Elfwen uthföre, till demitz och wissmar och till Swerige med det Swenska Artollerie Folket, som war wid Prag.

A:o 1655, Wart Jag Commenderat med Grefwe Magnus Gabriel De la Gvardie för Attolleri FeltStaten till Lifland och Rijga, och der ifrån med Sahl. Felt Marskalk, Gref Gustaf Lejonhufwud, åth Dyneborg och Byrssen, och Togo dhe Festningarne bort Ifrån Pålacken, och wijdare i Litoen, Tagandes In den fasta orten börsten.

Samma åhr blef Jag Commenderat för Öfwerst Leut. ifrån Börssen med Sahl. Richz drotzens, Gref Magnj G: De la gardie armee till Preussen, hwarest wij Conjungerade oss med Hans K M:ttz armee wid En Stad Rothenborg, Intet långt Ifrån Kiönigzberg, och blef der omkring liggandes i Städerna, till dess K. M:tt slött Freden och Tractaten med Cuhrfursten af Brandburg, der Ifrån blef Jag Commenderat med Sahl. Gref Magni Delagardie armee till lifland och Rijga Igen.

A:o 1656, in Augustj kom Ryssen med sin Starka Armee och belägrade Rijga; då blef Jag Commenderat På Slåttet, hoos Sahl. Gref Magnus G: De la Gardie och Öfwersten Funk blef i Staden, Men i warande belägring kunde Intet Ryssen, uppretta Något Battrie för Slåttet, eller skiuta Ett styke löst för än Jag hade ruinerat det med styken, Ehuru han bar sig till, Ty Jag spenderade på kunskapare och lät giöra dem Ryska kläder, och slepte dem öfwer grafwen om Netterne till att Speija hwar fienden begynte på att bygga sine Battrier och wid samma post, hwar Fienden låg som starkast lät Hans Exell:s giöra uthfall Klockan 1 efter Middagen, då ryssarne blefwo slagne uthur deras Apposier och Skantzar, till Några 1000 Man, och bekommo 18 Fahnor Till Footh, hwar med han straxt der Effter Nödgades Qvittera belägringen.

Samma Åhr in octobr. blef Jag Commenderat ifrån Rijga till Stocholm, med Några och 60 ryska och Påhlska Fahnor och Standarer, och kom till Stocholm sidst i Samma Månat.

A:o 1658, Blef Jag Commenderat af Hans Kongl. Maij:tt till Giöteborg, att inretta der Ett felt Artollerie mooth Norrige, och folgde så der ifrån med FeltMarskalken Harald Stake till Norrige.

A:o 1659, In Januarij Bekom Jag Sahl Glorwyrdigast i Åminnelsse Konung Carl Gustafs Triplicer och Order ifrån Feltlägret för Köpenhambn till mig då Jag war med FeltMarskalk Harald Stake för Öfwerst Leut:t i Nårrige att ofördröijeligen komma till Croneborg och taga Emoot Commendant Skapet och Landzhöfdinge=dömmet som och Skedde och förwaltade det i 1 1/2 Åhrs Tijd, Till dess Freden blef Sluten Emellan Swerige och danmark, i stellet för 5 Commendanter som hade warit der i 2 1/2 Månader för Mig, och Näst Gudz hielp och Min waaksamheet förwarade Hans Kl. M:tt, Hans Kl. M:tz Gemåhl och Slåttet ifrån Twenne Förräderij, hwilka förrädare Jag fick Till Fånga som sedan bekommo sin Förtienta löhn, sedan blef Jag Commenderat der Ifrån och Till Stocholm, att upretta en Felt Stat.

A:o 1660, Blef Jag Öfwerste för Attolleriet.

A:o 1665, Blef Jag förordnat till Krigzråd, tillika med Öfwerste Tiensten.

A:o 1666, Blef Jag Gen: Major för Artolleriet tillika med Öfwerste= och Krigzrådz Tiensten, I warande tijd som Jag satt i KrigzCollegio hafwer Jag åthskillige gångor blefwit förordnat till Gen: Munsterherre, och åthskillige gångor mönstrat både i Norrland, som och Annorstedes her i Rijket.

A:o 1673, Blef Jag med hans Kl. M:tz Tillåtelsse af drottning Christina förordnat till Governeur på Össell.

A:o 1674, Blef Jag af Hans Kl. M:tt Nu Mehra Min Allernådigste Konung och Herre giord till General för Artolleriet.

A:o 1676, Bekom Jag Kl. M:tz bref att begifwa mig Ifrån Össell och till Kl. M:tt i Skåhne och När Jag war på wägen till Swerige, bekom Jag i Räfwel Kongl. Rådernes Triplicer, att Blifwa qwar på Össel, att Defendera Festningen Arensburg, och dhen Orten För fienteligit Infall, som Jag och Med största flijt giorde, lät befästa Arensburgz Slått, och Commenderade der En Flygande Armee om 4000 Man Commenderat folk både till hest och footh så wähl som dragoner och förhindrade fienden så att han intet fick landstijga.

A:o 1681, Blef Jag beordrat Att begifwa mig till Swerige Igen, och Altsedan hafwer Jag lefwat effter Min allernådigste Konungz order och befallningar, och warit General för Artollerie in Till Dato.

Utaf alt detta Förtalda är till att förnimma att Jag är worden brukat Emoot åthskillige Pålske, Keijserlige, Ryske, danske, hållenske, Brandburgiske, och Linburgske potentater, som hafwa fört krijg, Emoot Företalda Kl:a Maijesteter och warit Gudj ährat så lykelig Att ingen Faut är funnen hoos mig, så Att Jag ifrån Gemeen och till Dato, aldrig på något sätt Pexerat, Blefwit straffat eller stådt för Någon Krigzrett, Och Öfwer alt detta Företalda intet Skattar mig lykeligare, än som desse Effterskrefne,

1: Att Jag Blef ombetrodt Ryska Slåttet, att Defendera Emoot Sarns starka belägring,

2: att Jag blef beordrat att wara Commendant och Landzhöfdinge på Croneborgz Slått,

3: i denne min Allernådigste Konungz och Herres Regementz Tijd, hafwer kunnat Maintinerat Ösel och Fästningen för fienteligit anfall, såsom och altid Till Dato, warit /:gud wari ährat:/ så lykelig Att Jag hafwer nutit Hans Kl. M:tz höga Nåder och in Till Dato warit och lefwat hans Kl M:tt Till Ett Nådigt nöije och behagh.

Carll Johanson Siöblad, mp.

Utdrag ur Personalia öfwer Generalen wid Artilleriet och Gouverneuren på Ösel Friherre Carl Sjöblad. Afskr. Fol. Kungliga Biblioteket, Handskrifter.

”Åhr 1611 d: 18 Aprillis är denne Högwälborne Herren födder hijt till Wärlden, på Sätegården Tanacker (c: Tannåker) utj Småland af Höghförnähme föräldrar, hafwandes sin ätt och uprinnelsse af uhrgambla adelige slächter och Familier, till Fädernet här i Swerige, och till Mödernet utj Tysklandh.” Sedan följer en uppställning, som visar Carl Siöblads 8 anor på såväl fädernet som mödernet. Då den är av stort genealogiskt intresse – särskilt möderneanorna har hittills varit föga kända – skall den här återges. Beträffande fäderneanorna hänvisas till Hans Gillingstams ovannämnda skrift Ätten Siöblads medeltida släktförbindelser och äldsta historia (Gävle 1949).

Proband: Carl Siöbladh.

Far: H:r Johan Siöblad(h) till Flättna, Öfwerste Leutnampt under Konungens i Behmen lijfregemente, och blef slagen på Weisenbergh för Prag åhr 1620.

Mor: Fru Margareta Pren, geboren af huset Bandensdorf utj Mekellburgh.

FF: Nills Siöbladh till Flättna, Rönnäs och Murenholm, Landzhöfdinge öfwer Callmare Lähn, General af Infanteriet.

FM: Fru Malin Pärsdotter till Öijellhult.

MF: Johan Pren till Bandensdorf, Gubkau, Wensdorf och Depsau (c: Bandelstorff, Gubeckow och Wehndorf).

MM: Margareta von Leisten af huset Werdau och Kobrau (Wardow och Koberow).

FFF: Pär Christophersson Siöbladh till Flättna, Landzhöfdinge och Ståthållare på

Nykiöpingz Slått.

FFM: Fru Anna Andersdotter till Hinsekind.

FMF: Pehr Andersson (c: Arfvidsson) Kåse till Öijelhult, Ryttmästare.

FMM: Margareta Trulsdotter till Räfwenäs.

MFF: Gottschalk Pren till Bandensdorff och Wendorff.

MFM: Anna Bevernecst af huset Gulitz utj Alte Markbrandeburg.

MMF: Vilke von Leisten till Werdav och Kobrav.

MMM: Elisabet von Plessen af huset Pahrkihn.

FFFF: Christer Larsson Siöbladh till Flättna, Ammiral i Sahl. H:r Sten Stures tijdh.

FFFM: Fru Anna Lake, Wälb:ne H:r Pehr Larssons dotter till Gladhem.

FFMF: Anders Andersson till Hinsekind, LagMan utj Smålandh.

FFMM: Fru Elin Krumme, Wälborne Herr Biörn Krummes dotter till Wij.

FMFF: Arfwid Pederson Kåse till Öijellhult, Höfwitzman under konungh Gustaf den Första.

FMFM: Fru Margareta, Wälborne Herr Birge Drakes dotter till Uggleboo.

FMMF: Trulls Andersson till Räfwenäs, CammarRåd.

FMMM: Fruu Ingeborgh, Herman Kyhles dotter till Erstawijk.

MFFF: Johan Pren till Bandendorf och Wendorf.

MFFM: Fru Barved Aderam (c: Adrum) af huset Swijssdorf (c: Ziersdorf).

MFMF: Gregoris Befwernecst (c: Bevernest) af huset Gulitz (c: Gühlitz).

MFMM: Anna von der Luhe af huset Lippin och Kätzaw.

MMFF: Christopher Henike von Leisten till Wardov och Koberav.

MMFM: Anna von Kössen (c: Anna Koss) af huset Kleiniche.

MMMF: Hindrich Plesse auf Parchkin.

MMMM: Chatarina Wosses (c: Voss) af huset Lüppelau (c: Luplow).

Ätten von Preen är numera intagen i Ointroducerad Adels Kalender (stamtavla i årgång 1975) men ovanstående släktmedlemmar är ej nämnda däri. Ätten von Leisten bör rätteligen benämnas von Lehsten. En G. von Lehsten har utgivit ”Der Adel Mecklenburgs” (Rostock 1864).

”War allenast på sitt 12 åhrs ålder då han miste båda sina föräldrar. Han visade sig straxt i första ungdomen wara af Naturen oplagd till Militariske wäsendet, vartill han även yttrade sigh hafwa lust och inclination.”

Levernesbeskrivning är i stort sett densamma som i hans egenhändiga relation men stavningen är betydligt bättre.

Sin hädanfärd kunde han av naturliga skäl inte beröra i sin relation. Därför må följande citeras ur Personalia: Sedan han haft den höga nåden att Personligen i underdånighet få uppvakta Konungen i Jönköping och fått hans nådiga permission drog han sig tillbaka till sina gods ”för att där matt och uthtröttad, afwachta sin förlossningh ifrån denna Jordiska oroo och beswärligheten, hwilken förwäntans fullbordan han och ändtel: förledne åhr 1696 uppå sätegården Hälstorp wid Jönkiöpingh förmärkte annalkas, då den 22 octobris en häfftigh bröstwärk angrep den Sahl: Herren, och som Sahl: Högwälborne Herr Baronen H:r Generalen grant kiände att det war dödzens wissa sändebud, Så lät han straxt d: 26 octob:r giöra sigh beredd och färdigh förmedelst den Heliga Nattwardzens gudeliga begående, att wandra alla werldenes wägh, Förklarandes sigh med så mycket större Nöije utj denna sidsta kamp med döden, som han war försäkrad att uthgången wore hans Siähls härligste seger, den han och Sahligen erhölt d: 29 förberörde octob:r, då Sahl: Högwälborne H:r Baron och Generalen stilla och sachtmodeligen klockan 10 om aftonen antwardade sin Siähl utj sin Skapares hand, sedan hon hade här bebodt hans iordiska hydda utj 85 Åhr 6 Månader och 11 dagar.”

Elgenstierna har hämtat sina uppgifter om Carl Siöblads levnadsdata från ett epitafium i Kärda kyrka. Det har lett till att födelsedatum, födelseort och dödsdatum blivit felaktiga. Hans maka Maria Stiernas far hette Erik Månsson (inte Mattsson) Stierna. Inga porträtt av makarna tycks vara bevarade. Det porträtt som i Svenska Porträttarkivets index attribueras till Maria Stierna visar en djupt sörjande änka. I själva verket dog hon 10 år före sin man.

Utdrag ur Carl XI:s Almanacksanteckningar. Utgivna av Sune Hildebrand. Stockholm 1918, s 377 f. 1696 /Den 1 November/

Samma dag kommo med posten de bedröfliga tidningar, at Gud hafver behagat genom den timmeliga döden hädankalla til sig Generalen Baron Carl Sjöblad, nu mera salig hos Gud, hvilket skedde den 29 Octob.uti Småland på hans gård Hällsta (c: Hällstorp i Barnarps sn) straxt utmed Jönköping. Han var gammal och lemnade efter sig 2:ne /s 378/ söner, den äldste General-Fälttygmästare och den andre Amiral.

Pontus Möller

Recension: Till minne av Maria Kristina Kraemer. En krönika över 500 år med släkten Cremer, Krämer, Kraemer.

Av Katy Hedman Brännland. Stockholm 2003, 151 s. Ill. ISBN 91-631-3549-3.

Svenska adliga ätten nr 713 Cremer har visat sig vara gefundenes Fressen för problemlösare. Dess genealogi bjuder på lagom tuggmotstånd. Många forskare har på senare år bidragit med olika pusselbitar. Det började med att Torsten G Aminoff i Gentes Finlandiæ II (1973) offentliggjorde V V Soanlinnas upptäckt att ättens stam-far Jakob Johan Kraemer icke var son till den adlade ryttmästaren Johan Cremer utan till en för ättartavlorna okänd löjtnant Jurgen Krämer i Vederlax, tillhörande den s k Pyttisgrenen. I detta stadium av forskningsläget fann jag för gott att avföra ätten Cremer ur Sveriges Adelskalender 1973.(Det visade sig vara förhastat. Jag fick återinföra ätten i 1983 års adelskalender till följd av 1980 års adelsmöts beslut. Detta beslut gick ut på att om en ätt med rätt eller orätt lyckats bli införd på Riddarhusets stamtavlor, kan den sedan inte avföras därifrån.)

Forskningarna fortsattes emellertid energiskt av trion Katy Hedman, Inger Ehrström och Christian Hedman, som genom att jämföra vapen och sigillavtryck kunde särskilja ett antal personer med samma förnamn, som ideligen sammanblandats. De framlade en preliminär rapport i Gentes Finlandiæ VI (1984) och hade i del VII (1987) – efter sex års forskning – lyckats klarlägga Pyttisgrenens härstamning. Löjtnanten Jakob Johan Krämer var född 1666 17/9 i Vederlax och stupade 1701 15/1 vid Narva. Han var son till löjtnanten Jurgen Krämer och dennes andra hustru Catharina Lindsay. Jurgen var yngre bror till Niklas, som 1691 adlades med namnet von Kræmer, och brorson till Johan, som 1652 adlades Tallefelt men kallade sig Dannenfelt (se Schlegel & Klingspor). Om Casper Kraemer d.y. även kallad Casper i Nyen († där 1688) kan jag berätta en lustig episod, som återgivits i min bok ”Ätterna Knorring” (Jyväskylä 2000) på s 63: Kaptenen Joachim Friedrich Knorring blev 1688 instämd i Narva rådstugurätt av majoren Casper Craemer, som beskyllde honom för att bl a ha sträckt ut ett finger sägande: ”Här är ett stycke av Knorren, låt myggmajoren komma”. Otto Helanders bok ”Hammarstorp och Sisshammar i Husby-Sjutolfts sn, Trögds hd, Uppland” (se min rec. i SoH nr 2/2000, s 104 f) har lämnat värdefulla bidrag till Erik Jönsson Cremers biografi. Han var fälttygmästare och viceamiral över Älvsnabbeneskadern och var ombord på regalskeppet Vasa, när hon kapsejsade 1628 10/8, men räddades i sista stund från att drunkna.

Den viktigaste upptäckten, som Katy Hedman nu först presenterar i denna bok, gäller släktens ursprung. Hon visar nämligen att bröderna Nils Jönsson och Erik Jönsson var söner till borgmästaren i Vadstena Jöns Cremer (* ca 1515, omtalas sista gången i livet 1601 7/12). Denne har uppgivits vara av en gammal adlig familj i Tyskland men härom kan tills vidare endast hypoteser framläggas. Men det som redan utförts av Katy Hedman och hennes medarbetare kan med fog betecknas som epokgörande. Från att ha varit en av den svenska adelns minst kända och utredda släkter är ätten Kræmer nu en av de bäst utforskade.

På frampärmen tronar ”den höga ättemor” Maria Kristina Kraemer (* 1822 i Pyttis, † 1917 i Helsingfors), en vördnadsbjudande gammal dam, som var författarinnans – och hennes bror Christians – mormors mormor.

Pontus Möller

Recension: Min Lefvernes Beskrifning, som i synnerhet innefattar min Hushållning vid Olstorp och underliggande Hemman ifrån år 1789.

Av Henning Christian Schmiterlöw. Utgiven av Släktföreningen Schmiterlöw genom Hans Schmiterlöw, Eskilstuna 2002, 130 s.

Vem var Henning Christian Schmiterlöw? Han föddes 1754 9/10 på ryttmästare-bostället Larum i Dalhems socken, Tjust härad och Kalmar län, fick sin första underofficersbefattning vid 2 (!) års ålder, blev livdrabant 1767 och avancerade till korpral vid livdrabantkåren (motsvarande major), blev överstelöjtnant 1793, fick landshövdings karaktär 1812 samt dog året därpå 7/3 på sin gård Olstorp i Västra Ryds sn, Östergötlands län. Själv såg han sig i första hand som ”hushållare”, dvs lantbrukare, och redogör i sina levnadsminnen framför allt för de förbättringar han genomfört på gården, som han mottog vanhävdad men rustade upp till perfekt skick. Men han hade även andra strängar på sin lyra – han var nämligen en icke oäven diktare och god vän med bl.a. Kellgren och fru Lenngren.

Han skildrar hur det kändes att vid 7 års ålder få en informator, som alla dagar full försummade hans undervisning och bara ägnade sig åt marterande gycklerier. Efter honom fick han en informator, som var mera ömsint och därför älskad av sin discipel, men han for till Uppsala 1764 för att promoveras till magister och fick därefter plats som kyrkoadjunkt i Stockholm. ”Han skref i detta ämne till min Far, förbindande sig at skaffa en beskedlig informator i sitt ställe. Af en händelse kom jag at läsa detta bref, hvars innehåll för mig dölgdes. Denna uptäckt, som försatte mig i den olyckliga inbildningen, at jag åter kunde få en tyrannisk handledare, hade den våldsamma verkan på mitt sinne, at jag föll i den starkaste mjeltsjuka, som sedermera hela 9 år fortfor vissa skiften om året och genom Guds nåd och brunnsdrickning slutligen öfvervans.” Hösten 1764 fick han en ny informator, Magister Ahlbom, med vilken han våren 1765 reste till Upsala, där han fick mässlingen och låg 4 veckor till sängs. ”Af dessa 2:ne årens vårterminer, som jag tillbragte vid academien hade mina Preceptourer (informatorer) mycken nytta och jag aldeles ingen. Sedermera var jag ej vid Upsala förrän 1771, då jag på egen hand fick resa dit.”

Men vid sidan av allt det privata har dessa memoarer ett betydande historiskt intresse. Henning Christian stod till att börja med i nåd hos Gustaf III, som hjälpte honom till befordran och hos vilken han hade kontinuerlig vakttjänst. Så småningom får han emellertid upp ögonen för vad som håller på att hända med hans kära fosterland. Det hemliga missnöjet växer. Riksskulden var ofantlig men det hindrade inte kungen från att slösa enorma summor på lustbarheter och nöjen. ”Missförstånd inom hofvet och gunstlingar; sinlige slösare, bortsopade förtjente män tid efter annan. Nationen började få öppna ögon vid 1778 års Riksdag, och än mer vid 1786 års Riksmöte, då Riksrådet Gref Ferssen, skrämd och öfvertalad, bragte ärendena till ett omoget och precipante (överilat) slut, samt derigenom gaf Kungen andrum och fri luft at sedermera utöfva de olagliga våldsamheter, som jag framdeles något skall vidröra.”

Han syftar naturligtvis på Finska kriget och på Förenings- och Säkerhetsakten, som kungen med olagliga medel genomdrev på riksdagen 1789. Det var då kungen kom upp på Riddarhuset och tackade ridderskapet och adeln för dess bifall, negligerande en kompakt mur av nejrop.

Henning Christians detaljerade skildring av 1786 års riksmöte, som han från början till slut bevistade, har ett stort historiskt intresse men hans memoarer har aldrig begagnats av historikerna. Kungamordet bevittnade han inte men han har mycket att berätta om vad som tilldrog sig på slottet under kungens sista dagar och en tid därefter. När han så ville ha avsked från drabantkåren och detta nekades honom, vände han sig till sin vän från studietiden Baron G.A. Reuterholm, som förhjälpte honom till det önskade avskedet. Hans tacksamhet mot denne omstridde man är mycket stor; han ”uphör aldrig at erkänna Baron Reuterholms vänskap och goda hjerta. Efterverlden skall en gång rättvisa hans förtjenster.” Tyvärr kom denna fromma önskan på skam. Schmiterlöws Napoleonbeundran tog sig det uttrycket att en son som föddes 1799 döptes till Adam Bonaparte efter ”den störste man samtiden äger och kanske verlden aldrig förr ägt”.

Memoarerna skrevs på Olstorp 1789-1811. Originalet är en handskriven i helfranskt band inbunden bok, som ingår som volym nr 4 i Schmiterlöwska samlingen på Krigsarkivet i Stockholm. Ett utdrag publicerades i Släkt och Hävd nr 4/2001 (fortsättningen på min vänbok), s 393-403. Vi får tacka Hans Schmiterlöw (f. 1921), ättens huvudman, för hans goda initiativ att publicera detta värdefulla manuskript av stort allmänt intresse.

Pontus Möller

Recension: Rysslandsbilden i Sverige. Från Ivan den förskräcklige till Vladimir Putin.

Av Torsten Burgman. Historiska Media, Lund (tr. Riga) 2001. 111 s. Ill.

Torsten Burgman, historiker i Lund, är ett välkänt namn för Släkt och Hävds läsare. Han har skrivit flera böcker om sina släktingar Cronhielm. Släkten Burgman från Umeå behandlade han i en artikel i SoH nr 3-4/ 1994, s 133-136 med tillägg i SoH nr 1/1996, s 40. I nr 1/2000 recenserade jag hans bok ”Adel, Präster, Borgare och Bönder. Essäer om förfäder och släkt.” I den boken fanns ett kapitel om hans morbror Sixten Wigardt, som 1917-1919 var verksam som svensk regeringsdelegat vid arbetet för tyska och österrikiska krigsfångar i Ufa-området nära Uralbergen. Hans berättelser om sina upplevelser bidrog till att gossen Torsten började intressera sig för Ryssland, det ryska språket och Rysslands historia. Hans doktorsavhandling 1965 handlade om ”Svensk opinion och diplomati under rysk-japanska kriget 1904-1905”.

Föreliggande arbete bygger på Burgmans tidigare forskningar om Ryssland tillsammans med nyare undersökningar. Dessa senare har klarlagt hur den under

1800-och 1900-talen dominerande rysskräcken i Sverige i hög grad har sin grund i ryska härjningar i norra Sverige i början av 1700-talet samt rysk ockupation av Västerbotten 1809. Burgmans förfäder ägde en gård i Södra Renbergsvattnet i Burträsk. Muntlig tradition har bevarats i släkten om grymheter, som ryska soldater, särskilt kosacker och kalmucker, begick mot civilbefolkningen i Västerbotten.

Ur den välskrivna och informativa boken skall här bara återges några belysande episoder. År 1819 besökte tsar Alexander Jakobstad i Österbotten. En bal anordnades till tsarens ära och stadens ståndspersoner inbjöds, bland annat greve-familjen Cronhielm af Hakunge. Greven hette Polycarpus Salomon Erik och var gift med kronofogdedottern Hedvig Regina Strömmer. Makarna hade tolv barn. Dottern Anna Sofia var trots föräldrarnas motstånd förlovad med en skomakare, Johan Henrik Svartström, med vilken hon gifte sig 1820. Anna skulle som blivande skomakarfru inte få delta i balen, men då hon var den enda som kunde dansa fransäs, fick hon trots allt dansa med tsaren.

I samband med borggårdstalet 1914 och byggandet av den första F-båten relateras en historia, som berättats av utrikesministern Johannes Hellners hustru Agnes Hellner (f. Ekman). När hon en gång under första världskriget besökte kungaparet på Solliden satt kungen (Gustaf V) och broderade, medan Viktoria försökte övertyga sin make om sin plikt att gå med i kriget på tysk sida. Till sist sade Gustaf: ”Tyst Viktoria. Jag räknar.”

Om en annan frände Nils Silfverskiöld har Burgman åtskilligt att berätta, bl.a. om hans konflikt med Hermann Göring vid Nils bröllop med Mary von Rosen på Rockelsta slott 1932. Göring, svåger till Marys far Eric von Rosen, hade lovat att inte hålla tal men reste sig vid middagen och utbringade ett leve för det nya Tyskland. Alla bröllopsgästerna reste sig och gjorde hitlerhälsning utom Nils och Mary. Enligt författarens mor Mary Burgman, Nils syssling, gjorde Nils ”röd front”-hälsning. Mary von Rosen-Silfverskiöld-Ahlgren har dock berättat för författaren, att paret endast satt demonstrativt, och att Nils hade en uppgörelse med Göring. Nils Silfverskiöld blev sedermera ordförande i Förbundet Sverige-Sovjetunionen.

Den nyligen bortgångne ambassadören Gunnar Jarring berättar i sina memoarer om Chrustjovs Harpsundsbesök. Skildringen är ytterst levande, präglad av Jarrings humor. Vi får möta Chrustjovs vodkadrickande och hur han sjöng duett med den svenske utrikesministern Torsten Nilsson, som väl hängde med när den ryske ledaren stämde upp gamla revolutionära sånger. Välbekant är att Chrustjov, ”Krusse”, som han kallades, ville byta ut sin utrikesminister Andrej Gromyko mot Torsten Nilsson. Erlander tog åter upp frågan om Wallenberg, vilket väckte den ryske ledarens misshag. Detta försvann emellertid under den omtalade roddtur, som den ryske regeringschefen gjorde med Tage Erlander i ekan på Harpsund. Tage utnämnde skämtsamt Chrustjov till amiral för Harpsundsflottan. Det hjälpte inte stort – när han kom tillbaka till Ryssland blev han avsatt.

Slutklämmen i boken lyder: ”Den gamla fruktan för Ryssland har alltmer försvunnit. Tron på ett fredligt Ryssland växte i Sverige, trots Putins krig i Tjetjenien. Sverige har fortsatt minskningen av sitt försvar.”

Pontus Möller

Recension: Släkten … 2

Utg. av Sveriges Släktforskarförbund. Red. av Jan Appelquist och Elisabeth Thorsell. Stockholm (tr. Västervik) 2001, 169 s. Ill.

Släkten …1 kom ut redan 1992 och mottogs välvilligt av släktforskarna, se t ex recension av undertecknad i Släkt och Hävd 1992, s 302 f. Nästa volym har av olika skäl blivit försenad men nu är den alltså klar att avnjutas av ”diggarna”. Här presenteras sju olika släkter med vitt skilda geografiska utgångspunkter. Två släkter Edenmark, den ena från Ångermanland och den andra från Götaland, bägge författade av Carl Szabad. Borgerliga släkten Hedberg från Värmland, skriven av Jonas Hedberg, vilken bl a inkluderar Zarah Leander som även finns i färg på omslaget. Släkten Jachæus från Österbotten i Finland, skriven av Håkan Skogsjö. Till slut presenteras tre sammanhängande släkter; handelsmannasläkten Lindahl från Västra Vingåker, Matssläkten från Utsjö i Malung samt Skogssläkten, också från Utsjö i Malung, av framlidne Henrik Bramsjö, en god forskare, som alltför snart gick ur tiden. Eftersom Malungs kyrkböcker före 1775 är förstörda av brand, har författaren nödgats bedriva djupgående forskningar i domböckerna. I släkten Lindahl från Västra Vingåker stöter man på spannmålshandlanden Carl Fredrik Lindahl (1841-1911), som blev skribent under pseudonymen Lazarus och gav ut bl a Svenska millionärer (1897-1905).

Det är väl gissningsvis släkten Hedberg, som tilldrar sig det största intresset, inte minst skildringen av Zarah Leander, som presenteras i en särskild bilaga författad av hennes märkligt vitale snart 99-årige bror Jonas. Han behöver inte befara någon kritik av den här recensenten, som beretts tillfälle att läsa artikeln i manuskript och som då kunnat framföra sina synpunkter. I en bilaga beskrivs släktens borgerliga vapen.

Carl Szabad har skrivit om sin mormors släkt Edenmark från Krånge i Eds sn, Ångermanland. Några kända ättlingar till släkten är syskonen Marie-Helene (Billan) och Håkan Westin, båda världsmästare på skidor, och deras mors kusin, advokaten och OS-medaljören i brottning, Pelle Svensson.

Klockarsläkten Jachæus från Österbotten är förtjänstfullt utredd av Håkan Skogsjö. Han är noga med att anteckna dödsorsaker, vilket jag tycker är bra. Därav framgår att två bröder, barn till klockaren i Fågelås, Västergötland, gick en ond bråd död till mötes. Den ene dränkte sig själv och blev aldrig begravd, den andre blev innebränd. Den välredigerade volymen avslutas med person-, ort- och yrkesregister.

Pontus Möller

Recension: Svensk Biografisk Veterinärmatrikel. Del 2

Sammanställd och redigerad av Barbro Hellgren, FK, Bibliotekarie. Utgiven av Stiftelsen Veterinärhistoriska Museet. Skara (tr. Lidköping) 2001, 412 s. Ill. Boken kostar 400 + porto och kan beställas från Veterinärhistoriska Museet, Box 234, 532 23 Skara. Tel: 0511-672 47. Fax: 0511-672 43.

Denna del omfattar veterinärer, som avlagt examen 1928–1975. Härmed har det första av Gösta Björkmans fond finansierade projektet slutförts. Närmare om generaldirektören Gösta Björkman (1907-1988) och hans fond se min recension av del 1 i SoH nr 2/1999, s 344 f. En porträttskulptur av Gösta Björkman utförd av Astrid Winther är avbildad på försättsbladet.

De genealogiska uppgifterna omfattar födelse- och dödsdata samt -ort, föräldrarnas namn med tilltalsnamnet understruket, födelse- och dödsår, samt yrke.Under familjeförhållanden redovisas maka/make eller sambo med motsvarande data samt barn med namn (ibland endast tilltalsnamn), födelseår och yrke.Tryckta skrifter redovisas i bilaga. Specialintresse/hobby är oftast medtaget. Det kan variera från trädgårdsodling och kapplöpningshästar till musik, ornitologi, tennis.En mycket vanlig hobby är fotografering.Ibland får man litet extra släktupplysningar på köpet: ”släkt med veterinär Axel Billström gm dennes hustru Selma Lundberg” eller ”veterinär Jonas Ottander (1896-1964) är farbror och faster är Lissie Åfelt, g m veterinär Emanuel Åfelt (1871-1940)”, ” hustrun Karin är brors barnbarnsbarn till länsveterinär Ernst Schough (1838-1930)”. Denna extra bonus är mycket välkommen.

I förordet harangeras Barbro Hellgren för de egenskaper, som är nödvändiga för att slutföra ett arbete av detta slag: envishet, tålamod och noggrannhet, parad med diplomati och utåtriktad läggning. Det sista tror jag syftar på hennes förmåga att handskas med folk ”som inte vill vara med” eller ha några uppgifter om sig och sin familj publicerade. Det är ett växande problem eftersom det efter 1 oktober 2001, då personuppgiftslagen började gälla fullt ut, inte är lika lätt att få uppgifter ur officiella källor. Man måste t ex veta de fyra sista siffrorna i personnumret. När jag frågade på SPAR-nämnden hur man skulle gå tillväga för att få reda på dessa, fick jag det förbluffande svaret att sådant numera blott får efterforskas av polis och tull. Därmed är ju all vetenskaplig släkt- och personforskning i det här landet omöjliggjord. I ett brev till SPAR-nämnden besvärade jag mig över detta, vilket ledde till att jag fick dispens för att fullborda ett pågående forskningsprojekt, för vilket jag fått betalning i förskott. Det kallas för offentlighetsuttag av personnummer och födelsehemort och är nog inte allom givet att få tillstånd till.

På ett löst blad finns Rättelser och tillägg gällande del 1. Det vore väl strunt om jag inte skulle kunna bidra med något till del 2. Min käre vän och styrelsekollega i Personhistoriska Samfundet bankdirektören Bertel Rennerfelt är tyvärr inte längre i livet. Han dog år 2000 (s 205). Ett tryckfel har jag också lyckats hitta: K Positionsartelleriregementet (s 410).

I slutet av boken finns en kronologisk förteckning över veterinära tjänster och tjänsteinnehavare, sammanställd av Olle Hellgren, leg veterinär. Den är uppdelad på följande underavdelningar: Centrala verk m m, Civila veterinärväsendet och Militära veterinärväsendet. Jag ropar ett uppmuntrande: BRAVO!

Pontus Möller