Kategoriarkiv: År 2000

Recension: Lillie–Viol. Viola Emilia Winter Söderström Nyberg 1859–1911.

Brevroman sammanställd av Brita Nováky och Tore Modeen. Skrifter utgivna av Åbo Akademis bibliotek 25. Åbo 1999. 270 s. Ill.

Den omsvärmade officersdottern Viola Emilia (Lillie) Winter i Tavastehus gifte sig med bokförläggaren Werner Söderström (1860-1914) i Borgå. De fick fem barn. Lillie var inte bara temperamentsfull. Hon hade också en känslig religiös natur och tyckte om att skriva. Som ung skrev hon noveller. Sedan blev hon en flitig brevskrivare. Breven som bevarats inom släkten har nu skänkts till Åbo Akademis bibliotek. Av de båda utgivarna är den förstnämnda sondotter och den senare dotterson till Werner och Lillie.

Viola Winter hade varit en god elev i skolan och var också mer språkbegåvad än Werner Söderström. Hennes brev från skoltiden visar en tidig känslomässig mogenhet. Emellertid klagar hon över dålig hälsa redan i unga år. Denna svaghet skulle följa henne livet igenom. Hon var till naturen vankelmodig, en komplicerad natur med stora anspråk på livet. Werner var som fästman och make öm, solid och jämn till lynnet medan Lillie var nyckfull, häftig och fordrande. En förenande faktor var likväl bägge parternas religiositet, liksom också deras delvis samma familjebakgrund (de var kusiner).

Äldsta dottern Katris död i tyfus 1903 var ett hårt slag för den överkänsliga Lillie. En följd därav blev att sprickor i äktenskapet med Werner började framträda. Förhållandet mellan Lillie och Werner blev aldrig mer detsamma som därförinnan. Skilsmässan var ett faktum 1905 och året därpå gifte hon om sig med kanslirådet, fil dr Bertel Bernhard Nyberg (1882-1968) och kallade sig därefter Viol Nyberg. Hon plågades mycket av skilsmässan från sina barn och skrev innerliga och kärleksfulla brev till dem, präglade av en rörande moderskärlek. Efter att ha varit i Norge för hälsans vårdande kom Viol hem till påsken 1911 för att mötas av budskapet att henne före detta man förlovat sig. Hon svimmade. Hon hade förlorat livsmodet. Den 20 november 1911 dog hon och begrovs på sitt älskade Havsudden under en vacker sten föreställande en knäböjande kvinna.

Den genealogiskt intresserade finner i denna bok mycket värdefullt material om släkterna Winter, Söderström och Nyberg men också om många andra släkter och personer, som noga identifierats med namn och data och kan återfinnas med hjälp av personregistret.

Pontus Möller

Recension: Hammarstorp (Hammarsudd) och Sisshammar i Husby-Sjutolfts socken, Trögds härad, Uppland

Personer och bebyggelse från tiden då Karin Månsdotters syster bodde på Hammarstorp till 1900-talet. Av Otto Helander. Stockholm 1997. 249 s. Ill.

För drygt 15 år sedan kom till Riddarhuset en förfrågan rörande Bengt Larsson till Hammarsudd, som var en mycket framstående krigare åren runt 1600: när blev han adlad, vilken ätt tillhörde han etc. Efter verkställd undersökning nödgades jag tillstå, att Riddarhuset saknade alla upplysningar om mannen i fråga. En som vet alla svaren är, visar det sig, Otto Helander, som gjort en särdeles grundlig undersökning i primärt källmaterial, som han i denna skrift framlagt på ett helt övertygande sätt.

Inte på många år vet jag mig ha läst en släktutredning, som berett mig en så njutningsfull glädje att ta del av som denna. Författaren har min oreserverade beundran och högaktning.

Bengt Larsson var son till Lasse Jöransson i Vadstena, som kallas framliden i ett brev av Johan III 1586 17/10. Bengt var småsven hos hertig Magnus av Östergötland 1564-83 och var hovtjänare hos Johan III 1584-85. Sistnämnda år blev han fogde på Arboga kungsgård. 1590-93 var han ryttmästare över första svenska fogdefanan i Estland, Finland och Livland. 1594 12/7 blev han adlad av konung Sigismund och från samma år var han fogde på Stockholms slott, underamiral på Stockholms skeppsgård samt ansvarig för tullräkenskaper i Stockholm. 1598 blev han rikets överstetygmästare. Karriären stiger spikrakt uppåt: från 1599 ryttmästare över en fana svenska ryttare i Finland och Livland, 1602 krigsöverste och ståthållare i Narva, 1604 amiral på Narvas farvatten och holmamiral på Stockholms skeppsgård, 1605 ståthållare i Pernau. Sedan vänder lyckan, åren 1609-1614 är han fånge hos konung Sigismund i Polen och ett rykte spreds att han blivit halshuggen.

Detta var dock ej fallet och i slutet av april 1614 kom han från Polen till Åbo, där han den 2 maj skrev sitt testamente. Bengt Larsson dog på sin sätesgård Hammarsudd någon dag i början av år 1616, före maj månad.

Senast år 1586 gifte han sig med hovkammarpigan Anna Andersdotter, som kan ha varit en nära släktingtill drottning Karin Månsdotter. Anna hade 1582 21/1 fått Hammarstorp (Hammarsudd) med Uddängen i Husby-Sjutolfts socken, Trögds härad i förläning i sin livstid. Hon dog där troligen i slutet av 1613, senast i början av 1614. Förläningen hade före henne innehafts av Anna Månsdotter, som troligen var syster till Karin Månsdotter och gift med Matts smed. Bengt och Anna hade inga barn och Hammarsudd gick över till fälttygmästaren Erik Jönsson Krämer. 1617 fick han gården i förläning och 1621 donerades den till honom. Otto Helander har utrett släktskapen dem emellan: fälttygmästaren var Bengts broders hustrus bror. Brodern hette Per Larsson, hustruns förnamn är okänt. Deras son Joen Persson blev artilleriöverste och adlad Jernlod 1636, varvid han fick överta Bengt Larssons vapen.

Erik Jönsson, sedermera känd som fälttygmästaren och viceamiralen på regalskeppet Vasa, som förliste 1628, är omnämnd första gången vid flottan 1575. Detta år kom han i tjänst som underarklimästare (artilleriet) på örlogsskeppet Svanen. Från år 1586 anges Erik Jönsson vara överste arklimästare på skeppsflottan. I denna tjänst var han ansvarig för allt artilleri till sjöss, skeppsfolkets och sjöbysseskyttarnas beväpning och de sistnämndas kost. Från den 4 maj 1604 anges Erik Jönsson vara också skeppskapten. I löningsregister för sjöfolk den 18 februari 1606 kallas han amiral. I början av april 1610 blev Erik Jönsson förordnad till befälhavare över krigsfolket i Norrland som skulle erövra Kolahus (platsen för dagens Murmansk), vilket dock inte lyckades. 1611 blev Erik Jönsson förordnad till fälttygmästare, dvs chef för tygstaten. Karriären beskrivs i minsta detalj; jag nämner här bara de viktigaste milstolparna: 1611-13 fälttygmästare i Kalmarkriget, 1613-25 fälttygmästare och stf rikstygmästare bl a i Finland och Estland, 1626-27 ståthållare i Putzig, Preussen, 1627-28 fälttygmästare och viceamiral bl a i Pillau, Preussen, och Stockholm (chef för Stockholms eskadern 1628, var ombord på regalskeppet Vasa vid olyckan den 10 augusti och räddades i sista stund ur vattnet), slutligen stf riksamiral 1629. ”Välbördig” Erik Jönsson dog på sin sätesgård Hammarsudd i början av år 1633 efter ett långt och ärorikt men strapatsfyllt liv i en aktningsvärd ålder av närmare 80 år och är troligen begravd i Villberga kyrka (liksom Bengt Larsson). Hammarsudd såldes 1644 av Erik Jönsson Krämers hustrus bror, Anders Bergenfelt, med kungl. tillstånd till rikskanslern Axel Oxenstierna.

Sedan följer en biografi över Joen Persson Jernlod, en annan duktig officer som hör till samma släktkrets (se ovan). Han förde befäl bl a i slaget vid Breitenfeld i Tyskland 1631, han var översten Lennart Torstenssons närmaste man och i slaget vid Lützen 1632 hade Joen Persson troligtvis högsta befälet över artilleriet. Åren 1632-33, under Lennart Torstenssons fångenskap, var Joen Persson tillförordnad chef för artilleriet vid huvudhären. Han adlades 1636 och utnämndes samma år till chef för allt artilleri inrikes. Han satte fart på krigsindustrin och anlade stora centralförråd. Vidare arbetade han aktivt för att få till stånd Artillerigården på nuvarande Östermalm i Stockholm. Kvarteret närmast väster om nuvarande Artillerigården heter ”Jernlodet”. Han dog den 9 juli 1644 och är begravd i Värmdö kyrka.

Hammarsudds och Sisshammars historia följs fram till 1890, vilket skulle bli för vidlyftigt att här närmare dröja vid. Av dessa båda gårdar bildades 1730 Hammars säteri, som en tid innehades av släkten von Vogelsang (jfr Genealogiska Föreningens släktbok nr 16, Stockholm 1992). Här hittade jag på s 205 (not 2) bokens enda (?) tryckfel: Geneololia pro Genealogica. Författarens förmåga att läsa rätt innantill är annars synnerligen anmärkningsvärd och berömvärd.

Pontus Möller

Bilaga I till ovanstående skrift. Stockholm 1998. 74 s. Ill.

I denna bilaga redovisas uppgifter som inte fick plats i boken och några uppgifter som är funna efter tryckningen av den. T ex uppgifter från tiden då Bengt Larsson var underamiral och fogde på Stockholms slott, uppgifter om Erik Jönsson Krämers insatser i Kalmarkriget 1611 med bl a avtryck av ”Tygmästarens berättelse”, ett kapitel om generalmajoren Peter Creimer, en släkting till Erik Jönsson Krämer, och ett annat om kaptenen Lars Jönsson Krämer och majoren Johan Krämer, som möjligen var bröder och kanske härstammade från en borgmästare Jöns Krämer i Vadstena (hypotes härom på s 45). Sen följer ett kapitel om Carl Carlsson Petri (Litz), gästgivare på Litslena vägkrog, arrendator i Sisshammar och hemmansägare i Hallarby och hans släktingar, därnäst om Benedictus Stolting, översten Christian von Vogelsangs svärfader, en förteckning över personer begravda i Villberga kyrka samt Personer på Ekolsunds kungsgård femte veckan efter Mikaelidagen 1546 (mantalet på gårdens folk). Källor och litteratur samt Personregister.

Bilaga II till ovanstående skrift. Stockholm 1999. 61 s. Ill.

I denna bilaga är medtagna mera detaljerade uppgifter om Litslena by, krog och gästgiveri än vad som redovisats i boken och bilaga 1. Vidare har medtagits uppgifter om den förste krögaren vid Litslena krog och hans grannar i Hallarby, Litslena socken, backstugorna vid Skålmarken i Litslena socken samt om hamnen och stenhuset i Sisshammar. Källor och litteratur samt personregister.

P M

Recension: Jönköpings jordegummor. Från 1600-talets vidskepelse till 1700-talets vetenskap

Av Per Ericsson. Junecopia Förlag, Jönköping. Tr. i Habo 1999. 48 s. Ill.

Författaren är arkivchef vid Jönköpings läns Folkrörelsearkiv och är – som även Släkt och Hävds läsare nogsamt märkt – oerhört kunnig när det gäller lokalhistoria och forskning om gamla jönköpingssläkter. Det har han haft nytta av vid denna kartläggning av Jönköpings jordegummors liv och arbete, från hustru Nilla vid 1600-talets början till madame Helena Pontén vid 1700-talets slut. Ämnet har tidigare varit helt obearbetat och det är ofta svårt att få fram några uppgifter om gångna tiders barnmorskor. Jordegummeyrket blev på 1700-talet det första i Sverige för vilket en utbildning exklusivt för kvinnor inrättades.

Till Jönköping kom examinerade barnmorskor från skilda håll i Sverige – Ulrika Ehrengren från Göteborg, Catharina Breuer från Lidköping, Maria Törning från Hjo, Catharina Sörman från Mariestad. Här fick de konkurrera med stadens självlärda jordegummor: Helena Ruda, Birgitta Bergman, Sara Espelin. Frågan om vem som skulle ha rätt att förlösa barn i Jönköping blev en tvistefråga mellan lärda och olärda barnmorskor, vilken vid skilda tidpunkter prövades av såväl stadens magistrat, kämners- och rådstugerätt, som Länsstyrelsen, Göta hovrätt, Högsta domstolen och Sundhetskollegiet!

Det första kapitlet i boken heter Lögevattnets kraft. Man trodde att det första lögevattnet, som det nyfödda barnet tvättades i, hade magisk kraft. Om man strök det på några fläckar på halsen, så gick de bort. Andra trodde att, om de gjorde detsamma, så skulle de inte bli solbrända. I de hållna förhören möter man föreställningen om en nyttig ”vit” magi och en skadlig ”svart” magi, båda straffbelagda. 1600-talets människor såg sig omgivna av onda makter och illvilliga människor, som man gjorde klokt i att skydda sig mot med hjälp av vit magi. Eftersom den vita magin och dess utövare vanligen tolererades av gemene man var jordegummorna mycket angelägna att betona att de till barnets bästa använt sig av vit magi (eld, vitlök).

”Den svenska obstetrikens fader” Johan von Hoorn fick 1708 i Stockholm igång en barnmorskeutbildning, som 1711 erhöll ett reglemente. Undervisningen var två år lång och avslutades med examination inför Collegium Medicum, som under 1700-talet via landets landshövdingar i flera decennier kom att driva en kampanj för att förmå stads- och landsbefolkningen att sända lämpliga kvinnor till barnmorske- utbildning i Stockholm och sedan anställa dessa. Under hela 1700-talet rådde stor konkurrens i Jönköping mellan lärda och olärda barnmorskor, som ofta drog sina tvistemål inför rätta. Då de examinerade barnmorskorna begärde mer betalt för sina tjänster ansågs det skäligt att även olärda barnmorskor, som hade lägre krav på ersättning, skulle få betjäna den fattigare delen av befolkningen.

Ericssons utförliga presentation av de i Jönköping verksamma jordegummorna har såväl personhistoriskt som kulturhistoriskt intresse och det är ett nöje att ta del av framställningen, som är väl dokumenterad med en fullmatad notapparat. I en bilaga redovisas Jönköpings barnmorskor på 1600- och 1700-talen: hela 27 oexaminerade mot bara 6 examinerade, vartill kommer 5 ytterligare omnämnda barnmorskor. Per Ericsson förtjänar mycket beröm för sin pionjärinsats.

Pontus Möller

Recension: Huvudbaner och anvapen under stormaktstiden

Akademisk avhandling av Inga von Corswant-Naumburg. Ödins Förlag AB, Visby. Tr. i Uddevalla 1999. 380 s. Ill., inb. Boken kan beställas direkt från förlaget för 380 kr inkl porto (bankgiro 315-8615, postgiro 437 46 50-2).

Sällan har väl en så grundlig inventering givit ett så vackert resultat. Inga von Corswant-Naumburg och hennes man Nils Naumburg har genomkorsat Sverige på jakt efter begravningsvapen, som Inga tagit mått på och beskrivit, medan hennes man fotograferat (ofta klättrande på stege). Mycken möda har lagts ned på detta men så har resultatet också blivit magnifikt. De många färgbilderna gör boken till en njutning att bläddra i.

Här får man veta – om man inte visste det förut – skillnaden på ett huvudbaner och ett epitafium. Det förra bars på en stång i begravningsprocessionen – ibland åtföljt av anvapnen – medan det senare är en minnestavla, som i efterhand uppsatts på kyrkväggen. Alla har nog inte den distinktionen klar för sig. När Sigurd Wallin i början på förra seklet lanserade termen begravningsvapen medräknades därför inte epitafier. Dessas för släktforskare ofta värdefulla inskrifter kan man emellertid ta del av i de utkomna delarna av verket Sveriges kyrkor.

Författaren redogör för den konstnärliga utvecklingen och försöker identifiera mästare och hantverkare. Avhandlingen är indelad i tjugoårsperioder 1650-70, 1670-90, 1690-1710 och 1710-30. Efter 1730 avtar bruket av huvudbaner. Pest, krig och skatter bidrog till en mer ansträngd ekonomisk situation för familjerna. Dessutom tonades adelns makt ner genom olika samhälleliga förändringar. I enstaka fall har det hänt att huvudbanér använts av ofrälse personer.

Materialet i huvudbaneren består av furu i bottenplattan och lind i de snidade akantusrankorna. Någon enstaka gång snidas hela arbetet i ek. Skölden tillverkas av två eller tre sammanfogade delar. Under 1600-talets första hälft utgörs hjälmtäcket av klippta blad av plåt som spikats fast på sköldens baksida. Storleken på huvudbaneren växer från de enkla målade träplattornas 60 cm till snidade praktstycken på två och en halv meter vid 1700-talets början.Huvudbaner utfördes för män och söner i alla åldrar, däremot inte för kvinnor.

När den siste av en ätt avlidit tillverkades förutom huvudbaneret en mindre sköld av trä med ättens vapenbild. Skölden slogs sönder vid begravningen och delarna placerades på kistan. En dylik ceremoni förekom ännu 1930 vid den siste Brahens begravning. Besökande i riddarhussalen frågar ibland om detta även gäller vapensköldarna på väggarna. Men nej, sådant förekommer inte. Det är dessutom inte så lätt att krossa en kopparplåt.

Kyrkans inställning till huvudbaner har varit ambivalent. Samtidigt som de bidrog till kyrkans prakt, började de alltmer skrymmande skulpturerna att uppfattas som störande i kyrkorummet, vilket flera gånger påtalades. Men församlingen var beroende av ekonomiskt stöd från samma adliga familjer, som placerade sina monument i kyrkorna. Stödet kunde gälla allt från införskaffandet av nattvardstyg till bekostnad av kyrktak. Det gjorde det svårare att säga nej.

Redan under tidigt 1600-tal var vissa kyrkor överfulla med vapen och under senare århundraden företogs utrensningar varvid vapensköldar flyttades upp till vindar och klocktorn för att få förfalla. Först under 1900-talet har det vuxit fram en ny syn på dessa inventarier som utan att vara religiösa föremål ändå hör till kyrkorna. I dag bevaras och konserveras huvudbaner och anvapen på grund av sitt historiska, kulturhistoriska och konstnärliga egenvärde. I den svenska konsthistorien intar de en självklar plats.

Illustrationerna i denna bok är av den kvaliten att bara de gör boken köpvärd. Den är ett måste för alla heraldiskt intresserade. Upplagan är begränsad så det är bäst att skynda sig på.

Pontus Möller

Recension: Adel, Präster, Borgare och Bönder. Essäer om förfäder och släkt.

Av Torsten Burgman. Lund 1999. 75 s. Ill.

Författaren har under sin verksamhet som historiker blivit mer och mer intresserad av biografier, av att skildra människor och deras upplevelser och verksamhet. Detta har tagit form i en biografi över den förste Silfverskiölden, professorn i Lund Niclas Hyltenius-Silfverskiöld samt i tre biografier över medlemmar av ätten Cronhielm. Här har han samlat skildringar av personer i hans egen släkt representerande alla de fyra riksstånden, som fanns fram till 1866. När det gäller äldre tider är det lättare att samla information om adliga personer, men ju närmare man kommer nutiden, ju mer finns berättat, skriftligt eller muntligt, om företrädare för de övriga stånden. Boken är dedicerat till minnet av författarens föräldrar, Mary, f Wigardt och Hannes Burgman.

I kategorin adel biograferas Niclas Hyltenius-Silfverskiöld, Gustaf Cronhielm af Flosta, Augusta Cronhielm af Hakunge, Tage Silfverskiöld, Aurora Wilhelmina Ramsay, Hedvig Ulrika Boije af Gennäs. Om Augusta Cronhielm berättas att hon som gammal stiftsfröken bodde i en lägenhet på Östermalm, där det inte vädrades alltför ofta, varför det blev ett talesätt i släkten ”det luktar faster Augusta”. Hennes far Otto gjorde en hjältemodig insats under koleraepidemin 1834, körde själv likvagnen när ingen annan ville göra det, fick också han kolera och dog senare samma år.

Bland präster biograferas Olof Wallius, Andreas Jonæ Hyltenius, August Wigardt, Gösta Wigardt, Hannes Burgman. Borgarståndet representeras av Olof Olofsson Burgman, hovslagaremästare i Umeå, och hans son folkskolläraren Olof Reinhold Burgman, vidare generalkonsul Emil Heilborn, läroverksadjunkten Sixten Wigardt och dennes syster småskollärarinnan Elsa Wigardt. Som representant för bönderna biograferas bonden Jan Olof Carlsson i Åskebro, Säby sn, Västmanlands län. Han var född 1825 och dog 1915.

Slutligen finns ett kapitel om släkten Burgman. Namnet antogs av Olof Olsson, född 1791 i Kvarnbyn, Burträsk, Västerbottens län, när han flyttade till Umeå omkring 1810. Han är identisk med den ovan omtalade hovslagaremästaren. Författaren har spårat hans förfäder tillbaka till 1612 i byn Renbergsvattnet, Burträsk.

Som bilagor har avtryckts ”Huru skola vi möta det nya året?” av Hannes Burgman och ”Husandakt” av Mary Burgman (ur Från ådalar och fjäll 1944). Den trevliga och läsvärda skriften är rikt illustrerad med släktporträtt och bilder av släktgårdar.

Pontus Möller

Släkten Tyrohl

Vid mitten av 1960-talet började jag intressera mig för släkten Tyrohl. Jag lade märke till att släktmedlemmar vid olika tidpunkter blivit ingifta i adeln men att uppgifterna om dessa personer nästan alltid var ofullständiga eller felaktiga. Inte heller framgick det hur de var släkt med varandra. Jag beslöt att försöka upprätta en genealogi över släkten.

Till att börja med kunde jag konstatera att släkten uppenbarligen inte var adlig. Den fanns inte omnämnd i Siebmacher(1), Rietstap(2) , Kneschke(3) eller von Mühlendahl(4), trots att en del släktmedlemmar skrivit sig von Tyrohl. Några räknades synbarligen som rysk rangadel (jfr Genos XXII, 1951, s 68).

Den svenska släktgrenen härstammar från överstelöjtnanten Johan Adolf Tyrohl, som var född 1679 i Estland5 och dog på sitt 73 ålders år (vilket skulle ge födelseåret 1676) 1749 23/26 i Strängnäs enligt tryckt begravningsskrift7. Bodde 1737 i Stockholm med hustru och fem omyndiga barn (M 1197, RA). Gift med Margareta Borg i hennes 2:a g (g 1:o m kaptenen Simon Gustaf Stierncrantz, adl ätten nr 854, d 1701 ?8), f enl riddarhusstamtavlan 1683, d 1758 10/12 i Stockholm på sitt 79 ålders år enligt tryckt begravningsskrift (vari hon kallas Wälborna Fru Margareta von Borg)7, dotter av guvernementskamreraren i Ingermanland Erik Andersson Borg och hans 1:a hustru Catharina Törnroos samt syster till generalmajoren Erik Borg, adlad Borg, nr 1570. Makarna hade sex barn, fyra döttrar och två söner:

1. Catharina Elisabet, f 1710 28/8 i Moskva, d 1777 1/4 på Janslunda i Överselö sn (D) av ålderdomsbräcklighet. G 1746 m kaptenen Alexander (von) Andersson, adl ätten nr 738, f 1717 11/2 i Viby sn (T), d 1797 15/12 på Janslunda av gulsot (EÄ I: 128a).

2. Anna, f 1715 (hfl), d 1789 8/8 i Söderköping. G 1747 15/97 m Thomas Petri Jerlin(us) i hans 2:a g, f ca 1704, fil mag, kyrkoherde i Ytterselö9, d 1766 11/27.

3. Johanna Margareta, f 1718 (hfl), d 1794 27/1 i Stockholm Johannes av ålderdom, 75 år. G 1:o 1746 27/77 m Georg Friedrich Bruno, rådman och notarie i Strängnäs, d 1766 12/27; 2:o 1767 4/127 m Gabriel Mellin i hans 2:a g, f 1717 13/8 i Berga, Vadsbro sn (D), hospitalspredikant och syssloman i Strängnäs, d där 1781 16/3 av vattusot10.

4. Maria Charlotta, döpt 1724 15/7 i Stockholm Nikolai, d ogift 1783 7/2 i Strängnäs av ”Passion Contract och Gickt i flera år”.

5. En son, begraven 1722 25/9 i Stockholm Katarina11.

6. Johan Georg (J ö r a n) Tyrohl, f 1718 i ryska fångenskapen, underlöjtnant vid artilleriet 1741 10/10, avsked med kaptens karaktär 1749 10/12, levde 1745 och 1764 i Strängnäs, d där 1797 22/6 av slag. Se Kammarkollegiet till K M:t 1735 31/11 och 1736 1/7 samt Vadstena krigsmanshus underhållsremiss 1755, 1762 och 177012. G 1744 4/12 på Kvalsta i Östuna sn m Elisabet Christina (L i s a S t i n a) Wijnbladh, adl ätten nr 447, f 1726 8/3 (Östuna C 1 börjar 1741), d 1800 11/6 i Strängnäs av lungsot, dotter av löjtnanten Nils Wijnbladh och Margareta Catharina Strokirch (EÄ VIII: 777a). I Engeströmska samlingen på KB13 finns ett brev, daterat Strängnäs 1770 15/3, vari talas om makarnas knappa och sjukliga tillstånd. Söner:

1) Johan Olof, d 1748 av kopporna, begr 26/10 i Strängnäs domkyrka enligt tryckt begravningsskrift7 (död- och begravningsbok saknas 1746-73).

2) Carl Gustaf, f 1754 19/10 i Strängnäs, d där 1820 28/7 av hetsig feber, volontär vid Södermanlands regemente och Överstelöjtnantens kompani utan rote och lön 1764 17/9, fourier med rotelön därstädes, avsked 1776 23/7. Kammarkollegii consitutorial 1779 28/1 att på ett halft års tid förrätta landsfiskalssysslan i Södermanlands län, vilket förordnande 1779 22/9 blivit förlängt på ett år14. Flyttade till Arboga 1782 20/8, tull- och accisskrivare där, avsked 1783 6/2, därefter brännerifiskal i Arboga till 1789, då han flyttade med sin familj till Stockholm. Var 1790 och 1792 kammarskrivare vid kämnärsrätten i Stockholm, 1794 och ännu 1802 mönsterskrivare vid Svea livgarde. Bodde 1795 i Qv. Österbotten hus 39, 41 i Johannes förs. samt skattade för ett guld- och ett silverur. Gjorde konkurs s.å. Ägde fastigheten kv. Bergsklippan större 26 A på Kungsholmen, vilken såldes 1809. Salubrevet var daterat Strängnäs 1809 23/6, dit alltså familjen flyttat och där de i mtl 1810 är skrivna i gården nr 48. Mannen tituleras nu ”Notarie”. G 1:o 1780 8/8 i Strängnäs m Maria Elisabet Westling, f 1751, d 1792 22/1 i Stockholm Maria av lungsot, dotter av Peter Westling, trädgårdsmästare och borgare i Strängnäs, och Brita Christina Ekström; 2:o före 1794 1/12 m Sara Christina Norén, f 1767 30/10 i Stockholm Svea livgardes norra bataljons förs, d 1829 7/2 i Strängnäs av vattusot, dotter av Johan Norén, korpral vid Ehrenkrooks, sedan Otto Cronstedts kompani, och h h Sara Elisabeth.

Barn, i 1:a giftet:

(1) Catharina Lovisa, f 1781 17/8 i Strängnäs, d 1794 17/8 i Stockholm Johannes av diarrhée, bg 24/8 på Johannes kyrkogård.

(2) E l i s a b e t h Concordia Beata, f 1784 18/2 i Arboga, d 1856 20/3 på kronojägarbostället Hjortkullen i Bredsäters sn (R) av ålderdomssvaghet. G 1830 14/11 på Kjällstorp i Bredsäter m kronojägaren Olof Conrad Roos af Hjelmsäter, adl ätten nr 51, i hans 1:a gifte, f 1804 2/2 på Apelås i Gösslunda sn (R), d 1877 27/6 på Djurgårdsbrunn i Stockholm, vilken egendom han ägde (EÄ VI: 400b).

(3) R e g i n a Victoria, f 1786 1/2 i Arboga, mantalsskriven på Kungsholmen 1805, demoiselle, flyttade 1816 6/11 från Strängnäs till Eskilstuna, symamsell, hyrde rum hos fabrikör C M Vogel på Fristads värdshus i Fristaden från 1824, utflyttade därifrån till Strängnäs 1827 5/11, ”sinnessvag, ansökning gjord om hennes intagning på Hospitalet”. Ej anträffad i inflyttningslängden för Strängnäs.

(4) C a r l Georg, f 1788 1/3 i Arboga, mantalsskriven på Kungsholmen 1800.

(5) Johan August, f 1790 22/4 i Maria, d där s.å. 7/8 av slag, 15 veckor och 3 dagar, begr 12/8.

i 2:a giftet:

(6) H e d v i g Charlotta, f 1796 17/7 i Stockholm Jakob, d 1800 13/5 i Stockholm Kungsholms förs. av koppor.

(7) S o f i a Charlotta (fosterdotter), f 1799 4/3 i Stockholm, flyttade från Strängnäs till Eskilstuna 1817 2/1 (inflyttad först 19/6) som piga hos Regina Victoria Tyrohl. Återflyttade 1818 22/4 till Strängnäs, där inflyttningslängden börjar först 1823.

(8) Clara Christina, f 1802 16/10 i Stockholm Nicolai, barnmorska, d 1881 18/2 i Stockholm Maria. Fattigbevis 1881-31 sö. G 1:o 1822 14/6 i Stockholm Katarina m skomakaregesällen Johan Petter Törnqvist, f 1798 31/1 i Stockholm, som bortrymt 1827 enl legal notis i Post- och Inrikes Tidningar 1832 nr 50; 2:o 1836 13/11 i Hölö m skräddaren Carl Lindberg, f där 1812 25/1, d 1882 2/2 i Marielund, Hölö sn, av vattusot. ”Enligt Hölöbo Härads Rätts Utslag af d./lakun/ år 1840 är det Skräddaren Lindberg ålagdt, att sammanbo med sin Hustru Cl. Chr. Tyrohl, eller med viss årlig afgift bidraga till deras Barn Ulrica Christinas upfostran, men lärer ingendera af dessa villkor blifvit upfylldt enligt Hustruns anmälanden” (Hölö A I:12, s 309). Hustrun tröttnade och flyttade med sin oäkta dotter Anna Lovisa (f 1832 13/1 i Hölö) till Stockholm 1841 30/9 (Hölö B 1). Dottern blev gift med handelsbokhållaren Carl Erik Lundberg (f 1831 11/1 i Kungl. Hovförsamlingen, d 1883 29/4 i Stockholm Maria efterlämnande fem omyndiga barn).

3) Friedrich A d o l p h, f 1760 27/12 i Strängnäs. ”Frequenterat i Elfva År Kongl Lärosäten i Strengnäs och therunder tjent för Under-Officer vid Södermanlands Reg. Ogift och fattig”15, extra tullskrivare vid Strängnäs tullkammare15, flyttade till Öregrund 1783 29/11, tull- och accisskrivare där (ännu 1786)15, kanslist i Embets och Byggnings Collegio, bokhållare och dagsverksskrivare vid Stadens publike byggnader, sedan vice assistent vid Politiekollegiet i Stockholm, d 1805 22/5 i Katarina av bröstfeber, 45 år. Ägde fastigheterna nr 83, 84 i kv. Caninen mindre i Maria församling enligt köpebrev 1799 22/4. ”Idkar Tracteurs näring på Afl: Åmans Rättighet” (kronotaxeringslängden 1795). G 1:o 1785 (lyst 13/3) i Öregrund m Anna Christina Cederholm, f 1755 1/8 vid Kullboda i Gräsö sn (B), d 1786 28/3 i Öregrund av pleuresie, dotter av besökaren Matthias Cederholm och Apollonia Grönberg; 2:o 1786 (lyst 29/10) i Öregrund m Catharina Sara Ålenning, f där 1760 (födelseboken börjar 1783), d 1821 29/12 i Stockholm Katarina av slag, 61 år, troligen dotter av skepparen Hans Ålenning och Maria Planqve. En broder var förmodligen flaggskepparen vid Arméns flotta Jacob Ålenning (d 1811 21/4, 51 år), som 1800 bodde i samma hus som Friedrich Adolph Tyrohl och hans hustru.

Barn, i 1:a giftet:

(1) Johan Adolf, f 1785 13/10 i Öregrund. Var enligt sjömanshusets rulla 1804 19 år gammal. Han rymde från sitt fartyg i Lissabon 1804 15/10.

i 2:a giftet:

(2) Catharina Elisabet, f 1789 4/8, d 1855 20/3 på Drottninghuset i Stockholm Johannes av vattsot. Hon intogs på Drottninghuset 1852 14/4. G 1810 9/12 i Stockholm Skeppsholmen m överskepparen vid Kongl. Arméns Flottas Stockholms Escader Petter Krysslund, f 1782 21/12 i Kristdala (H), d 1818 6/7 i Skeppsholms förs. av förkylning.

(3) Maria Fredrika, f 1792 6/12 i Stockholm Katarina, flyttade ogift därifrån till Nikolai 1824 3/2, finns ej i Nikolai utflyttningslängd men var år 1825 som sömmerska skriven i Katarina enligt taxeringslängden. Sedan ej vidare anträffad.

(4) Sara Johanna, f tv 1797 29/7 i Katarina, d där 1800 9/3 av okänd sjukdom.

(5) Carl Fredrik, f tv 1797 29/7 i Katarina, d där 1798 12/7 av oangiven sjukdom.

(6) Christina Johanna, f 1803 21/7 i Katarina. Flyttade 1825 i juli (utskriven 14/12) från Maria till Nikolai. Var vid vigseln piga hos krögerskan änkan Ulrika Dykert i Haren större 2 i Maria. G där 1831 3/5 m gatuläggaren Gustaf Erik Stjernberg, f 1802 21/2 i Maria. Makarna har ej påträffats efter 1831. Maria utflyttningslängder saknas 1821-1856.

Beträffande släktens äldre led i Estland är filiationerna osäkra. Lars Olof Lööf i Göteborg har fäst min uppmärksamhet på ett ”Schema öfwer Slägten Tyrohl från Lifland”, upprättat 1789 av Carl Gustaf Tyrohl, och förvarat i Västmanlands länsstyrelses arkiv: Landskansliet vol. EVI:1, beträffande försvarslösa personer 1677-1804 (ULA). Bakgrunden var att ”afskedade Brännerie Fiscalen Tyrohl, vilken i Arboga stad såsom lösdrifware skall uppehålla sig” av Hr Majoren och Riddaren Sandels16 ville tvångsrekryteras till krigstjänst att tjänstgöra vid hans nyuppsatta Jägare Corps i Finland. Häremot protesterade Tyrohl kraftigt och förklarade sig vara ”Lifländsk Adelsman, fast icke här på Riddarhuset introducerad”. För att styrka detta ingav han den nyss omtalade stamtavlan. Däri uppges som stamfader en Casper Hindric Inman, som påstås ha inkommit till Sverige som kejserlig bergmästare från Österrike år 1598 och blivit nobiliterad härstädes av konung Gustaf Adolf med namn av Tyrohl år 1626. Uppgifterna är knappast trovärdiga och har inte gått att verifiera.

Stamfadern sägs ha haft två söner: Jöran Tyrohl, gift med Catharina Schilling17 men utan kända avkomlingar, samt Casper Tyrohl, ryttmästare vid Livregementet och gift med en von Trejden18. Den sistnämnde figurerar i litteraturen med många felaktiga uppgifter, vilka jag försökt rätta till i Släkt och Hävd nr 3-4/1995 (s 483 ff). Jag är ganska säker på att det fanns en tredje broder vid namn Henrik Tyrohl, som jag kunnat belägga som kornett vid Nylands och Tavastehus läns kavalleriregementes fördubbling 1678 och som löjtnant 1682. I likhet med Casper blev han sekundryttmästare vid Livregementet till häst 1701 och fick avsked 170419. En annan släkting var Henrik Reinhold Tyrohl, som 1712 blev ihjälslagen tillsammans med sin far av deras vaktkarl i Venova. Johan Adolf Tyrohl intygar nämligen Östad (i Ytterselö sn) 1732 24/7, att välborna fru löjtnantskan Anna Helena Gerdes är köttslig kusin till salig fänriken Hinrich Reinhold Tyrohl, som av sin vaktkarl i Ryssland mördad blev jämte fadren på en gång (Likvidationer 7 b, RA). A H G, som levde ännu 1738, var g m löjtnanten Gabriel Berch, som dog 1732 27/1120.

Ryttmästaren Casper Tyrohl stupade inte vid Klissow 1702 9/7, såsom vanligen uppges i litteraturen, utan dog s.å. 14/8 av sina vid Klissow erhållna sår. Hans dotter Anna Maria Tyrohl ansökte (troligen 1706) på egna och sina syskons vägnar, ”wij Fyre omyndige effterlembnade nödlijdande barn”, om utbekommande av hans resterande lön. Som framgår av den nämnda artikeln i Släkt och Hävd blev Anna Maria gift 1711 20/3 i Reval (Nik.) med Siegfried Gustaf Hermigier, ”Artillerie Zeugwarter”21. En annan dotter, Sophie Elisabeth, blev gift i Reval (S:t Olai) 1702 28/12 m löjtnanten Erich von Tolstein och dog som översteänka på Heidemets i Ampels sn i Estland, varest hon blev begraven 1735 15/122. Kuriöst nog blev deras dotter Charlotta Dorothea von Tolstein gift 1755 13/7 i Reval (S:t Olai) m löjtnanten vid Sibiriska regementet Carl Heinrich von Tyrohl – troligen en nära släkting. Hon dog som änka i Reval 1804 11/7, 83 år gammal.

Om man får tro släkttavlan skulle Anna Maria Tyrohls återstående två syskon vara Jöran Hindric Tyrohl, Capitaine i svensk tjenst, och Johan Adolph Tyrohl, Öfwerste Lieutenant wid Nylands Infanterie Regemente. Att dessa två var bröder kan dokumentariskt styrkas23 men att de skulle ha varit minderåriga 1706 har jag svårt att tro. Johan Adolf har ovan redovisats som släktens svenske stamfader. Om hans bror, som i Lewenhaupt kallas Georg Henrik, kan följande meddelas: fänrik vid Liewens Lifländska infanteriregemente 1704, löjtnant där 1707, fången 1708 vid Wesenberg, hemkom 1723 i augusti, kaptens avsked s.å., levde 1735.

Gift 1725 3/10 i Stockholm (Nik.) med Ursilia A u g u s t a Liwijn, döpt där 1700 24/8, dotter av handelsmannen i Stockholm Hans Liwijn och Sara Andersen24. Hustruns namn har på släkttavlan förbättrats till ”Augusta Vrsilla Liven”. Två söner nämns där: Casper Tyrohl och Hindric Tyrohl. Hoyningen Huene25 känner till följande fyra barn:

1. Caspar Erich, f 1730 20/12 i Gross Attel, Jördens sn.

2. Hans Gustav, f 1732 1/12 i Gross Attel.

3. Jakob Friedrich, döpt 1734 3/1 i Pedua, Merjama sn.

4. Christina Elisabeth, döpt 1736 30/1 i Pedua.

Övriga personer utan känt samband:

Anton Tyrohl, löjtnant, arrenderade 1731 godset Taggemois i Kielkonds sn på Ösel (F von Buxhövden, Materialien zur Gütergeschichte Livlands, Riga 1851). G 1718 14/10 m Gerdruta Dorothea Toll i hennes 2:a gifte (g 1:o 1695 26/9 m Matthias Schultz, löjtnant, arrendator), d efter 1735 1/3, dotter av löjtnanten i svensk tjänst Caspar Toll och Sophia Elisabeth von Nolcken (GHdBR, Teil Ösel, 1931, s 371).

Christina von Tyrol, f. von Scharenflicht, begr 1716 16/2 i Hanehls sn, 60 år gammal25.

Ernst Tyrol hade 1627 klagomål mot kyrkoherde Ernst Rosenthal i Frauenburg i Kurland (Sitzungsberichte der kurl. Gesellschaft für Literatur und Kunst 1904, s 19).

Fromhold Tyrohl, löjtnant. Se Lewenhaupt.

Georg Johan Tyrohl, kapten. Se Lewenhaupt och P Möller i Släkt och Hävd nr 3-4/1995, s 483 ff.

Herman von Tyrohl. Hans barn d 1664 31/5 i Reval S:t Nicolai enl en anteckning i S:t Olai församling.

Johan Jurgen Tyrohl (även Jörg Johann von Tyrohl), löjtnant, fången, gick i rysk tjänst 1715 som löjtnant vid Muskofska reg, senare kapten vid Ladogaska reg, g m M a r i a Barbara Myranowska eller Mirranowsky25. Kända barn:

1. Alexander Georg, f 1764 4/12 i St. Catharina.

2. Eleonore Elisabeth, f 1766 9/2 i Johannis i Harrien.

Petter Tyrohl, Collegii Assessor, hörde 1812 till den s k Åttonde Classens Adel i Wiborgs Län, Finland26.

Noter:

1 J Siebmacher´s grosses und allgemeines Wappenbuch. Generalregister 1964.

2 J B Rietstap, Armorial général, 2:a uppl. 1934.

3 E H Kneschke, Neues allgemeines Deutsches Adels-Lexicon, IX, 1930.

4 Ernst v Mühlendahl, Die baltischen Ritterschaften, 1973.

5 Adam Lewenhaupt, Karl XII:s officerare, 2, 1921, s 716.

6 Lewenhaupt och efter honom Elgenstierna (VII:620a) uppger felaktigt dödsdatum 1747 13/2.

7 Verser till och öfver enskilda, KB.

8 Tor Carpelan, Ättartavlor, 3, 1965, s 1101 med helt felaktiga uppgifter om Margareta Borgs död.

9 K A Hagström, Strengnäs stifts herdaminne, 1, 1897, s 357 f; 2, 1898, s 480 f. Änkan Anna Tyrohl uppges felaktigt vara ”af tysk adel”.

10 J Lagerholm, Södermanland-Närkes nation 1595-1900, 1933, s 188.

11 Axel Mollstadius i Genealogisk Tidskrift, 3, 1952, s 31.

12 Hans fullständiga meritförteckning finns i M 1197, RA. Han sökte 1764 3/2 kommendantsbeställningen på Varberg, men hans ansökan har försetts med kanslipåteckningen ”försent inkommen och lägges ad acta”.

13 Engeströmska samlingen B IV 1.6 (nr 44 h), KB.

14 Kammarkollegiets kansli H I a:47. Befordringsakter 1779.

15 Tullverkets Personella berättelser 1783, s 457, och 1785, s 3.

16 Den från ”Fänrik Ståls Sägner” bekante Johan August Sandels (1764-1831), som ”satt i Pardala by och åt frukost i allsköns ro”, sedermera greve, fältmarskalk och riksståthållare i Norge.

17 I Genealogisches Handbuch der Baltischen Ritterschaften (GHdBR), Estland 3, 1931, s 221, nämnes att Jürgen Tyrol 1652 ärvde ett gods efter Georg Schilling och att han var gift med dennes dotter Anna. Det är troligt att några av de nedan nämnda personerna utan känt samband var söner till dessa makar.

18 Hon hette Anna Sophia v. Treyden och blev omgift med kaptenen Hermann Friedrich v. Bellinghausen a. Hoheneichen, f ca 1676, levde 1739 (GHdBR, Ösel, 1935, s 461). Casper Tyrohl skrev 1697 kontrakt på 12 års arrende av kronans gods Swartzenhoff och lägenheten Söta (Kammarkollegiet till K M:t 1699 7/7, vol. 74, RA).

19 C A G Braunerhjelm, Kungl Lifregementets till häst historia, V:1, 1917, s 139; Lewenhaupt, a a, s 716.

20 Lewenhaupt, a a, s 38.

21 Georg Luther i Genos 1959, s 53.

22 Om mannen se Lewenhaupt, a a, s 707. Hans maka kom till Stockholm helt utblottad och bönföll i en odaterad supplik K M:t om skjutspengar till Skåne för att där förena sig med sin man (M 1197, RA).

23 Leonhard Kaggs dagbok, HH 24, 1912, s 196 och 204.

24 Svenska Ättartal, XIV, 1908, s 111.

25 Wold. B. Hoyningen Huene, Auszüge aus den Kirchenbüchern des Estländischen Konsistorialbezirks bis zum Jahre 1900, I. Teil 1913/1915, s 261.

26 Yrjö Blomstedt i Genos 1951, s 68.

Släkt och Hävd 50 år

År 1949 hade Genealogiska Föreningen funnits i 16 år och under den tiden hade 50 Medlemsblad utgivits. Vår ordförande fil dr Wilhelm Tham tyckte att detta kunde räcka och att föreningen i stället skulle satsa på en rejäl tidskrift, som skulle komma ut med tre häften per år. En pristävlan utlystes bland medlemmarna och det segrande förslaget Släkt och Hävd hade insänts av överste Gösta Hahr med motiveringen: ”De tu äro ett! Juncta, valemus; disjuncta, frangimur!” (i översättning: Förenade är vi starka, söndrade försvagas vi). Till redaktör utsågs amanuensen vid Stockholms stadsarkiv, fil kand Pontus Möller, som i mars 1949 invalts som adjungerad ledamot av GF:s styrelse. Redaktionskommittén bestod av dr Tham, föreningens sekreterare och allt i allo kapten Lennart Zielfelt, andre arkivarien i Riksarkivet Birger Lindén samt redaktören. Tryckeriet som anlitades var K L Beckmans på Stora Nygatan. Faktorn där hette Wengelin och som stilsort för rubriker och brödtext valdes bodoni. Första häftet kom ut i laga tid men sedan gick det sämre. Faktor Wengelin gick i pension och faktor Ohlsson tillträdde. Närhelst jag kom för att hämta korrektur, så fanns det ingenting färdigt. De skyllde på att de hade så mycket riksdagstryck, som måste få förtur.Till sist fick kapten Zielfelt lov att gå dit och säga till på skarpen och då kunde dubbelhäftet 2-3/1950 äntligen färdigställas. Några år senare tröttnade vi på K L Beckmans förhalningstaktik och övergick till Alfa Boktryckeri AB, ett oansenligt källarföretag på Odengatan, som förestods av herr Angberg.

Jag måste få poängtera, att allt arbete som utfördes av föreningens styrelse och funktionärer på den tiden var ideellt. Samma amatörregler som inom idrotten gällde. Min mentor Zielfelt brukade framhålla, att man borde hjälpa föreningens medlemmar på alla tänkbara sätt, men man fick aldrig ta betalt. Man skulle också eftersträva anonymitet och inte i onödan signera redaktionella artiklar. Det fick ibland till följd att redaktionen för Svensk Historisk Bibliografi kom med förfrågningar och då måste man naturligtvis erkänna faderskapet. En signatur under vissa artiklar, recensioner och nekrologer hade väl inte skadat, kan man tycka så här i efterhand. Men då var det Wallenbergarnas valspråk Esse, non videri (att vara, icke att synas) som var mitt rättesnöre.

Till de flitigaste bidragsgivarna i band 1 (1950-51) hörde den då blott 25-årige Hans Gillingstam, som började med att publicera sin antavla och sedan behandlade bl a Rasmus Ludvigssons och hans hustrus släktförbindelser samt – i en principiellt viktig studie – De svenska släktböckerna före Rasmus Ludvigsson. Jakob Koit redogjorde för N G Djurklous genealogiska samling och Birger Lindén för Våra äldre läroverks elevmatriklar – en utomordentligt nyttig sammanställning. Martin Ivarsson, pionjär när det gäller judisk släktforskning, skrev om Isaac Leman och hans släkt och redaktören själv inledde sin publicistiska bana med en uppsats om Måns Clemetsson (Oliveblad) till Vårby och hans släkt. En uppskattad avdelning hade rubriken Kompletteringar och rättelser till genealogiska arbeten. Där publicerade bl a Yngve Näsström en mängd rättelser och tillägg till Elgenstiernas ättartavlor ur norrländska arkiv. Under rubriken Nyare litteratur anmäldes dylika arbeten. Bland de första var min recension av Gunnar Hellströms Stockholms stads herdaminne. Den har följts av många fler under årens lopp. Skaran av recensenter har tunnats ut och snart är jag ensam kvar. Sist i häftet kom den populära frågeavdelningen. Två årgångar bildade ett band och försågs med personregister, som utarbetades av Lennart Zielfelt.

År 1954 slutade redaktören på egen begäran för att fortsätta sina studier i Lund och Medlemsbladets båda redaktörer Lennart Zielfelt och Birger Lindén fick ta över igen.

Men så dog Lindén den 14 oktober 1961 och då måste Pontus Möller vackert komma tillbaka för en ny fyraårsperiod. Lennart Zielfelt drog en stor del av lasset genom att ansvara för de stora artiklarna, medan jag skötte ”småkrafset”. Fr o m 1966 års början blev det ny regim. Arkivarien i Stockholms stadsarkiv, fil dr Lars Wikström övertog redaktörsskapet, vilket han från 1971 delade med sin kollega Ulla Johanson. De alternerade som redaktörer i ett antal år. En av de flitigaste medarbetarna var professor Jan Eric Almquist, vars lärda utredningar brukade inleda varje ny årgång. Det hände att klagomål hördes, att dessa gick över vissa medlemmars horisont, men ett faktum var att tidskriftens anseende och status höjdes genom hans medverkan. Ett viktigt bidrag, som inte har tillräckligt uppmärksammats, var generalmajor Kjell Magnells uppsats i nr 2-3/1965 om ”Pelle i Ramstad, Stårckarna och Elin Jakobsdotter”. Den sistnämnda visas där vara dotter till ofrälse mannen Jakob Jonsson till Lång och inte till Jakob Jakobsson Snakenborg (Bååt), som uppges i ättartavlorna. (Denna felaktiga uppgift upprepas ännu i Släktforskaren nr 2/1999.)

En särskild satsning gjordes i nr 1/1971, som utformades som en festskrift till ära för vår avhållne ordförande överste Börje Furtenbach på hans 70-årsdag. Även Arvid Lundbäck, tidigare GF-ordförande och stordonator, har ärats på motsvarande sätt i nr 3-4/1997 liksom Henric Sollbe på 80-årsdagen i nr 3-4/1981.

År 1976 dog med kort mellanrum föreningens båda portalfigurer, Börje Furtenbach och mångårige sekreteraren Lennart Zielfelt, f.ö. en av föreningens grundare. Över båda skrevs nekrologer av Pontus Möller, som brukade ställa upp i sådana sammanhang. Åren 1980-86 var f.d. generalkonsuln Carl C:son Kjellberg Släkt och Hävds redaktör. Efter ett kort mellanspel 1986-87 med Bengt Hjord som redaktör tillträdde med nr 2/1988 stabsredaktören vid dåvarande Arméstaben Mats Sjökvist, som sedan dess med den äran redigerat tidskriften. Han ingår även i redaktionskommittén, som i övrigt bestått av nuvarande ordföranden Ian Hamilton och (fram till hans död den 18 februari 1998) Christopher von Warnstedt.

När vi drog igång projektet 1950 hyste vi som var med givetvis stora förhoppningar om att tidskriften skulle bli en seriös och aktad röst i kören av släktforskartidskrifter.

Med Personhistorisk Tidskrift, som har en annan inriktning, kunde vi naturligtvis inte konkurrera. Men Genealogisk Tidskrift, utgiven av Föreningen för släktforskning, och den kortlivade Släkthistorisk Tidskrift klarade sig inte i konkurrensen med Släkt och Hävd utan lades ned. Med de senare tillkomna AnRopet och Släkthistoriskt Forum har vi levat i fredlig samexistens. Efter femtio år har det blivit en imponerande rad av Släkt och Hävd på min bokhylla: 25 band, tjockare för varje gång. Det är min förhoppning att tidskriften måtte få leva och blomstra även under detta millennium. Det under arbete varande generalregistret till de femtio årgångarna, som måhända kan resultera i en CD-ROM-skiva, kommer att bli något utöver det vanliga.

Pontus Möller

Redaktör för Släkt och Hävd 491229–540119 och 611015–651231.

En ofrälse släktgren av ätten af Trolle

Ofrälse Trollesläkter har länge varit föremål för mitt intresse. Mycket återstår att göra på detta forskningsfält. Den största ofrälse Trollesläkten är ju behandlad av Strokirk1 på ett sätt, som knappast är godtagbart. En illustration, som han oförsiktigt nog publicerade, dementerar effektivt hans egna släktledningar. Gunnar Israelis Trolle (1589–1655), kyrkoherde i Bottnaryd, uppges vara son av Israel Gunnari Trolle (d 1604), domprost i Skara, och sonson till domprosten Gunnarus Jonæ Trolle i Linköping (d 1583). Detta rimmar illa med inskriptionen på gravstenen i Mulseryds kyrka, varav framgår att ”Gunnar Israelis, fordom pastor i Bottnare … blef född i Bråddetorp A:o 1589 …”. Av detta kan man sluta sig till att hans far var Israel Torchilli, komminister i Bråddetorp, kompastor där 1592, och hans farfar Torchillus Petri, kyrkoherde där åtminstone 1571-1585, d senast 15872.

Strokirks utredning av släkten i övrigt fram till våra dagar är särdeles onöjaktig och skulle kräva omfattande nybearbetning. Men vem skall bekosta det? Jag kände personligen såväl kammarrättsrådet Carl-Göran Trolle (f 1912) som överstelöjtnanten Karl-Olof Trolle (f 1913), som jag kunde ha kontaktat, men de hann tyvärr dö innan jag kom mig för. Snopet, men sån´t är livet.

Nu skall vi emellertid ägna oss åt en annan Trollesläkt, som med tiden blev adlad med namnet af Trolle, nr 2105 B, 1758 och upphöjd i forna riddarklassen som s k kommendörsätt, nr 2105 A, 1778. Båda ätterna fortlever (se Sveriges ridderskap och adels kalender). Helt okänt – även för Riddarhuset – är däremot att den adlade Georg Herman Trolle hade en bror, som blev stamfader för en ofrälse släktgren, som fortlevde på manssidan ännu 1934 (i USA) och utdog på kvinnolinjen så sent som 1977. Släktskapen framgår av en notis i Kalmar rådstuvurätts protokoll 1726 14/9, där sekreteraren Göran Trolle i Stockholm omtalar sin farbror kapten Göran Trolle i samma stad3. Jag började utforska denna släkt på begäran av dåvarande chefen för Personalhistorisk Institut i Köpenhamn direktör S. Otto Brenner, som hade funnit notisen om Jøran Hermansen Trolles burskap i Köpenhamn. Jag var på den tiden (1948-49) amanuens i Stockholms Stadsarkiv och hjälpte Brenner mot att han bistod mig med forskningar i danska arkiv.

Stamfadern för denna Trollesläkt hette odisputabelt Herman Trolle och bodde i Karlshamn enligt mtl 1684-88. I mtl 1691 nämns hans hustru Karin. Att han skulle ha varit kunglig dansk kapten, som sonen uppgivit, kan Brenner på det bestämdaste dementera. Troligen har han varit skeppare och handelsman. Brenner har gått igenom dödböckerna för Karlshamn från början av 1687 till 1730 utan att påträffa honom och hans hustru. Påståendet – senast upprepat av Torkel Nordström i SoH nr 3-4/1992 (s 233) – att makarna skulle ha dött 1710 i Karlshamn i pesten kan alltså avvisas som grundlöst. Det är många myter i svang. Enligt Elgenstierna var Georg Herman Trolle född 1672 28/10 i Danmark och kom i sina spädare år i sin farbroders hus i Amsterdam4. Brenner har visat att han var född i Karlshamn och att ingen med namnet Trolle påträffats i Amsterdam eller överhuvudtaget i Holland. Även när det gäller Georg Hermans barn är Elgenstiernas uppgifter ofullständiga och/eller felaktiga. Låt oss då se vad fakta förmäler i saken.

Tab. 1 Herman Trolle, borgare (gissningsvis skeppare och handelsman) i Karlshamn, där han kan beläggas i mantalslängderna 1684, 1685 och 1688 men inte senare. I mtl 1691 nämns hans hustru Karin.

Söner:

Jörgen Trolle (1680–1765), schoutbynacht. Se tab. 2.

Arnold Trolle (d 1725), handlande och borgare i Kalmar. Se tab. 3.

(Jag har valt att behandla bröderna i denna ordning fastän Arnold troligtvis var äldst.)

Tab. 2 Jörgen Trolle (Georg Herman af Trolle), f 1680 28/10 i Karlshamn, vann burskap som skeppare i Köpenhamn 1708 12/4 (”Jørgen Hermansen Trolle, fød udi Carlshaun i Blegin”), avsked ur dansk tjänst 1714, kapten vid svenska amiralitetet s.å., slutligen schoutbynacht (= konteramiral) 1758, adlad s.å., RSO, d 1765 22/2 i Stockholm (Skeppsh.) av ålderdomssvaghet, 85 år, bg 26/2 i Ladugårdslandskyrkan (Hedvig Eleonora). Se vidare Lewenhaupt5, Börjeson6 och Elgenstierna. G 1716 m Anna Greta Gris, f 1696 6/4 i Järlåsa (C), d 1764 28/11 i Stockholm (Skeppsh.) av sjukdom i levern, 67 år, bg 2/12 i Ladugårdslandskyrkan (jfr Släkt och Hävd nr 1-2/1980, s 31 f), dotter av prosten och kyrkoherden i Närtuna och Gottröra (B) Hans Gris och Anna Pontelia7.

Barn:

Hans Herman, f 1717, kapten vid fortifikationen, d ogift på 1770-talet.

Anna Catharina, f 1718, d 1750 5/6 i Stockholm och bg 14/6 i Närtuna (B).

G m Lars Pontelius, adlad Sköldarm. Se vidare Elgenstierna.

Charlotta, f 1719 8/8 (ej 8/9) i Järlåsa prästgård, d 1766 i Stockholm och bg 9/5 i Närtuna. G m Carl Wallendal8. Se vidare Elgenstierna.

Carl Fredrik, f 1723, levde 17309.

Georg, dp 1724 30/6 (”Giöran”) i Stockholm (Skeppsh.), överinspektor, d 1811 2/3 i Malmö. Se vidare Elgenstierna.

Fredrica Sofia, dp 1726 27/7 i Stockholm (Skeppsh.), d samma år.

Julius, f 1728, levde 17309.

Henrik, f 1730 24/11, dp 25/11 (”Hindrick”) i Stockholm (Skeppsh.), generalamiral, d 1784 12/3 i Stockholm. Se vidare Elgenstierna.

Johan, f 1734 24/6 /Johani Dag/, dp 25/6 (”Johannes”) i Stockholm (Skeppsh.), kapten vid amiralitetet, d 1792 21/2 i Skövde. Se vidare Elgenstierna.

Petter Julius, f 1737 21/4, dp 22/4 i Stockholm (Skeppsh.), kadett, d där 1753 12/9, bg 15/9 i Ladugårdslandskyrkan (jfr Släkt och Hävd nr 3/1971, s 457).

Tab. 3 Arnold Trolle, avlade borgareed såsom handlande i Kalmar 1702 19/5 (nämnes som dopvittne där f f g 1702 14/2), arrenderade 1711 Stadskällaren i Kalmar och var domkyrkoföreståndare 1716 1/5 – 1717 1/5, d 1725 20/12 i Kalmar.

Han ägde gården nr 89 (Södra Vallgatan 21), som avbrann 176510. G 1:o 1702 28/5 där m Margareta Weijdling, d där 1704 18/2, dotter av handlanden i Kalmar Jörgen Weijdling och Catharina Fock11; 2:o 1705 6/12 i Kalmar m Margareta von Saltzau, d där 1707 21/9, dotter av handlanden i Kalmar Joachim von Saltzau och Catharina Clasdotter Ellers11; 3:o troligen 1712 m Catharina Elisabeth Ehrenström i hennes 1:a gifte (g 2:o före 1727 m kompaniskrivaren Gustaf Paulin), f 1692, d 1738 1/9 på Kejsarkulla i Fliseryds sn (H), dotter av häradshövdingen Nils Ehrenström och hans 3:e fru Catharina Cederholm. Barn:

1. Georg Arnoldsson (1702-1756), aktuarie. Se tab. 4.

1. Emerentia, f 1704 21/1 i Kalmar, d där s.å. 31/1.

2. Catharina Margareta, f 1706 13/12 i Kalmar, d där 1714 29/9 (ej 29/3).

3. N i l s Alexander Herman (1713-1795), bankobokhållare. Se tab. 5.

3. Emerentia, f 1714 17/8 i Kalmar, d där s.å. 21/11.

3. Abraham, f 1717 7/7 i Kalmar, dp 9/7 (namnet ej utsatt i dopboken), var 1745 styrman och nyss hemkommen från utrikes ort, då han ombesörjde sin broder Johans begravning och uppgav dennes bo vid bouppteckningen i Stockholm 1745 19/6, d före 1792.

3. J o h a n Arnold, f 1719 12/4 i Kalmar, dp 15/4 (namn ej utsatt i dopboken),

urmakaregesäll i Stockholm, d där 1745 18/4, bg 21/4 i Riddarholmens förs. Ogift.

3. Maria Christina, f 1721 10/8 i Kalmar, var 1745 24 år gammal och ogift samt bodde på Lufvehults gård i Bäckebo sn, 3 mil från Kalmar, hos rådman Witte (brodern Johans bouppteckning), d 1762 27/10 i Hagby sn (H) av rödsot, 41 år gammal. G ca 1750 m Henrik Hedin i hans 1:a gifte (omg 1763 m Anna Lucia Schantzberg), f ca 1717, bokhållare på Lovers alunbruk i Hagby sn.

3. Arnoldus, f 1724 4/1 i Kalmar, d där 18/7 s.å.

Anm.: I taxeringslängden 1775 i Qv. Tofflan 9 i Maria Magdalena nämns jungfru Anna Greta Trolle som syster till bankobokhållaren Nils Herman Trolle. I mtl 1770 upptas i samma fastighet bokhållaren, 56 år, och systern, 31 år. Jungfru Anna Greta Trolle stod fadder 1770 16/1 åt Maria Magdalena Trolle.

Tab. 4 Georg Arnoldsson Trolle, f 1702 10/12 i Kalmar (i dopboken: Jöran), student i Uppsala 1721 7/1212, auskultant i kammarrevisionen 1727 21/11, e o kanslist 1732 20/10, kopist 1733 8/11, kanslist 1736 24/2, e o notarie 1743 7/7, aktuarie 1751 18/3, d 1756 8/5 i Stockholm Nikolai, bg 13/5 (v.ö.e.)13. G 1743 16/8 i Stockholm (v.ö.e.) m Sara Margareta Parment i hennes 2:a gifte (g 1:o 1725 m Christian Kinnelock, d 1732, handelsman i Stockholm), dp 1705 30/11 i Nikolai, dotter av kryddkramhandlaren Aron Parment och Maria Hubert (Svenska Ättartal 11, 1896, s 328).

Dotter:

Chatarina Charlotta, f 1746 5/3 i Stockholm Nikolai, d där 13/3.

Tab. 5 N i l s Alexander Herman Trolle (skriver sig alltid Nils Herman eller Nils H A Trolle), f 1713 19/2 i Kalmar, var proviantskrivare 1743, antagen på prov i Riksens Ständers Bank 1745 13/12, kontorsskrivare 1747 21/12, bankobokhållare 1760 5/3, avsked för ålderdom 1784 7/1, d 1795 22/1 i Stockholm Maria av ålderdom, 82 år gammal. En ytterst detaljerad meritförteckning för honom finns i Silverstolpes Biographisk Matrikel öfver Bankens Tjenstemän (Genealogica 175, RA, s 380).

G 1:o 1743 5/4 i Stockholm Katarina m Christina Ungberg, d där barnlös 1743 16/9, efter vilken inga arvingar skola finnas enligt bouppteckningen; 2:o 1746 2/12 i Katarina m Margareta Hardt i hennes 2:a gifte (g 1:o 1734 20/8 i Katarina m kofferdikaptenen Rolof Rolofsson Heldt, burskap 1734 26/9, ”född och borgareson här i staden”14, d där 1743 25/10), skilda före 1765, då hon är skriven på sin ägandes fastighet nr 0 i kv Gråberget i Katarina, f ”här i församlingen” troligen i januari 1711 (dock ej påträffad i Katarina dopbok 1710-12), d 1779 14/9 i Katarina av rödsot, 68 år 9 mån., dotter av skepparen Adrian Hardt och Johanna Waxmuth; 3:o 1770 9/1 i Stockholm Maria m Maria Elisabeth Alfström, f 1741 6/10 i Stockholm Nikolai, d 1792 5/6 i Stockholm Maria av lungsot, dotter av hökaren Erik Alfström och Margareta Berg; 4:o 1794 7/10 i Stockholm Maria m A n n a Catharina Falk, som överlevde honom. Hon bodde 1805 och ännu 1809 i Stockholm Adolf Fredriks församling, kv. Bryggpannan 61-62, men försvinner därefter spårlöst (ej i Adolf Fredriks dödbok 1809-10 eller i utflyttningslängden). Barn:

2. Johan Abraham, f tv 1747, dp 4/8 i Katarina, d där 2/9 (”Jean Abram”).

2. Nils Herman, f tv 1747, dp 4/8 i Katarina, d där 2/9.

3. Maria Magdalena, f 1770 13/1 i Maria, d där s.å. 19/7 av hetsig sjuka.

3. Zachæus Nathanael, f 1771 2/6 i Maria, d där s.å. 24/7 av slag.

3. Catharina Charlotta, f 1773 18/4 i Maria, d där s.å. 22/8 av slag.

3. Sophia Frederica, f 1774 1/8 i Maria, d där 1775 27/5 av diarrhé.

3. Carl Gustaf (1777-1831), gravör. Se tab. 6.

3. Johan A b r a h a m, f 1778 14/3 i Maria, vistades 1795 ”hemma i Sterbhuset hos StjufModren”, kom som sadelmakaregesäll från S:t Petersburg till Malmö Caroli 1812, sedan sadelmakaremästare i Hedemora, d där 1816 31/3 av håll och stygn, 38 år gammal (Inrikes Tidningar nr 71, 1816). G 1816 22/2 i Västerås domkyrkoförs m Margareta Elisabeth Törnberg i hennes 1:a gifte (omg 1819 25/4 m hattmakaren Johan Gustaf Dannfors från Uppsala och flyttade dit 1819 29/11), f 1788 6/10 i Västerås, dotter av karduansmakarmästaren Anders Törnberg och hans 1:a hustru Margareta Lundberg.

Tab. 6 Carl Gustaf Trolle, f 1777 18/2 (ej 11/11) i Stockholm Maria, var 1795 ”i Lära hos Guldgraveuren Carl Arell här i staden” (faderns bouppteckning), kallas gravörsgesäll 1798, då han utflyttade till Klara, där han 1801 tituleras juvelerargesäll och 1802 guldarbetaregesäll hos Fredrik Fyrvall. Finns 1810 i Malmö som gesäll hos juveleraren Norlin, kallas i hfl 1816-18 juveleraregesäll, men i alla följande hfl gravör, d 1831 5/9 i Malmö S:t Petri av nervfeber. Var vid sin död utfattig och skattfri.15 G där 1815 20/1 m I n g r i d Catharina Hultman, f 1788 2/7 i Östra Ingelstad (L), vars kyrkoarkiv brann 1806, d 1850 30/9 i Malmö Caroli av kolera. Barn:

Carl Henric (1815-1864), tapetmålare. Se tab. 7.

Charlotta Concordia, f 1816 20/11 i Malmö S:t Petri, d 1850 18/9 i Malmö Caroli av kolera. G där 1842 12/2 skräddaremästaren Peter Lindqvist, f 1818 15/6 i Grönby (M), d 1850 13/9 i Malmö Caroli av kolera.

Johan Frederik, f 1820 27/4 i Malmö S:t Petri, d där 1832 21/1 av värk.

Rudolf Theodor, f 1824 7/12 i Malmö Caroli, d där 1826 16/7 av kikhosta.

Tab. 7 Carl Henric Trolle, f 1815 27/4 i Malmö Caroli, målaregesäll, inflyttad till Stockholm från Göteborg 1837, vann burskap som tapetmålare i Stockholm 1842 2/8, d 1864 4/6 i Stockholm Katarina av pneumonia. Bodde i huset Högbergsgatan 26. Fattigbevis. G 1842 4/6 i Stockholm Katarina m Maria W i l h e l m i n a Bernhardina Byman, f 1819 4/2 i Stockholm (okänd församling), d 1893 10/8 av maginflammation och ålderdomssvaghet i Matfors, Tuna sn, Y (bokfört i Stockholm Katarina), dotter av kofferdistyrmannen Carl Gustaf Byman (d 1821 23/6 i Helsingør, 32 år gammal) och Maria Lovisa Willström. Fru Wilhelmina Trolle, född Byman, uppges i mantalsförteckningarna vanligen vara född i Stockholm, Katarina församling. Hon återfinns emellertid inte i denna församlings födelse- och dopbok. Av lysningsboken framgår, att hennes födelseförsamling varit okänd för de kyrkliga myndigheterna. Hon gifte om sig 1873 12/9 i Katarina med bagaren Isak Apelquist, f 1833 7/10 i Fivlered (P), i hans 2:a gifte (g 1:o m Charlotta Svensson, vilket äktenskap upplöstes genom Stockholms Stads Consistorii skiljobrev 1865 29/8). Även andra äktenskapet slutade med skilsmässa 1878 31/7. I 1891 års mantalsuppgift heter det ”mannen anses vara död”. Barn:

Carl Bernhard Theodor, f 1847 19/3 i Stockholm Katarina, d 1912 23/7 i Stockholm Hedvig Eleonora av cancer recti, tapetserare i Stockholm (”arbetar för egen räkning utan biträde” enl 1891 års mantalsuppgift). G 1875 24/10 i Stockholm Jakob m Maria Charlotta Johansson, f 1847 24/2 i Jönköpings stadsförs (d v s Kristina), d 1928 10/2 i Stockholm Maria, dotter av boktryckerikonstförvanten (typografen) Gustaf Johansson och Maria Jaensson. Fattigbevis. Makarna hade inga egna barn men antog 1892 brorsdottern Anna Maria Trolle som fosterdotter.

Axel Julius (1852–1903), arbetskarl. Se tab. 8

Tab. 8 Axel Julius Trolle, f 1852 22/9 i Stockholm Katarina, d där 1903 10/10 på Allmänna försörjningsinrättningen av cancer hepatis, kallas vanligen arbetare och arbetskarl, ett par gånger sjöman, 1897–1903 arbetshjon (1901–03 tvångsarbete), i dödboken bokbinderiarbetare. Fattigbevis. G 1884 6/1 i Stockholm Katarina m Maria Wilhelmina Östberg, f 1854 13/5 i Stockholm Klara, d 1934 14/7 i Stockholm Högalid av cardiosclerosis på Rosenlunds ålderdomshem (intagen där 1919), dotter av arbetskarlen Karl Fredrik Wilhelm Östberg och Maria Ulrika Persson. Hon kallas i mantalsregistret 1915 ”cigarrarbeterska”. Barn:

A n n a Maria, f 1883 20/2 i Stockholm Katarina, var först bokbinderiarbeterska, sedan hårfrisörska, innehade (åtminstone 1912-24) egen damfrisering Odengatan 48 i Stockholm, bodde 1948 Kransbindarvägen 14 i Stockholm Brännkyrka, d där 1950 8/3 av cancer viar biliar. G 1924 21/9 i Stockholm Maria m C a r l August Persson, f 1890 21/9 i Karlstad, köpman, innehade 1931 egen manufakturaffär Västmannagatan 72 i Stockholm, d 1942 15/12 i Stockholm Högalid. Skilda 1936 15/9. Före äktenskapets ingående hade Anna Trolle två barn:

a) Karin Maria Charlotta Trolle, f 1915 8/6 i Stockholm Hedvig Eleonora, var 1931 frisörelev, 1936 slipssömmerska hos Birger Sundströms AB, d 1993 20/6 i Sollentuna (B). G 1939 1/10 i Stockholm Matteus m Emil Andreas Theberg, f 1904 14/11 i Bälinge (C), smidesarbetare, svetsare, d 1986 8/11 i Sollentuna.

b) Karl-Henrik Å k e Persson, släktnamnet ändrat till Trolle enligt Patent- och registreringsverkets beslut 1964 13/3, f 1924 29/5 i Stockholm Maria, var 1948 vaktmästare och bosatt hos modern, sedan maskinarbetare, verkstadsarbetare och slutligen nattvakt, d 1967 30/4 i Hägerstens östra kbfd av intoxicatio. G 1947 24/9 i Stockholm Oscar m barnsköterskan Solvig Hildegard Olsson, f 1926 31/5 i Tanum (O), dit hon återflyttade 1962 8/12, skilda genom Stockholms rådhusrätts dom 1962 4/10 (laga kraft 11/10), dotter av stenhuggaren Fritz Ludvig Olsson och Karin Emmy Mechtild Ahliny i Sannäs.

Karl Gustaf, f 1886 24/4 i Stockholm Katarina, d 1892 15/1 av difteri i Tuna, Y (bokfört i Stockholm Katarina).

E r n a Charlotta, f 1888 16/3 i Stockholm Katarina, var 1912 bodbiträde, 1918 och 1921 tjänarinna, 1931 och 1936 kokerska (hos Tyska Föreningen, Grevturegatan 14), 1948 bageribiträde, bosatt från 1936 12/9 Jakobsgatan 31 i Stockholm Jakob och från 1958 3/1 Gröndalsvägen 146 i Hägerstens förs., d 1977 5/2 på Stureby sjukhus av pneumonia bacterica (bokfört i Stockholm Oscars förs, dit hon flyttat 1968 19/8).

Oscar Fredrik, f 1891 23/7 i Stockholm Katarina, utflyttade 1897 15/2 jämte systern Erna därifrån till Väddö till en skräddaremästare Törnqvist i Gåsvik, där de gick i skola. Utvandrade till Nordamerika 1910 26/4. Kallade sig Tornqvist. Avhördes 1915, hade då anställning på ett amerikanskt kustbevakningsfartyg och stod i begrepp att gifta sig med en norska vid namn Hanna Rasmussen. Hans dåvarande adress var Oscar Fredrik Tornqvist, USKC Woodbury, Portland, Maine, USA 16. Enligt meddelande från systern Erna besökte han Sverige omkring 193417.

Noter

1. O F Strokirk, Kultur- och personhistoriska anteckningar, 2, Örebro 1918, s 115- 145. Gravstenen i Mulseryd avbildad på s 134.

2. J W Warholm, Skara stifts herdaminne, 1, Mariestad 1871, s 353.

3. Kalmar stadsarkiv A I 101, Rådstufvu Rättens Protocoller för år 1726 (opag.), Landsarkivet i Vadstena.

4. G Elgenstierna, Den introducerade svenska adelns ättartavlor, 8, Stockholm 1934, s 380.

5. A Lewenhaupt, Karl XII:s officerare, 2, Stockholm 1921, s 713.

6. Hj Börjeson, Biografiska anteckningar om örlogsflottans officerare 1700–1799 (utg. av K Wester), Stockholm 1942, s 198 f.

7. O Broman, Hälsingesläkter /”AEttqvisl”/. Med kommentar av Anders Grape, Uppsala 1953, s 791 och 970.

8. Betr namnets stavning se Verser till och öfver enskilda (i forts. förk. V.ö.e.) 1745 Fol. i Kungl. Biblioteket. Se även (med felaktig stavning) J Kleberg, Krigskollegii historia. Biografiska anteckningar 1630–1865, Stockholm 1930, s 170 f.

9. Mantalslängd för Maria Inre Del 1730, s 160, SSA.

10. Westrinska samlingen, Kalmar läns fornminnesförenings arkiv; F Bæhrendtz och J Wickbom, Anteckningar om Kalmar domkyrka. Meddelanden från Kalmar läns fornminnesförening X, Kalmar 1918, s 66.

11. F Bæhrendtz, Kalmar domkyrkas grafvar och epitafier. Meddelanden från Kalmar läns fornminnesförening II, Kalmar 1900, s 56 och 63.

12. S Engström, Kalmar nations matrikel 1663–1863, Uppsala 1926-1951, s 49.

13. J Kleberg, Kammarrevisionen–Kammarrätten 1695–1940, Stockholm 1940, s 60 f.

14. Handels Collegii Protocoll A I: 77, s 858, SSA.

15. För uppgifter ur MSA tackar jag civilingenjör Alan Dufberg, Malmö.

16. Brev från Arvid Hallenberg, kyrkoherde i Väddö, 1 okt. 1949.

17. Brev från Erna Trolle 5 juni 1950. Se även min – tyvärr obesvarade – fråga i Swedish American Genealogist, Vol. XI, No. 3, Sept. 1991, s 218.

Enligt ÖÄ XIV (1908), s 72, fanns i Linköping en pistolsmed Johan Ungberg, f 1729, d 1778 19/10, som i äktenskap med Brita Helena Frisk, f 1736, d 1793 18/5, hade 5 barn. En sonson blev underståthållare i Stockholm.

Etiska problem vid publicering av släktforskningsresultat

Föredrag vid Svenska Släktföreningen von Knorrings släktmöte på Sätra Brunn den 9 september 2000.

Av Pontus Möller

Många ambitiösa unga män drömmer om att utföra något stordåd som att åka skidor till Nordpolen eller bestiga Mount Everest. Somliga som Göran Kropp och Ola Skinnarmo gör verklighet av sina planer. Jag själv hade nog liknande ambitioner men nöjde mig med en mindre spektakulär variant: Att försöka få ordning på släkten von Knorrings tilltrasslade genealogi. Svårighetsgraden var enorm, vilket kändes som en sporre.

Många före mig hade försökt men alla hade misslyckats. Baron Pontus von Knorring (1854–1917) gav de båda historikerna Arbusow och Lange i uppdrag att utforska familjens genealogi. De lämnade materialsamlingar men inga stamtavlor. Alois Polack, f d sekreterare i preussiska riksheraldikerämbetet, forskade på uppdrag av baron Ludwig von Knorring (1859–1930). Det uttalade och även uppnådda ändamålet med denna forskning var att hos senaten i S:t Petersburg utverka barontitel för de Knorringska husen Udenküll och Weissenfeld. Polack upprättade även en släkttavla, som emellertid aldrig offentliggjordes. I Siebmacher´s Wappenbuch (1885-98) utlovades en släkttavla, som skulle publiceras senare, men den kom aldrig i tryck.

Vid utforskandet av min antavla kom jag fram till en anmoder i 7:e led som hette Hedvig Maria von Knorring (* 1724 i Torsåker i Gästrikland). Om hennes härkomst hade ättartavlorna ingenting att förmäla och vid en förfrågan 1946 på Riddarhuset svarade major Wernstedt – som jag en gång i tiden skulle efterträda som riddarhusgenealog – att inga uppgifter fanns att få om henne och hennes familj. (Att detta var oriktigt kunde jag senare konstatera men då var det så dags!) Jag fick alltså starta från grunden med kyrkoboksforskning och fann då att Hedvig Marias far, stabskaptenen vid Hälsinge reg. Frans Wilhelm von Knorring var född 1698 i Ingermanland. Hur komma vidare?

Den 14 april 1948 skrev jag ett brev till riddarhusgenealogen friherre Tor Carpelan i Helsingfors, vilket blev inledningen till en långvarig korrespondens, som 1965 trycktes i Genealogiska Samfundets i Finland Årsskrift XXXVIII under titeln ”Genealogiska Knorringproblem. En brevväxling mellan Finlands förre och Sveriges nuvarande riddarhusgenealog, utgiven med kommentarer av Pontus Möller”. Baron Carpelan hade inga färdiga svar att ge mig. Men han blev själaglad över att få kontakt med en ung forskarkollega, som han kunde diskutera problem med (”använda som bollplank” skulle det kallas på nutidssvenska). Han hade nått fram till von Knorring i sitt ättartavlearbete och där hade han kört fast ordentligt. I brev till major Wernstedt den 26 april 1948 skrev han så här: ”I de utredningar som i litteraturen finnas om Knorringska släkten vimlar det av oriktigheter och frågetecken – Elgenstierna har inte fått det särdeles förbättrat. Och där sitter också jag i gyttjan, i oupphörliga tvivelsmål, och kommer ingen vart. – Jag har sagt här att om någon förtjänar ont, så önskar jag att han finge Knorringarna över sig.”

Nu kommer vi in på det etiska. Får man skriva så? Baron Carpelan menade säkert inte så illa som det låter. De enskilda släktmedlemmarna skulle inte behöva ta illa vid sig, men det gjorde de uppenbarligen eftersom mitt förord, där ovannämnda rader citerades, uteslöts ur släktboken. Först efter det att jag i år åberopat min protesträtt återinfördes det efter vissa justeringar.

Den desperation, som Carpelan härovan ger uttryck åt, hade fog för sig. Den Knorringska genealogin hade upprepade gånger förfalskats. Inte minst hade lagmannen Jöran von Knorring (Tab. F 3) utmärkt sig på detta område. Hans framställning av ättens historia var normgivande i 200 år, ty ingen kunde föreställa sig att en lagman var en medveten lögnare och bedragare. Men precis så var det. Det satt hårt åt att övertyga baron Carpelan om detta. En lagman som förfalskar bevis var för honom något nästan otänkbart. Jag återkommer om en stund med en närmare granskning av lagmannens agerande.

Baron Carpelans och mitt samarbete gav resultat. Det kan tas som ett gott exempel på värdet av team-work. Hur skicklig och erfaren baron Carpelan än var, så kunde han inte få rätsida på problemen eftersom viktiga pusselbitar fattades. Sedan jag grundligt inventerat vad de svenska arkiven hade att ge och konfronterat det med vad C vaskat fram ur det finska och i någon mån baltiska källmaterialet, så kunde de flesta problemen lösas. En fast grund lades för det fortsatta stamtavlearbetet. Mina insatser bedömdes i Finland som så värdefulla att jag av Republikens president utnämndes till Riddare av Finlands Lejons Orden 1 klass.

Som historiker har min strävan alltid varit att få fram sanningen. Men sanningen kan ibland bli obehaglig, om man har att göra med skurkar, och då frågar man sig: Hur långt kan man gå i uppriktighet? För mig har detta aldrig varit något problem. ”J´appelle un chat un chat et Rolet un fripon”. (Jag kallar en katt för en katt och Rolet för en skälm.) Jag har överlåtit åt mina uppdragsgivare att ”tukta” mig och censurera vad jag skrivit. Och det har de gjort med liv och lust, särskilt innan jag kom på att åberopa upphovs-rättslagen. Ett gott exempel är biografin över Carl Fredrik von Knorring (Tab. I 28). Där möter oss en gestalt, rentvättad och vit som en antik marmorbyst. Om hans historiska betydelse inte ett knyst, bara en hänvisning i en not till en artikel av mig i Svenskt Biografiskt Lexikon, som säkert inte många av släktbokens läsare har tillgång till.

I kallelsen till detta möte har utlovats att jag skall presentera viktiga nyheter. Välan, så lyssna på den fullständiga biografin (ur SBL), som inte ansågs passande att trycka i släktboken. Fredrik v K är typexemplet på en person som i sin samtid var på sin höjd en lokal storhet och därtill illa beryktad, men vars historiska betydelse först har gått upp för eftervärlden. Hans roll är konspiratörens och fosterlandsförrädarens och hans insatser på dessa områden är av den storleksordningen, att Cronstedts uppgivande av Sveaborg förbleknar i jämförelse därmed. Jag vill särskilt poängtera att det inte är mina subjektiva värderingar jag för till torgs. Allt jag skrivit återgår på framställningar av finska historiker, som alla är överens om att vi här har att göra med en kvalificerad skurk och landsförrädare.

Fredrik v K hade fått en militär utbildning. När kriget bröt ut 1788 var han kapten vid Björneborgs regemente. Han underskrev – tillika med fem andra Knorringar – Anjalaförbundsakten, men hans politiska intresse var ringa. Hans främsta strävan var att tjäna pengar och därför ägnade han sig framför allt åt det som lönade sig bäst: arméleveranser och värvningar (Meijerfelts friskyttar 1789, se Lindén). Enligt uppgift (Stedingk) visade han sig under hela kriget inte på sitt regemente. Den 9 augusti 1788 var han dock chef för den gränspostering som lät överlöparen major J A Jägerhorn obehindrat passera över gränsen med den s k Liikalanoten – utan tvivel ett egendomligt sammanträffande. Skrupellös och vinningslysten skodde han sig efter bästa förmåga på kronans bekostnad och tävlade i fråga om svindlerier med den ökände E G v Willebrand (sedermera landshövding i Åbo) – ”två kronotjuvar och landsförrädare” är Rolf Lagerborgs samlingsrubrik på de båda herrarna.

K hade en olycklig benägenhet att slå på stort och en obegriplig förmåga att få kredit. 1789 köpte han Villnäs men förtog sig på omfattande reparationer av gårdens corps de logis och måste sälja 1793, då han i stället inköpte Sundholm, som han behöll i två år och likaledes sålde med god avans. Sedan K erhållit överstelöjtnants avsked 1791 – han fick fem år senare krigsråds titel – hade han helt ägnat sig åt affärsverksamhet med bl a bördsköp – en form av fastighetsjobberi – värvningar och rederirörelse. Han var bl a delägare i ett av fransmännen 1793 i december uppbringat barkskepp, Friedrich v K kallat, vari han ägde hälften och kapten W V v Heidenstam andra hälften. Han skeppade även fisk till Stockholm på egna kölar (i SSLF 319 talas om ”Knorringens fisksump”). Den 20 april 1795 fick han tillstånd av kommerskollegium att i Åbo få anlägga och driva ett tobaksspinneri jämte snus- och kardustillverkning; Nyaste Tobaksfabriken i Åbo kom verkligen till stånd och han var dess disponent 1796-98 (Dahlström i FHT 1941). Hans affärsprojekt var högtflygande och vittfamnande: 1799 ansökte han om privilegium exclusivum, m a o ett riksomfattande monopol på tillverkning och handel med spelkort.

K hade 1795 flyttat till Åbo, där han bodde i det s k Presidenthuset (senare generalguvernörens residens) till dess hans eget ståtliga hus stod färdigt. 1796 blev han borgare och kontingenthandlande och öppnade tillsammans med en kompanjon en krambod för försäljning av ryska, engelska och lybska varor. Han företog vidsträckta affärsresor utomlands, bl a till Ryssland och England. Affärerna växte emellertid K över huvudet och 1798 var en konkurs oundviklig.

K, som åtalats för konkursbedrägeri, dömdes 9 juli 1801 av Åbo hovrätt att mista adelskapet, stå två timmar vid kåken på ett av Åbo torg samt därefter till 14 dagars fängelse på vatten och bröd. På grund av kreditorernas flathet och godtrogenhet hade emellertid K hunnit smita, utverkat ett lejdebrev av svenska kungen 16 april 1800 och begivit sig till S:t Petersburg, där han i förväg deponerat en stor summa pengar (enligt S Rosenhane i brev). Hans hustru påstås ha dött av skam, när han flydde hals över huvud och lämnade henne ensam med sju små barn.

Enligt en efterlysning, som på begäran av Åbo hovrätt sändes ut till länsstyrelserna i december 1799, var K ”lång till växten, av manligt och vackert utseende, rödlätt med ljusa hår och ögonbryn”. Han tycks ha haft stor personlig charm och haft lätt att dupera folk. I sällskapslivet hade han stor framgång och bjöd flott. Ännu dagarna före konkursen ”hade han stora kalaser hos sig” (Porthan till Calonius). År 1797 hade han efterträtt v Willebrand som ordförande i Musikaliska sällskapet i Åbo.

I Ryssland togs K om hand av den landsflyktige anjalamannen G M Sprengtporten och välkomnades i hans krets. Svenska ministern C v Stedingk, som själv ej ville träffa eller ha något att göra med K, rapporterade 6 april 1804 att denne försörjde sig på lotterispel och lurendrejeri samt genom att uppvakta medlemmar av kejserliga familjen med kartor över Sverige och Finland, vilket belönades med gåvor. Han införskaffade från Stockholm även kartor och optiska instrument för den ryska arméns räkning. Så ofta han kunde sökte han skada och nedsvärta sitt forna fädernesland. Vid årsskiftet 1803-04 gjorde han sitt största skurkstreck härvidlag, då han till chefen för den ryska generalstabens underrättelseväsen, general J P van Suchtelen, överlämnade en detaljerad redogörelse för Finlands försvarssystem samt en plan för ockupation av landet (ex återfunnet av U Willers, tr hos Lagerborg, s 217-227). Syftet var att förmå ryssarna att erövra Finland samt att visa hur lätt detta kunde göras. K framhåller bl a överraskningsmomentets betydelse, vikten av att undvika onödig blodsutgjutelse samt att få civilbefolkningen att kvarstanna vid sina hus och gårdar. Beträffande Sveaborg avråder han från stormning, som kan kosta mycket tid och blod, och rekommenderar i stället några månaders blockad till lands och sjöss. Överensstämmelsen med den senare utvecklingen är i några fall bestickande (Willers). På rekommendation av van Suchtelen belönades K 1804 med en rysk kejserlig pension på 500 rubel. Utöver denna pension uppbar han från 1808 1.500 rubel om året så länge han förblev i tjänst samt 1.000 rubel för resekostnader och andra utlägg; dessutom erhöll två av hans söner friplatser i artilleriskolan.

Vid den ryska invasionen i Finland 28 febr 1808 åtföljde K Sprengtporten med uppgift att sörja för provianteringen till de ryska trupperna. Sprengtporten föreslog 27 juli till landshövding ad interim i Kuopio efter Wibelius F v K, ”som visserligen hade mindre olägenheter men förenade flera för tjänsten nyttiga egenskaper” (Donner). Denna ”tort” (orätt, skada) förhindrades med knapp nöd av finska delegationens ordförande C E Mannerheim. K fick i alla fall anställning som medhjälpare åt landshövding S W Carpelan i Kuopio och nämns ofta i Sprengtportens officiella korrespondens. Carpelan och K fann på ett sätt att förbättra finanserna genom att utge nödmynt, som i folkmun döptes till ”karplaner” och ”knorringar”. Det ligger i sakens natur, att de stackars leverantörer som nödgades mottaga dessa ”låtsaspengar” i slutändan gjorde stora förluster (jfr ”Knorringar” som betalningsmedel i ”Släktnytt med Knorr” nr 5, 1993, s 3).

Hedvig Elisabeth Charlotta berättar, att K av ryske överbefälhavaren general Buxhoevden sändes som parlamentär till Klingspor för att uppmana denne att träda i rysk tjänst. Genom kejserligt reskript återfick K 9 november 1810 sina adliga rättigheter men hade kort dessförinnan avlidit.

I Ryssland gifte sig K med en visserligen något bedagad dam ur rikets högsta styrande kretsar. När ambassadör v Stedingk i brev till konungen en enda gång vågar lägga sig ut för K sker det uttryckligen för att han tycker synd om K:s svärfar och dennes familj (Muscovitica, vol 470, RA). Han talar om familjen Igelströms sorg men åberopar även F v K:s 5-6 bröders goda förhållande under kriget. – En sondotter, den rödhåriga Nadeschda v K (1826-95) blev i sitt andra gifte maka till författaren Alexandre Dumas fils.

Så löd alltså min artikel i Svenskt Biografiskt Lexikon med tillägg av några meningar, som fanns med i mitt ursprungliga manuskript men som ströks på grund av platsbrist. Var nu detta något att bli chockerad över och censurera? Här är problemet renodlat: Skall historiska fakta få undertryckas om familjeäran står på spel? Är det tillåtet att biografera bovar? För min personliga del blir svaret ett tveklöst ja. Alla som sysslat med släktforskning vittnar om ur glad man blir om man träffar på en förfader, som varit bråkig och trätgirig och därför ofta är omnämnd i domböckerna. Om de stilla i landet får man ingenting veta. Hälsan tiger still.

Faktum är att det finns några fler problematiska figurer i Knorringsläkten.

Har de levat för länge sedan går det bra att sjunga ut. Vid stormningen av Prag 1648 sägs översten George Knorrings regemente ha vandaliserat och plundrat det strax ovanför Hradschin belägna Strachowklostret. Abboten skrev bedrövad: ”Bland annat tog överste Knorring, som anförde finnarna, större delen av kyrkokassan med sig samt den stora bröstbild av S:t Hubertus, som salig furstinnan Lobkowitz hade låtit göra. Detta och annat kyrkobyte lämnade överste Knorring sedan åt några judar i utbyte mot vanligt bordssilver”. Detta citat är hämtat ur Sven Stolpes bok om Drottning Kristina. Troligen var överstens agerande helt i enlighet med dåtida praxis och det vore därför fel att anlägga några moraliska synpunkter på det som skedde. Nemesis vakade emellertid. Vid uttåget ur staden utsattes finnarna för stenkastning. En sten träffade översten så illa i tinningen att han en tid därefter avled.

En riktigt ful fisk är lagmannen friherre Jöran von Knorring, som jag tidigare berört som hastigast. Om honom läser man i släktboken: ”Genealogiskt intresserad författade han 1751 en utförlig men i vissa avseenden felaktig släkthistorik (X 16, UUB) och försökte 1743 hjälpa sin avlägsne frände, översten Henrik Johan von Knorring (Tab. I 1) till introduktion på Riddarhuset genom att utfärda ett oriktigt intyg.” Detta är en ganska utslätad skildring. Den som vill veta mer kan ta del av min uppsats ”Det stora bedrägeriet” i Släktnytt med Knorr nr 5, 1993, s 4 f. Lagmannen hittade på de mest häpnadsväckande lögnhistorier i sina försök att hjälpa sin avlägsne frände. Denne hade blivit tillsagd att bevisa sin härkomst från de år 1672 introducerade bröderna Staffan Fredrik och Jöran Johan. Detta kunde tyckas vara en omöjlig uppgift, eftersom ingen närmare släktskap förelåg, men lagmannen fann på råd. De båda introducerade bröderna hade haft en äldre bror, Johan Fredrik, som föddes och dog 1647. Han blev inte ens ett år gammal. Hans begravningsvapen med det ensamma årtalet 1647 hänger alltjämt i Botkyrka kyrka, där han blev begraven. Av detta lilla barnlik tillverkade lagmannen en ny far åt Henrik Johan samt försåg honom med en fru, Ursila von Knorring, som uppgavs vara dotter till lantmarskalken Franz – vilken i verkligheten inte hade någon dotter med det namnet. Ännu i Anreps Ättar-Taflor 1861 är det denna felaktiga filiation, som gäller. Så till den grad hade lagmannen lyckats förvanska genealogin, att den först efter 200 år kunde restaureras genom mina och baron Carpelans gemensamma ansträngningar. En noggrann granskning av lagmannens många felaktiga utsagor har gjorts i min uppsats ”Herrarna till Borg och Lundby” (Casper Fredric Knorring och hans familj) i Släkt och Hävd nr 2/1998.

Släkttraditioner – skall man ta vara på sådana? Därom har det rått delade meningar. Somliga har ansett att det skall vara ”knastertorra ättartavlor” och att man inte får liva upp framställningen med anekdoter. Det är synd, när man någon enstaka gång hittar pärlor som dem överstelöjtnant Ferdinand Schenström (hans föräldrar i Tab. O 11) har upptecknat. Vad tycks om den här: ”Ottosson har helst velat äta fläsk, dricka öl och skratta”. Vilket underbart miniatyrporträtt av en nöjd och glad lantjunkare! Man skulle velat bli bekant med honom, ta en öl tillsammans och skratta ihop. Om den originelle kyrkoherden i Lima Carl von Knorring (Tab. O 4) fanns ännu i kompendiet 1996 några lustiga anekdoter, men de har strukits i släktboken.

Riktigt illa gick det emellertid när jag om kopparslagaren Johan Gustaf (Tab. O 24) citerade: Det ”gick slut” i Falun (spriten?). En censor blev alldeles utom sig: ”Hur kan man skriva så? Är det hat och hämndlystnad som ligger bakom?”. Den rabiate kritikern visste inte att den förmodade ”nidskrivaren” var hans egen farfar. Det var nämligen ett ordagrant citat från missionspredikanten Karl Wilhelm v K:s (Tab. O 69) hågkomster. Med sin försynta formulering ville han antyda den troliga orsaken till att ”det gick slut i Falun”. Med parentesen och frågetecknet menades väl att det var hörsägen som inte kunde bevisas. Men om han inte haft grundad anledning tro, att orsaken var den angivna, hade han ju inte behövt nämna saken överhuvudtaget. Den goda smakens väktare konstaterade, att detta var förtal av avliden och strök det förgripliga tillägget. Pastorer skall lära sig att hålla tand för tunga och inte förtala sin nästa (i det här fallet sin farfar). ”Hur lätt bli människornas kinder heta! De döma snabba, fast de litet veta” (Verner von Heidenstam). Även andra fall av censur har jag råkat ut för. När det gällde operasångaren Bengt v K (Tab. O 78, i kompendiet Tab. O 83) gick rödpennan fram över min text med sådan frenesi att t.o.m. dödsnotisen ströks.

Dödsorsaker hade jag konsekvent satt ut i mitt manus men mina granskare ansåg, att det saknade allt intresse för släktmedlemmarna att få veta vad förfäderna dött av och strök alltihop. När jag då stillsamt påpekade, att de finländska ättartavlorna angav dödsorsak och att det på det här sättet skulle bli inkonsekvens i släktboken, togs ”mina” dödsorsaker – åtminstone delvis – till nåder. Om dödsorsaken, som stundom sker i kyrkböcker, angavs på latin, ströks den såsom varande obegriplig. ”Utgivna skrifter” brukar redovisas i släktböcker. I O-delen1 var det framför allt professorsparet Lars och Anne-Liis, som hade något att komma med. Men titlarna på deras doktorsavhandlingar ströks, ty de var på engelska, vilket den genomsnittlige läsaren inte antogs begripa. Deras dotters lilla diktsamling ”Mina tankar” fick däremot stå. Hur lågt får man sätta ribban?

I Släktnytt med Knorr nr 3 (1991) biograferade jag utförligt ”tokiga Knorring”, friherre Anton v K (1809–82), på sin tid ett känt gatuoriginal i Stockholm. Han brukade promenera ”i Torget”, dvs Kungsträdgården, morgon, middag och kväll ”i de västra alléerna, utan överrock även mitt i smällkalla vintern, hög hatt illa borstad och litet rödbrun i kullen; i handen hade han alltid ett par handskar hoprullade som en kåldolma och sannolikt inte begagnade på långliga tider. Han var aldrig trasig, men hans kläder var så urblekt svartgröna som om de länge hängt och skyltat utanför något klädstånd. Skodonen var vanligen i ganska betänkligt skick. Oftast gick han ensam och småpratade för sig själv, men inte sällan var han följd i hälarna av en skara larmande och okynniga pojkar, som drog ut hans näsduk ur bakfickan eller rent av försökte sätta krokben för honom.” Vintertid kastade busungarna snöbollar efter honom och behandlade den gamle mannen så hjärtlöst, som endast barn förmår. Ovanstående skildring är hämtad ur Stockholmiana, V, av F U Wrangel (1916). Släktbokens läsare får nöja sig med en hänvisning till denna källa. Roligare än så får det inte bli. – Jag förstår att den övergripande principen är den, att det som en gång har varit publicerat inte skall tryckas igen, blott hänvisas till. Detta är OK för den som har forskarbord på universitetsbiblioteket, men för alla andra innebär det ett ohjälpligt bortfall av information. Jag tycker inte att det är läsarvänligt.

En annan kontroversiell fråga gällde redovisningen av utomäktenskapliga barn – skulle de få vara med eller inte? I Sveriges ridderskap och adels kalender får de inte nämnas eftersom de inte är adliga enligt gällande adelsrätt. Undantag görs därest föräldrarna i efterhand har ingått äktenskap med varandra. Några sådana fall förekommer även i O-delen, varvid barnen tveklöst skall vara med, men då – enligt ett uppställt krav från Claës Göran Rasmusson – med bokstäverna a.n. (ante nuptias) före födelsedatum. Leif Påhlsson, som gav ut Ointroducerad adels kalender 1970, ansåg att alla som hette von Knorring skulle medtagas, adliga eller ej. Trots min officiella ställning som riddarhusgenealog biträdde jag denna åsikt. Jag tyckte inte att de ointroducerade Knorringarna strikt måste följa Riddarhusets praxis. I O-delen finns flera grenar med högst respektabla människor, som härstammar från en ogift mor. Då många av dem var medlemmar i släktföreningen (en av dem var bland stiftarna), tyckte jag inte att de skulle diskrimineras genom att uteslutas. Så småningom nåddes en kompromiss. Utomäktenskapliga barn skulle få nämnas men inte i brödtexten utan i noter.

Naturligtvis begriper jag att de som censurerat mig bara velat skydda mig från att begå diverse övertramp och överskrida den goda smakens råmärken.

Jag tackar dem alla för deras hjälp att åstadkomma en så okontroversiell släktbok som möjligt. Jag gläds åt det som fick vara kvar och framför allt åt att boken tycks komma ut under min livstid (mina båda medförfattare har hunnit gå in i den eviga vilan).

Pontus Möller