Etikettarkiv: Recensioner

Recension: Strängnäs stifts herdaminne. Del 3. Den yngre vasatiden

Posted on 2007-10-30 | Lämna en kommentar

Av Magnus Collmar och Anne-Marie Lenander Fällström. Växjö 2000, 807 s, ill, inb.

”Ett nyutkommet herdaminne är alltid något av ett evenemang för oss släktforskare”.

Så inledde jag min recension i SoH nr 3/1977 (s 367 f) av Collmars förra – och tyvärr sista – herdaminnesdel. Han avled 6 maj 1977. Nu visar det sig att han efter-lämnade ett icke avslutat manuskript till en tredje del, som kompletterats, översetts och utgivits av docenten Anne-Marie Lenander Fällström. Ett antal biografier saknades, främst över biskoparna, men också en del kyrkoherdar och övriga präster samt många lärare vid skolorna i Strängnäs och Örebro. Hela stoffet har bearbetats, källhänvisningarna har avpassats till nya arkivförteckningar och litteraturen har kompletterats med nya verk, där uppgifter kunnat hämtas om berörda präster. Detta har naturligtvis varit ett mycket tidskrävande och maktpåliggande arbete.

Del 3 av Strängnäs stifts herdaminne omfattar perioden 1611 till 1654, alltså Gustav II Adolfs och drottning Kristinas regeringstider. För kyrkan var den yngre vasatiden en period av strider om organisation och av konsolidering. Prästerskapet lyckades, trots upprepade framstötar, inte erhålla någon ny kyrkolag i stället för den Laurentius Petri åstadkom 1571. En ny kyrkolag förbereddes i upprepade omgångar men antogs först efter periodens slut 1686. Den yngre vasatiden var ett övergångsskede mellan den unga reformationens kyrka och den fullt utvecklade ortodoxin. Patronatstanken (avdelat patronat/stanken!) började vinna insteg.

Jag har en gyllene regel: att alltid först läsa de böcker jag skall recensera. Men jag måste bekänna, att hela denna tegelsten har jag ännu inte hunnit penetrera. Den bör nog avnjutas i mindre portioner. Men jag har läst biskopsbiografierna och de förtjänar högt beröm, främst kanske den första över Laurentius Paulinus Gothus, men även de följande: Laurentius Olai Wallius, Jacob Zebrozynthius och Johannes Matthiæ. Den senares porträtt i färg kan beskådas på skyddsomslaget. Biskop Jonas Jonsson jämför i sitt förord de två ovanligt akademiskt bildade, kraftfulla och inflytelserika biskoparna Laurentius Paulinus och Johannes Matthiæ. De var sinsemellan mycket olika, den ene lika sträng som den andre var blid, den ene lika svensk som den andre var europé, men de bidrog var för sig till den andliga och intellektuella utvecklingen i stiftet.

Ju mer man läser i detta verk, ju mer imponeras man av den otroliga forskarflit Magnus Collmar lade i dagen och den noggrannhet med vilken han redovisade sina källor. Anne-Marie Lenander Fällström har gjort oss alla en stor tjänst genom att komplettera och ge ut Collmars arbete. Ett eller annat tryckfel förlåter man gärna. Men inför ”Svenskt Bibliografiskt lexikon” i litteraturförteckningen höjer åtminstone jag på ögonbrynen. Den publikationen känner jag inte till.

Pontus Möller

Lämna en kommentar

Publicerat i År 2002

Taggad , , ,

Recension: Söta Louise och ollonfläsk

Posted on 2007-10-30 | Lämna en kommentar

Av Inger Rudberg. MonitorFörlaget, Kristianstad 2001, 431 s, ill., inb.

Söta Louise hette Louise Adrian (1785–1844) och var gift med Lars P Wåhlin (1772–1834), som var prost i Norrvidinge. Dessa makar är författarinnans farmors farfar och farmor. Lars disputerade i december 1831 för att kvalificera sig för dom- prosttjänsten i Lund, som han emellertid inte fick på grund av sitt skarpa skrivsätt.

Efter domproststriden 1829–32 blir hans omdöme om de flesta akademiker i Lund snedvridet av hans bitterhet. Hans kärlek till hustrun och till deras gemensamma barn består dock hela livet igenom. Utförliga släkttavlor underlättar orienteringen.

Till grund för denna skildring ligger en stor samling brev i original, samlade i olika kartonger i Lunds universitetsbiblioteks handskriftsavdelning. I breven framträder Lars P Wåhlin mest som omtänksam familjefar och bilden blir en helt annan än den vanliga schablonen av en 1800-talpräst. Louise var dotter till en kyrkoherde i Farhult, som Lars efterträdde 1805. Det blev ett ovanligt lyckligt äktenskap. Lars beundrade sin Louise hela livet, trots att de hade mycket olika bakgrund. Han var lärd och berest och talade flytande latin. Hon hade säkert aldrig varit utanför Skåne och hade fått en mycket bristfällig skolutbildning, stavade t ex ganska illa. Trots detta blir hon den starka hustrun som styr och bestämmer i de två prästgårdarna med lantbruk i Farhult på Kullen och i Norrvidinge ett par mil från Lund.

Utom den stora prästfamiljen möter vi akademiker, borgare, hantverkare i Lund, sockenbor och tjänare. Små vardagsglimtar ger en bild av livet i smått och stort: att sälja säd, baka, mäska brännvin, bota frossa, trycka postilla, låna pengar som aldrig vill räcka, sätta lökar, förmana sönerna till flit, gifta bort döttrarna, skaffa adjunkter, sy om byxor, dricka brunn i Ramlösa, sälja hästar på marknaden, hålla husförhör, skriva avhandling på latin, köpa pepparkakor till minsta dottern Lina. Livets brokiga mångfald i en familjs liv speglas i breven, som återges i original med utförliga förklaringar i texten. Ett stort personregister finns också i volymen.

Fru Möller, som umgicks i prästfamiljen, var gift med faktor Jöns Möller på Gissleberga, varpå hänvisas till Preg, d v s personregistret. Där uppges att fru Möller hette Christina Stading. Hennes rätta namn återfinns i Hyby vigselbok 1810 12/6: änkefru kvartermästerskan Christina Maria Holmström född Stadius på Eksholm. Hon dog 1836 12/5 i Särslöv, 79 år 10 månader gammal. Lustigt nog hette Lars´ efterträdare som kyrkoherde i Norrvidinge-Dagstorp också Möller. Anders Jesper Möller (1793–1867), som tillträdde 1838, hörde till en släkt från Helsingborg, där hans far var bagare och hans farfar färgare (Sjöström, Skånska nationen nr 2884).

Denna släkt har förgreningar i Stehag och Rottneros (Påhlsson-Möller).

Men vad är ollonfläsk? Det är ett speciellt skånskt skattesystem, som hade gamla anor. Skatten skulle betalas när ollonår infaller eller ”efter hvars och ens godtycke”. Kungl Maj:t föreslog att man för att undvika stridigheter kunde bestämma att ”då ollonår inträffa kunde varje åbo betala hvart tionde af de svin som han sedan sista ollonåret uppfödt och så vidare proportionaliter”, eller om inte frivillig öfverens-kommelse hade träffats kunde man tänka sig En Rdr 16 sk som ersättning till Pastor för ollonfläsk. När Lars 1820 tillträdde Norrvidinge och Dagstorp konstaterade han belåtet att ”ollonfläsket här regelbundet utgår på det mest hyggeliga sätt”.

Inger Rudberg f Norborg har växt upp på en prästgård i Bohuslän. Sedan 1966 bosatt i Lund har hon forskat i och givit ut skrifter om Skåne-släkt och lundahistoria.

I föreliggande volym har hon rest ett minnesmärke över ett par av sina förfäder. Det är mycket berömvärt.

Pontus Möller

Lämna en kommentar

Publicerat i År 2002

Taggad , ,

Recension: Gotlandssläkten Smitterlöf-Schmidterlöw

Posted on 2007-10-30 | Lämna en kommentar

En redogörelse över släktens anor och släktmedlemmarnas öden från omkring 1800 fram till år 2000. Av Hans Schmiterlöw. Söderköping 2001, 18 s + 8 bilagor.

Författaren konstaterar, att det funnits två grenar av ätten Schmiterlöw på Gotland. Den äldre grenen, som hade sitt ursprung i den gamla Smiterlow-släkten, hemmahörande i Pommern sedan 1300-talet, inflyttade med en medlem från Stralsund till Gotland vid mitten av 1500-talet. Den grenen är utdöd. Den här behandlade släkten visar sig vara en illegitim gren av den adliga ätten. Kornetten vid Smålands husarregemente Carl J o h a n Fredrik Schmiterlöw (Elgenstierna, tab. 11) gjorde 1827 en piga med barn i Västervik. Hon hette Anna Lisa Danielsdotter och är på 1840-talet skriven på torpet Petersborg i Västrums socken tillsammans med ”fostersonen” (!) Gustaf Reinhold Johansson Smitterlöf (* 1827 25/9 i Västervik), som flyttade till Gotland 1850. Där gifte han sig samma år med torpardottern Maria Olivia Magnér, med vilken han fick två barn, förlöpte hemmet omkring 1863 men fick därefter ytterligare två barn av vilka den äldre fick farfaderns namn Carl Johan Fredric (* 1864 3/3 i Västerhejde). Barnen betecknas som oäkta och modern som änka. Detta är förmodligen fel. Fadern har av någon anledning gått under jorden, enligt en traditionsuppgift trodde han sig vara eftersökt för något mindre brott och vågade därför ej ge sig tillkänna, men han besökte i hemlighet sin fru och fick alltså ytterligare två barn med henne. Ännu i husförhörslängden 1870-79 kallas hon ”Smitterlöfs hustru” och inte änka. Var mannen blivit av har ej gått att fastställa.

Alla, som sökt föra en släktutredning vidare till nutid, vet vilka enorma problem som då uppstår på grund av sekretessbestämmelserna. Man kan visserligen skriva till pastorsämbetena, men om man får något svar är ovisst och får man det efter lång väntan kan det vara felaktigt eller vilseledande (se min artikel ”Släktforskning med förhinder” i Släkthistoriskt Forum nr 1/2001, s 6 f). Fr o m medio 1991 är det till skattemyndigheterna man skall vända sig. De är ofta snabba att svara men lämnar ytterst knapphändiga uppgifter. Ett exempel: Jag frågade lokala skatt i Kristianstad efter en kvinna vid namn Anna-Greta Möller och fick då veta att hon var skild 1976, men om hon var född Möller eller gift Möller framgick inte. Efter att ha frågat på nytt fick jag veta att hon var född Niklasson och varit gift med en Karl Möller. Inga data om denne lämnades, trots att det var hans släkttillhörighet, som jag ville klarlägga. Hans Schmiterlöw har funnit ett sätt att kringgå den här problematiken. Han letar reda på släktmedlemmarna och intervjuar dem. Det går i allmänhet bra, men då och då träffar han på någon, som inte är beredd att lämna någon uppgift om sig själv och sina närmaste.

På grundval av de uppgifter han fått per brev eller telefon eller vid personliga besök har Hans Schmiterlöw upprättat sju prydligt textade och mycket lättlästa stamtavlor över Gotlandssläkten Smitterlöf. Bilaga 8 är en namn-, adress- och teleförteckning över ättlingar. Bland förekommande släktnamn i denna mycket välgjorda utredning kan nämnas Ahnstrand, Bergling, Bergvall, Blixt, Dolkemeier, Engström, Jäger, Lindberg, Lundberg, Lundqvist, Nordgren, Nyholm, Wahlberg, Vickman och Vinblad.

Pontus Möller

Lämna en kommentar

Publicerat i År 2002

Taggad , ,

Recension: Stockholms tänkeböcker från år 1592

Posted on 2007-10-30 | Lämna en kommentar

Utgivna av Stockholms Stadsarkiv. Del XVIII 1629. Redigerad av Bo Elthammar. Stockholm 2000. 376 s.

Det är en välsignad sak att utgivningen av dessa ovärderliga protokoll fortsättes. Bo Elthammar, som förtjänar högt beröm för sitt förstlingsverk, är redan i färd med nästa årgång. Tänkeböckerna skall enligt politiskt beslut i Stockholms stad ges ut t o m 1635. I denna volym återges först renskriften, därefter det utförligare konceptet samt slutligen konceptversionen av Norra Förstadens tänkebok. Detta är ju inte en publikation, som man sträckläser, men till läsarnas fromma har Bo Elthammar plockat ut några godbitar, som han redovisat i Stadsarkivets Förvaltningsberättelse 2000, s 13-17. Rubrikerna lyder: Ett barn räddas till livet, Glada pojkar rider genom slottet, Två studenter mördar en fänrik, Stöld i Storkyrkan.

Värsta nidingsdådet svarade dock soldaten Matts Eriksson från Länna för. Han hade suttit fången i Polen och bad att få skjuts med kungl maj:ts sändebud från Kalmar till Stockholm. Det fick han, men illa lönade han denna vänlighet. I trakten av Ringarum rymde han efter att ha brutit upp en korg, som innehöll inte bara penningar och kläder utan även stilleståndsfördraget i Altmark mellan Sverige och Polen. Med detta löpte han till skogs men blev dessbättre fasttagen och dömd till galge och gren. Konungen blev så förgrymmad, att han befallde att när rannsakningen skett, delinkventen inte skulle få klaga hos hovrätten utan omgående avrättas. Exekutionen skedde den 7 november.

Mordet på fänriken hade föregåtts av ett dryckeslag på Casper Baldaufs krog på Södermalm. Deltagarna var Josephus Petri, biskopsson från Växjö, och Johannes Martini, prästson från Savolax. De hade druckit 5 stop öl och 1 stop spanskt vin och var därför ganska förmorskade när de gick ut på stan. Där träffade de fänriken Nicolaus Loi och en kapten. Johannes sa ”Hafue I lust att fechta”. Kaptenen fick ett hugg i huvudet och tog till harvärjan medan fänriken stod kvar och slogs tills han föll omkull på marken. Johannes stod över honom som ett lejon, högg honom såväl i huvudet som i händerna och så mordiskt och tyranniskt handlade han med honom att han spjärnade och högg honom i ansiktet med sporrarna. Josephus bar också hand på fänriken men erkände bara 2 eller 3 hugg över benen, men Johannes säger att Josephus högg honom tre resor i huvudet medan han stod och likaså gjorde han medan han låg. Barberaren, som skulle förbinda fänriken, fann 15 sår i hans huvud. Ett öra och ett lillfinger var avhuggna. Rätten dömde de båda studenterna till döden efter det första kapitlet i dråpmålabalen i Magnus Erikssons stadslag, som då ännu gällde. Johannes Martini blev rättad med svärd på Malmtorget den 31 januari kl 12.

Recensenten träffar på flera gamla bekanta, såsom Abraham Cabiljau (jfr SoH nr 3-4/1999, s 447) och Baltzar Salinus, som 2/5 meddelar att han avvittrat sin lilla dotter Catharina. 7/11 redogörs i detalj för arvskiftet efter salig Carl Christoffersson och hustru Anna Nilsdotter (jfr Släktforskarnas Årsbok 1997, s 74). En ny bekantskap är fru Elin till Berga, dvs Elin Johansdotter (Månesköld af Seglinge), Joakim von Berfeldts änka. (Beträffande dessa makar kan hänvisas till Folke Wernstedts uppsats om Adliga ätten ”Bärfelts” nr 196 tidigare led i PHT 1944-45, s 68 f.) Till ny skarprättare antogs Jacob Möller från Norrköping på villkor att han håller sig stilla och intet befattar sig med skarnfogten Simon.

Person-, ort- och sakregister underlättar användandet av den välredigerade volymen. Bo Elthammar önskas lycka till med fortsättningen.

Pontus Möller

Lämna en kommentar

Publicerat i År 2002

Taggad , ,

Recension: Filip Modeen och hans släkt. Minnen samlade av Tore Modeen.

Posted on 2007-10-30 | Lämna en kommentar

Helsingfors (tr. Lovisa) 2001, 60 s, ill.

Professor emeritus, jur dr Tore Modeen, har samlat dessa minnen av sin släkt, som härstammar från Viborg. Stamfadern soldaten Erik Modig stupade 1710 på Gamla Rådhustorget vid Ringporten i Viborg, träffad av en kanonkula. Om hans bakgrund vet man ingenting. Han hade sonen Georg (Göran) Eriksson Modig (1701–76). Om hans liv har bevarats skriftliga vittnesbörd dels av sonsonen Filip Modeen, dels av sonsonsonen Alexander Edvard Modeen. I Axel Bergholms Sukukirja ingår ett avsnitt om släkten Modig-Modeen. Bergholm fick antagligen sina upplysningar av Henrik Modeen, som var hans kollega vid Borgå lyceum, eller dennes bror Alexander, som i brev daterat Wiborg 1894 20/3 lämnat utförliga uppgifter om släkten.

Filip Modeen (1786–1859) läste teologi i Åbo och prästvigdes i Viborg 1804, 18 år gammal. Till kyrkoherde i Narva och Kosemkina svensk-finska församling utnämndes han 1813 vid 27 års ålder. År 1821 kallades han till pastor i Tyris stora församling, belägen i det östingermanländska prosteriet med slotten Oranienbaum och Peterhof. Som pastor i ”palatsförsamlingen” Tyris åtnjöt Filip Modeen goda ekonomiska villkor. Han utnämndes till ordinarie länsprost 1832 och verkade som överkonsistorialråd 1842-45. Som mottagare av Stanislai orden av 3 kl 1836 fick Filip Modeen ärftligt ryskt adelskap. I berättelsen om hans 50-åriga ämbetsjubileum 1854 kallas han von Modeen. Skildringen av jubileet upptar 9 sidor. I äktenskapet med Natalia Kristina Borenius föddes tolv barn, sju söner och fem döttrar. Alla sex söner som nådde vuxen ålder skolades och avlade studentexamen vid Alexanders universitetet i Helsingfors. Två av sönerna kom att i tur och ordning efterträda sin far som kyrkoherdar i Tyris. Filip Modeens huvudspråk var tyska, vilket visas av att han författade sin släktutredning på detta språk, men han talade också svenska, finska och ryska. Hans son Alexander Modeen föredrog tyskan som hemspråk eftersom han hade en tysktalande hustru. De följande generationerna försvenskades i stort sett. Av genealogiskt intresse är kapitlet ”Släktband till andra familjer”, vari utförligt relateras en av Gunnar Modeen uppgjord antavla för sin farmor Emilie Henriette Melart, upptagande bl a namnen Borenius, Stråhlman, Melartopæus, Schütz, Liffman, Poppius, Gottleben m fl. Därefter följer Hanna Modeens anteckningar med fina personporträtt av de närmaste fränderna samt Minna Forss´ (f Rancken), minnesanteckningar från ett besök i Tyris prästgård 1867. Boken avslutas med två bilagor: bil.1 Filip Modeens släktutredning och bil. 2 Alexander Edvard Modeens brev (se ovan). Det är en mycket sympatisk bok Tore Modeen har sammanställt på grundval av sina släktminnen, välskriven, väldisponerad, väldokumenterad och med trevlig layout. Den kan verkligen rekommenderas.

Pontus Möller

Lämna en kommentar

Publicerat i År 2001

Taggad , ,

Recension: Göteborgs fotografer. Ateljéer och yrkesmän 1840-1910.

Posted on 2007-10-30 | Lämna en kommentar

Av LarsOlof Lööf. Göteborg 1999, 258 s, ill, inb.

Författaren är intendent vid Göteborgs Stadsmuseum med speciell uppgift att leda och hantera dess arkiv. Det har bl a inneburit att förse många forskare och bokproducenter inom ämnet Göteborgs historia med lämpliga illustrationer hämtade ur museets rika bildsamlingar. Frågor beträffande datering av äldre foton kunde ibland lösas genom studium av den kartong, som bilden var fäst vid, om man lyckades tidsfästa upphovsmannens verksamhetsperiod. Som ett hjälpmedel i detta arbete har föreliggande verk utarbetats. Det omfattar tiden från äldsta Daguerrotypitid till början 1900-talet.

I boken finns medtagna de fotografer i Göteborg, som bedrev en självständig ateljéverksamhet under tiden 1840-1910. Biografierna, både av personer och företag, är ordnade A–Ö. Adresskalendrarna för nämnda tidsperiod har noga genomgåtts, ävensom tidningspressen, i huvudsak GHT, med avseende på annonser och nyhetsmaterial. På Landsarkiven och ute i församlingarna har kyrkoarkivens material använts för att erhålla exakta uppgifter om fotografernas födelseort, födelsetid och familjeförhållanden. En intressant källa finns i underlagen till mantalsskrivningarna, dvs i de personliga mantalsuppgifterna, som är bevarade från 1800-talets mitt fram t o m 1882, vid Landsarkivet i Göteborg. De innehåller många detaljer om de anställda i respektive företag under ägarens eller ateljéns adress. För de rena biografiska detaljerna har Erland Långströms klippsamling vid Landsarkivet i Göteborg varit en viktig kompletterande källa.

Biografierna är utarbetade med den största omsorg och akribi. De kan någon gång vara kortfattade om det gäller t ex utländska fotografer, som bara en kort tid verkat i Göteborg. Under yrkets första tid i Göteborg är antalet utomlands födda fotografer ganska stort, sett i relation till hela kåren. Den danske fotografen Mads Alstrup, som 1860 öppnade en fotoateljé vid Nya Alléen, kallar sig i en annons ”äldste Photograph i Skandinavien”. Han var född 1809 i Viborg, Danmark, och dog 1876 i Falun. Ett välkänt namn hade den för sin kvickhet bekante hovfotografen Aron Jonason (1838–1914): ”blixtrar den ene så Oscar den andre”. Han var från 1887 den officielle fotografen under monarkens badsejourer på västkusten och också kungajakten ”Drotts” specielle fotograf. Hans ateljé på Södra Hamngatan är dokumenterad både interiört och exteriört. Många vältagna bilder av göteborgsmotiv återges i boken.

En egendomlig variant av porträttfotografering är avbildad på s 159: en liten flicka liggande död i sin kista. Detta är en typ av bilder som förmodligen var vanliga, men få har blivit bevarade, skriver förf i en kommentar till bilden.

Detta är ett pionjärarbete i sin genre och vi personhistoriskt intresserade tackar LarsOlof Lööf för hans osparda möda, som burit en så vacker frukt.

Pontus Möller

Lämna en kommentar

Publicerat i År 2001

Taggad , ,

Recension: Åkerhielmska Släktboken 2000.

Posted on 2007-10-30 | Lämna en kommentar

En uppföljning av den år 1926 utgivna släktboken om de Åkerhielmska ätternas öden under fyra sekler. Sammanställd av Jan Åkerhielm, Eva Bergman, Björn Bergman och Fredrik Åkerhielm. Utg. av Åkerhielmska släktföreningen. Stockholm (tr. Borås) 2000, 232 s., ill., inb.

Denna vackert utstyrda och uppenbarligen påkostade volym utgör en fortsättning eller en överbyggnad på 1926 års släktbok, som man alltså bör ha tillhands för att täcka skarvarna. Att trycka om alltihop hade varit slöseri. Släktboken av 1926, omfattande nära 500 sidor och med 300 illustrationer, angavs vara den då till volymen veterligen största adliga släkthistoria, som utgivits i landet.

Släkttabellerna, som är utarbetade med stor omsorg, fyller alla rimliga krav på utförlighet och exakthet. Det börjar i stor stil med tabell 1, Gustaf Åkerhielm af Margrethelund, som var Sveriges statsminister. I nästa tabell finner man de väna dragen av systrarna Elise Aminoff och Catharina von Essen. Avsnittet om den amerikanska släktgrenen är beundransvärt om man betänker hur svårt det brukar vara att få uppgifter om expatrierade grenar (jfr vad som står om Albert på s. 107: ”Hade liten eller obefintlig kontakt med släkten”). Att paret Bergman har stor del i äran av detta lyckosamma projekt kan man förstå. Björn Bergman var i många år sekreterare i Genealogiska Föreningen och därmed styrelsekollega till recensenten. Hans maka Eva är släktföreningens arkivarie. Tillsammans har de ordnat och förtecknat släktföreningens arkiv, som numera förvaras på Dylta Bruk. Arkivförteckningen återges i boken på s. 197-202. En mycket originell person var Göran Åkerhielm, som jag lärde känna i ungdomen. Han bodde i eget hus i Gamla Stan men saknade brevlåda. Ville man meddela sig med honom fick man gå in i cafét på bottenvåningen och be dem vidarebefordra brevet. Hans fantastiska anläggningar på sommarvistet Källskär i Kökars skärgård inom Ålands arkipelag är utförligt beskrivna. Stället var stormpinat vintertid. Efter att ha mötts av en total förödelse i hamnen våren 1984 skänkte Göran Åkerhielm sitt markinnehav på ön med alla olika byggnader till Ålands landskapsstyrelse. I gåvobrevet stipulerades att det skulle stå till Finlands presidents förfogande som sommarresidens. Göran vistades vintertid på olika skidorter i Schweiz, där han också dog 1991 och ligger begraven på Lauterbrunnens kyrkogård (gravstenen är avbildad i boken). Ett annat kärt återseende med friherrinnan Elsa Cronstedt (1912-2000), som var anställd på pastorsexpeditionen i Hedvig Eleonora 1968-78 och då var ett utomordentligt stöd för Adelskalenderns redaktör, som ofta hade behov av att anlita hennes tjänster. Hon hade en ganska häftig jargong och omtalade bl a överhovpredikanten Hans som ”min bror prällen”. Den hedersmannen såg inte precis överlycklig ut när jag berättade detta för honom. Varför gjorde jag det förresten? I boken finns vidare en förteckning över ledamöter av Sveriges riksdag sedan år 1867 tillhörande ätterna Åkerhielm, en redogörelse för den bekanta Åkerhielmska namntvisten 1927-64, en berättelse om släktens brudkrona (avbildad i färg), som tillverkades av Claes Giertta 1964, register över Åkerhielmska gravar, en skildring av Högfors bruk och herrgård, som var i släktens ägo 1856-1917, samt slutligen stamtavlor och personregister. Många vältagna gruppbilder i färg pryder boken.

Det här blev en högst personlig anmälan, varav i alla fall kan slutas att skrivaren av dessa rader haft stort nöje och utbyte av boken. Tack för det!

Pontus Möller

Lämna en kommentar

Publicerat i År 2001

Taggad , , , , ,

Recension: Reuterswärdska släktboken. Ätten Reuterswärd. Historien. Arvet. Myten.

Posted on 2007-10-30 | Lämna en kommentar

Av Fil Dr Ulla Johanson. Utg. av Reuterswärdska släktföreningen. Stockholm 2000. 208 s. Ill.

Reuterswärdska släktföreningen bildades 1919 och tanken att ge ut en släktbok föddes ungefär vid den tiden och har alltsedan dess hållits levande. Ett stort skutt framåt togs 1994, då släktföreningen fick kontakt med förste arkivarien vid Stockholms stadsarkiv fil dr Ulla Johanson, som i stadsarkivet påträffat ett antal dagböcker skrivna av överstelöjtnanten Knut Axel Herman Reuterswärd (1838-1930) och därefter i riksarkivet hittat några dagböcker skrivna av översten och diplomaten Anders Fredrik Reuterswärd (1756-1828), lämpliga att bilda grundstommen i en släktkrönika. Hon fick uppdraget, som finansierades med stipendier från släktföreningen.

Ulla Johanson är en rutinerad personhistoriker och har löst sin uppgift på ett utmärkt sätt. I ett första kapitel skildras de äldsta Reuterswärdarna, under stormaktstiden, frihetstiden och den gustavianska tiden. Biografien över den adlade Anders Hof bygger självfallet på Carl A E Reuterswärds bok ”En västgöta ryttare” (anmäld av undertecknad i Arte et Marte 1985). Kapitel 2 bär titeln Ätten Reuterswärd under 1800-talet och följs av kapitel 3 Ätten Reuterswärd och 1900-talets Sverige. Släktskildringen är utförd familjevis och illustrerad med fotografier, individuella eller i grupp.

Därefter följer särskilda biografier över några framstående släktmedlemmar, nämligen Anders Fredrik R (nämnd ovan), hovmarskalken och politikern Patrik O R (1820-1907), Knut A H R (nämnd ovan), översten P H Wilhelm R (1837-99), hovfröken Stina R (1884-1969), konstnärinnan Blanche R, gift Hallström (1918-53) och slutligen radiojournalisten Maud R (1920-80). Som bilagor följer så tabellnyckel, släkttavlor och personregister. Det är inte lätt för en professionell felfinnare att hitta något att anmärka på. Jag tror mig dock ha funnit en sak: förkortningen jur utr kand skall inte såsom skett på s. 75 utläsas ”juris utrikes kandidat” utan juris utriusque kandidat, dvs i både romersk och inhemsk (ursprungligen kanonisk) rätt.

Ätten Reuterswärd är att gratulera till denna förnämliga släktbok. Jag vill sluta med att citera slutklämmen i släktföreningens ordförande Per Reuterswärds förord: ”Varför är det då så angeläget att känna vår historia, våra förfäders ursprung, miljö och gärning? Svaret är enkelt. Arvet, om vi väljer att kalla det så, från våra föregångare, en eller flera generationer tillbaka, är en del av oss själva vare sig vi vill eller ej. Vår framtids förutsägbarhet ligger delvis i att linjerna dras ut bakåt. Det är därför som politiker och andra omvärldspåverkare är så intresserade av att kunna manipulera oss med historielöshet. För att kunna stå fri måste vi kunna vår bakgrund, kunna vår historia. Det är i grunden en demokratifråga. Ty den välfungerande demokratin kräver självständiga, fria och fritt tänkande individer.” Kan det sägas bättre?

Pontus Möller

Lämna en kommentar

Publicerat i År 2001

Taggad , ,

Recension: De Dorphska breven. En brevroman från tidigt 1800-tal.

Posted on 2007-10-30 | Lämna en kommentar

Urval, kommentarer och bearbetning av Owe Jacobsson. Örebro 2000, 126 s. + XXXVIII s. bilagor. Ill.

Denna brevsamling är av stort kulturhistoriskt värde men har också mycket att bjuda den personhistoriskt intresserade. På frampärmen finns porträtt av de båda kontrahenterna Johan Jacob Dorph (1771-1827), slutligen kommendörkapten, och hans maka Eleonora Christina (Nora) Schreil (1784-1854), prästdotter från Källs Nöbbelöv utanför Landskrona. Hon var redan förlovad med en prästman Johan Sundius, när hon träffade och blev häftigt förälskad i Dorph. Känslorna besvarades och han anhöll hos hennes föräldrar om hennes hand. Efter svår samvetsvånda slår Nora upp sin förlovning och de unga tu kan gifta sig i Landskrona 1808 26/2. Fem dagar tidigare hade Ryssland förklarat Sverige krig och Dorph måste i all hast bege sig ut i kriget. Han utnämndes den 1 juni till överadjutant hos konungen och major i flottorna samt fick 17 juni befälet över Malmödivisionens öppna kanonslupar. Efter utrustning av kanonsluparna i Malmö fick Dorph under en månad vara tillsammans med sin hustru innan han den 10 augusti erhöll order att avresa till konungens högkvarter i Grelsby på Åland för att tjänstgöra som överadjutant. Där var han sysselsatt med allehanda expeditionsgöromål och spisade var dag vid konungens bord ”med Taffel Musique”. Men snart nog blev det allvar, kriget förlöpte illa, men Dorph klarade livhanken och kunde till julen 1808 återförenas med sin hustru i Landskrona.

De många brev, som utväxlas mellan makarna, utmärker sig för stor kärleksfullhet.Han kallar henne för ”Min Egen Söta beskedliga Gumma”, ”Min Ömt Älskade Gumma” eller ”Min aldra beskedligaste och Mulliga Gumma”. Hon skriver ”Min Lille Gode Beskedelige Mann”, ”Min af alt hjerta Älskade Gode Man” eller ”Min öfver alt i verlden Älskade Man och Lille Mullige Påk”. Ibland har orden inte riktigt samma betydelse som idag. När han vid ett tillfälle kallar henne för min ”Nycktra Gumma”, så har utgivaren i en not förklarat att det skall tolkas som förståndiga.

Efter kriget blev Dorph Öresundsflottiljens chef och som sådan stationerad i Landskrona. Han fortsätter att skriva brev t o m 1815 men numera i en betydligt fredligare och lugnare atmosfär.

Hur slutar då sagan? Johan Jacob Dorph avled i sitt hem på Skeppsholmen i Stockholm den 14 november 1827. Änkan som nu stod ensam med den stora barnaskaran fann på råd och öppnade pensionat, som var mycket välrenommerat och fick rykte om sig att vara en veritabel äktenskapsbyrå. ”Överstinnan Dorph” (hon kallades tydligen så) hade glädjen att se alla sina döttrar väl bortgifta innan hon drabbades av ett slaganfall 1848, som för en tid förlamade hennes högra sida och nästan helt berövade henne talförmågan. Hon avled i sitt hem på nyårdagen 1854 och ligger jämte maken begravd på Galärvarvets kyrkogård invid Nordiska Museet.

Owe Jacobssons edition är föredömlig. I bilagorna gläder han oss genealoger med stamtavlor över släkterna Dorph, Schreil och Pripp (Noras mor var född Pripp), ett åminnelsetal vid J J Dorphs grav den 18 november 1827, personteckningar över ett antal i boken nämnda högre officerare samt personregister, brevregister och litteraturhänvisningar. Jag bör väl tillägga att även krigshistoriker här har åtskilligt att hämta, bland annat om striderna vid Ratan och om hemtransporten av flottans fartyg under svåra väderförhållanden i november 1809. Sjuka människor satt utan något skydd i de öppna sluparna prisgivna åt snöstormen. Den empati som Nora visar med dessa olyckliga människor är rent rörande.

Pontus Möller

Lämna en kommentar

Publicerat i År 2001

Taggad , ,

Recension: Pappas lydige Son. Clas Tamms dagböcker och brev 1827-1865

Posted on 2007-10-30 | Lämna en kommentar

Inledning, urval och kommentarer av Claës Tamm. Probus förlag, Stockholm (tr. Västervik) 2000. Ill., inb., 408 s.

I Släkt och Hävd nr 3/4 1997 har jag recenserat Jan-Åke Holmbrings bok om patron på Österby bruk Pehr Adolph Tamm, som från att vid riksdagen i Norrköping 1800 ha avsagt sig sitt adelskap, arbetade sig upp av egen kraft och blev Sveriges näst rikaste man, adlad på nytt och även friherre. Hans yngre son Clas Anton Tamm (1807-1866) var av ett annat skaplynne, mer konstnärligt lagd och, ehuru praktisk och duglig, inte road av att dyrka Mammon och lägga pengar på hög. Han skriver i brev till pappan 1847: ”Det är en stor fägnad se att Pappa orkar så mycket flacka omkring och rusta med hvarjehanda. Mera tröttsamt än resorna är väl ändå den mångfaldiga omtankan om allt det economiska, som icke kan annat än förundra och jag måste tillägga förskräcka mig, då jag tänker derpå. Jag skulle aldrig duga dertill och jag erkänner det: mitt innersta sinne är ej så aldeles åt det hållet rigtadt. Oduglig har jag icke visat mig, det vet jag, men jag räcker icke långt och jag behöfver hvilostunder och det har jag aldrig märkt hos Pappa.”

Clas köpte Tvetaberg utanför Södertälje och levde där ett fredligt lantjunkarliv, odlande sina många intressen såsom teckning och boksamlande. Han uppfann även ett redskap benämnt tranärtsharpa, som överlämnades till Lantbruksakademin, satt pliktskyldigast i landstinget och sparbanksstyrelsen samt grundade Vattenkuranstalten i Södertälje. Han var en skönande, spelade flöjt och piano, älskade att gå på teatern och var förtjust i Jenny Lind. En mängd andra unga damer gjorde han i hemlighet sin kur – i dagboken återgivet med krypterad skrift – vilket när det uppdagades gjorde hans hustru Carolina fruktansvärt svartsjuk och ledde till storm- eller skräckscener av våldsam art. Ändå var Clas´ svärmerier av allt att döma ganska oskyldiga: ”o min laura, nu först stå vi på sällhetens höider, hvad oskuld och värma i förening!” Å andra sidan var han på bal i Södertälje 1850 och åkte hem i släde med hustruns sällskapsdam Thérèse: ”hela hemresan nästan blott en enda lång kyss”. Nåja, det är preskriberat nu.

Av stort allmänt intresse är skildringen av hans bildningsresa 1834-35 till Danmark, Tyskland, Frankrike, Schweiz, Österrike, Italien och Bägge Sicilierna, varvid ritblocket kom till flitig användning. Mellan 1835 och 1865 förde han dagbok, varur ett välvalt utdrag presenteras. Oroligheterna i Stockholm i mars 1848 skildras utförligt i ett brev till Pappan av den 20 och 21 mars nämnda år. År 1856 dog Pehr Adolf Tamm. Hans testamente blev en besvikelse. Österby bruk med underlydande skulle behållas sammanhållet i 20 år, först därefter kunde arvingarna få tillträda sina arvslotter. Clas, som dog 1866, fick alltså inte ärva sin fabulöst rike far. Men det tog han säkert med jämnmod. Det var ju inte gods och gull som han eftersträvat i livet. Clas Tamm framstår i denna bok som en mycket sympatisk och angenäm person. Särskilt fäster man sig vid hans stora kärlek och ömhet för sina många barn, 14 till antalet. Hans skildring av äldsta dottern Charlotte, som dog vid 2 års ålder 1839, är både rörande och gripande.

Claës Tamm har med denna vackra utgåva på ett utmärkt sätt hedrat sin farfars farfars minne. Texten i breven och dagboken har återgivits med diplomatarisk noggrannhet. Knäckandet av koden blev möjligt genom hjälp av kryptoexperten Bengt Beckman. Utgivarens diskreta kommentarer består av ordförklaringar samt identifiering av personer och platser. Personregistret har gjorts selektivt beroende på att alla personer inte går att identifiera. Den på s 192 omtalade lantbruksdirektören Möller kan jag dock sätta namn på. Han hette Fredrik Magnus Rudolf Möller (1814-73) och tillhörde den s k Christianssläkten från Örebro, som har många kända medlemmar, bl a släktgrenen Boris-Möller.

Pontus Möller

Lämna en kommentar

Publicerat i År 2001

Taggad , ,