Etikettarkiv: Recensioner

Recension: Adel, Präster, Borgare och Bönder. Essäer om förfäder och släkt.

Av Torsten Burgman. Lund 1999. 75 s. Ill.

Författaren har under sin verksamhet som historiker blivit mer och mer intresserad av biografier, av att skildra människor och deras upplevelser och verksamhet. Detta har tagit form i en biografi över den förste Silfverskiölden, professorn i Lund Niclas Hyltenius-Silfverskiöld samt i tre biografier över medlemmar av ätten Cronhielm. Här har han samlat skildringar av personer i hans egen släkt representerande alla de fyra riksstånden, som fanns fram till 1866. När det gäller äldre tider är det lättare att samla information om adliga personer, men ju närmare man kommer nutiden, ju mer finns berättat, skriftligt eller muntligt, om företrädare för de övriga stånden. Boken är dedicerat till minnet av författarens föräldrar, Mary, f Wigardt och Hannes Burgman.

I kategorin adel biograferas Niclas Hyltenius-Silfverskiöld, Gustaf Cronhielm af Flosta, Augusta Cronhielm af Hakunge, Tage Silfverskiöld, Aurora Wilhelmina Ramsay, Hedvig Ulrika Boije af Gennäs. Om Augusta Cronhielm berättas att hon som gammal stiftsfröken bodde i en lägenhet på Östermalm, där det inte vädrades alltför ofta, varför det blev ett talesätt i släkten ”det luktar faster Augusta”. Hennes far Otto gjorde en hjältemodig insats under koleraepidemin 1834, körde själv likvagnen när ingen annan ville göra det, fick också han kolera och dog senare samma år.

Bland präster biograferas Olof Wallius, Andreas Jonæ Hyltenius, August Wigardt, Gösta Wigardt, Hannes Burgman. Borgarståndet representeras av Olof Olofsson Burgman, hovslagaremästare i Umeå, och hans son folkskolläraren Olof Reinhold Burgman, vidare generalkonsul Emil Heilborn, läroverksadjunkten Sixten Wigardt och dennes syster småskollärarinnan Elsa Wigardt. Som representant för bönderna biograferas bonden Jan Olof Carlsson i Åskebro, Säby sn, Västmanlands län. Han var född 1825 och dog 1915.

Slutligen finns ett kapitel om släkten Burgman. Namnet antogs av Olof Olsson, född 1791 i Kvarnbyn, Burträsk, Västerbottens län, när han flyttade till Umeå omkring 1810. Han är identisk med den ovan omtalade hovslagaremästaren. Författaren har spårat hans förfäder tillbaka till 1612 i byn Renbergsvattnet, Burträsk.

Som bilagor har avtryckts ”Huru skola vi möta det nya året?” av Hannes Burgman och ”Husandakt” av Mary Burgman (ur Från ådalar och fjäll 1944). Den trevliga och läsvärda skriften är rikt illustrerad med släktporträtt och bilder av släktgårdar.

Pontus Möller

Annonser

Recension: Huvudbaner och anvapen inom Skara stift. En heraldisk och genealogisk inventering.

Inga von Corswant-Naumburg disputerade 1999 på avhandlingen Huvudbaner och anvapen under stormaktstiden. Boken recenserades av Lars Wikström i denna tidskrift nr 1/2000, s 9 f och av undertecknad i Släkt och Hävd 2000, s 57 f. En som uppmärksammat detta är prosten i Järpås Johnny Hagberg, ordförande i Skara stiftshistoriska sällskap. Han gav författarinnan i uppdrag att ge ut Huvudbaner och anvapen inom Skara stift. En heraldisk och genealogisk inventering (Skara stiftshistoriska sällskaps skriftserie nr 28, tryckt i Skara 2006, 384 s). Boken kostar 350 kronor och kan beställas från prosten Hagberg, Prästgården, 531 94 Järpås. Vapen från 48 västgötakyrkor är med i inventeringen. Kyrkorna redovisas i bokstavsordning. Fotografen Harald Jonsson har tagit fantastiska färgbilder, som gör detta verk till en njutning att bläddra i. Inga von Corswants lärda kommentarer bidrar till att göra arbetet unikt. Det är den tredje akademiska dissertationen inom det heraldiska området, sedan Carl Hildebrandsson Ugglas ”Inledning til Heraldiken” kom ut 1746.

För att ta ett smakprov. Järpås kyrka brukar jag ofta besöka, eftersom några av min frus släktingar är begravda på kyrkogården. I kyrkan hänger huvudbaner för två representanter för djurriket, nämligen Harald Oxe (1628-90) och Berent Papegoja. Den förre var landshövding över Åbo och Björneborgs län samt Åland och” i Herranom afsomnad i Stockholm d. 21 Martii 1690″ (vilket korrigerar Elgenstierna). Den sistnämndes vapen är åtföljt av en kartusch med följande text: ”Kongl. Maj:ts Wår allernådigste Kg. och H:s Trotjenare, förre detta captainen och sedermera välbestält Hauptman på Kongl. Slottet Leckö, nu salige den ädle och Wälborne Herren H:r BERENT PAPEGOJA til Ramstorp, Korpeg. och Gunnarstorp född hit til verlden i America och Christine Skantz d. 23 Dec. 1649, afled på Korpeg. d. 1 Martii 1700, hvars själ Gud med alla Christtrogna evinnerligen fröjde.” En tidig globetrotter. Hans mamma Armegard var dotter till den förste guvernören i Nya Sverige Johan Printz.

Enligt gällande regler tillverkades och uppsattes begravningsvapen för manliga individer oavsett ålder men aldrig någonsin för en kvinna. Vad skulle dagens feminister och jämställdhetsivrare tänka om detta? Tempora mutantur (tiderna förändras). Fram på 1730-talet upphörde bruket nästan helt. Inga von Corswant-Naumburgs dokumentation har framdragits (= räddats från glömskan) vid en synnerligen lämplig tidpunkt och blir därigenom dubbelt värdefull.

Pontus Möller

Recension: Karolinska Förbundets Årsbok 2001

Lund 2003, 207 s. ISSN 0348-9833. Pris cirka 200 kronor.

Marie Lennersand och Linda Oja har skrivit ”När djävulen vandrade genom landet. Krishantering under häxhysterin i Dalarna 1667-1671.” ”Sodomiter inför rätta. Sexuellt avvikande inför militär domstol i början av 1700-talet” av Hans Andersson och Magnus Perlestam. ”Då svensk blev ryss. Nationell identitet hos karoliner i främmande land” av Erik Arrhén. Slutligen en presentation av det ryska jubileumsverket ”Poltava. Till 250-årsminnet av segern vid Poltava” av J B R Wennerholm.

Jag skall här bara dröja ett slag vid Arrhéns uppsats. Han åberopar däri bl a Robert Petrés dagbok. Vad som föranlett författaren att döpa om Robert Petre till Petré är höljt i dunkel. I Quennerstedts Karolinska krigares dagböcker I (Lund 1901) heter han definitivt Petre (källhänvisningen är m a o felaktig), hos Lewenhaupt Karl XII:s officerare (1921) likaså. Släkten Petre finns upptagen i Svenska Ättartal 9 (1893); ”Om släkten Petres skotska ursprung” har Alf Åberg skrivit i Släkt och Hävd nr 2-3/1954, s 108-110. Det synes alltså väl styrkt att släkten hette Petre, inte Petré. Men inte nog med det, författaren förstår inte genitivändelsen i Petrés dagbok utan tror att mannens namn var Petrés (s 122, 131 passim, 135 passim, 140 passim).

Pontus Möller

Recension: Till minne av Maria Kristina Kraemer. En krönika över 500 år med släkten Cremer, Krämer, Kraemer.

Av Katy Hedman Brännland. Stockholm 2003, 151 s. Ill. ISBN 91-631-3549-3.

Svenska adliga ätten nr 713 Cremer har visat sig vara gefundenes Fressen för problemlösare. Dess genealogi bjuder på lagom tuggmotstånd. Många forskare har på senare år bidragit med olika pusselbitar. Det började med att Torsten G Aminoff i Gentes Finlandiæ II (1973) offentliggjorde V V Soanlinnas upptäckt att ättens stam-far Jakob Johan Kraemer icke var son till den adlade ryttmästaren Johan Cremer utan till en för ättartavlorna okänd löjtnant Jurgen Krämer i Vederlax, tillhörande den s k Pyttisgrenen. I detta stadium av forskningsläget fann jag för gott att avföra ätten Cremer ur Sveriges Adelskalender 1973.(Det visade sig vara förhastat. Jag fick återinföra ätten i 1983 års adelskalender till följd av 1980 års adelsmöts beslut. Detta beslut gick ut på att om en ätt med rätt eller orätt lyckats bli införd på Riddarhusets stamtavlor, kan den sedan inte avföras därifrån.)

Forskningarna fortsattes emellertid energiskt av trion Katy Hedman, Inger Ehrström och Christian Hedman, som genom att jämföra vapen och sigillavtryck kunde särskilja ett antal personer med samma förnamn, som ideligen sammanblandats. De framlade en preliminär rapport i Gentes Finlandiæ VI (1984) och hade i del VII (1987) – efter sex års forskning – lyckats klarlägga Pyttisgrenens härstamning. Löjtnanten Jakob Johan Krämer var född 1666 17/9 i Vederlax och stupade 1701 15/1 vid Narva. Han var son till löjtnanten Jurgen Krämer och dennes andra hustru Catharina Lindsay. Jurgen var yngre bror till Niklas, som 1691 adlades med namnet von Kræmer, och brorson till Johan, som 1652 adlades Tallefelt men kallade sig Dannenfelt (se Schlegel & Klingspor). Om Casper Kraemer d.y. även kallad Casper i Nyen († där 1688) kan jag berätta en lustig episod, som återgivits i min bok ”Ätterna Knorring” (Jyväskylä 2000) på s 63: Kaptenen Joachim Friedrich Knorring blev 1688 instämd i Narva rådstugurätt av majoren Casper Craemer, som beskyllde honom för att bl a ha sträckt ut ett finger sägande: ”Här är ett stycke av Knorren, låt myggmajoren komma”. Otto Helanders bok ”Hammarstorp och Sisshammar i Husby-Sjutolfts sn, Trögds hd, Uppland” (se min rec. i SoH nr 2/2000, s 104 f) har lämnat värdefulla bidrag till Erik Jönsson Cremers biografi. Han var fälttygmästare och viceamiral över Älvsnabbeneskadern och var ombord på regalskeppet Vasa, när hon kapsejsade 1628 10/8, men räddades i sista stund från att drunkna.

Den viktigaste upptäckten, som Katy Hedman nu först presenterar i denna bok, gäller släktens ursprung. Hon visar nämligen att bröderna Nils Jönsson och Erik Jönsson var söner till borgmästaren i Vadstena Jöns Cremer (* ca 1515, omtalas sista gången i livet 1601 7/12). Denne har uppgivits vara av en gammal adlig familj i Tyskland men härom kan tills vidare endast hypoteser framläggas. Men det som redan utförts av Katy Hedman och hennes medarbetare kan med fog betecknas som epokgörande. Från att ha varit en av den svenska adelns minst kända och utredda släkter är ätten Kræmer nu en av de bäst utforskade.

På frampärmen tronar ”den höga ättemor” Maria Kristina Kraemer (* 1822 i Pyttis, † 1917 i Helsingfors), en vördnadsbjudande gammal dam, som var författarinnans – och hennes bror Christians – mormors mormor.

Pontus Möller

Recension: Stockholms tänkeböcker från år 1592. Utgivna av Stockholms Stadsarkiv. Del XIX 1630.

Redigerad av Bo Elthammar. Stockholm 2002. ISBN: 91-85100-65-X. 360 s.

De första två delarna i denna serie utgavs av arkivarien Daniel Almqvist 1939 resp (postumt) 1954. Folke Sleman tog över efter honom och sedan dess har jag med livligt intresse följt utgivningen av tänkeböckerna och undrat över om jag skulle kunna hänga med till 1635, som är det tänkta slutåret för denna serie. Bo Elthammars snabba utgivningstakt verkar att göra ett sådant scenario fullt möjligt, förutsatt att hälsan står oss båda bi. Jag håller tummarna.

1630 var ett händelserikt år. Pesten härjade och armén gav sig ut till Tyskland för att under Gustaf II Adolfs ledning deltaga i Trettioåriga kriget. Innan de for stal soldaterna, rövade och rappade i Stockholm med omgivningar. Förklaringen härtill var, att de inte fått ut någon lön på två veckor, varför de var nödsakade att stjäla sin mat, om de inte ville svälta ihjäl. Bagare klagar att de inte kan baka sitt bröd, soldaterna stjäl allt som där finns. I juni riktas ständiga uppmaningar från Kronan till borgerskapet att göra tillförsel av proviant till flottan ute vid Älvsnabben. Bröd och öl i mängder forslas dit.

Kämnärerna får befallning att uppmana alla som haft pesten i sina hus att röka kläder och bostäder, så att den slemma luften fördrivs. Dödgrävaren på Södermalm anklagas för att inte gräva gravarna tillräckligt djupa, vilket orsakar stank på kyrko-gården. Han försvarar sig med att så normalt inte sker – undantaget är jordsättning av soldater då han placerar tre kistor på varandra. Han lovar att framöver ösa på mer jord upptill. Hemvigslar förbjuds generellt. Tidigare har man sett genom fingrarna p g a den grasserande pesten och strävan att undvika folksamlingar. Paren skall gå efter ”giordan stadga uti kyrka”. De som framhärdar att ha vigsel i hemmet skall ge 100 daler till kyrkan. Adeln är dock undantagen från dessa bestämmelser.

En tretton år gammal flicka har stulit tre mark. Hon döms till att sitta i buren fyra dygn på vatten och bröd. Folk på Södermalm avlider av hunger. Två barn dog medan modern försökte ge dem mjölk. Påbud att alla som är döda av hunger skall antecknas. Mord och dråp förekommer frekvent. I ett fall ber den dräptes änka rätten om att inte ”stå efter den dödsvållandes liv utan efter hon och barnen äre fattiga, såge hon helst böter”, vilket även var offrets önskemål på dödsbädden. En del av böterna kom nämligen änkan till handa.

Ett särskilt nöje bereder det en att träffa på gamla bekanta eller rentav släktingar. I samband med ett gårdsköp omtalas min förfader Johan Gärtsson Stäker, invånare i Västerås (EÄ VI: 488b, under adl ätten Rosenhoff). Om hans släkt är inte mycket känt, men här får man reda på att han hade en syster Kirstin Gärtzdåtter, gift med trädgårdsmästaren Fallintin Tremper. Alla sådana små pusselbitar mottas med tacksamhet. Den oredlige mjölnaren Jacob Giliusson i Danviken tror jag – på grundval av yrket, platsen och namnskicket – kan vara en tidig medlem av vallonsläkten Boudrie (jfr Kjell Lindblom, Vallonsläkter under 1600-talet I (1989), s 92 f och Pontus Möller, Några uppgifter om släkten Boudry, Släkthistoriskt Forum 1996:1, s 1 f). Gamle bekantingen hovbarberaren Baltzar Salinus ligger i långvarig tvist med sin svåger Baltzar Jungfru. En annan gammal bekant är Abraham Cabiljau, som varit följetongsfigur i alla mina tänkeboksrecensioner. Här får han kunglig fullmakt som commissarius och generaldirektör för Skeppskompaniet. Annars är han mest känd som morfar till Gustaf II Adolfs frilloson Gustaf Gustafsson, greve af Wasaborg, som i sitt kvadrerade grevevapen i första och fjärde fältet stolt insatte två kabeljofiskar (jfr PHT 1953, s 8-13). Även en Isak Cabiljau, som kallas Abrahams måg (?), får kungl. maj:ts frihetsbrev på all borgerlig tungas förskoning.

Av genealogiskt intresse är också en notis den 11 januari, vari Blasius Dundis son

Blasius begär ut det arv som honom och hans syster herr Månses (kh Magnus Vigaeus) hustru i Sorunda tillkommer efter deras moder hustru Anna.

Pontus Möller

Recension: Min Lefvernes Beskrifning, som i synnerhet innefattar min Hushållning vid Olstorp och underliggande Hemman ifrån år 1789.

Av Henning Christian Schmiterlöw. Utgiven av Släktföreningen Schmiterlöw genom Hans Schmiterlöw, Eskilstuna 2002, 130 s.

Vem var Henning Christian Schmiterlöw? Han föddes 1754 9/10 på ryttmästare-bostället Larum i Dalhems socken, Tjust härad och Kalmar län, fick sin första underofficersbefattning vid 2 (!) års ålder, blev livdrabant 1767 och avancerade till korpral vid livdrabantkåren (motsvarande major), blev överstelöjtnant 1793, fick landshövdings karaktär 1812 samt dog året därpå 7/3 på sin gård Olstorp i Västra Ryds sn, Östergötlands län. Själv såg han sig i första hand som ”hushållare”, dvs lantbrukare, och redogör i sina levnadsminnen framför allt för de förbättringar han genomfört på gården, som han mottog vanhävdad men rustade upp till perfekt skick. Men han hade även andra strängar på sin lyra – han var nämligen en icke oäven diktare och god vän med bl.a. Kellgren och fru Lenngren.

Han skildrar hur det kändes att vid 7 års ålder få en informator, som alla dagar full försummade hans undervisning och bara ägnade sig åt marterande gycklerier. Efter honom fick han en informator, som var mera ömsint och därför älskad av sin discipel, men han for till Uppsala 1764 för att promoveras till magister och fick därefter plats som kyrkoadjunkt i Stockholm. ”Han skref i detta ämne till min Far, förbindande sig at skaffa en beskedlig informator i sitt ställe. Af en händelse kom jag at läsa detta bref, hvars innehåll för mig dölgdes. Denna uptäckt, som försatte mig i den olyckliga inbildningen, at jag åter kunde få en tyrannisk handledare, hade den våldsamma verkan på mitt sinne, at jag föll i den starkaste mjeltsjuka, som sedermera hela 9 år fortfor vissa skiften om året och genom Guds nåd och brunnsdrickning slutligen öfvervans.” Hösten 1764 fick han en ny informator, Magister Ahlbom, med vilken han våren 1765 reste till Upsala, där han fick mässlingen och låg 4 veckor till sängs. ”Af dessa 2:ne årens vårterminer, som jag tillbragte vid academien hade mina Preceptourer (informatorer) mycken nytta och jag aldeles ingen. Sedermera var jag ej vid Upsala förrän 1771, då jag på egen hand fick resa dit.”

Men vid sidan av allt det privata har dessa memoarer ett betydande historiskt intresse. Henning Christian stod till att börja med i nåd hos Gustaf III, som hjälpte honom till befordran och hos vilken han hade kontinuerlig vakttjänst. Så småningom får han emellertid upp ögonen för vad som håller på att hända med hans kära fosterland. Det hemliga missnöjet växer. Riksskulden var ofantlig men det hindrade inte kungen från att slösa enorma summor på lustbarheter och nöjen. ”Missförstånd inom hofvet och gunstlingar; sinlige slösare, bortsopade förtjente män tid efter annan. Nationen började få öppna ögon vid 1778 års Riksdag, och än mer vid 1786 års Riksmöte, då Riksrådet Gref Ferssen, skrämd och öfvertalad, bragte ärendena till ett omoget och precipante (överilat) slut, samt derigenom gaf Kungen andrum och fri luft at sedermera utöfva de olagliga våldsamheter, som jag framdeles något skall vidröra.”

Han syftar naturligtvis på Finska kriget och på Förenings- och Säkerhetsakten, som kungen med olagliga medel genomdrev på riksdagen 1789. Det var då kungen kom upp på Riddarhuset och tackade ridderskapet och adeln för dess bifall, negligerande en kompakt mur av nejrop.

Henning Christians detaljerade skildring av 1786 års riksmöte, som han från början till slut bevistade, har ett stort historiskt intresse men hans memoarer har aldrig begagnats av historikerna. Kungamordet bevittnade han inte men han har mycket att berätta om vad som tilldrog sig på slottet under kungens sista dagar och en tid därefter. När han så ville ha avsked från drabantkåren och detta nekades honom, vände han sig till sin vän från studietiden Baron G.A. Reuterholm, som förhjälpte honom till det önskade avskedet. Hans tacksamhet mot denne omstridde man är mycket stor; han ”uphör aldrig at erkänna Baron Reuterholms vänskap och goda hjerta. Efterverlden skall en gång rättvisa hans förtjenster.” Tyvärr kom denna fromma önskan på skam. Schmiterlöws Napoleonbeundran tog sig det uttrycket att en son som föddes 1799 döptes till Adam Bonaparte efter ”den störste man samtiden äger och kanske verlden aldrig förr ägt”.

Memoarerna skrevs på Olstorp 1789-1811. Originalet är en handskriven i helfranskt band inbunden bok, som ingår som volym nr 4 i Schmiterlöwska samlingen på Krigsarkivet i Stockholm. Ett utdrag publicerades i Släkt och Hävd nr 4/2001 (fortsättningen på min vänbok), s 393-403. Vi får tacka Hans Schmiterlöw (f. 1921), ättens huvudman, för hans goda initiativ att publicera detta värdefulla manuskript av stort allmänt intresse.

Pontus Möller

Recension: Rysslandsbilden i Sverige. Från Ivan den förskräcklige till Vladimir Putin.

Av Torsten Burgman. Historiska Media, Lund (tr. Riga) 2001. 111 s. Ill.

Torsten Burgman, historiker i Lund, är ett välkänt namn för Släkt och Hävds läsare. Han har skrivit flera böcker om sina släktingar Cronhielm. Släkten Burgman från Umeå behandlade han i en artikel i SoH nr 3-4/ 1994, s 133-136 med tillägg i SoH nr 1/1996, s 40. I nr 1/2000 recenserade jag hans bok ”Adel, Präster, Borgare och Bönder. Essäer om förfäder och släkt.” I den boken fanns ett kapitel om hans morbror Sixten Wigardt, som 1917-1919 var verksam som svensk regeringsdelegat vid arbetet för tyska och österrikiska krigsfångar i Ufa-området nära Uralbergen. Hans berättelser om sina upplevelser bidrog till att gossen Torsten började intressera sig för Ryssland, det ryska språket och Rysslands historia. Hans doktorsavhandling 1965 handlade om ”Svensk opinion och diplomati under rysk-japanska kriget 1904-1905”.

Föreliggande arbete bygger på Burgmans tidigare forskningar om Ryssland tillsammans med nyare undersökningar. Dessa senare har klarlagt hur den under

1800-och 1900-talen dominerande rysskräcken i Sverige i hög grad har sin grund i ryska härjningar i norra Sverige i början av 1700-talet samt rysk ockupation av Västerbotten 1809. Burgmans förfäder ägde en gård i Södra Renbergsvattnet i Burträsk. Muntlig tradition har bevarats i släkten om grymheter, som ryska soldater, särskilt kosacker och kalmucker, begick mot civilbefolkningen i Västerbotten.

Ur den välskrivna och informativa boken skall här bara återges några belysande episoder. År 1819 besökte tsar Alexander Jakobstad i Österbotten. En bal anordnades till tsarens ära och stadens ståndspersoner inbjöds, bland annat greve-familjen Cronhielm af Hakunge. Greven hette Polycarpus Salomon Erik och var gift med kronofogdedottern Hedvig Regina Strömmer. Makarna hade tolv barn. Dottern Anna Sofia var trots föräldrarnas motstånd förlovad med en skomakare, Johan Henrik Svartström, med vilken hon gifte sig 1820. Anna skulle som blivande skomakarfru inte få delta i balen, men då hon var den enda som kunde dansa fransäs, fick hon trots allt dansa med tsaren.

I samband med borggårdstalet 1914 och byggandet av den första F-båten relateras en historia, som berättats av utrikesministern Johannes Hellners hustru Agnes Hellner (f. Ekman). När hon en gång under första världskriget besökte kungaparet på Solliden satt kungen (Gustaf V) och broderade, medan Viktoria försökte övertyga sin make om sin plikt att gå med i kriget på tysk sida. Till sist sade Gustaf: ”Tyst Viktoria. Jag räknar.”

Om en annan frände Nils Silfverskiöld har Burgman åtskilligt att berätta, bl.a. om hans konflikt med Hermann Göring vid Nils bröllop med Mary von Rosen på Rockelsta slott 1932. Göring, svåger till Marys far Eric von Rosen, hade lovat att inte hålla tal men reste sig vid middagen och utbringade ett leve för det nya Tyskland. Alla bröllopsgästerna reste sig och gjorde hitlerhälsning utom Nils och Mary. Enligt författarens mor Mary Burgman, Nils syssling, gjorde Nils ”röd front”-hälsning. Mary von Rosen-Silfverskiöld-Ahlgren har dock berättat för författaren, att paret endast satt demonstrativt, och att Nils hade en uppgörelse med Göring. Nils Silfverskiöld blev sedermera ordförande i Förbundet Sverige-Sovjetunionen.

Den nyligen bortgångne ambassadören Gunnar Jarring berättar i sina memoarer om Chrustjovs Harpsundsbesök. Skildringen är ytterst levande, präglad av Jarrings humor. Vi får möta Chrustjovs vodkadrickande och hur han sjöng duett med den svenske utrikesministern Torsten Nilsson, som väl hängde med när den ryske ledaren stämde upp gamla revolutionära sånger. Välbekant är att Chrustjov, ”Krusse”, som han kallades, ville byta ut sin utrikesminister Andrej Gromyko mot Torsten Nilsson. Erlander tog åter upp frågan om Wallenberg, vilket väckte den ryske ledarens misshag. Detta försvann emellertid under den omtalade roddtur, som den ryske regeringschefen gjorde med Tage Erlander i ekan på Harpsund. Tage utnämnde skämtsamt Chrustjov till amiral för Harpsundsflottan. Det hjälpte inte stort – när han kom tillbaka till Ryssland blev han avsatt.

Slutklämmen i boken lyder: ”Den gamla fruktan för Ryssland har alltmer försvunnit. Tron på ett fredligt Ryssland växte i Sverige, trots Putins krig i Tjetjenien. Sverige har fortsatt minskningen av sitt försvar.”

Pontus Möller