Etikettarkiv: Släkthistoriskt Forum

Recension: Äldre svenska frälsesläkter

Ättartavlor utgivna av Riddarhusdirektionen genom Fil. Doktor Hans Gillingstam. II Häfte 1, Stockholm (tr. Västervik) 2001, 121 s.

Det är oerhört glädjande att Hans Gillingstam fullföljer utgivningen av Äldre svenska frälsesläkter trots visst menföre i portgången. När riddarhusdirektionen kritiserade honom för att ha överskridit anslagen blev han inte arg och kastade yxan i sjön utan sade helt trankilt: Jag bryr mig inte om ifall jag får betalt eller inte. Jag fortsätter i alla fall, för det finns ingen annan än jag som kan göra jobbet.

Den här gången har han tillfredsställelsen att få stå som ensam utgivare. Det gick inte för sig med häfte 3 eftersom riddarhusdirektionen formellt utsett mig till utgivare med ansvar för finansieringen. Projektet skulle nämligen vara självbärande. Det blev för mig mycket spring och antechambrerande hos storfinansen för att få ihop de icke föraktliga summor som erfordrades, inte minst till Gillingstams honorar.

För att trösta Gillingstam erbjöd jag honom att bli min medutgivare. Jag minns mycket väl hur replikerna föll vid detta tillfälle. Jag: ”Hans! Jag tycker Du har gjort ett så fantastiskt jobb att Du förtjänar att stå som medutgivare. Hur skulle det här låta?: Utgivna av rhd genom Hans Gillingstam och Pontus Möller”. Hans: ”Nej, Ditt namn skall stå först, eftersom det är Du som har uppdraget.” Så klok kunde man vara då, men sedan förmörkades omdömet och vår vänskap fick ett abrupt slut, då han beskyllde mig för stöld. ”Stölden är ett faktum” skrev han nyligen i ett ärekränkande brev, som jag inte funnit anledning att besvara. Hoppas att jag i stället här har kunnat reda ut begreppen.

Nej Hans, jag har inte försökt stjäla Ditt verk eller ta åt mig äran av det, men jag var tvungen att fullfölja det uppdrag jag fått av min arbetsgivare. Kan Du inte förstå det?

Låt oss då övergå till att granska det nya häftet, som innehåller välkomna och välbe-hövliga stamtavlor över ätterna Gera, Grip, Gylta, Gädda, Hallkvedsätten, Likvids-sönernas ätt, Liljesparre, Peter Finvidssons ätt, Peter Ragnvaldssons ätt, Rossviks-ätten (tidigare ibland kallad Stjernbåt), Snakenborg, Stallare, Svan, Tre rosor, Vasa, Ängaätten (även benämnd Laurens Haraldssons ätt (ÄSF) och Snedbjälke av Ed (LagS)) och Örnsparre. Ättartavlan över Tre rosor (eller Göstaf Johanssons grefl. ätt, som den kallas i Schlegel & Klingspor), var särdeles efterlängtad eftersom man i tidigare framställningar inte ens kunnat få reda på när den utslocknade. Det var 1612.

För den som är intresserad av pikanterier kan nämnas att den siste grevens far söp ihjäl sig – fast det var ingen nyhet utan förut känt genom Gjörwell. Rossviksätten, som blev så illa misshandlad i PHT 1998:2 att den måste tryckas om i årg. 1999:1, uppträder nu i uppfräschat skick. Under Likvidssönernas ätt behandlas även de sannolikt befryndade Anund Hemmingsson och Anund Hatt (jfr J. Liedgren, Kammarmästaren Ingemar Ragvaldsson och hans arvingar i Släktforskarnas Årsbok 1988). Under ätten Lilliesparre finner man till sin glädje Olof Pedersson (känd 1490-1501), stamfar för de ännu fortlevande ätterna Hård af Segerstad och Hård af Torestorp. Ätten Snakenborg försökte jag utreda till häfte 3 av ÄSF men jag fick ge upp på grund av för många lösa ändar och personer utan känt samband. Gillingstam biter huvudet av skammen och konstaterar nyktert att ett antal personer med detta namn, som uppträder i Sverige under 1300- och 1400-talen, inte går att genealogiskt placera. Särskilt bittert känns detta, när Ida Pedersdotter (Falk) på Gladsax i Skåne 1398 namnger sina blodsfränder utan att man för den skull kan klara ut släktskapen.

Hans Gillingstam är känd för att vara en formidabel korrekturläsare, men här har han inte lyckats lika bra som tidigare. Ett antal tryckfel har insmugit sig i denna utgåva. I Förordet står t ex att ”Alla texter digitaliseras kontirnuerligt.” I förkortningslistan får man veta att SoH skall utläsas Sälkt och Hävd. Schlegel & Klingspor har utgivit ”Den med sköldebref förlänade men ej å Riddarhuset introducerade svenska adlens (läs: adelns) ättar-taflor.” På s 69 hänvisas till Renterdahl, Sv. kyrkans hist. Författaren hette Reuterdahl.

Det är Riddarhusets förhoppning att inom en inte alltför avlägsen framtid få ge ut fortsättningen av del II i form av ett andra häfte, vilket också rimligen blir bokverkets sista. Enligt planerna kommer det att innehålla artiklar om 25 ätter, även dessa författade av dr Gillingstam. Ett omfattande person- och ortnamnsregister kommer att införas i häfte 2 täckande hela bokverket. Måtte krafterna stå bi till slutförandet av detta imponerande livsverk!

Pontus Möller

Annonser

Recension: Svensk Biografisk Veterinärmatrikel. Del 2

Sammanställd och redigerad av Barbro Hellgren, FK, Bibliotekarie. Utgiven av Stiftelsen Veterinärhistoriska Museet. Skara (tr. Lidköping) 2001, 412 s. Ill. Boken kostar 400 + porto och kan beställas från Veterinärhistoriska Museet, Box 234, 532 23 Skara. Tel: 0511-672 47. Fax: 0511-672 43.

Denna del omfattar veterinärer, som avlagt examen 1928–1975. Härmed har det första av Gösta Björkmans fond finansierade projektet slutförts. Närmare om generaldirektören Gösta Björkman (1907-1988) och hans fond se min recension av del 1 i SoH nr 2/1999, s 344 f. En porträttskulptur av Gösta Björkman utförd av Astrid Winther är avbildad på försättsbladet.

De genealogiska uppgifterna omfattar födelse- och dödsdata samt -ort, föräldrarnas namn med tilltalsnamnet understruket, födelse- och dödsår, samt yrke.Under familjeförhållanden redovisas maka/make eller sambo med motsvarande data samt barn med namn (ibland endast tilltalsnamn), födelseår och yrke.Tryckta skrifter redovisas i bilaga. Specialintresse/hobby är oftast medtaget. Det kan variera från trädgårdsodling och kapplöpningshästar till musik, ornitologi, tennis.En mycket vanlig hobby är fotografering.Ibland får man litet extra släktupplysningar på köpet: ”släkt med veterinär Axel Billström gm dennes hustru Selma Lundberg” eller ”veterinär Jonas Ottander (1896-1964) är farbror och faster är Lissie Åfelt, g m veterinär Emanuel Åfelt (1871-1940)”, ” hustrun Karin är brors barnbarnsbarn till länsveterinär Ernst Schough (1838-1930)”. Denna extra bonus är mycket välkommen.

I förordet harangeras Barbro Hellgren för de egenskaper, som är nödvändiga för att slutföra ett arbete av detta slag: envishet, tålamod och noggrannhet, parad med diplomati och utåtriktad läggning. Det sista tror jag syftar på hennes förmåga att handskas med folk ”som inte vill vara med” eller ha några uppgifter om sig och sin familj publicerade. Det är ett växande problem eftersom det efter 1 oktober 2001, då personuppgiftslagen började gälla fullt ut, inte är lika lätt att få uppgifter ur officiella källor. Man måste t ex veta de fyra sista siffrorna i personnumret. När jag frågade på SPAR-nämnden hur man skulle gå tillväga för att få reda på dessa, fick jag det förbluffande svaret att sådant numera blott får efterforskas av polis och tull. Därmed är ju all vetenskaplig släkt- och personforskning i det här landet omöjliggjord. I ett brev till SPAR-nämnden besvärade jag mig över detta, vilket ledde till att jag fick dispens för att fullborda ett pågående forskningsprojekt, för vilket jag fått betalning i förskott. Det kallas för offentlighetsuttag av personnummer och födelsehemort och är nog inte allom givet att få tillstånd till.

På ett löst blad finns Rättelser och tillägg gällande del 1. Det vore väl strunt om jag inte skulle kunna bidra med något till del 2. Min käre vän och styrelsekollega i Personhistoriska Samfundet bankdirektören Bertel Rennerfelt är tyvärr inte längre i livet. Han dog år 2000 (s 205). Ett tryckfel har jag också lyckats hitta: K Positionsartelleriregementet (s 410).

I slutet av boken finns en kronologisk förteckning över veterinära tjänster och tjänsteinnehavare, sammanställd av Olle Hellgren, leg veterinär. Den är uppdelad på följande underavdelningar: Centrala verk m m, Civila veterinärväsendet och Militära veterinärväsendet. Jag ropar ett uppmuntrande: BRAVO!

Pontus Möller

Recension: Svenskt Biografiskt Lexikon. Häfte 154. Scheele – Schröder

Stockholm 2001. 160 s. Ill.

I detta häfte finns endast en släktartikel: Scheffer. Stamfadern Ivo Scheffer (f 1540) var landsdomare i Nieder-Erlebach, Franken, Tyskland. Hans sonson Johannes Schefferus (1621-1679), född i Strassburg, kom till Sverige och blev professor Skytteanus i Uppsala 1648. En son till honom adlades 1689, delvis på grund av sin fars och morfars Johannes Loccenius´ förtjänster med namnet von Scheffer, men denna släktgren dog ut på svärdssidan 1752. Johan von Scheffers yngre bror Peter Scheffer (1657-1731), som var landshövding i Skaraborgs län och senare president i Svea Hovrätt, blev friherre 1719. Han ägde bl a Stora Ek i Västergötland. Söner till honom var riksrådet greve Carl Fredrik (1715-86), kanslipresidenten greve Ulric (1716-99) och fältmarskalken Pehr Scheffer (1718-90). Alla tre bröderna dog barnlösa. Kusin till dem var Henrik Theophil Scheffer (1710-59) som var myntproberare och naturaliserades som svensk adelsman 1756. Från honom härstammar de nu levande medlemmarna av adliga ätten nr 1975. Fårdala i Åsle sn, Västergötland, instiftades 1788 av fältmarskalken till fideikommiss för denna släktgren. Gården såldes 1913 och försäljningssumman avsattes till fideikommiss-kapital.

Släktartikeln är författad av Lars-Olof Skoglund med bidrag av Clara Nevéus om statsheraldikern C. G. U. Scheffer (1909-81). Denne hade tidigt sin livsväg utstakad för sig. Han skulle bli hovman men först och främst riksheraldiker. Det gick inte riktigt efter ritningarna. Riksheraldikerämbetet gick i graven under svåra konvulsioner – äldre tidningsläsare minns säkert de upprörande skildringarna av slagsmål och handgemäng i ämbetets lokaler. Scheffer slogs med rivalen Bengt Hildebrand och det påstods på stan att den senares byxor sprack, men så var det inte. Jag har talat med ett ögonvittne, kontorsbiträdet fru Erna Lundberg, som var behjälplig med att tråckla fast Bengt Hildebrands rockärm, som slitits loss. Om de interna stridigheterna på rhä kan man läsa kortfattat i Bengt Rurs artikel Arvid Berghman, heraldikern i PHT 1999:1, s 46 f. Scheffer utnämndes 1955 (tf 1953) till förste arkivarie och statsheraldiker i riksarkivet och förblev på denna post till sin pensionering 1974.

Vid hovet blev han kammarjunkare 1946, kammarherre 1955 och ceremonimästare 1973-79. Trots att han skötte sina hovuppdrag med största möjliga precision och ackuratess, blev han besviken – på monarken. Jag hörde honom en gång säga: Kungen fjäskar och ställer sig in hos människor på vänsterkanten. ”Oss, som han vet att han kan lita på, bryr han sig inte om.”/Ovanstående grundar sig på personlig bekantskap. Jag var amanuens hos Scheffer på heraldiska sektionen i 7 år 1956-62./

Pontus Möller

En kassabok från 1940

En kassabok från 1940 flöt upp när jag städade i mitt rum häromdagen. Det kan kanske vara av intresse att jämföra prisnivåerna då och nu. Jag bör förutskicka att jag vid årets början var 18 år, tog studenten den 23 maj och körkort den 26 juni. Under sommaren praktiserade jag som dräng på en gård i Uppland. Det behövdes frivilliga som hjälp i jordbruket, då så många var inkallade. Vi var två pojkar, som ställde upp mot fri bostad och fritt vivre. Vi fick äta hos husbondfolket. Vi upptäckte snart att alla på gården hade namn på -man. Godsägarn hette Ljungman, rättarn hette Engman, lagårdsförman hette Bäckman och fördrängen Uppman.Vad var då naturligare än att vi antog ett nom de guerre och kallades oss pojkarna Drängman. ”Uppå vind hos Engmans bodde tvenne Drängmans”. Några reskostnader uppstod aldrig, vi cyklade vart vi än skulle. Ett konto, som dyker upp då och då är cykelreparationer. Men jag vet bestämt att jag själv kunde laga punkteringar. En spårvagnsresa kostade mellan 10 och 50 öre beroende på vart man skulle. Broavgift 10 öre fick man betala om man skulle passera Lidingöbron.Större investeringar krävdes för körkortet: Bilskolan skulle ha 20 kronor och besiktningsman 10. Jämfört med vad det kostar idag är det småpotatis. Läkararvodet var 10 kr och 1.75 kostade det att klippa sig (rörande!). På café fick man betala 25 öre och en bakelse kostade 5 öre. Ibland slog man på stort och gick på krogen, men det var inte så dyrt det heller. I januari gick det på 1.50 med dricks.I maj slog jag mig lös riktigt: middag på Excelsior 1.35 + 15 öre för cigarretter. En grogg kostar vanligen 1.15 men även en för 2.35 förekommer (en s.k. ”dubbel lätt”?). Sen kunde det bli 15 öre för ”kabinett”, om man behövde uppsöka ett publikt avträde. En enda taxiresa är registrerad. Den skedde i mars till min brors bröllop på Cecil. Priset var facila 3.70. Entré till Skansen kostade 75 öre men ett besök på Gröna Lund drog hela 5.56, men då ingick berg & dalbana samt vin och cigarr.
Bio kostade vanligen 1.85, vartill kom 10 öre för ett program, som var påkostat och innehöll samtliga rollistor. Dagens Spegelbilder fick man se för bara 85 öre. Nästan varje dag köpte man gott, men bara för 10 öre. Det fanns chokladkakor för 10 öre och sådana, som kostade 25 öre, men de var alldeles för dyra för min kassa.Under kriget, när det var ont om choklad försvann 25-öreskakan ur handeln och såldes bara till värnpliktiga på markan. Efter kriget kom den tillbaka, men då kostade den 10, 15 och nu närmare 20 kronor. Ett utmärkt mått på inflationen.Jag skäms att säga att jag rökte, snorvalp som jag var. På tobak slösade jag bort 3.85 och på piprensare 25 öre.En majblomma kostade 10 öre och lika mycket skänkte jag till neutralitetsvakten. Ett frimärke fick man för 15 öre och ett telefonsamtal kostade 10 öre, byxpressning 50 öre och skomakarn tog 15 öre (för vad?).

Ett besök på restaurang Alhambra den 23 juni förtjänar att återges på grund av specifikationen: Småvarmt 2-, öl 55, sup 90, kaffe 50, punsch 1.65, grogg 1.90, dricks 1-. Summa summarum 8.50. Håhå jaja, den gamla goda tiden! Vilken tur att man var ung då, när det ännu var billigt att leva. Man behövde inte råna en bank för att få ihop till livets nödtorft (jfr Tusenbröder!).
Vänliga hälsningar
Pontus Möller

P S Gården i Uppland, där vi tjänade dräng, var Lisinge, Rimbo.

Tavlor kan också berätta (om släkten Kuylenstierna)

Av Pontus Möller

Det var fascinerande att läsa om Kent Anderssons annorlunda gravstensinventering i Släkthistoriskt Forum nr 2/02. Inte minst beroende på att Margareta von Lietzen, den sista av släkten Kuylenstierna som begrovs under kyrkgolvet i Örsås kyrka, är min anmoder. Talet om de många barnen Kuylenstierna som också skulle ligga där förbryllar en smula. I Elgenstiernas ättartavlor nämns ingenting därom. Maken, major Wilhelm Johansson Kuylenstierna, dog på sitt boställe Kallela i Finland och ligger begraven i Åbo domkyrka. Han var son till skeppskaptenen Johan Kuyl, som adlades Kuylenstierna 1693. Dennes far Wilhelm Jansson Kuyl, var en riktig sjöbuss som luktat krut. Jag har hans porträtt på väggen hemma.

Wilhelm Janson Kuyl

Wilhelm Janson Kuyl

På baksidan står: ”Wilhelm Jansson Kuyl, Capitaine wid Amiralitet, förde i konung Carl X tid ett svänskt Örlogs skepp i Bataillje i Sundet emot Danska Flottan och utmärkte sig därvid så mycket att konungen tillbjöd honom Adelskap, men då han det undan bad sig skänkte konungen honom 1000 Ducater och en dyrbar Värja.”

Wilhelms och Margaretas äldste son Johan Anders Kuylenstierna instiftade Landsjö i Kimstads sn (Ög) till fideikommiss för ätten. Eftersom han var barnlös övergick fideikommisset till hans brorson Johan Carl (1769-1852), som var direktör för Göta kanalverk och upphöjdes i friherrligt stånd 1832. Hans enda son hade dött vid två års ålder, varför baronen själv slöt sin ätt. Landsjö gick till hans brorson, sjökaptenen Johan Wilhelm, vars son Otto Fredrik succederade. Denne var bara 15 år när han tillträdde fideikommisset och kände nog inte det ansvar man har rätt att kräva av en fideikommissarie. Han förde ett lättingsliv, tullade flitigt flaskan och när han blev full sköt han till måls på familjeporträtten. De som råkade ut för detta var bl a överstelöjtnanten Johan Staël von Holstein och hans gemål Christina Möller, landshövdingedotter från Narva. Tillnyktrad skämdes Otto över sitt dåd, rullade ihop tavlorna och lade dem i en tunna i stallet. Johan, som låg ytterst, blev uppäten av råttor, som är mycket förtjusta i målarfärg.

Christina Möller

Christina Möller

Vackra Christina, som låg innerst, klarade sig så pass att hon gick att restaurera, när min mormors bror Alexis Kuylenstierna (”Mustafa”) tog över 1906. Fortfarande kan man dock se spåren av kulhålen.

Ett annat nidingsdåd bör inte förgätas. På Landsjö fanns ett gårdsarkiv med gamla åtkomsthandlingar, däribland medeltida pergamentsbrev. Dessa eldade Otto upp. Orsak: Han kunde inte läsa dem och tyckte därför att de var värdelösa. Hans ogifta systrar var av samma skrot och korn. På Landsjö fanns en präktigt arbetad silverkanna om 176 lods vikt med Kuylenstiernska vapnet på locket och inuti följande inskription: ”Till tacksam hugkomst af Öfversten och Riddaren af Svärds-Ordens stora kors Herr Carl Wilhelm Kuylenstjernas tappra förhållande i sjöslaget vid Hogland den 17 juli 1788”. Att denna kanna var fideikommiss bekymrade inte systrarna, som sålde den till silversamlaren Falk Simon.

Alexis Kuylenstierna blev officer vid Södermanlands regemente, där både hans far och farfar varit chefer. Men när hans ungdomskärlek, kusinen Ewa Sparre, mot sin vilja giftes bort med en elak och otäck greve, begav sig Alexis ut på långväga resor till exotiska platser som Arabien, Palestina, Syrien, Mesopotamien, Persien, Indien, Kina, Manchuriet, Korea, Mongoliet och Ryssland men framför allt Turkiet, där han hade haft släktingar på Karl XII:s tid. Han finansierade resorna genom att skriva reseberättelser i Dagens Nyheter och Berliner Tageblatt. Så småningom blev det också flera böcker. I Dagens Nyheter skrev han senare också kåserier, utgivna under titeln ”Klagovisor”. I dåtida skämtteckningar avbildades han åtföljd av en tam kamel vid namn Timur. Som ett prov på hans av drastisk humor präglade stilkonst må här återges en skildring av ett besök på en kinesisk badinrättning.

”Som jag fått höra talas om, att en inrättning så otrolig som ett kinesiskt bad existerade i Kai-fong, beslöt jag att följande morgon före soluppgången pröfva detsamma. Så begaf jag mig i månsken insvept i en fårskinnspels och för resten ingenting till badhuset, en rätt sval promenad på tio minuter i en temperatur på – tre grader. Jag fördes in i en halfmörk sal, där en naken kines rusade på mig, beröfvade mig mina få klädesplagg. Som en missdådare, som föres till afrättsplatsen, leddes jag så genom en kolmörk, fuktig, ljum, obehagligt slipprig och säkerligen smutsig korridor till en halfmörk sal, fylld med vattenångor. Där nedstoppade bödeln mig i ett cylinderformadt hål utan botten, i hvilket jag hindrades från att försvinna genom två urhålkade träskifvor, som passades omkring min hals. Då jag på detta sätt blifvit upphängd, fylldes hålet med nära kokpunkten varande vatten.

Så lämnades jag att filosofera öfver lifvets skickelser utan förmåga att själf taga mig upp ur mitt fängelse, där jag kände eller tyckte mig känna, hur det heta vattnet löste köttet från benen. Då den nakne barbaren ansåg, att jag var tillräckligt genomkokt drog han upp mig såsom man drar korken ur en butelj, vände mig ett par gånger på en glödhet stenskifva, så att jag äfven skulle bli litet stekt samt kastade mig slutligen i ett stort, med något svalare vatten fylldt stentråg. Där börjades en bearbetning i jäm-förelse med hvilken den turkiske badmassörens behandling är en barnlek. Mongolen slog mig med träskifvor, nöp mig, trampade på mig, gnodde mig med rysliga trasor och slog slutligen, sedan han tröttnat, en skål kokhett vatten öfver mitt hufvud. Så släpades jag genom de smutsiga korridorerna ut i den första salen, där temperaturen säkert ej öfversteg + 10 grader Celsius, ikläddes min pels och tvangs att förtära två koppar skållhett te, hvarefter jag kördes på porten för att vandra hem under soluppgångens ingalunda blida temperatur. Jag kan ej annat än förvåna mig öfver, att jag lefver efter allt detta.” (Bland Kineser och Mongoler. Resor af Alexis Kuylenstierna (”Mustafa”). Första delen. Stockholm 1900-01, s 231 ff. Resan företogs i februari 1899).

Det ligger i sakens natur att han under sina resor upplevde många svåra strapatser och stundom befann sig i livsfara. Jag citerar ur boken ”Äventyr bland turkar och araber” (Stockholm 1912), s 40, om en färd till häst som han med en följeslagare företog från Aleppo till Iskenderun, då de fann sig förföljda av tre rövare. ”Avståndet mellan dem och oss minskades nästan ej alls, och svårigheten att sikta under den starka farten och i den osäkra belysningen gjorde, att vi ej gärna kunde bli träffade annat än genom en slump. – Slumpen kom emellertid. – Där tjuter en kula bakom mig, och min vänstra arm hänger domnad, tung som bly, utan att jag egentligen känt eller känner någon smärta. Detta var dock något för starkt även för en fridens man sådan som jag. Jag vet ej vad för en krigisk anda som for över mig i en hast, men jag vände mig i sadeln, släppte tyglarna och sköt, siktande på den närmaste rövaren, vars röda fez lyste i månskenet. Utan något slags besinning sköt jag ut revolverns alla sex skott, trots att mannen redan vid andra skottet tumlade baklänges och störtade av hästen. Jag tror, att om revolvern haft hundra skott, jag skulle fortsatt att skjuta ut dem allesammans i ursinnig förbittring.

Under hela tiden fortsattes emellertid ritten med oförminskad fart. Ali underrättar mig att de två återstående rövarna stannat, men jag räcker honom i alla fall revolvern till omladdning. Själv kan jag ej ladda den. Min vänstra arm är obrukbar och blodet silar ned över fingrarna.” En bydoktor i en mindre stad fick åtminstone slut på blödningen och anlade ett provisoriskt förband, men det rubbades under den fortsatta ritten till Iskenderun och blodet började åter sippra igenom. Därifrån togs en fransk båt till Pireus. ”Fem dagar senare var jag i Aten, där jag en månads tid fick plåstra med min genomskjutna arm. Såret var från början ofarligt, men genom vanskötsel hade det blivit ganska elakartat, och jag måste låta bränna det flera gånger i Aten för att hindra kallbrand. Sedermera läktes det visserligen, men gick redan påföljande sommar åter upp, vilket därefter upprepades nästan regelbundet varje år under flera års tid.”

Revolvern är alltjämt i släktens ägo och vårdas som en dyrbar relik. Andra kära minnen är två kinesiska pass i storleken 42×50 cm och hans kinesiska visitkort med texten Ki lien hsi ah, vilket betyder ”hög herre, mycket underlig”. Gissa om det roade Alexis. Han tyckte nog att det var på pricken.

Slutet på sagan gick i dur. År 1906 dog odågan på Landsjö och Alexis´ farbror, auditören Carl-Wilhelm Kuylenstierna, som stod närmast i tur, avstod såsom ogift och barnlös fideikommisset till sin brorson, som genast satte i gång att rusta upp det.

Och så kunde han äntligen gifta sig med sin Ewa, som blivit skild från den otäcke greven. De blev mycket lyckliga men kunde tyvärr inte få några barn. Greven hade satt p för det. Hur får ni försöka lista ut själva.

Furstinnan Troubetzkoys öde klarlagt.

(jfr ShF nr 4/2001 s 1-3)

Birgitta Sandström, museidirektör, Zornsamlingarna, Mora, hade svaret på frågan: Men vart tog hon vägen? I brev till Släktforskarförbundet av den 26 oktober 2001 har hon bl a hänvisat till en artikel av John S. Grioni ”Swedes in Troubetzkoy´s Life”, som stod att läsa i Konsthistorisk Tidskrift 1984, s 121-124, och som bl a beskriver den nära vänskapen mellan paret Troubetzkoy och Anders Zorn. De båda konstnärerna träffades i Paris 1900 under världsutställningen där. Paul och Elin besökte Mora i augusti 1908, Zorn gjorde två etsningar av Paul och denne gjorde en skulptur av Zorn medan han etsade. De besökte också Zorns halvsyster Mejt i Orsa och Mejt omtalar särskilt att hon dansade med ”prinsen”. Furstinnan fick ett ”moraband” samt en Moradräkt. När paret återvänt till Paris gick hon till fotografen iklädd denna dräkt och skickade ett av fotona till Zorn signerat ”från en Morakulla”.

Min gissning att Elin Sundström var en vacker flicka blir till fullo bekräftad. Grioni skriver: ”She was a beautiful, vivacious blonde, much younger than he was … and shortly after their meeting she became Prince Troubetzkoy´s wife and favourite subject”. Att hon varit gift förut samt övergivit man och barn känner författaren inte till. Namnen på hennes föräldrar är också förvanskade. Att hon varit hans favorit- modell, antingen klädd eller oklädd, framhålls särskilt: ”her sparkling eyes and smiling features inspired many of his sculptures, paintings, drawings and etchings”.

Hon poserade bl a för en bronsskulptur med Pierino, deras enda barn, ”a lovely boy who died prematurely in Paris on Christmas Eve 1907”. Han var född i finska Karelen.

Jag citerar nu Birgitta Sandström: Paul Troubetzkoy var verkligen en stor konstnär. Han levde framför allt utomlands men kallades av tsaren till Moskva 1897 för en lärartjänst vid ryska konstakademien. Han har bl a gjort ryttarstatyn över Alexander III i S:t Petersburg, som avtäcktes 1909 efter tio års arbete. Från 1906 var han bosatt i Paris och var en av de mest uppskattade porträttskulptörerna vid den tiden. Många av tidens ledande kulturpersonligheter avbildades av honom. 1911-21 bodde han i USA, där han också gjort flera offentliga skulpturer. ”Princess Troubetzkoy´s elegance created a great sensation in America, her name appearing almost as often as his in the society-pages of the press” (Grioni).

Så slutet på historien: Elin dog den 24 juni 1927 vid 42 års ålder enligt Grioni (rätteligen 44 1/2) och begravdes bredvid sin son på Montparnasses kyrkogård. Troubetzkoy övervägde att ta sitt liv. Hon hade varit hans ständiga följeslagare och modell i 25 år, hade skött hans affärer och korrespondens och hade stor del i hans framgångar. George Bernard Shaw skrev till änklingen: ”I don´t think Elin would have liked being an old woman. Perhaps she felt that, and felt also that you will be a magnificent old man: and so she resolved to die first”. Grioni vet också berätta att Pauls andra fru, som stod omnämnd i dödsattesten, var engelska. En fråga utan svar har blivit uttömmande besvarad. Tack Birgitta Sandström!

Svensk frånskild fru blev rysk furstinna Troubetzkoy

Mina vänner Örjan och Ludmila Werkström håller på att upprätta ett personregister till den svenska S:ta Katarinaförsamlingens i S:t Petersburg vigselbok, som efter en räddningsbragd på 1930-talet förvaras i det svenska riksarkivet.1 Därvid råkade de på en notis om ett giftermål, som ingicks 1905 13/10 (26/10 nya stilen) mellan artisten Paul Troubetzkoy, född i Italien, ungkarl, 39 år, fader Peter Troubetzkoy, och Elin Sofia Sundström, född i Stockholm, 22 år, skild från litteratören Adolf Lennart Nygren, fader kapten Sundström. Brudgummen tillhörde engelska kyrkan, bruden S:ta Katarina.2 Ludmila Werkström, som har ryska till modersmål, har tolkat och översatt texten. Örjan Werkström, som är kännare av rysk adel, insåg genast att vi här har att göra med en medlem av den illustra fursteätten Troubetzkoy, ehuru han ej är medtagen i Jacques Ferrands genealogi över släkten.3  Detta får sin förklaring om man slår upp i Ikonnikovs stora verk La Noblesse de Russie.4 Där hävdas nämligen att Peter Troubetzkoy inte var lagligen skild från sin första hustru, då han gifte sig med den amerikanska sångerskan  Ada Vinans, varför barnen i detta äktenskap inte i Ryssland erkändes som legitima furstar. På Internet fann man dock lätteligen upplysningar om ”Prince Paolo”, som visade sig vara en mycket framstående skulptör, tidvis verksam i USA.5 Enligt införskaffat födelsebevis föddes han 1866 15/2 i Intra nära Lago di Maggiore, Italien som son till Pietro Troubetzkoy och Ada Vinans. Han dog vid 72 års ålder 1938 12/2 i Suna di Novara (numera i kommunen Verbania) men hade då en annan fru vid namn Rhoda Muriel Marie Sommervell, nata Boddan.6 Vad som hänt hans första svenska fru har ännu ej gått att klarlägga.7 Samma dag, som äktenskapet ingicks, föddes en son Pierre (Petr Pavlovitch), som enligt Ikonnikov dog ”en bas age”.

Vem var då denna obekanta furstinna? ”Kapten Sundström” eftersöktes i Krigsarkivet men någon lämplig barnafader stod inte att upptäcka där. Lösningen fanns i Hedvig Eleonora församlings födelsebok: 1882 12/12 föddes och 1883 4/1 döptes Elin Sofia, dotter till Machinisten Lars August Sundström, 39 år, och h h Anna Augusta Gynther, 38 år, Stora landsvägen 4.8 Makarna vigdes 1882 19/3. Moderns rätta namn var H u l d a Augusta Anna. Hon var född i Karlskrona Tyska församling 1844 24/10 och dog 1897 12/9 på Sabbatsbergs sjukhus (bokfört i Adolf Fredriks församling) av hjärnblödning. Hennes föräldrar var majoren Martin August Gynther och Sofia Vilhelmina Boell.9

Elin Sofias far Lars August Sundström var född i Motala 1843 31/10 och dog 1902 13/8 å Ångfartyget Oskar II (bokfört i Stockholms Storkyrkoförsamling) av paralysis cordis.10  Dottern gick i Franska skolan åtminstone åren 1892-97, varefter hon for till Amerika.11 Återkommen 1902 fann hon sig både fader- och moderlös och flyttade då ihop med journalisten Adolf Leonard Nygren,12 med vilken hon fick ett ”oäkta” barn  S v e n Adolf Nygren, * 1903 28/2 i Klara och legitimerad genom föräldrarnas vigsel 1904 19/6.13 Genom Stockholms stads konsistoriums skiljobrev 1905 21/314 upplöstes äktenskapet sedan hon ”öfvergifvit och förlupit sin bemälde man” och även övergivit sin lille son, som uppfostrades av fadern och blev en betydande man inom biograf- och filmbranschen.15  Den äventyrliga flickan for, som ovan visats, till S:t Petersburg och blev rysk furstinna.16 De språkkunskaper hon förvärvat i Franska skolan och i Amerika var tydligen tillräckliga. Dessutom har man skäl förmoda att hon var vacker. 

Så några ord om hennes fädernehärstamning. Fadern Lars August Sundström var som nämnts född i Motala 1843 31/10 som son till traktören Lars Sundström och dess hustru Gustafva Kinnwall (32 år) från Gästgivaregården.17 Änkomannen och smeden vid mekaniska verkstaden Lars Sundström vigdes 1837 1/1 med Gustafva Kinnwall, född enligt uppgift 1811 i Undenäs (ej anträffad i födelseboken där). Lars Sundström var ända till sin död i lungsot 1855 2/9 skriven som dräng på Spolegården i Motala. Denna gård ägdes av svärfadern, trädgårdsmästaren, byggmästaren, kvarnarrendatorn, kyrkvärden och nämndemannen Jonas Kinnwall, som var född 1797 13/12 i Vinnerstad (E)18 och dog 1866 10/10 som hemmansägare på Spolegården. Hans hustru Maria Pehrsdotter, född enligt uppgift 1786 6/3 i Undenäs (R) men där ej anträffad, hade tidigare varit gift med mjölnaren Anders Lundqvist  (* 1776 13/9 i Vinnerstad, † 1821 21/4 i Holm Norregården, Motala, av lungsot). När Jonas Kinnwall gifte sig 1822 29/9 i Motala kallas han Trägårdsmästare, Enkling utan Barn, 24 år, medan bruden Maria Pehrsdotter var Mjölnare Enka, 37 år, ”äger en dotter, styfdotter till afl. Lundqvist”. Därmed avses givetvis Gustafva, vars fader tydligen är okänd. Kinnwalls änka levde till 1870 23/12, då hon dog på Markebo i Motala sn hos en sin dotter och svärson, 84 år 9 mån. och 17 dagar gammal. För att få död på Gustafva krävdes en vidlyftig undersökning. Hon flyttade ofta och skrevs 1877 på församlingen eftersom hon ”ej varit här på flera år” utan vistats i Stockholm med sin son. 1882 kom hon emellertid tillbaka utfattig och hamnade då på församlingens s k ”löslista”. Senare intogs hon på Fattighuset och 1891 på Motala landsförsamlings vårdanstalt Holstensgård, där hon dog 1893 19/6 av ålderdomssvaghet, 81 år gammal.

Lars Sundström uppges i Motala husförhörslängder vara född 1802 8/1 i Brunneby (E). På detta datum finns emellertid ingen Lars i födelseboken, utan siffrorna ha tydligtvis blivit omkastade, ty 1802 1/8 föddes Lars, son till torparen Lars Ersson och hustru Johanna Lisa Larsdotter (35 år) i Stora Alorp, ett torp på Kungs Norrby ägor. Längre trodde jag mig inte kunna komma på denna linje, men vid ett förnyat besök på Riksarkivets filial i Arninge kom jag ytterligare minst ett led bakåt. I en husförhörslängd (Brunneby A I:4) stod upptagna under Alorp i Hiässa rote: Torp. Lars Ersson, * 1769 i Herrberga, och hustru Johanna Lisa Larsdotter, * 1768 i Brunneby. Till yttermera visso fann jag i vigselboken C 2, att 1795 16/1 vigdes Drängen Lars Ersson från Normlösa och tilkommande Brukare af Hjässa och Pigan Johanna Elisabet Larsdotter i Kårgården. Den sistnämnda var född 1768 14/1 som dotter till Lars Larsson (* 1735) och hustru Stina Hansdotter (* 1734) i Bensätter, senare i Kårgården. Lars Ersson återfanns mycket riktigt i Herrberga C 2: 1769 16/9 om morgonen föddes Lars, mjölnaren Eric Anderssons och hustru Maria Biörns barn i Öjebro. 

Om Eric Andersson fann jag en hel del vid en noggrann genomgång av Herrberga kyrkoarkiv. Först ur vigselboken (C 2): 1748 18/9 vigdes drängen Erich Andersson från Wiby By och Rusthållare Änkian hustru Brita Jönsdotter i Öjebro qwarnby. Dos (morgongåva): 30 Lod Silf:r och 2 Ducater. Hustrun dog 1755 (begr 23/2) i Öjebro av hetsig sjukdom och bröstvärk, 50 år och 4 månader gammal. Änklingen gifte om sig 1759 i september med dygdesamma pigan Maria Larsdotter Biörn, Brogården uti Öjebro. Morgongåva efter Lag. Mjölnaren Eric Andersson ifrån Öjebro dog av rötfeber 1772 26/12 på sitt 55 år. Han bör alltså ha varit född 1717 men Viby födelsebok börjar först 1721. Änkan Maria Björn blev omgift med riksdagsmannen Anders Svensson i Nederlösa, Normlösa, och dog där 1783 9/11 av lungsot, 41 år och 8 månader gammal (Normlösa C 4). Jfr Vifolka härads bouppteckningar 1783 2-3/12, varav också framgår att den avlidnas bror var mjölnaren Carl Sundström i Mjölby  – därifrån kom alltså namnet Sundström.

Noter:

1 Bengt Jangfeldt, Svenska vägar till S:t Petersburg, Trelleborg 1998, s 325; Georg Luther, Herdaminne för Ingermanland II, Helsingfors 2000, s 108.

2 S:ta Katarina församlings personalbok 1906-1920, p 713, RA.

3 Jacques Ferrand, Les Familles Princieres de l´ancien Empire de Russie, 1, Deuxième Édition, Paris 1997.

4 Nicolas Ikonnikov, La Noblesse de Russie, Tome R 2, Deuxième Édition, Paris 1962, s 421 f.

5 Han fullbordade 1911 en berömd bronsstaty av Franklin D Roosevelt (The Grove Dictionary of Art). Meddelat av Örjan Werkström.

6 Certificato di morte et di nascita, utfärdade av L´Ufficiale d´Anagrafe, Comune di Verbania den 23 mars 2001. Utdragen införskaffade av Örjan Werkström. Verbania bildades 1939 genom sammanslagning av de tidigare samhällena Intra, Pallanza, Fondotoce och Suna.

7 Sven Nygren avled 1990 21/9 i Stockholm, Västerleds förs., och efterlämnade enligt bouppteckning (Rotel III nr 1071/1991) änkan Dagmar Amalia f. Törnberg, som emellertid dog redan 1991 3/6, samt två döttrar, Marianne Lund och Gun Edwall, som jag hoppades skulle kunna sitta inne med några upplysningar om sin farmor. Innan jag hann kontakta dem dog båda två, den yngre 2000 19/1 och den äldre 2001 8/5 (meddelat av Örjan Werkström).

8 Hedvig Eleonora C I: 30, fol 506, SSA.

9 Karlskrona tyska församling C I:3, LLA. Brev 9 mars 2001 från fil lic Bengt Mattsson, Karlskrona. Jfr Svenska släktkalendern 1963, s 220.

10 Vid utflyttningen från Motala till Stockholm 1863 23/10 (nr 113) kallas han undermachinist på Arboga – tydligen en ångbåt. 

11 Rotemansarkivet, Mantalsbok, 5:e roten, Arkiv 26. G 21A/6.

12 Adolf Leonard Nygren * 1881 31/3 i Maria Magdalena församling, 5:e barn till arbetskarlen Lars Andersson Nygren, 49 år, och Maria Christina Andersdotter, 44 år, Gamla Prästgårdsgatan 28. Redaktör Adolf Nygren avled 1938 2/10 i Stockholm S:t Göran av Cancer oesophagi. Ende arvinge var sonen, redaktör Sven A Nygren, Leksandsvägen 24, Nockeby (Bouppt. 1938-II-2404, SSA).

13 Klara C I d 8, uppslag 78, E II a 13: Lysning N:o 79/1904 och E III 5: Vigsel N:o 86/1904, Domkyrkoförsamlingens kyrkoarkiv, Stockholm.

14 Stockholms stads konsistorii protokoll år 1905. Stockholms Domkapitel A I: 255, SSA.

15 Svenskt biograf- och filmfolk i ord och bild. Huvudred.: Sven Nygren, Uppsala 1940, s 276. Vem är vem. Storstockholm. Andra upplagan. Örebro 1962, s 992.

Rune Waldekranz, Filmens historia, del III, Stockholm (tr. Värnamo) 1995, s 203.

16 Jag använder här medvetet termen furstinna i stället för prinsessa. Franskan och engelskan talar om princess(e), ty de ha inget annat ord för furste än prince (jfr fursten av Monaco). I Sverige är titlarna prins och prinsessa reserverade för medlemmar av kungahuset.

17 Motala C 6, VaLa. Brev från Karin Ek, VaLA, till Örjan Werkström 2001-04-27.

18 Son till trädgårdsmästaren på Charlottenborg Jonas Kindvall och hustru Maja Bengtsdotter, 46 år (Vinnerstad C 2, VaLA).